sista för i kväll

Jag gillar denna bilden så, den är mörker, den är barndom och ungdom och ändå lyser det lika mycket hopp i den som ljuspunkter det finns på den. För hur mörkt det än är för oss alla så kommer det en morgondag. Det är inte alltid morgondagen är bättre än idag men en dag kanske det vänder.

Så mycket sorg och bedrövelse och smärta det ryms i sådana här bilder. Alla dessa familjer har sitt,de lever bland oss med sina vedermödor och sorger och - inte att förglömma - sitt hopp.

Jag vill också ha ett hopp att allt ska bli bra en dag, all smärta ska vara borta,inga sorger finnas inom räckhåll, kort sagt vill jag ha ett jättebra liv.

Kommer det? Eller har jag det redan?

Jag är trött nu, vill sova nu. Ligga raklång en hel natt. Godnatt!

Over and out!

fler julpyntsbilder och en manlig sådan...

Som sagt, mannen tycker vi ska förnya julpyntsparken...hoppas inte det här är vad han har i åtanke, för jag gillar lila saker...

shoppinghysteri och mörker

Min store pojke har idag gjort en god macka till sin mamma med sådant han vet att hon gillar. Det finns alltid massa gott i vårt kylskåp att göra goda saker av, delifreak som jag är. Ett korvbröd, en stekt baconskiva, lite rökt lax och en stark stark tomatsås han knåpat ihop själv och lite riven ost.

det är inte smaken som gör det det är omtanken...han vet vad jag uppskattar. Vi är dock inte alltid sams just nu, så det satt bra...

Vi fick ett litet snack i soffan för en stund sen, om saker vi pratat om förut som jag gärna vill pränta in. Som att saker inte är det viktigaste. Det var programmet lyxfällan som jag slängt ett getöga på då och då trots min magra insats som tv-tittare. Tjejen och killen igår hade mängder med hushållspryttlar, nya som de ” köpte nya för att de gamla blev slitna efter ett halvår typ”, det fanns ALLT mellan himmel och jord, bland annat en massagestol använd 5 minuter. Lånen och levernet översteg vida inkomsten.

Varför varför köper man sådant man inte använder? Varför måste man ha allt? Är folk så bländade av hemmets alla måste-ha-en eller är det beteendet som är sjukt, köpkänslan. Jag har haft en sådan känsla en gång i mitt liv. Det var när jag fick bonus från SJ, sista året innan jag slutade, eller jag hade egentligen slutat men varit anställd tillräckligt många månader för att få bonus, gud som jag handlade. Kläder, sånt jag inte unnat mig på år…jag gick och lastade av i bilen och fortsatte min runda, ”jag tar den, och den med” . Jag var galen, jag lovar. Tittade knappt på prislappen.

Men jag kände att jag mådde illa av mitt beteende, att köpa för att det gick att göra det. Visst jag har använt det mesta av det jag köpte ganska länge och så, det var inga felköp (!) inte ett enda!!!

Men därifrån till att hela tiden förnya och förbättra och köpa nytt och mer det är ju sjukt. Min vattenkokare gick sönder för ett par månader sen och jag har insett att man faktiskt kan koka té som man gjorde förr. Jag måste inte ha en ny. Jag är kanske hemskt tråkig och gammalmodig men jag mår illa över ha - galenskapen.

Jag tycker att man måste ställa sig frågan ”är det nödvändigt att köpa det här” hela tiden? Vad ska vi ha och vad behöver vi inte? Måste vi ha allt allt? Försöker verkligen lära mina barn det här, jag vill att de ska tänka till också och uppskatta det vi har istället för det vi inte har eller kan tänkas köpa.

Sen att vi oftare än vi behöver har delikatesser att förgylla vardagen med, är en annan sak. Det kan man också dra in på. Man måste inte äta ostar varje dag, det är inte bra för hälsan. Men jag älskar ostar och mina barn börjar uppskatta det också.

I juletid när man bländas av tidningarnas annonser om julpynt (och ja jag är lite sugen på att förnya pyntet men något i mig sätter stopp), tv reklam( jag ogillar Fabian på Siba, sorry jag tycker synd om honom som blev kidnappad och så men jag gillar inte de galna, hysteriska, glättiga köpuppmaningarna), är det lätt att falla för det glättiga glansiga men det blir bara för mycket.

Jag känner mig bara glad en stund när jag shoppat, även om det är nyttigt, jag har altid dåligt samvete över något. Och även när jag äter kan jag meddela. Det är inte ett ok beteende, att äta massa gott jämt...kanske behöver jag en terapisession för detta, att ha dåligt samvete och äta samtidigt.

Suck svårt att leva, mörker just nu. jag gillar inte julen, den slutade ha en innebörd för mig när min pappa gick bort. Och eftersom mamma inte funnits på så många år så är inte julglädjen där riktigt.

Och så är det så mörkt ute nu i november, kallt. bara inne är det skönt i mysiga sockar och med värmeljus. Det är så mörkt så till och med framtiden ter sig ljus.

märkliga ting...

Konstiga saker pågår häromkring. I söndags hämtades en svårt misshandlad kvinna med ambulans i Oxelösund. Hon har inga minnen av vad som hänt från fredagen till söndagen men hon har utsatts för allvarlig misshandel. Polisen vet inte om hon blivit drogad och därför ingenting minns.

Ja herregud. Mitt ibland om runt omkring oss går människor omkring som anser sig ha makten över andra, makten att slå misshandla och förnedra. Kanske tror de till och med att det är deras rättighet att döda om lusten faller på. Ett liv är ingenting värt för dem.

Kanske inte ens deras eget liv. Definitivt inte andras. Kanske är detta ett dåd i en bekantskapskrets men det gör inte saken lättare. Misshandel, droger, förnedring. Jag är fjärran det livet, fragment har bara skymtat förbi i media genom åren men det berör mig ändå.

Efter att ha tittat på Nordstan-dokumentären ser jag bara alla som irrar runt, hur många lever den här världen med droger och förnedring? Hur många misshandlar och förnedrar varandra? Varför är kärleken borta? Hur försvann den? Går den att återta?
Är det relevanta frågor? Jag vet inte. Men allt känns så fel att få läsa det här, om och om igen, i en aldrig tystnande karusell. Som en berg och dalbana med bara fasansfulla skrik runt mig.

När kommer vi till dagen då det vänder och vad händer med oss då?

Nordstan

Har just kollat in Nordstan på svt play som jag missade igår. Jag missar alldeles för mycket. Tack gud för svt play. Ett sammandrag av vad jag hörde och såg.
Nordstan. Förslummade kvarter var det en gång,man rev i en stor citysanering, byggde för en storslagen framtiden. En galleria för välfärdens folk- kommers med mjuka värden . trevligt skulle det vara, Yngve Gamlin.

Han trodde på människan och samhällets goda krafter . Nu är det 8 kvarter som byggts ihop, norra Europas största galleria, berättar reportern.

”Nordstan var lågbudget, det var folk jag inte ville vara som, jag hörde hemma någon annanstans, drömde om den stora världen. Men är man kvar i Göteborg hamnar man förr eller senare i Nordstan. Vem du än är och vart du än är på väg”

Människorna som visas i vimlet, familjen som har strategin att handla så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. 17 klappar Sju kusiner, 4 vuxna, 6 stycken 50 kronors saker .

Varför ska man köpa för köpandets skull, man kan väl uppskatta varandra mitt på året, säger en annan.

Murveln skymtar förbi, där vi träffades, mannen och jag. Hysteri och ångest är julkommersen i Nordstan för mig. Julkommersen var som helst någonstans. Jag har nästan valt bort den, nästan helt. Julen har inte den glädjen och innebörden av köphysteri längre.

Det är barn som krälar, hoppar, familjen som måste återvända in i infernot för att de 17 klapparna inte klarades av.

De som säljer silversmycken en månad om året och får in ett halvårs inkomster. ”en krävande miljö, massa folk, krävs att man sover gott”. Helst vill de vara i sitt hus i skogen. Tempot är för högt, ger mannen yrselattacker. Entusiasmen lyser med sin frånvaro alla ”knör” ska förbi, glömda ord för mig.

Tjejen men nytt körkort som i 20 minuter av programmet irrar runt i p-däcket. Stackare!

Norrmännen som letar efter julgranarna som inte finns. Och reporterns röst ” vi som är där vi vet att vi borde konsumera mindre för att rädda jordens men också att vi måste fortsätta handla för att hålla Sverige igång” . plötsligt- ett litet barn vilande på en axel, till synes omedveten,plötsligt, ett frieri på bolaget.

Marknadsföringen, drömmen om välfärdens folk ska ha det trevligt och bra handlar idag om att det ska finnas nåt att köpa för alla så vi kan konsumera. Nöjdare kunder, fler besökare högre omsättning. Banker och ap- fonder samsas med pantbank, för de som inte har och behöver. På bantbanken möter de hela spektrat av människor och ”det är prissamhälle som utvecklats. Du måste ha iphone, xbox idag…jag vet jag vet…

Trollbunden sitter jag över miljön och äcklas det jag inte saknar, hetsen, det jag de facto valt bort. Jag tar mig inte heller in i ett p-däck, vågar inte. Onaturligt och hemskt. Fuktigt och kallt. Jag är småstadsmänniska.

Det är briljant med lugn julmusik som kontrast till hetsen men jag är ändå glad att jag inte behöver dit, saknar det inte alls. De gånger jag har varit i Nordstan de sista åren har det känts som julhysteri trots att det är mitt i sommaren.

Varor för miljoner har bytt ägare under julkommersen som tar en paus. Jag ser fram emot nästa program.

Göteborg är mig i hasorna, andas i mitt öra, men jag är glad att jag lever här trots allt. Det räcker att se det på TV.

mer att uppröras över.

Och så var det Evert Stefansson som fick avslag på önskemål om permobil för att kunna ta sig någonstans. Han har amputerat båda benen och hustrun vill ta körkort för att kunna öka deras rörelsemöjligheter.

Motiveringen från beslutande tjänsteman på landstinget Sörmland var att det är osäkert om funktionsnedsättningen är bestående. Ska man skratta eller gråta?
Hur tänker de? Hur kan man uttrycka sig så? Det är så mycket som är fel i samhället i dag, att neka sjuka och nedsatta möjligheten till ett bättre liv och samtidigt bygga om stadshusets fasad. Jag har svårt att hitta ord.

Och därför blir det extra härligt när Evert sen får låna en permobil och uppmärksammas i svenska medier vilket med all säkerhet kommer att medföra att han får sin permobil, för så dåligt rykte vill väl inte ansvariga politiker ha offentligt…

Ja jösses, det finns verkligen mycket att uppröras över om man lyfter snoken från delikatessavdelningen. Ett långt tag har jag inte orkat uppröras över allt som är fel i samhället, jag har tvingats ta hand om mig själv på flera sätt, men klart är att man måste visst skakas in på cellnivå för att känna att man lever ordentligt.

För jag bär en del av allas smärta. Det borde vi alla göra, för att få medkänsla och känna förståelse för alla individer i samhället. Sen måste vi vara många och reagera och försöka påverka för ett bättre samhälle.

i väntan på vintern tackar jag gud

Tackar som vanlig gud på mina bara knän för att jag inte jobbar kvar på SJ längre, att jag kom därifrån med livet i behåll. Jag får fortfarande efter 5 år ont i magen när jag träder in i rummet där jag stod och sålde biljetter, fick skäll och mordhotades. Där min arbetskamrater fick skäll och gick hem med näsblod, där vi stod ensamna ensamna ensamna som jälva åsnor och inget kunde förklara, för det fanns inget som gick att förklara eller försvara längre.

Allt ändrades dag efter dag, alla svek oss. Ingen lyssnade. Skam åt er. Och skam åt mig som stannade så länge så jag fick ont i hjärtat.

Och tack gud för:

Att jag slipper skäll varje dag.

Att jag slipper stå till svars för kvalitetsbrister.

Att jag slipper jobba själv med 3 försenade tåg med 200 pendlare på varje.

Att jag slipper jobba två personer då halva Sverige låg nere 12 h efter att snön kom, för att företagen som gett de billigaste offerterna inte klarade av att snöröja och ta bort all skit från spåren.

Att jag slipper skämmas för idiotiska reklamfilmer från SJ som bara gör saken värre.

Att jag slipper vara delaktig på Titanic-skeppet SJ.

Tack alla politiker och myndigheter(människor i myndigheterna som fattade besluten om avregleringar, styckningar av bolagen och vinstmaximering), ni som monterade ner skiten i smådelar och sedan totalt vägrar sätta ihop den igen så vi kan få en fungerande kommunikation i Svea rike utan att folk sliter ihjäl sig.

(Och alla utanför skrattar fortfarade läppen av sig, och ironiserar år efter år om SJ)

Tack för att jag slipper. Jag lever.

barnaga

Blir som vanligt bedrövad och allmänt sorgsen när jag läser en notis (synd att det bara blir notiser) om att 30% av svenska föräldrar använder kroppslig bestraffning som till exempel ruskar, knuffar eller hugger tag i sina barn vid konflikter. Det har ökat från 12 % år 2000.

En stressad tillvaro bidrar till detta antyder stiftelsen Siftelsen allmänna barnahuset. Olika medier fokuserar på olika saker ur denna utredning. Det är flest kvinnor som utsätter barn för denna behandling och barn är mellan 2-7 år. Siffrorna är alarmerande säger barn- och äldreomsorgsminister Maria Larsson (KD) till Dagens Nyheter. Man föreslår föräldrautbildning och stöd . Forum där föräldrar kan diskutera med varandra om olika sätt att bemöta barn när man blir provocerad.

Här var en ganska informativ artikel.

Stress får föräldrar att slita i barnen

Stress gör att allt fler föräldrar hugger tag i eller ruskar om sina småbarn.
Tre av tio har gjort det vid en konflikt.

Samtidigt har andelen föräldrar som skakar sina spädbarn minskat rejält.

Allt fler föräldrar uppger att de hugger tag i eller ruskar om sina småbarn. Bilden är arrangerad. Foto: Lisa Olaison

Dagishämtning, matlagning, skjuts till aktiviteter...
Och på det pressade tidscheman.

Stress verkar göra att allt fler föräldrar är hårdhänta mot sina barn, framför allt barn mellan två och nio år.

– Mycket talar för att det är ett stressfenomen i det svenska samhället. Man ska i väg tidigt på morgonen till jobb och förskolor och många barn kanske sätter sig på tvären. Då blir det slitande och dragande i dem, säger Staffan Janson, professor och barnläkare.

Fenomenet har kartlagts i rapporten Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige, som blev offentlig på torsdagen.

Enkät med föräldrar

Över 1 300 föräldrar med barn upp till tolv år har fått svara på frågor.
I början av 2000-talet sa tolv procent av föräldrarna som tillfrågades att de drog och slet i sina barn.

– Det har ökat successivt sedan dess. Tar man barn som är 8–9 år närmar det sig nästan hälften av alla föräldrar som säger att de drar och sliter i dem.
Hur ser du på siffrorna?
– Det är väl egentligen inte att uppfattas som misshandel. Men det är ett fenomen, ett stressfenomen hos svenska föräldrar, säger Staffan Janson.
– Det är ett stressigt sätt att leva. Två föräldrar som arbetar mycket, och kanske har oregelbundna arbetstider. Dessutom är många föräldrar i dag äldre när de får sina barn, de är mitt uppe i karriären och har fullt upp. De kanske har flyttat till en större stad och inte har föräldrar på nära håll som kan hjälpa till.
Fler anmäler
De senaste åren har anmälningarna om barnmisshandel ökat. Men det har visat sig att ökningen inte beror på att fler barn blir slagna. Det är benägenheten att anmäla som har blivit större, enligt Staffan Janson.
– 14 procent av eleverna vi frågat säger att de har blivit slagna eller dragna i håret någon gång i livet. Den siffran har varit stabil under hela 2000-talet.
92 procent av alla föräldrar som tillfrågats säger att de är emot aga.
– Den normala svenska föräldern, som inte är stressad, slår inte sina barn längre. Man har vänt på steken, från att det på 60-talet uppfattats som en normal del i uppfostran. Nu tycker den normala svenska föräldern att det är ganska avskyvärt.
Övrigt positivt från studien:
• Ingen förälder anger att den har slagit ett barn som är yngre än två år.
• Ingen förälder säger att han eller hon har ruskat ett barn mellan 0 och 1 år. 2006 hade 18 procent av föräldrarna gjort det någon gång.
– Det är glädjande att det minskat, för det är väldigt farligt när det gäller spädbarn. Efter undersökningen 2006 gick vi ut och varnade för det. När vi nu frågat föräldrar är det inte en enda som sagt att de skakat ett barn under ett års ålder. Det är tillfredsställande, och skulle kunna tyda på att all propaganda har gått hem.

Rapporten har gjorts av Stiftelsen allmänna barnhuset och Karlstads universitet.

FAKTA
Nio av tio emot aga
Rapporten bygger på anonyma enkätundersökningar dels med över 1 300 föräldrar som har barn upp till tolv år, och dels med över 3 000 elever i årskurs nio.
Här är några fakta:
Drygt nio av tio föräldrar tycker att det är fel att slå sina barn.
Ingen av föräldrarna uppger att de ruskat om sitt spädbarn.
Tre procent av föräldrarna sa att de någon gång under det senaste året slagit sitt barn.
14 procent av eleverna i nian uppgav att de någon gång i sitt liv blivit slagna.
Våld mellan vuxna är den största riskfaktorn för att ett barn ska bli misshandlat. Den näst största riskfaktorn är om föräldrarna är påverkade av alkohol.

Källa: Rapporten Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige.

Daniel Larsson
daniel.larsson@nwt.se
054-19 97 87
PUBL: 2011-12-02 13:00

intressant ledare...

Charlotte Boströms ledare i SN i tisdags...

Snart kraschar systemet igen

Ett tunt frostlager täckte för ovanlighetens skull ­Nyköping i går morse. Det första jag kom att tänka på var inte växthuseffektens potentiella inverkan på kylans sena ankomst, utan när tågen ska börja bli oproportion­erligt sena igen.

Svenskarna har mer förtroende för TV3 än för SJ, enligt färska siffror från Förtroendebarometern. Tågföretaget får stryk av bland andra Försäkringskassan, Facebook och Coca Cola.

Men man kan inte skylla på endast SJ. Trafikverket, Transport­styrelsen, staten och regeringen är andra nyckel­spelare. Sedan avregleringen drog igång för tio år sedan har de haft vitt skilda visioner om hur tåget ska ­utvecklas. Dåligt spårunderhåll, trasiga tåg och för många tåg har sammantaget lett till allt fler förseningstimmar. Redan före avregler­ingen var de många – 74 000 stycken på åtta år, enligt en granskning av magasinet Filter. Förra året blev det alarm­erande 45 000 timmar enligt fackförbundet Seko.

Avregleringen som var fullt genomförd förra året kan beskrivas med det förr i världen träffande uttrycket, tågets hastighet. Resultatet har blivit en rejäl inbromsning på ­spåren. Det har inte minst lett till stora problem för ­resenärer som ska utomlands. Men finansminister Anders Borg ser ingen lönsamhet i höghastighetsspår som kan förbinda Sverige med övriga Europas moderna tågnät. Det har tyvärr lett till att det tagit mig 21 timmar att resa från Stockholm till Århus i Danmark, för att bara nämna ett exempel.

Tågsoppan är med andra ord ett surt långkok. Inför förra vintern körde SJ en humoristisk förlåt-kampanj i Juholtsk stil. Den gick ut på att folk inte vågade säga att de jobbade på SJ och att företaget nu skulle skärpa sig. För att spara pengar skulle SJ kunna använda samma reklamfilmer i år igen – det lär behövas.

Charlotte Boström

charlotte.bostrom@sn.se

(

uppror på torget i Nyköping

Det glädjer mig att revolutionen på torget i Nyköping blev så bra som Veronica Kapos trodde. Hon ville starta revolution för att stoppa nedskärningarna i vården. Hon ville samla alla som jobbar inom vården OCH alla (!) som en gång tänkt bli gamla ( tack för denna underbara formulering!!!) till en manifestation. Hon ville att alla skulle sluta gnälla och samla namn mot sparkraven på torget i Nyköping. Nu är hon glad men inte förvånad eftersom hon fått så mycket reaktioner av folk.

Veronica fyller mig med glädje, en av de som orkar och vågar stå upp mot nedskärningar. Önskar att det fanns fler som orkade och att jag varit en av dem. Fast jag försökte då för länge sen på mitt sätt, på SJ, att ta upp det vi tyckte var fel, men det var ingen som kunde göra något, ingen med mig som orkade riktigt. Och till slut flydde jag fältet, som en hare. För att överleva. Jag försökte en gång också i skolan att vara med och påverka men det kändes inte som att det gick och jag hade inte orken att dra igång manifestationer.

Kraften att vara många och säga ifrån offentligt tror Veronica Kapos på. Det är ofattbara 27 miljoner äldre och handikappomsorgen ska spara nästa år. Hallå 27 miljoner! Är de inte kloka? Var ska de pengarna tas? Inom vården…det är så grymt…

Alla ska ju dit en gång, alla ska ju faktiskt bli gamla en gång, tar man på sig att vara politiker och bestämma om hur allt ska fördelas så ska man ligga sömnlös om man beslutar om ytterligare nedskärningar. Ja alla fack måste få sitt men det finns så mycket konstigt som pågår som man inte kan sätta fingret på, så mycket beslut som tas, som någon beslutar om och som vi inte hinner sätta oss in i vi vanliga. Eller inte orkar. Det som man tycker är det viktigaste, äldre och barnomsorg de lever alltjämt på gränsen hela tiden och ska bara spara spara.

Heder åt Veronica Kapos i alla fall!

tack för idag

Har haft en kanondag på jobbet, jag lär mig massor så det knakar känns det som. Allt jag inte kunnat förut, allt jag kunnat smita undan som sommarjobbare lär jag mig nu.

Plockade upp fiskdisken idag och gjorde beställningar, kollade datum och grillade, så det var fint tills min jobbarkompis kom. Det kändes som om jag hade balans. Jag lär mig nytt varje dag, det känns så kul.

Det är underbart. När jag är solo måste jag lita till mig själv, men det finns alltid någon att fråga runt hörnet om jag skulle bli osäker på huruvida en sik är en sik.

Är bara lite ilandstrött just nu och det snurrar i huvudet med telefontider och alla möjliga tider. Äldste sonens höft krånglar så det är ett orosmoment just nu. men det kommer säkert bli bra det också. Måste vi tro.

Invasion

Jag har nämligen alltid ångest för allting. För att jag inte är perfekt, för att jag inte gör allt perfekt, för att jag inte kommer ihåg allt jag hört .

Jag får alltid ställa mig frågan hur var det nu igen, det tar sådan tid för mig att lära mig, det har nog med mängden information jag emottagit under många år att göra. Hjärnan protesterar ibland och dessutom är jag en som ser i bilder. Det underlättar att jag frammanar bilden av det jag ska göra bakom ögonlocken, då kommer det lättare.

Siffror är sådant som blivit svårt de sista åren. Förr kunde jag alla siffror i skallen. Alla Sveriges riktnummer, de flesta av Sveriges stationers koder på SJ, telefonnummer, bilnummer, personnummer, gamla bilnummer, gamla telefonnummer, pinkoder och min mans pinkoder det var ingen hejd på vad jag hade lagrat.

Nu har jag ett helvete att komma ihåg Janssons frestelse och potatisgratäng. Koderna denna gång sitter inte lika bra. Dessutom har jag kassans nummer som jag ”bör” veta för att slippa vara orolig ifall min fusklapp har försvunnit. Den är rätt lång. Fusklappen alltså. Mycket att komma ihåg när man inte sitter där så ofta. Känns inte som om man hinner komma in i det riktigt.

Jag berättade för chefen om mina svårigheter med siffrorna och så skrev jag ner koderna jag skulle memorera och tittade på dem en stund. Sen kan jag i hjärnan frammana synen av min lilla bok och se de där koderna framför mig när jag tänker på Janssons och potatisgratäng.

Skitproblem, i landsproblem jag vet. Men tungt för en trött hjärna. En av anledningarna till mitt tungsinne. Min oförmåga att skaka av mig olustkänslor över min otillräcklighet är en annan anledning. Skit också. Det finns så mycket fint att uppleva därute, som jag verkligen vill. Må bra av de tända ljusen i mitt hus och synen av ett älskat litet ansikte. Må bra över att jag har jobb ett tag.

Jäkla ilandsproblem att invadera mitt sinne.

Morgonens tankar.

”Framgång är konsten att göra misstagen så att ingen ser dem”

Den är lite rolig den meningen. Har hittat den i någon citatbok för säkert tio år sen. Tänker på den ibland.

Man vill ju verkligen vara på topp och göra allt perfekt. Dessutom vill man ju se bra ut och glänsa som en sol i delikatessen. Vara den där perfekta säljaren liksom. Dölja att man gjort ett fel, skurit en salami snett eller fileat fisken fel.

Men det är svårt att vara på topp när man stått och grillat ett tag och svetten rinner längs ryggen. Eller när man krälar över fiskdisken för att få tag på rödtungan längst ner som bara envisas halka ur de plastbeklädda händerna.

Då är man fjärran värdighet.

Och jag antar att alla gör misstag ibland, innan de kan allt på en arbetsplats. Och att mina inte varit så svåra. Jag har ju inte människors liv i mina händer, om jag inte hinner med allt jag ska göra så dör ingen i alla fall, så brukar jag tänka.

För ingen är ju perfekt. De flesta i livet gör så gott de kan. Det är gott nog.

Jag en chef som ser allt. Så jag kan inte smyga om jag råkar missa något. Tror jag. Dessutom hör jag hennes röst i mitt huvud när hon inte är där. Hennes instruktioner och kommentarer påminner mig ständigt om vad jag ska göra. Och inte göra.

Rätt kul faktiskt. Känner mig aldrig ensam när jag jobbar själv där.

Och igår trotsade jag en skriven instruktion för att jag inte kände mig mogen för den, och när jag ringde idag så hade jag gjort rätt. Skönt. Inga misstag gjorda igår i alla fall, kan jag släppa min svåra ångest...

Mardrömmar

Jag måste vara sjuk i huvudet på något sätt.

Ett par kvällar har jag blivit sittande framför youtube och kollat in bilder, filmer från tsunamies. Japan och Thailand. Det började med en video från en man som surfade och hamnar i en tsunamie-våg, sen spann det på.

Så fruktansvärda scener det är, och jag vet inte varför jag ska plåga mig med det här. En gång trodde jag att det var nyttigt för att förstå förgängligheten, att jag lever bara en gång, att i dag är första dagen på resten av mitt liv, jag får nya chanser varje dag- bara jag ser till att ta dem. Idag vet jag inte.

För allt jag ser är skräcken, känslan av paniken hur de måste skrikit av fasa när de förstod att de skulle dö, bilarna på vägen som försökte fly, människor i hus viftande i panik, de som såg sina bekanta eller sitt folk flyta förbi, ligga under allt bråte. Fruktan. Jag är för evigt dömd att känna det här, jag kan ju inte värja mig, stänga det ute, varför lär jag mig inte?

Och som ett brev på posten kommer mardrömmar. Klockan 04 när jag vaknat min första gång och försöker somna om. När jag väl somnar om så kommer de. Jag ser mina barn virvla runt, försvinna från mig. Jag ser dem. Å gud. Det är så hemskt. Jag är helt förstörd idag på min lediga dag.

Aldrig mer. Hellre gråter jag till ”så mycket bättre” med E-Type än den mardrömmen jag hade i natt.

Så mycket bättre...

Satt och lyssnade på ”så mycket bättre" igår med E-Type i fokus. Jösses, tårarna rann flera gånger. Att se hur berörd han blev av de andras tolkningar av hans låtar, att hans blixtrande genomsvettiga framträdanden med sina låtar går att göra på andra sätt, måste vara en omvälvande känsla.

Hans berättelse om mamman som gick bort ett par år innan han slog igenom var så stark, man kunde nästan ta på sorgen, hans kärlek lyste igenom. Och hans längtan. Efter att hon skulle ha fått uppleva hans framgång.

Gud vad jag kände ingen mig där. Inte det där med framgång för det har jag inte. Jo personlig kanske men just ensamhetskänslorna, att bara vilja lyfta luren och prata med henne, få höra hennes röst igen, få tröst mitt i kaoset som livet faktiskt är ibland. Jag förflyttades sekundsnabbt tillbaka i tiden till den dagen hon försvann, till gråt och sorg och till alla andra dagar då sorgen varit så svår att hantera.

Och så Laleh efter det. Jösses. Det var starkt.

Dumt nog har jag trott någonstans att det liv han till synes lever, ska vara ytligt och oreflekterat. Hans image omöjliggör djupare tänk, glamouren är total. Men så är det ju inte, de är alla vanliga människor med sorger och ensamhet i sitt bagage. Stort att inse. Och viktigt att förmedla till sina barn att bara för att man har framgång så är man inte förskonad. Livet knackar en på axeln i alla fall förr eller senare.

Det känns som en plikt en plikt att informera mina barn att livet är inte lätt, att det ömsom är ett helvete och en oändlig himmel. En sådan blå himmel som jag älskar. Jag måste tala om för dem att ibland har jag velat stämpla ut och gå hem och lägga mig och dra täcket över huvudet och dö och gråta och spy ibland, speciellt när kroppen inte vill som man själv. Men idag skulle jag inte göra det. Jag får nog medge att min avfärd från SJ kan betecknas som något i den stilen.

Men det vore tjänstefel att inte berätta. Att livet också är orättvist. Att några blir sjuka och några förblir friska. Att någon på en arbetsplats kanske ersätter en annan för att den just nu inte kan, någon får en smula lycka och trygghet ett tag medans en annan inte är tiptopp av olika anledningar.

Ett sätt att må bra nu är att klippa bort säcken på ryggen med gamla oförrätter, misslyckanden, orättvisor, ditt liv är nu, din plikt är att ta det tillvara, du har inget annat liv än från och med nu och du vet inte hur länge du har det. Förvaltar du det inte kanske det rinner iväg, ur dina händer, ditt liv din styrka. Det går väl inte? Så kan man väl inte hantera det dyrbaraste man har?

Det är viktigt att visa sitt riktiga ansikte. Och det är starkt av de här artisterna att visa en sida av dem som vi normalt inte ser, i TV. Annars är det inte på riktigt livet.

Och på riktigt måste det vara livet. Livet är vi i och det är med- och motgång. Inga genvägar, man måste genom allt. Sorg, bedrövelser, skratt, gråt, lyx, fläsk och löksås och ny säng.

Tänk vad ett tv program triggar igång skallen…

Antingen skapar du din framtid eller så får du bevittna vad som sker.

Jodåvars, den där meningen har jag tänkt på många gånger. Den andas hopp men det finns också ett stråk av misslyckande i den. För tänk om man inte skulle lyckas med det man föresatt sig, ska man verkligen se sig som misslyckad då eller är det mina hjärnspöken som är där och fluffar om…

Misslyckad är ett minusladdat ord. För ibland tryter orken, laddningen finns inte där, urladdningen är total. Och då får man kanske bevittna och det är då jag känner mig så misslyckad. Som om man bara kom halvvägs liksom, inte ens good enough. Kanske dumt av mig att tänka så men jag är så kass på att uppfylla mina mål.

Men jag vill inte känna mig misslyckad för det. Kanske får sluta sätta mål i stället…vara nöjd med det jag har och är. Var jag är och vad jag är.

Det är så många som behöver mig. Mina barn behöver mig, fast de är coola tonåringar, så kommer det funderingar och tankar som jag vill bemöta och vända på. Lära dem det jag har lärt mig under livet. Det är så stort. Jag är så glad att höra funderingarna, tvivlen för jag vet hur det var en gång. En grubblare som jag var. Kanske kan jag lära dem något och hoppas på att det sker i tid, så de inte hamnar där jag hamnade en gång. I kris.

Fast i och för sig lärde jag mig mycket av kris, jag blev en annan, bättre, om än med tungsinnet kvar men en som också hittat en rutschkana att släpp ut eländet efter.

Och i en familj är det allas ansvar att uppskatta varandra. För den man är, vill vara och blev. Inte kan man välja bort någon för att man inte är tiptop, vi tillhör varandra för evigt. Å vad jag vill lära dem mycket nu när de äntligen frågar. De viktigaste samtalen du har är med dig själv är en. Att över huvud taget ha samtal med sig själv, rationella sådana, ställa upp för och emot, ställa upp saker på minussidan och plussidan, rita en vågskål. Tänk dig att när vågskålen går i botten då är det fan bara att stämpla ut och gå hem. Ingen idé att stanna och le ett dött leende och ha hjärtklappning och ångest och gråtattacker och ont i bröstet.

Frågorna du ställer avgör kvalitén på ditt liv. Därför att, som sagt, att våga ställa sig frågorna i tid gör att det framtida livet inte blir lika svårt, man kanske inte står som en åsna och säger” vadå ska JAG välja, varför då jag vill ju bara jobba och må bra”.

Så är ju inte livet, det går inte bara att jobba och må bra, träna och må bra, vila och må bra, du måste ha lite av allt, du måste leva lycklig och se allt du har NU och inte det du inte har. Du måste se lyckan i det lilla och skita i att den stora lyckan inte har visat ansiktet för dig ännu. Du måste våga fråga dig själv- OCH svara på frågan. För då har du kvalitet. Eller får för eller senare.

Hur man lever med kronisk värk tänker jag vara försiktig att uttala mig om, för jag har bara nosat på området. Jag har levt med stor värk och liten värk och långvarig värk tillsammans med sorg och annat men den har gett sig och den är hanterbar efter vila. När kropp vill ha vila idag får den det, annars kollapsar jag. Jag har begränsad och tillfällig och oändlig ork ibland.

Och är stolt över det. Jag erkänner min sårbarhet, min icke-fulländning. Jag är på trappsteg 5 av 100 i utveckling tror jag, har bara provat ännu.

Jag är inte alltid direktör i mitt liv även om jag försöker men jag ska försöka lära mina barn att bli det. och jag tänker definitivt lära dem att livet inte ska handla om pest eller kolera som handlar om värre eller bättre, värst eller bäst, sjyst eller sämst, bra eller sämre, eller bara uthärdligt.

Jag ska spänna fast dem i berg och dalbanan som livet är och låta dem åka. Ömsom uppåt himlen, ömsom i hissnande fart ner i helvetet i underjorden. Bägge ställena finns, ett suger och båda är livsnödvändiga för att uppskatta det lilla i det stora.

Som att käka äggfrukost med familjen en lördagmorgon.

Over and out

Nu...

Denna hemska ensamhet, jag står med den, ligger med den, sitter med den, äter frukost och lunch med den, lever med den, 24 timmar om dygnet 365 dagar om året, jag har trots terapin inte riktigt förlikat mig med att jag har den, känner den, inte kan mota bort den. Oavsett vad som sker i mitt liv.

Jag har som sagt gläntat på en del kastrullock och hittat saker som jag förstår varför jag känner den. Den och hemlängtan, hemlängtan som har skrikit i mitt sinne i hela mitt liv. Det har ekat i skallen så många gånger och jag har gråtit alldeles för mycket. Efter något som inte kunde botas. Bara lära sig leva med det. Men hur kan man lära sig leva med en känsla man inte ens visste vad det var? Som barn?

Stundtals idag mår jag så fruktansvärt bra så bra och myser i mitt hem och då är den borta. Men sen kommer de där vägskälen få jag måste välja och ingen kan göra det åt mig och då är den där. Den sitter där på min axel, knackar mig på ryggen och ler ett varggrin då jag vänder mig om. Den visar fingret åt mig. Den vet min sårbarhet. Den är min akilleshäl. Den ger mig spykänslor. Alldeles för mycket allvar i livet, för lite skratt, för lite sorglöshet. Hur blev det så här?

Jävla ensamhet. Jag sitter och skrattar med mina arbetskamrater på lunchen, vi skämtar och gör miner och låtsas. Vi har så roligt så jag dör. Jag skrattar så jag kan skära mg av misstag. Håller på att tappa fiskpaket och få ryggskott av rörelsen. Gud jag vill skratta, vi ska showa där, vi ska ha kul där det är ett så bra ställe, ett ställe för välmående i vardagen och jag vill att vi ska få kunderna att le.

Men vi har allvar också. För att livet är allvar. I allra högsta grad. Livet är inte att leka med.

Och då kommer det. Sen när jag är. Ensam . För då är jag. Ensam. Känslan kommer som en tsunami.

Ensam ensam ensam, jag har gått i terapi och fått häva ur mig all ensamhet, allt hat och all likgiltighet jag känner inför faktumet att jag är ensam. Inne i själen. Varför? Varför har jag alltid känt såhär? Jag vill ju inte vara ensam. Jag vill inte säga ja bara för att vara till lags, inte bråka. Låta allt vara, låta allt passera. Bara för att slippa bli ensam. Jag hatar att vara ensam.

Det är egentligen inget mörker i mina ögon längre. Eller, det varar inte lika länge längre. Jag har lättare att ta mig upp, det är lättare att ta in regnbågen igen som bländar. För ibland är det så. Det bländar mig, livet. Så att jag nästan slutar andas, av vördnad. Både då jag går ut med en hund, när jag sitter i min soffa med myssockor och när jag lyssnar på ett barn som sover. Fikar med min gamla jobbarkompis på SJ, eller lyssnar på ”Angie”.

För hellre bländad av livet några sekunder än totalt mörker eller ens gråzon. Min livspalett ska bannemej inte innehålla en enda grå färg. Jo bara som ögonskugga ihop med lila. Då är det snyggt.

För jag vill inte längre leva i gråzon, vill inte längre ha tungsinne. Vill liv, hav vatten sol, vacker höst som passerar alldeles för fort, alla delar i lika mängd ska fylla mig, mitt sinne. Vill inte oro. Vill bli trygg. Här i min soffa, där i delin, där jag kan få ett lönebesked som räcker istället för bidraget. Vill kasta bidraget nu, vill ringa FK , AF och säga att jag har jobb nu jag behöver inte er längre. Tack för den här tiden. NU!

Är min tid äntligen kommen nu?

livet som ett rep

En gång satt jag med livet i mina händer. Livet var ett rep och jag kunde inte för mitt liv få ihop ändarna så att de knöts. Jag kunde inte ens få dem att nudda varandra, jag begrep inte hur jag skulle göra, jag var dum, stum och hade ljugit för länge för mig själv. Kört så hårt och inte lyssnat på varken kropp eller knopp. Den lilla rösten i huvudet hade talat om för mig hur slut jag var efter plugg och nytt jobb och kroppen som protesterade. Men självaste jaget lyssnade inte.

Jag körde på ett tag till, innan näsblodet kom. Och yrselanfallen. Och svetten som sprutade av ingenting. Fysiska reaktioner på grund av psykisk stress.

För att inte tala om känslan av noll koll. Då jag inte visste om jag redan sagt hej till kunden framför mig eller om jag fortfarande pratade med kunden innan- hjälp så hemskt. För jag visst inte vad jag sagt en sekund tidigare. Och känslan av att alla såg att jag inte hade koll på vad jag gjorde. Jag fumlade med allt. Sa fel saker och hade tårar i ögonen. Blek och darrande under makeupen.

Nej det var ingen glad Mia. Det är fjärran nuet. Nu är jag den starkaste som finns. I alla fall stundtals.

Som när man får står och prata inför 30 personer. Hålla en information. Har alltid haft ångest för att prata inför en grupp, vi fick aldrig lära oss det i skolan ju!!! Som de gör idag.

Visst är jag nervös men det går vägen. Och efteråt är jag den stoltaste Mian i världen. För mig är det bragdprestationer jag genomfört. Jag vågar fast jag alltid varit en feghare. Yess babe!

Så repet är god väg att kunna knytas ihop. I alla fall ibland. ibland nuddar jag också vid stupet, då jag bara oroar mig och undrar vad det ska sluta med. Jag vill ju så gärna få ett jobb att kunna försörja mig på. Ett roligt ett, inte som på SJ där man fick skäll jämt dagarna i ända. Ett sånt där man skivar skinka, delar ostar, rekommenderar nån god dryck till ostarna, frågar kunden efter fiskrecept och kanske ger ett tillbaka, gör nån god tonfiskfyllning eller så.

Men ibland har jag ångest och hjärtklappning och vet inte vad jag vill alls. Jag vill inte sätta mig ner på rumpan och lyfta bidrag, jag måste göra allt för att mitt liv ska bli bäst. Jag vill inte vilja ge upp, jag vill kämpa och jag vill vilja vinna och bli bäst.

Jag vill också hjälpa människor, jag vill verkligen bidra till att människor ska bry sig om sin hälsa och få dem att må bra., helhetshälsa är så viktigt. Jag har verktygen där också, ett spännande utvecklande företag som heter Forever.

Jag vill aldrig sluta lära mig av livet, det finns så mycket roligt att uppleva och att lära sig, och jag vill vara en del av det. In på cellnivå.

Livet, det är märkligt, så mycket ångest för framtid och samtidigt sådan frånvaro av ångest, när man är upptagen med att tänka på annat, göra annat. Utveckla sig eller bara sitta i kassan och jobba och ha huvudet fullt av koder och att le och komma ihåg allt som ska göras. För man vill ju inte framstå som dum.

Men, detta liv sitter jag och håller i trådarna varje dag, jag bestämmer hur dagen ska vara, om jag ska borra ner huvudet i kudden och inte gå upp eller om jag ska njuta av ett fotbad i soffan framför tv´n. jag väljer om jag ska undanhålla mina barn morden som rullar förbi på tv eller prata riktigt riktigt allvar med dem. Jag kan välja hur mitt humör ska vara trots att livet som rullar på inte alltid klappar mig på axeln och ler…men jag har många andra i livet som gör det, så det kompenserar liksom.

tänk om jag bestämde....

Just nu när jag skrivit en del och tänkt så intensivt på mina föräldrar och min älskade mamma ett tag, så känns hon väldigt nära mig igen. Hon vara bara i detta hus en gång så jag har inga minnen av henne här. Däremot minns jag fotografiskt mitt barndomshem och alla prydnadssaker, vilka lådor som innehöll papper och att skorporna förvarades i gula plastlådor.

Jag minns den bottenlösa sorgen då jag var tvungen att begrava och gravsätta henne då jag var höggravid, den hemska tomheten som infann sig då man insåg att nu du nu är du ensam kvar, hon kommer verkligen inte tillbaka. Men idag kan jag tänka på detta utan att gråta hejdlöst. Jag är vuxen och stor och jag kan hantera det nu. Jag vet att jag får sörja och jag har sörjt, jag kapslar inte längre in sorgen.

Men idag smällde en lampa igen och jag har fått det förklarat för mig att det är så hon visar sig. jag ler numera när de smäller, jag vet att hon är här. En god vän till mig som har mediala kunskaper har känt henne här, hon finns här ofta runt mig. Jag tvivlar inte på det, men tecknen kommer ojämnt. I perioder grubblar jag inte så mycket men nu har jag gjort det och så visar hon sig för mig. Hon är här för mig, det kan jag vara säker på.

Jag var förresten ute på hundpromenad idag innan det eländiga regnet kom, och jag njöt. Det blåste friskt men det var så himla skönt att få komma ut trots detta. Jag behöver verkligen det, jag som har så lätt att sätta mig ner och deppa ihop. Så underbart att komma ut och få röra på sig, och jag behöver i hög grad det i kampen mot kilona.

Som förresten har stannat på -4. Bara 6 kvar, suck. Men det kunde varit värre. Jag får ändå vara stolt att jag tagit steget och satt igång förändringen i alla fall.
Men senare på dagen, när regnet hällt ner några timmar, då undrade jag varför man skulle bege sig ut. Då undrade jag vad det var för mening med denna dag, min minste kom hem dyblöt och hade glömt profilprylarna och curlingmammahjärtat tog fram bilnycklarna och skjutsade ner honom till Ramdalen och hade tänkt hämta honom också men då hade han gått hem själv i regnet ” vi slutade tidigare” . Inget gnäll, that´s my boy!

Min andra store pojke njuter också plötsligt av familjemiddagar, tacos idag som dessvärre gav lite orolig mage efteråt men jag är så glad över den nya familjesituationen, där vi sitter ihop, det som är så svårt för idrottsfamiljer men egentligen nödvändigt eftersom inte alla har samma intressen.

Men idag mys och gos och god mat och djupa tankar och glädjande promenad och vyer och hutter och frys, precis allt som livet är hela tiden, dygnet om året runt. Det har jag haft idag. Sorg efter min mamma men glädje att hon är här. Glädje över mina barn.

Hela tiden dygnet runt….önskar bara att alla fick uppleva det här. Och så önskar jag så intensivt att den lille fyraårige pojken som bragts om livet fanns kvar i livet, för sina syskon och föräldrar.

Men jag bestämmer inte över livet.

rätt eller fel och mord igen.

Ibland känns det som jag gick ut i världen genom fel dörr.

Jag har under en lång period, nästan hela livet, trott mig vara fel människa på fel plats och ibland vetat att jag är rätt människa men på fel plats, för jag har ännu hittills fram tills nu inte känt mig som rätt människa på rätt plats… det har varit andra människor som hindrat känslan, samt högt ställda krav man inte kunde leva upp till för att inte förutsättningarna fanns. Och inte minst, mina egna krav på perfektionism, som höll på att ta kål på mig.

Har verkligen alltid känt mig ensam. Ända från början, liten och fundersam, dömd till funderingar, ältande, hela mitt liv. Till slut fick jag ta till terapi för att komma ur ältandet. Oroandet. Jag fick en förklaring på vad det kan komma ifrån. Den förklaringen var bra att få, och mina egna grävanden har tagit mig till nya dimensioner av livet, för det är lätt att tro att har man gläntat på locket och sörjt klart och definierat så är det bra sen.

Det är det inte, det är aldrig lätt någonting. Det kommer hela tiden nya rum jag måste in i, nya dörrar som öppnas där jag måste kliva in och se mig omkring lite försiktigt, för att förstå vad jag kan göra i detta rum med de känslor som kommer upp och omringar mig. Huset får verkligen fler våningar, allteftersom och man får ställa sig totalt frågande igen.

I perioder ställer jag mig utanför nyheterna för jag orkar inte ta in eländesskildringar hela tiden. Jag tar bort och det kan tyckas att jag är dum kanske, för man hänger inte riktigt med i nyhetsflödet.

Men jag orkar inte, vill inte.

Jag vill inte läsa att en 4 åring hittats död i ett bostadsområde igen. Kvinna överfallen i motionsspåret och indragen i skogen.

Allt detta förbannade våld gör mig galen, vansinnig, rabiat. Under promenaden idag med det gråa vindpiskade havet i min närhet, vindar som förvisso var sköna innan regnet kom, så förbannar jag dessa hemska dagar då någon har bragt en fyraåring om livet. F y r a å r.

Oavsett om detta är ett dåd av barn eller en vansinnig vuxen är det så tragiskt och jag kan bara hoppas att det aldrig aldrig händer mer. Aldrig mig eller någon jag känner. Ingen ska behöva få uppleva detta. Jag önskar så intensivt att alla fick ha det bra, barn som vuxen, ingen ingen ingen har förtjänat att leva liv där man riskerar få stryk och bli misshandlad och kanske dö.

Jag hoppas de hittar den som gjort det snabbt. Och som det står i en artikel i Expressen. En vän till familjen önskar att det funnits en naturlig förklaring, eller att han fått problem med hjärtat, det är svårare att veta att någon har gjort honom illa. NÅGON HAR GJORT EN FYRAÅRING ILLA. Det är så illa så illa så man vill inte tro det, inte känna det, inte veta nästan.Det är för outhärdligt.

Vad kände han innan han dog, var han rädd? Eller gick det fort? Gud det är så hemskt. Låt mig aldrig bli en av de föräldrar som får sorgebud.

måndag morgon.

I torsdags förra veckan satt jag med fötterna i badet och med ansiktsmask en stund och njöt. Skrev lite. Det slår mig hela tiden hur viktigt det är att ta hand om sig, jag tänker på det ofta, men ibland glömmer jag det för länge. Vissa saker är bra att glömma, vissa inte.

Välbefinnandet och vägen dit är inte så smart att glömma av. Att sköta sig på rätt sätt så att man inte far illa. Det är alldeles för lätt att fara illa idag, inte ha full hälsa och vackla på steget.

Jag försöker göra en förändring nu, bland annat gå ner i vikt för att jag vill må bättre. Det är så svårt att förändra och jag undrar om jag kommer att klara det själv, om jag ändå inte måste gå i en grupp och bli peppad. Det är så svårt så svårt och jag känner mig så vilsen och irrande i livet. Har svårt att sätta mål och hålla dem och framför allt har jag lätt att känna mig värdelös för att jag inte klarar det. Har lätt att bli osäker och vackla och inte tro. På mig själv, även om det blivit bättre med åren.

För jag har ju gjort så mycket så jag borde inse att jag kan lära mig nästan vad som helst.
Jag vill börja träna och bli stark och få sova ordentligt så jag inte ser så sliten ut. Vill vara på topp. Varje dag, varje minut. Må bra, leva, andas frisk luft, inte vara sjuk och hostig hela tiden. Men jag har inte svaren på hur jag ska komma dit.

Sitter återigen med fotbad framför datorn, har tagit fruktfrukost och ska sen ute med doggen och röra på mig, det är skönt. Sen blir det lite jobb i eftermiddag. Ska nog hinna läsa lite till ur ”Personligt entreprenörskap- hur man får saker och ting gjort”. Haha!

underbar helg!

Vilken helg jag haft, en karamell att suga på.

Fredag bjöd på samvaro med vänner från kursen, goda ostar och vin och fniss och allvar. Precis så som livet är. Hela tiden, dygnet runt, livet ut. Att få se lite glädje och glitter i ögon som varit ledsna alltför länge är underbart. Var dessvärre lite påverkad av min förkylningsastma som hänger i så jag var tung- andad och trött.

Jobb på Ica i lördags. Sov illa både torsdag och fredag natt, det snurrar i skallen just nu, mycket som händer, återkommer med mer info senare om detta. Måste bearbetas. Sen fick jag för mig att vi skulle lyxa till det på lördagseftermiddagen och gå och äta på Long på kvällen med barnen. Så underbart! Dels att ha dem med och att våga lyxa fast man egentligen inte har ett jobb.

Skit samma, vi åt och hade trevlig samvaro. Ungdomar utgör trevlig samvaro. Sen var jag bannemej tvungen att sova middag en stund. Alltså jag och sova middag, det är ett kapitel för sig. ända sen jag var tonåring har jag sett mamma sova middag och jag började också unna mig det då, tränade mycket på gym på den tiden, plugg och extrajobb. Så jag sov middag, eller lärde mig sova middag. Så nu kan jag den konsten. Jag brukar helt av mig själv sova 10-15-20 minuter när jag behöver det. Snarka eller inte snarka det är inte relevant. Eller? Antagligen gör jag det men det för mig, min hjärna, mina vävnader , det är min överlevnadsstrategi genom livet.

Söndag. En underbar höstdag då gula och röda löv skapat kontrast mot blå himmel, vindar och värmande solstrålar på snoken. En promenad med honmedvolvon ni vet och lite vardagsfilosofi, sånt jag lever på. När honmedvolvon och jag var därute på Femörerundan grillades det friskt och vi blev så infernaliskt sugna och bestämde oss för att tillbringa eftermiddagen på olika sätt. Hon i soffan med ”desperate housewifes” och ” jag hinner nog steka ett par korvar innan” jag kan riktig se henne njuta där… underbart.

Jag blev också desperate…och handlade massa korvar som vi grillade och åt och senare lagade jag till en piggvar med smör och pepparrot som var jättegott att bara smaka på! Onyttigheter och lite nyttigheter! Har också lagat lax jag kan ha till lunch med sallad och grönsaker i kampen mot kilona.

Och lördagskvällen måste jag nämna - då satt äldste och jag i soffan och han förklarade massor om amerikansk fotboll som jag absolut inte begripit ett skit om. Jag ser fortfarande inte se offside i vanlig fotboll men han är en pedagog och förklarade för sin tröga mamma alla regler, han har varit med och tränat med Baltic Beasts så han visste en hel del.

Härligt när de vet saker och vill dela med sig. i grå soffa med lila filt.
Livet är så fruktansvärt underbart de stunderna, med barn i soffan. Det går inte att sätta ord på. Ingen gruyère i hela världen slår det.

sorg, rädslor och hopp

Vet inte om jag måste utveckla tänkandet i förra inlägget lite. Hemlängtan, en fanatisk rädsla för ensamhet, att bli lämnad. Jag förstår nu var någonstans i mina skrymslen min egen rädsla för att lämna mina barn är hämtad ifrån.

Jag fullständigt hatade att lämna bort dem till dagis, varje dag, varje vecka, eller till deras farmor ens för en natt. För jag minns hur illa jag tyckte om att bli lämnad, den fruktansvärda förtvivlan när jag visste att jag skulle vara utan mamma ett tag, eller när hon bara jobbade. Tidsperspektivet var inte direkt utvecklat. Jag trivdes aldrig hos någon annan, dagmammorna jag var hos fungerade inte så bra. Tänk att man kan ha minnen så långt tillbaka…jag var kanske tre…

Så mamma och jag gick till dagmamman och hade så roligt på vägen och sen satt den där klumpen i halsen där hela dagen. Varje dag. När de var borta på semester en vecka och farmor skulle passa mig, fanns klumpen där.

Jag var ledsen. Så sorgset. Så plötsligt förstår jag var min sorgsenhet kommer ifrån, jag har alltid känt mig så sorgsen. Och rädd för att bli lämnad. För att pappa höll på att lämna oss i en hjärnblödning när jag var 4 år. för att han lämnade oss sen när jag var 14. När man är 14 och den ena föräldern går bort så väcks omedvetet tanken att man kan bli lämnad ensam. Igen. För den andra föräldern kan ju också dö. Så rädslor och ensamhets känslor har funnits i mitt liv och för att inte tänka på dem så lägger man locket på.

Så det är lika bra att medge att även om jag inte har någon hemsk uppväxt med missbruk eller övergrepp så har min uppväxt påverkat mig lika mycket som mina barn kommer att vara påverkade av våra ageranden i vardagen.

Jag hoppas vi skött oss någorlunda.

Det var boken jag skrev om i förra inlägget som väckte saker. Att nudda vid botten Sally Brampton. För jag har nuddat vid tanken förut, de lämnade faktiskt bort mig och jag vet inte varför riktigt. Om hon var tvungen att jobba eller om hon var så slut av att jobba och ha småbarn och en sjuk man. Hon hade dubbla jobb ett tag. Nog slet det på henne, som det måste ha gjort på alla kvinnor genom tiden.


Men hon var så lugn och tillfreds när jag var tonåring, min mamma, tryggheten själv. För mig, därför var det så tungt när hon senare försvann för tidigt och aldrig fick se mina pojkar. Vissa saker har jag fortfarande svårt att prata om, känslorna vid begravning och gravsättning, de är inte viktiga just nu här. Alla som varit där vet ändå.

Och som sagt, hon hade ett barnbarn hon fick njuta av, dessvärre inte mina pojkar, synd för hon var så barnkär. Men jag kan inte påverka det, jag måste släppa det.

Man måste släppa taget, låta det gå. Definiera, sörja en smula, släppa. Gå vidare, de gjorde antagligen vad de kunde, de gjorde det som de trodde var bäst. Då.

Ingen är hjälpt av att jag gråter nu. 46 år. Nu är det framåt och framtid. Lycka och en smula trygghet från arbetsgivarbordet är det jag vill ha och snart kommer att få.

Med hoppets hjälp. As usual.

Over and out.

För att kunna förstå sig själv, sina reaktioner, sina handlingar, sina spontana utbrott och tårar och sin vrede och sin rädsla måste man tillbaka till sin barndom, man måste ner i det där förortsträsket och grotta och ännu längre, till småbarnstiden, innan man visste att man var förortsunge. Till tiden då man höll mamma i handen, satte föräldrarna på en piedestal, till tiden då man gick till skolan med en klump i halsen för att man kände sig lite ensam och utanför. För att ingen annan hade hästsvans och gul kjol. Eller vita vinterkängor med päls som man fick gå med lite för länge på våren så de blev för varma. Eller för att ens tänder var svarta, för att man fått dricka saft för ofta.

Man protesterade inte då. För mamma var kärlek. Men var kommer rotlösheten ifrån då man ändå var så fylld av den där kärleken?

Jag har läst en bok som hette "Att nudda vid botten" av Sally Brampton.

Den var riktigt gripande, hemsk och glädjande för att hon blev bra till slut men som alla lever man med depressionen strax bakom sig för resten av livet. Depressionstillstånd kan jag inte föreställa mig trots att jag i perioder mått väldigt väldigt dåligt. Att vara så deprimerad och nere så inget har ett värde, att bara ligga och vilja dö i en säng. Så hemskt. Inga mediciner hjälper, det tog henne 4 år tror jag att komma ur depressionen.
I boken beskrivs känslan av utanförskap med ordet hemlängtan. Författaren var diplomatdotter och flyttade runt i världen och hamnade i olika länder, olika skolor, syskon delades på och skickade till olika internatskolor. Obeskrivligt. När en vän till henne besvarar frågan” hur mår du, är du deppig?” med ”jag har bara hemlängtan” känner hon igen sig i det ordet, en ”förvirrande känsla av olust och oro och ordlös längtan till vem vet vad? ”

Ordet hemlängtan blir ” ett vidsträckt vittomspännande ord som ständigt cirklar mellan ursprung och identitet utan att slå sig ner för gott någonstans”.

Hon tror att hennes depression delvis har att göra med den obesvarade frågan var är hemma, att hon försöker hitta till en plats som inte existerar. Och självklart leder inte enbart en splittrad barndom till depression men troligt är att barndom, medfödda personlighetsdrag, viktiga händelser i livet och en viss neurokemisk sårbarhet är samverkande faktorer.

Denna bok om sin depression var helt fascinerande. Jag har själv varit och nosat i träsket många gånger och blivit ledd på rätt väg en gång för alla. Jag hjälp att gå tillbaka och se vad som hände där borta och hur jag formats av barndomen, det var oerhört lärorikt. Jag har också en känsla av hemlängtan och känner igen den från barndomen, den har hängt med hela mitt liv. Lite rotlöshet, en längtan efter något diffust, trygghet? Jag hade en längtan efter att veta att livet skulle bara rulla på, att ingen skulle lämna mig. Panisk rädsla för att bli lämnad ensam.

Kan man, skriver författaren, upptäcka de utlösande faktorerna till varför man reagerar på ett visst sätt, faktorerna som utlöser djup smärta, bortglömda minnen eller förbryllande reaktioner så kan man ta udden av dem. Inte undvika dem, för då undviker man livet självt eftersom livet är smärtsamma händelser.

Jag har alltid känt mig lite utanför, velat passa in och vara som andra men inte lyckats. Varken i barndom eller i halvvuxen ålder. Alltid grubblat för mycket. Gillar fortfarande inte tanken på att bli ensam. Att folk ska lämna mig. Jag vet inte om det beror på att jag skickades till andra familjer, både släkt och inte släktingar, för att bo några veckor på sommaren som barn. Det var inte alltid man trivdes, hade fruktansvärd hemlängtan ibland. Det kunde räcka med att jag var hos farmor någon helg för att jag skulle längta hem så det gjorde ont.

För hem var kärlek. Borta var ingen kärlek på det sättet. Nu i backspegeln kan det låta löjligt att dra upp det här kanske, det finns de som blivit utsatta för fruktansvärda övergrepp som barn och levt med missbrukande föräldrar och så har jag inte haft det.

Men boken var en hjälp att förstå en känsla jag alltid haft och som jag lagt locket över i alldeles för många år. Jag tror det räcker att jag fått öppna locket och definiera det.

träsket...

Osäkerhet är vardag idag, det räcker inte längre med ett jobb, man måste ha flera för att klara sig.

Mitt mål 2011 var att göra mig av med a-kassan, ta mig ur träsket, eller rättare sagt, inte hamna där igen. I arbetslöshet. Jag trodde det skulle fungera, men det verkar inte som det ännu.

Så lite sorgsen över detta är jag. Känns som om jag inte kan få det jag allra helst vill. Jag måste uppenbarligen skapa något själv för att kunna leva fullt ut. Och det är inte lätt det heller.

I går var en vägskälsdag. Det var längesen det kom en sådan. Kommer eventuellt att berätta om detta senare. Man står där och huttrar och vet inte vart man ska gå. Båda vägarna signalerar mörker därframme, till att börja med. Sen kommer det ljus det vet jag. vägen jag måste ta är rulltrappan neråt först, en bra bit. Sen kommer det att bli ljust igen.
Men det känns tungt. Har sovit tungt i natt men känner mig tung i bröstet idag. Stel och obekväm. Hu!

Blev bjuden på ägg och baconfrukost av sonen. Underbart! Han och jag bara, en stund vid frukostbordet.

Då är man inte osäker. Då vet man vad livet är värt. Vad barnen är värda. Att livet är värt att leva.

påfyllt hjärta

Känns som om jag inte orkat reflektera och fundera på ett tag. Har varit så sjuk och förkyld så länge bara legat och läst och vilat. MEEEN kroppen, den arma kroppen behövde väl det, det kanske var ett sätt att säga stopp, nu får du lugna ner dig lite. Efter en intensiv sommar med en veckas semester och ont här och var så säger den ifrån, det vore konstigt annars. Jag vet ju innerst inne att den varnar mig, skickar på mig lite ont och lite snor för att jag ska stanna, och ändå låtsas jag inte om att jag kör så hårt.

Så ibland rämnar den där muren, eller om jag ska kalla en mur, jag har ju raserat den. Bunkern jag bodde i för länge. Och då känner jag hur skör jag är innerst inne. Så väldigt oskyddad vandrar jag genom dagarna, mitt öppna hjärta tar in och tar in och ibland behövs bara en vindpust för att jag ska falla. Jag har öppnat mina ögon för länge länge sen, jag tror inte längre jag kommer att sluta dem. Skalet har aldrig varit speciellt hårt på mig, det har tyvärr alltid gått rätt lätt att skrapa bort det. Visst tar jag mig upp lättare nuförtiden när jag faller, men jag blir lika förvånad över att kroppen härjar med mig.

Jag har i alla fall skapat lite nyordning här hemma. Det känns som om jag alltid står och lagar mat eller plockar med kläder och städar och annat tråkigt. Hushållsarbete är hemskt tråkigt när man gör det själv, och inte har man något för att man curlar de där små liven, så nu har jag infört en matdag var i veckan, då barn får bestämma vad som ska ätas , de får handla och laga och ställa in i diskmaskinen. Ångrar att jag inte gjort det förut, att jag bara pulsat på i hushållsträsket.

Det spelar ingen roll vad de lagar för mat, de får bestämma och jag bistår med råd och så tills de lärt sig själva. Jag är mammahäxan men med en mjuk hand på kinden när de gjort det bra och visat att de vill , vi har så mysigt när vi sitter ner, allt det jag saknat under alla år kommer nu och uppfyller mig ända in i mammahjärtat.

Jag står jämte och längtar efter att pussa dem på kinden, jag är tacksam att de är här och över att det finns hur många dagar som helst för oss att vara tillsammans på. Ibland får jag en plötslig kram. Jag mår så bra så jag kan sväva efter alla jobbiga år, att hushållsträsket blivit ljusare.

Mat blev likgiltighet = måste. Det blev skräp det blev skit det blev olycka och det gav jag vidare till dem. Nu är det vi, vi sitter ner och har mysigt och det känns så tryggt.

Hjärtat är fullt.Och ljust.

barndomsåren i backspegel.

För dessa barn kunde jag redan från start utkämpa krig, dö, ljuga och slåss. För våra vuxenliv blev ju med ens inte lika viktiga längre, perspektivet försköts verkligen en lång tid framöver. Efter att de anlände bestämde jag mig för att komma helt frivilligt i andra hand. Det är sånt man gör bara. Av kärlek.

Vi gick där med vagnen. en tiger och en tigrinna, som skulle offrat våra liv om någon attackerat.

Problemet med att komma i andra hand blev att det plötsligt varat för länge. De är så stora nu så jag behöver inte komma i andra hand längre. Jag behöver inte förskjuta mina egna behov, jag har äntligen förstått att jag måste komma i första hand för att jag ska orka med livet och dem och mig själv. Plötsligt är jag den viktigaste, jag är i blixtljuset.

Mina äventyr då, i det dagsljuset som rådde är tyvärr förmörkade av sorg. En mamma som lämnade mig för tidigt mitt i all glädje över det första barnet gav obeskrivliga känslor att hantera. För att kunna hantera sorg och glädje utan hjälp får man stänga av, och det var det jag gjorde. Stängde av sorgen och byggde mig en bunker och sen levde jag i den alldeles för länge. Jag stod inte ut att vara utan henne så jag stängde av. Likväl som jag stängde av någonting när pappa dog när jag var 14 år, så jag hade senare ganska många lås att låsa upp. Och det samtidigt som jag hanterade allt annat i livet med allt som alla upplever, stress och press, arbetssituation, hälsa, fritid som inte fanns.

Frånvaro av närvaro.

Men sorgen är jag ur nu, det var som att vara i ett eget krig och resten av livet runt mig var en fiende. Jag gav mig inte ro att sörja i tid. Det tog alldeles för lång tid att släppa loss sorgen. 15 år. så när jag tog tag i det och fick hjälp att känna, fick hjälp att förstå att man får sörja fast det gått så lång tid och jag är inte alls dum i huvudet som gråter efter mamma ibland så släppte allt, och livet började om.

Så av sorgen har jag lärt mig att leva. En ängel med blont hår lärde mig leva igen. Gjorde så att jag vågade. Och detta trots att jag vet att fler sorger kommer att komma och som kommer att vara hemska, jag kan inte ens veta om jag är rustad för dem. Sorgen sker inte för att livet är jävligt mot just mig. Alla ska dö en dag. Tiden är utmätt. Rättvist eller inte, antagligen inte- men ett faktum. Svart faktum ja.

Ingenting sker utan orsak, att vi föds och dör hör till. Det är en tidsfråga. Det är ju nuet jag måste göra till en gynnsam plats, till den bästa platsen för oss att leva på, vi måste ha ett liv med mycket kärlek i. Det kommer att rädda oss – kärleken. Det låter banalt i tryck men sätt dig ner slut ögonen och tänk på vad som är viktigare än kärleken, jag tror du kommer till samma slutsats som jag.

barn och funderingar

Och min minste. Inte går det att bortse från att han finns. Nu när jag börjat fundera över de där barnen, de där milstolparna i livet igen.

Grönbruna ögon, med tiden allt mörkare hår. Finns i mina tankar dygnet runt. Han är tretton, känslig ålder. Han är i motsats till sin bror lite slutnare, kräver mer ensamhet. Mer självständig. Vill bli självständig. Helt rätt. Kan jag inte klaga på.
Lika älskad. När han var nyfödd och barnmorskan gjorde hembesök så sa hon milt ” det där är inget lugnt barn”. Och nej, det var han inte, han kändes jämt i magen, märktes hela tiden.

Det fanns en tid då han krävde mest av mig, de krävde båda två allt av mig men han verkade komma först, och det kändes som det behövdes. Han var den som behövde den fastaste handen, behövde få de två vägarna visualiserade för sig, gör du si händer det gör du så händer det…

Icke desto mindre har han utvecklats till en stor social begåvning med ett vinnande leende som tar mamma med storm och fyller henne med ömhet. Han är inte för stor för pannkakor ännu, helst amerikanska” med socker” eller kanske blir det nu ” med sirap mamma”.

Han blir gärna förhörd på glosorna ännu och tittar på mig under lugg när jag exakt vet var hans efterfrågade pryl ligger. Då säger jag ” det är för att jag gåt mammaskolan…” och då spricker han upp i ett leende samtidigt som han skakar på huvudet åt mig.

Icke desto mindre blir jag arg på honom ibland. När han gjort saker han inte får, som blir dyrt för oss här hemma. Saker med sin cykel till exempel, som den andre också gjorde i den åldern. Då kommer mina bekymmersrynkor fram och jag suckar ” varför är de inte rädda om sina saker” . Som jag gjort ett antal gånger förut.

Å dessa barn. Vad jag älskar dem. Vad de ger glädje lycka åt våra liv. Vad kraft jag kan hämta där. Antar att ilska och kärlek går hand i hand.

När man varit med om förluster genom livet så framstår det man har så värdefullt. Det gör mig utmattad ibland, både kärleken och tankarna på de som försvunnit ur mitt liv för tidigt.

När jag började skriva lite försiktigt på Hemmaföräldrar så handlade det mest om barnen, det ser jag nu. Jag i förhållande till dem, men också till världen, kärleken i förhållande till saker och prylar och vi förhållande till världen utanför. Det är lätt att låta förmäten kanske, jag dömde nog lite hårt på den tiden. Andra alltså.

Jag vet att man kommer till insikt om vad som är viktigt i livet i sinom tid. Jag hör funderingarna överallt, tvivlen, undringarna. Den diffusa känslan av att något är fel, att man inte lever det liv man borde. Det är få förunnat att leva fullt ut idag känns det som. För många är bara vid liv. Inklusive jag ibland. Korta stunder av närvaro finns dock.

Ibland är jag tvungen att stänga världen ute också, och bara gå in i mitt hus och inte se. Bara bry mig om mig själv. Och älska mig som jag är, med mina fel och brister.

stora barn nu.

Vi har haft födelsedag här hemma. Fast det var 2 september. Det tar alltid lite tid för mig att göra bokslut. Jag är inte så snabb.

En har fyllt sjutton, en som nyss satt i sandlådan och lekte, gungade högt på gungorna och gärna fikade godsaker. Lekte med svärd och soldater och inte så mycket med mjuka djur. En som oftast var rar och leende och hade runda pussvänliga kinder och bruna ögon, som älskade mammas mat även om det var falukorv och makaroner. Hade pälsmössa, hängselbyxor, sandaler och de mest bedårande skrattrynkorna på näsan.

Ja vad säger man. Han hade ett leende som var anledningen till att han fick ett paket soldater då och då ” kolla den som har 4 handgranater och rött på fickan” och man aldrig kunde förstå de där detaljerna, hur viktiga de var. Det gick nästan inte att neka honom något. Han var oftast så rar och så fundersam. Pekade på flygplan och delgav mig alla funderingar och en gång ramlade under en stillastående buss nere på stan. Då var jag inte stor. Då satt vi på trottoaren en lång stund och andades. Tänkte på att det otänkbara faktiskt kan hända.

Fast visst skrek han och kinkade emellanåt, som alla barn gör. Och nog var jag arg ibland och nog satte vi gränser. Lite senare stoppade vi det oerhörda handlandet av alla prylar man kan botanisera bland, spel konsoler och spaltmetrar med spel som så många verkade ha. Någonstans där, på en promenad då han sa ” vet du vad xxx har, han har fått en ny … den tredje...jag minns inte idag vad det var men jag minns att jag sa ” tror du han är lyckligare för det?” och efter några sekunder sa han” nej”.
Så sen dess har han inte tjatat så mycket. Det blev ett hopp till sent i högstadiet med kläder och sånt som är så viktigt i den åldern, men då hade vi härdat ut länge ändå. Jag tror jag har fått dem att förstå att sporten kostar också, både tid och pengar, och det tär på oss alla. Man kan inte få allt liksom.

Han var så liten när han sövdes och fick skruv i höften trots att han var tretton. Han tackade mig för att jag funnits där när han vaknade och tog hand om honom. Då var mamma en trasa.

Detta leende är det jag tänker på först. Och vaderna. Det är bandyvader numera, stenhårda. En gång var de mjuka och lena och han var utan mustasch. Den september han föddes var solig och vi fick hem honom i en filt efter en vecka på barnsjukhuset. Gud dessa mörkblå ögon som blev bruna sen, de var som en ocean. Det dröjde inte många dagar innan det slog ner som en bomb i skallen på mig. ” såhär älskade hon mig en gång, mamma” .

Såhär älskar man barn. Så stort så villkorslöst och så blint. Rummet där kärleken finns är hur stort som helst, det gnistrar och glimmar och det är vackert där. Och oron finns i ett annat rum, oron för vad som skulle kunna hända, att det otänkbara skulle kunna hända.

Det man inte vill tänka på . Så jag tackar gud att detta barn kom till mig. På dagen två månader efter att mamma dött.

Å jag får kämpa så att leva i nuet…men när jag sluter ögonen så framträder han där med sitt leende.

En av de underbaraste på jorden.

.

Undrar...

vad jag ska kalla mig själv, för jag är verkligen en gourmet. Synd att namnet var upptaget, det hade passat mig. En himla inspirerande blogg i alla fall...

Själv har jag stekt några champinjoner och rivit taleggioosten som var kvar över dem och hyss in i ugnen. Det var skitgott. Har massor med tips jag också, kanske ska hitta en form för det och lägga ut allt här. Jag älskar allt som gör livet värt att leva, god mat och goda viner, bara att inspirationen inte alltid är på topp, eller har varit de sista åren...

Hemskehostan har börjat ge sig nu, efter två nätter däckad med cocillana, jag ska aldrig mer ta det, det var det värsta jag varit med om...värsta baksmällan på dagarna eller vad jag kan kalla det...

Har bara lite ont i halsen idag. Har varit i svampskogen med svärmor, det gav utdelning men mest i form av trattisar. glest med kantareller. sorgligt, jag hade sett fram emot ett hav av kantareller, jag har nämligen aldrig fått se ett sånt. Nu blev det bara till ett litet stek...men desto mer trattisar. Gott det också, man får väl se det som naturterapi och några skratt rikare blev vi.

inspirationsblogg!

Har hittat en underbar blogg jag vill dela med mig för de som saknar ork och inspiration!

Jag vill själv börja laga god inspirerande mat, så här ska jag börja kolla!

http://gourmetmorsan.blogspot.com/

lite Frölundig

Annars har jag ett tag varit lite nostalgisk igen jag vet inte varför. Lite längtande. Haft en brist på något ämne. Sommaren som flytt nu och gett vika för hösten, blåsten, den långsamt annalkande kylan och fukten.

Jag kan fortfarande känna Frölunda i mig, det går inte att sudda ut minnena, så fort jag gör en inandning så drar jag in barndomen i mig. Drömmarna om livet då är ibland mindre, suddigare, skörare, men ibland knivskarpa och hugger till, ibland är de långt borta och ibland närmare. I dem återupplever jag mitt rädda jag när jag var barn, och nu ibland kan jag känna mig som världens starkaste, som efter en utförd utbildning idag. Nu. Ibland stark som en oxe, ibland en flyende hare.

Jag blir en smula rädd när minnena dyker upp. För jag vill gråta hejdlöst över hur bra det var, känslan att jag vill tillbaka dit. Och ändå inte. För att jag idag vet att allt som skedde därborta satte de spår i mig som jag följt hela livet. Och det har inte alltid varit bra.

Men jag vet att de gjorde sitt bästa mina föräldrar, likväl som jag gör mitt idag. De gjorde det de trodde var bäst, och jag gör samma sak. Nu. Jag är lika säker på att allt jag gör nu inte är 100 procent bra, men jag gör det jag mäktar med.

Spåren man följde i barndomens kölvatten var hårt plogade i marken. Men man måste vilja utvecklas. På nittitalet när alla nedskärningar drabbade oss hårt i samhället och ” förändringens vindar” som det så fint benämndes sköljde över oss då hatade jag förändringar. Jag ville vara trygg och göra det jag alltid gjort, jag ville inte utvecklas. Vilken idioti.

Numera anser jag att jag uppför mig värdigt mot mig själv om jag förändras, tänk att man kan byta spår till ett som löper parallellt, inte lättare men ändå mer friktionsfritt, positivt. I dag ser jag att framtiden är här och jag lever i den och vill aldrig sluta lära mig.

Men det skulle till en blond ängel till att bända upp de hopknipna käftarna med ett bräckjärn och injicera kärlek i mig. Öppna upp hjärtat, få mig upp ur värdelöshetsträsket, som jag själv skapat. Det var ingen som hade kastat mig där, det var jag som placerat mig där.

Idag har jag ett egenvärde, en tro att jag kan lära mig nästan vad som helst. Men det frestar på!

Vad har detta med min barndom i Frölunda att göra. Precis det jag menade, allt som sker därborta sätter spår i en och det är så lätt att följa med utan att tänka i livet. Bara vara arg och tycka synd om sig. Hata nuet för att man har följt och upprepat mönster. Hu!

Jag fullständigt älskar Frölunda, har alltid gjort, för mig har det allt, klarblå himmel och smutsgrå fasader, grön skog och mjuka barr. Hav och salt och minnen. Det är skönt att komma dit, vila där på en sten och minnas. Sitta vid mammas grav och reflektera en stund. Men sen åker vi hem, hem är här. Nu är nu.

Tack och lov för att jag fått komma till detta liv, leva på denna jord.

det var vågat...

Jeeez!

Råkade åka ut till svärmor (ja vi är vänner trots att hon bjudit mig på kaningryta en gång, man måste förlåta och gå vidare) och eftersom hennes våg är den enda jag använt de sista 20 åren och den visade – 2 eller -3 sist jag ställde mig på den så kom jag på snilleblixten att jag åter skulle ställa mig på den.

För att se liksom. Om…

-5 sen jag startade detoxen! Jag tror jag dör, det trodde jag aaaaaaldrig! Jag har sen detoxen tog slut ätit nästan som vanligt, eller vid närmare eftertanke, nej, jag har tagit bort ris och pasta för det saknar jag inte, jag tog bort mackor för det kändes som jag blev mindre svullen av det.

Jag har tagit en bit mörk choklad, lite glass någon gång, till och med ett par nävar chips någon gång. Ostarna har jag inte valt bort bara ätit i mindre mängd. Det jag lagt till är mängder med frukt och tar flera grönsaker till varje måltid, jag har duttat upp allt på tallriken och inte tagit om, jag har druckit ett glas mjölk om dagen och mängder med vatten att fylla ut med på eftermiddagarna.

Men vad glad jag känner mig, hade det inte varit för luftvägsinfektionen jag har hade jag skrikit och hoppat av glädje antagligen. Nu är det bara 5 kvar…eller kanske till och med 10?

Ja vi får se huvudsaken är att man mår bra av kosten och det gör jag. Och vad skönt när man blir frisk igen och kanske kan börja träna också som jag hade föresatt mig. Simma som är så underbart! Hundpromenaderna blir ju inte så effektiva, det är mycket nosa även om det är skönt det med.

Tänk att något kan gå min väg i alla fall!

Vad jag skulle göra hos svärmor? Tja lämna in falukorv för rökning…finsmakare vettni..hoho…

Lilla kisse...

Apropå det där med att känna sig vid sina sinnens fulla bruk emellanåt som jag avslutade sista texten med så kan jag säga att så många gånger, och detta är ett av de roligare minnena från SJ-tiden, som jag kände mig som Sickan i Jönssonligan när en av hans briljanta idéer gått upp i rök.

Han sitter i en garderob med en vit sko och klappar den och säger " lilla kisse"...med gäll röst. Precis sådär kände jag mig efter att ha hanterat 12 timmars tågförseningar per dag 5 dagar i sträck. Eller en hel vinter.

Då ville man gå in och sätta sig i pappersförrådet. Det kunde inte bli värre liksom.

Jag beundrar de som är kvar i det företaget.

Jaja parantes.

tänker tillbaka några år...

I dag vet jag att utan samtalen med en ängel hade jag inte återförenats med livet. Jag hade kanske dött i ekorrhjulet utan att verkligen ha levat! Till slut kom de smärtsamma insikterna att om man inte har något liv måste man göra något åt det men det krävs mod att göra något åt det. Och modet är det som sviker först. Idag kan jag vara stolt över att jag tog mig ut och ur en destruktiv arbetsplats och förvisso är inte livet härute så enkelt men jag överlevde i alla fall.

Det är säkert fler än jag som inte vågar byta bana för att det då skulle se ut som om man valde fel tidigare och för att man känner sig trygg mitt i kaoset. Så dumt så dumt. Men jag tror också det var så att jag inte ens visste att det fanns ett annat val, en annan väg, jag bara anade och hoppades. Längtade och trängtade.

Men jag orkade inte då. Var så nere av att ha matas med negativism så länge och att inte ha något självförtroende kvar. Pansaret bortnött. Och det var så tungt de där åren med insikterna lurande bakom örat, inne i örat, i hjärnans vindlande gångar. Aningar och tvivel.

Undrar varför de här tvivlen kommer i samband med att man får barn och vill finnas till för dem, vill vara den där perfekta mamman till dem. Tvivlen att man ska orka, om man valt rätt. Förtvivlan över att vara så fel, känna sig så fel.

För idag vet jag ju att när man åter växlar spår, som man kan kosta på sig att säga när man jobbat på SJ, så har man nytta och glädje av det man gjort, alla bitar i det lappade lagade ologiska livet samverkar och till slut faller pusslet på plats och alla erfarenheter får blomma ut. Så mycket kunskaper man kan få genom ett liv som till slut kan rädda en, det är fantastiskt.

Så i väntan på att bli räddad så gick jag där och hatade. Vågade inte vara stark och stanna och omvärdera, ompröva, vågade inte se svagheter som styrkor och att både ont och gott gick hand i hand. Att älska det liv jag fått mig givet.

Jag förstod inte på den tiden att värdesätta mitt liv, jag bara pressade mig hela tiden, jämförde mig med min egen slutkörda mamma som sedermera, förstår jag idag, värdesatte sitt liv och njöt i minsta detalj. Mot slutet. Hon hade också perioder med otroligt kämpande i sitt liv. Utelämnade mig från det liksom jag har utelämnat mina barn. Så jag och de inte skulle få veta.

Men man vinner kanske inte på det i det långa loppet. Till slut är barn så stora att de bör veta, så de kan dra lärdom i tid.

Men jag då. Jag kunde inte se framtiden alls. Jag såg bara att den där vindlande vägen jag hade framför mig smalnade av därframme och försvann i en kurva i ett mörker. Jag såg mig själv på den vägen, ensam i mörkret, på den tiden hade jag inte tinnitus så det måste ha varit tomt och tyst därinne. Blodsmak i munnen. När jag inte hörde min egen barnsliga, darriga, fega röst, tvekande, frågande.

Och idag när jag ser tillbaka så ser jag hur hård jag var mot mig själv, jag tyckte verkligen jag var feg och rädd, inte hade mod nog att ta mig ur. Och jag förstår inte vad det var för styrka som gav mig mod att ge mig av. Det var nog ändå tanken att jag måste överleva. Jag ville inte dö. Det kändes verkligen så.

Så idag lever jag på ett annat sätt, om inte ut i minsta por så i det närmaste. Och jag unnar alla andra det också. Men visst finns det understundom tvivel på att alla bitar i livet ska falla på plats, och oron ska försvinna. Tempot är inte lika högt, stunderna av vila är fler, kroppen kräver och tar. Hjärnan glöder i mörkret. Jag vet inte längre om jag har någon brist på nåt ämne i hjärnan. Jag känner mig vid mina sinnens fulla bruk.

Emellanåt.

glad idag

Jag har en bekant på facebook som får fram så mycket bra visdomsord och lägger ut dem. Det inspirerar mig.

”Jag ska vara nöjd idag” var ett.

Ja visst kan man programmera sig själv det första man gör när man vaknar, ställa in frekvensen på må bra istället för att känna den såriga halsen och de irriterande hostningarna. Istället få ner i duschen och ställa sig och låta det underbara livgivande vattnet stråla över en, tvåla in sig och schamponera sig och packa in sig i nyttiga krämer och njuta.

Sätta på tjocksockarna som faktiskt behövs nu när hösten gjort sitt intrång men ändå inte ståtar med någon lövprakt. Njuta av den där lila filten i den grå soffan och le åt att jag matchar den med sockarna.

Ta fram en tallrik mat och se på den med vördnad, känna att det vattnas i munnen trots att jag äter den ensam härhemma och inte har något fast jobb ännu. För jag måste ju tro att det ska lösa sig på något sätt, jag är ju bara 46 för bövelen, med en massa kunskaper, någonstans ska jag välan passa in och kunna försörja mig och de mina.

Idag och i morgon har jag jobb och det känns härligt, jobbet jag gillar så mycket i delin. Tanken på trevliga människor jag ska möta och att jag ska producera något gott. Få le lite igen, det gör jag ju inte här hemma ensam i huset. Då bara hostar jag och sover just nu.

Tanken på den där familjen jag har gör mig glad, så mycket ensamma människor det finns som inte har någon eller något nätverk runt sig, det måste vara hemskt. Jag har till och med en dator jag kan få skriva och uttrycka mig på, sen får vem som vill läsa eller välja att inte läsa.

Tanken på alla de otroligt generösa människorna jag har runt mig i Forever gör mig också glad. Igår höll jag en liten ”föreläsning” om hud och hudvård utifrån det jag lärt mig i företaget och alla var så intresserade och tyckte att jag gjorde det bra och det gjorde mig så fantastiskt euforisk. Jag mådde så bra av allt det jag lärt mig och allt jag kan och kan lära vidare. Att livet är ett lärande det vet jag ju. Att utmana sig att göra saker man aldrig tror man skulle kunna, jag menar jag prata inför en grupp om hud??? Aldrig för sex år sedan inte! Men nu! Jag är glad idag…

Och sen hittade jag alldeles nyss en brie i kylskåpet. Så det kan bidra till att hålla mig ännu gladare idag.Glad = Nöjd!

Om tvivel

Att vara sårbar betyder inte att man är svag, det betyder att man vågar känna.

Den här raden var någon som fått på facebook, i någon spåkula eller dagens visdom eller vad det var.

Ja det kan jag skriva under på. Någonstans i mitten av min ”karriär”, alltså mitt sökande efter ro bland alla de gulmålade rummen med tända ljus i och en beteendevetare mittemot mig, så fick jag dessa rader som en bomb i skallen. Jag förstod ingenting. Jag har säkert hört det förut men det hade inte gått hem. Hissen hade inte gått hela vägen upp, lampan lyste men det var ingen hemma eller hur man vill uttrycka det.

Detta handlade så mycket om tiden på SJ, svårigheten att inte räcka till och bara känna värdelös, att inte ha några ord kvar att försvara sig med. De av sömnbrist ständigt svullna ögonen och av omgivningarnas totala kyla expanderade hudkärlen borde ha fått mig att gå.

Då. Så långt innan jag gjorde det. Härdade ut alltför länge i fientlighetens och stressens öga. Ingen sympati utifrån, ingen backup bakifrån, från chefer. Hur i herrans namn kunde jag tro att det skulle gå?

Ja ja skit samma, parantes. I alla fall sa den här beteendevetaren att det är de som har kopplingen hjärna hjärta som är mest sårbara, som känner mest tar mest illa vid sig av allt. Och på den nivån befann jag mig. Botten? Ja då men inte i det långa loppet, det är det enda jag är säker på.

Visst man tar illa vid sig av allt som försiggår runt en 360 grader och man kan ha svårt att sortera och skaka av sig, det har jag haft alltför länge och får fortfarande arbeta med det, men jag vet, att ALTERNATIVET, att INTE TÄNKA ELLER KÄNNA, inte är för mig.

Vad det hela kommer från det vet jag inte. Det som är i atmosfären, präntas det in de sekundrarna som tiden står still då man föds eller präglas man av miljön under uppväxten? Om det kan man nog tvista och ha olika åsikter, men nog kan jag tro att det är en kombination.

En allvarlig liten flicka med handen i mammas, sorglös men ändå tänkande, läsande, funderande på mycket. Det är bilden jag har av mig själv där borta i dåtid. Sen har jag i perioder försökt att vara den som inte tänkte alls, men misslyckats grovt och släppt in det där malandet igen.

Och javisst jag tvivlar som i den underbara dikten jag fastnat för. Tvivlar på allt, att jag har rätt eller fel, gör rätt eller fel, jag går varvet runt mer än en gång och funderar innan jag fattar något slags beslut. Min hjärna får jobba rätt hårt. De hastiga besluten har inte varit så bra. I mitt liv.

”Tron kan försätta berg och tvivlet kan sätta tillbaks dem igen” skaldar han, Tage. Det är så underbara rader att känna igen sig i när man periodvis känner sig starkare än någonsin och vet att man gör rätt men sekundrarna efteråt tvivlar.

Och vad jag ville säga med detta var att så mycket av mitt liv, under tiden de jobbiga åren på SJ, också handlade om tvivel att man skulle orka. Jag trodde jag skulle orka men ibland tvivlade jag på att jag skulle ta sig till jobbet igen. Det blev liksom dubbelt jobbigt att också hantera de inre tvivlen när de yttre omständigheterna fullständigt sög musten ur en. Men till slut fattade jag rätt beslut.

Inte säker. Aldrig.

Men jag känner och jag är sårbar. Det är jag säker på i alla fall. Inga tvivel där. Inte alls.

Eftertanke

Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.
Jag tror även på tvivlet efter detta,
tvivlet som ständigt rättar till
ständigt ställer frågor
och skaffar svar på frågorna
i evigheters evighet.
Tvivlet förgår aldrig.
Men profetians gåva, den skall försvinna,
och tungomålstalandet, det skall taga slut,
och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk.
Om jag talade både människors och änglars tungomål
men icke hyste tvivel,
så vore jag allenast en ljudande malm
och en klingande cymbal.

Tvivlet är tåligt och milt.
Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke,
det uppblåses icke.
Det skickar sig icke ohöviskt,
det söker icke sitt, det förtärnas icke,
det hyser icke agg för en oförrätts skull.
det gläder sig icke över orättfärdigheten,
men har en glädje i sanningen.
Det fördrager allting, det tror allting,
det hoppas allting, det uthärdar allting.

Så bliva de då beståndande,
tron hoppet, tvivlet, dessa tre;
men störst bland dem är tvivlet.

Eller om det var kärleken.
Nu blev jag osäker igen. Tusan järnvägar också.
Sannerligen säger jag eder?


Tage Danielsson

Livet!

När jag läser det jag skrivit offentligt så har jag vissa funderingar på om folk tycker jag har ett pissliv. Det händer inte så mycket här, det är inga resor till exotiska inneplatser, knappt ens i Svedala, det är inte så mycket modeblogg över det hela precis. Vad är det egentligen, vad handlar den om?

Livet.

Det är ett liv bland alla andra. Mitt. Funderingar. Tankar. Moln över himmeln som fascinerar mig. Tanken på en hängmatta under ett körsbärsträd som hägrar. Krasandet av chips i 13 åriga käkar. Bara fötter under en lila filt i en grå soffa. Det är värmen av ett barn. Doften av fukt på altanen som minner mig om journaliststudierna 2005 då jag slogs mot mig själv och mitt självförtroende. Sittandes på altanen med böcker och skrivpapper och funderingar. Det var James Blunt på radion som hjälpte mig genom den tiden.

Det är kämpandet de sista åren. Samtalen till a-kassan med gråt i halsen, förnedringen i att söka sommarjobb, svårigheten att dundra in i ny grupp. Igen…Det är glädjen över att bli igenkänd av kunder, få skratta och få ett lönebesked i min hand i stället för fk- eller a-kasseutbetalning.

Tröstlöst. Är det. Ibland.

Ibland är det saknad. Vänner som försvunnit ur min dagliga sfär, de finns där i periferin nu, de jag jobbat med i 18 år på SJ, som jag saknar idag. De finns på facebook och i verkligen tack och lov.

Det är oro. Mycket sådan som stör nattsömn som bara de vet som varit där. Det är tvätt och städ och matlagning lagom oinspirerande, det är glädje när minstings lag kämpar sig till en seger över serieledarna i svåra serien! Total lycka. Jag vet hur de kämpar och hur tränarna kämpat i motvind så länge. Det är så roligt! Det är inte allt jag ser men jag är lycklig ändå, jag får bjuda på min okunskap, jag måste inte kunna allt. Jag ser deras glädje, tempohöjningen vid segervittringen.

Det är oro över sjukdomar som kan komma om jag inte sköter mig, inte orkar sköta mig. Straffet jag kommer att få som jag oroar mig för ibland. Jag vill verkligen inte det men det bara blir så ibland. Det är livet.

Det är utmaningar, som stärker och som får en att lyfta till himlen. Det är lärandet, glädjen när något har satt sig för inte är det lätt ju äldre man blir och man konkurrerar med 20 åringar. Det är mörkret när man gjort något fel och skäms.

Det är åter saknad. Över människor som gått bort före mig. Alltid för tidigt. Det är vetskapen om att alla runt om mig kommer att gå bort en dag. Att vi alla kommer stå inför sankte per och få frågan om vi varit lyckliga i våra liv. Vad ska jag svara. Vad ska vi svara. Har vi styrkan att leva det liv vi vill eller mörkar vi bara tills det inte går mer? Tills allt är bortnött och vi står där bara, huttrande. Jag kämpar varje dag. Jag har ont i halsen ibland.

Det är det som den här bloggen handlar om. Viljan att kämpa. Och viljan att få vara svag och vilja ge upp ibland när det är motigt. Känslan av att vilja våga leva men ändå inte våga. Känslan av misslyckande. Känslan av att vilja gråta men inte kunna för det är inte så farligt, andra har det värre. Att få sitta och glo framför mig ett tag eller få glänsa med en filead fisk eller en sminkkväll hemma hos någon.

Framför allt är det kärlek. Till mina nära. Det finns inget så berikande som denna kärlek, den är stor, den är lilaskimrande och den är mjuk. Det är mjuka kinder och mjuka vader och mjuka filtar och hostningar och skratt. Det är fniss när mamma gör bort sig som idag när jag hade sovit middag så hårt att jag var mosig en timme efteråt och sa konstiga saker och minsting bara tittade konstigt på mig.

Eller när 17 åring vill bli hämtad och vi har fint snack i bilen om det som varit på kvällen eller inte varit.

Det är relationer med nära vänners gästfrihet i fokus. Underbara stunder av närhet och skratt och allvar. I sommarkvällar, höstdagar och under vinterpromenader. Det är drömmar och funderingar och liv och död.

Jag lever livet på mitt sätt, och ingen annan ska bry sig. Jag ska ju inte bry jag mig om hur andra lever, det är väl upp till dem?

Så kärlek får avsluta det här, det finns inget viktigare än det. Kärlek till dig själv och till dina nästa. Finna lugnet som man trivs i och lugnet att känna sig trygg i. Att vara sann mot sig själv, snäll mot sig själv och trygg i sig själv. Trygg att våga inte se helt perfekt ut jämt, trygg att våga låta fasaden rämna för en sekund eller två. Trygg nog att våga somna snarkande ute på gräsmattan som en säl i den ljumma solen och de ljumma vindarna. Skit i fall grannarna hör eller ser.

Det är livet. Jag tänker ofta på om det är innehållslöst eller verkar trist inför andra. Men när jag fick tips om följande blogg så inser jag att jag lever livet och jag gör det rätt bra. Läs den och begrunda livet!

http://paheligmark.wordpress.com/