Frukta inte skulle jag vilja säga. Jag skulle vilja säga se dig inte om utan se framåt, andas djupt och ta steget in i framtiden.
Men jag kan inte alltid leva efter det jag säger så det är bäst jag kniper igen. Igen.
Framför mig en uppslagen tidning, åter kryper våldet från rubrikerna inpå mig. En treåring hittas med knäckt ryggrad skogen efter en utflykt i skogen. 2003. I Sverige. En liten ljushårig Anna blev mördad av sin pappa och eventuellt var hennes styvmamma den som fick honom att genomföra det.
Detta är längesen men det gör inte saken lättare. Det är vidrigt. Återigen ett barnliv till ända, ett liv släckt i onödan. Hur i helsicke kan det få hända, mitt ibland oss runt omkring oss. Dessa vilsna själar gör mig så skrämd. Jag vandrar bland människor som kan göra sina barn illa, som är i stånd till mord. Jag är inte säker, inte trygg, ingenstans. Jag mår illa, ingen är trygg någonstans.
En pappa knäckte ryggraden på sitt barn.Låt de orden rulla runt i munnen, sug på dem, bryt ner dem i smådelar.
Hur är det möjligt, hur får det vara möjligt? Hur ska man egentligen förhålla sig till ljuset och till kärleken och till lusten till avsaknad av våld? Längtar mig fördärvad efter det som inte finns.
Jag orkar inte. vill inte läsa om barnamord, barnvåldtäkter, barnmisshandel. Jag vill att vi ska ge våra barn kärlek, annars kan vi inte förändra någonting i livet alls. När ska vi börja hylla livet, kärleken, vänskapen till varandra och våra barn, när ska vi börja se bortom pengafördelningen i politiken som gör konkurrensen i samhället vidrig? Som gör att vi får slåss om det som är vår trygghet, vårt mål, att få pengar så vi kan försörja oss så vi mår bra. Som gör att vi blir det tuktade folket, som böjer rygg och säger tack och amen.
När ska vi börja förstå att vi är förbundna med varandra. De som har det bra bättre bäst har ju också ett ansvar att göra det de kan för sina medmänniskor, liksom vi härnere kan mata behövande fåglar eller ge gamla kläder till bättre behövande.
Trots kronprinsessans bröllop och lycka denna dag med sin gemål har jag en klump i halsen. Av det jag läser, upplever, det fula som kryper inpå mig vecka ut vecka in.
Kanske är min melankoli denna vecka en frukt av att jag denna vecka har blivit halvvägs till nittio och är sist på listan igen, sommarjobbare. Känns liksom…ja jag vet inte…vågar inte tro riktigt på en framtid ännu.
Är superglad för ett roligt jobb, är glad för att ha fått något annat att göra än att sitta och sälja hela tiden. Är glad för trevliga jobbarkompisar, för att känna mig tillhörande en gemenskap.
Är trött. Har en finne under näsan. Har en familj och ett hus. Är lycklig. Vet ungefär allt men ändå ingenting. Älskar de mina. Och livet litegrann. Är rädd. För att inte räcka till.
Hur ska man sortera alla dessa känslor som rasar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar