Vårt liv, vår tid
en dag i sänder
Så tyst och stilla
glider bort
Om litet ellermycket händer
är tiden alltid kort
Det nyttjar ej att
se sig om
Den tid som var
som är, som kom
Var blott ett lån
från evigheten
Nils Ferlin
söndag 30 augusti 2009
tankar i slutet av sommaren...
Visst är det så att när de där första höstlöven fallit och blåser omkring på gatan, när det viner runt knuten och träden böjer sig i vinden, då stannar livet en sekund. Tack vare de gula lövens dans i vinden blandas lite sorg med förväntan. När tiden bromsas är det dags för reflektion, dags att göra bokslut över den flydda sommaren.
Jag vill så gärna hålla kvar den, lukta på den, njuta av solen och glittret på havet. Havet som påminde om grädde, som så mjukt omslöt mig, fick mig att fullkomligt rysa av lycka. För att jag var en del av det, en liten beståndsdel av verkligheten. I havet flyter jag så fjärran svininfluensa, barnmisshandel, prostitution, barskrapade thailändska bärplockare, tonårsmördare och dräpta ungdomar.
På en klippa nära glittret njöt jag mer än en gång solens strålar, drack mitt kaffe, tittade på min man och vi var så långt ifrån a-kassans 75 bekymmersinnebärande deltidsdagar vi bara kunde komma. Inget hade hänt som hänt denna sommar, dessa eldsvådor som tagit för många mammor och barns liv, inga kravaller i förorterna kunde störa oss. Tynnered står kvar där borta i Götet, men sargat.
Jag hoppade i land från vår båt lite lagom skräckfylld men något säkrare än förra året(det var ju inte så farligt som du trodde Mia, där ser du, lär dig nu släppa oron för framtid). Jag är därute omsluten av havet så fjärran barn som har ramlat ut från ett fönster på skolan och skadats, avlägset är publicerade studier som visar att drygt var åttonde högstadieelev uppgett att de skadat sig fem gånger eller oftare. Det är nästan lika vanligt bland pojkar som flickor.
Självskador är rubriken som etsas in i mig. Själskador? Ja naturligtvis. De börjar tidigt i denna tid. Vi är alla delaktiga och ansvariga att visa vägen för våra barn, så de slipper själskador.
För visst får vi det också på livets resa, om detta råder inga tvivel. Alla händelser präglas in i oss, in i cellerna, som minns hela livet. Sorg över en förlorad älskad, förflugna ord, villkorad kärlek, mönster som borde brytas innan vi påverkats för mycket så vi förstör för oss själva och de som kommer efter, våra nära.
Vi har en plikt här på jorden. Det är att älska. Älska de som går i våra fotspår, lever under vårt tak, de små liven med rara nackar, mjuka kinder och begynnande mustasch. Om vi tar hjälp av änglarna, de som redan vet och har kommit till insikt, de som delar med sig av sin vishet, så kan vi göra allas liv bättre. Vi kan söka hjälp och bryta mönster . För en bättre framtid, för oss själva och de runt om oss - alla! Det är så enkelt och det är så sant.
Min själ är ett vittne till det som sker runt om oss. Så också din och alla andras. Och själarna i oss vill kunna leva, älska, njuta, slippa oro, inte enbart existera.
Det är ganska enkelt - men det är inte lätt, sa min ängel till mig i våras.
Lätt att leva - nej. Men jag gör mitt bästa…
Jag vill så gärna hålla kvar den, lukta på den, njuta av solen och glittret på havet. Havet som påminde om grädde, som så mjukt omslöt mig, fick mig att fullkomligt rysa av lycka. För att jag var en del av det, en liten beståndsdel av verkligheten. I havet flyter jag så fjärran svininfluensa, barnmisshandel, prostitution, barskrapade thailändska bärplockare, tonårsmördare och dräpta ungdomar.
På en klippa nära glittret njöt jag mer än en gång solens strålar, drack mitt kaffe, tittade på min man och vi var så långt ifrån a-kassans 75 bekymmersinnebärande deltidsdagar vi bara kunde komma. Inget hade hänt som hänt denna sommar, dessa eldsvådor som tagit för många mammor och barns liv, inga kravaller i förorterna kunde störa oss. Tynnered står kvar där borta i Götet, men sargat.
Jag hoppade i land från vår båt lite lagom skräckfylld men något säkrare än förra året(det var ju inte så farligt som du trodde Mia, där ser du, lär dig nu släppa oron för framtid). Jag är därute omsluten av havet så fjärran barn som har ramlat ut från ett fönster på skolan och skadats, avlägset är publicerade studier som visar att drygt var åttonde högstadieelev uppgett att de skadat sig fem gånger eller oftare. Det är nästan lika vanligt bland pojkar som flickor.
Självskador är rubriken som etsas in i mig. Själskador? Ja naturligtvis. De börjar tidigt i denna tid. Vi är alla delaktiga och ansvariga att visa vägen för våra barn, så de slipper själskador.
För visst får vi det också på livets resa, om detta råder inga tvivel. Alla händelser präglas in i oss, in i cellerna, som minns hela livet. Sorg över en förlorad älskad, förflugna ord, villkorad kärlek, mönster som borde brytas innan vi påverkats för mycket så vi förstör för oss själva och de som kommer efter, våra nära.
Vi har en plikt här på jorden. Det är att älska. Älska de som går i våra fotspår, lever under vårt tak, de små liven med rara nackar, mjuka kinder och begynnande mustasch. Om vi tar hjälp av änglarna, de som redan vet och har kommit till insikt, de som delar med sig av sin vishet, så kan vi göra allas liv bättre. Vi kan söka hjälp och bryta mönster . För en bättre framtid, för oss själva och de runt om oss - alla! Det är så enkelt och det är så sant.
Min själ är ett vittne till det som sker runt om oss. Så också din och alla andras. Och själarna i oss vill kunna leva, älska, njuta, slippa oro, inte enbart existera.
Det är ganska enkelt - men det är inte lätt, sa min ängel till mig i våras.
Lätt att leva - nej. Men jag gör mitt bästa…
onsdag 26 augusti 2009
Vem åker Balder liksom?
Det var svårare än jag trodde att komma igång med skriverierna. Hjärnan behövde fritt ett tag, kroppen behövde kravlöshet efter ett stundtals mycket ansträngande år.
Under året har mitt livs resa påbörjats med hjälp av en ängel. Det vill säga inåt, det var nödvändigt att inse att livet jag lever är konstigt, fel och ger mig olust.
Så jag behövde ro nu på semester. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag behövt ro. I själ och hjärta och hjärna. Alla dessa beståndsdelar som är jag men som vägrar samarbeta sinsemellan. De vill hela tiden olika saker, ger olika stickrepliker till varandra så det kör ihop sig. Inget blir som man tror och inte ska det kanske det heller, för jag måste lära mig att dra lärdom av det som sker och förhålla mig till livet. Välja bort och välja in. Allt jag trott mig veta det böljar verkligen fram och tillbaka.
Förra året var det underbart att komma till Götet. Välkända vyer som ingav mig trygghet och ja kanske lite längtan, men framför allt ro.
Nu gav det mig inte ro. Det var som om Götet inte ville ha oss där. Det hällregnade och jag är definitivt inte turist i min hemstad. Det räckte med shopping typ. Jag körde ideligen fel och fick snurra i rondeller och tog ett par extravarv till minstings förtjusning.
Vi fick vänta på att gå till Liseberg och när vi var där så var det de värsta köer jag någonsin upplevt. Men barn var rätt nöjda. Vann lite och förlorade mer.Numera är jag fegis så jag står och tittar på mest.
Vänner var inte hemma som jag hoppats på. Inget blev som jag trodde och tänkte och missnöjet grodde sig större och större. Det är inte min stad längre, hem är här. Här och nu. Vad är det jag söker efter? Eller har jag sökt klart nu, det kanske är riktigt bra det hela. Jag behöver inte vyerna, saltvattnet längre, jag har allt jag behöver här.
Så när vi återvände till Ockle så sken sola och vi fick bada och fika och sola och tuffa med båten och bara njuta. Herregud, hur kunde jag glömma det här? Att livet kan vara så fint så enkelt så bra här hemma.
Jag kanske har nått ganska långt på min resa ändå. och det är ju inte målet som är grejen, det är resan, att leva på resans väg, göra resan njutbar, leva lycklig under tiden. Och gå med på att det faktiskt är Balder vi åker,dag ut och dag in, år ut och år in.
Under året har mitt livs resa påbörjats med hjälp av en ängel. Det vill säga inåt, det var nödvändigt att inse att livet jag lever är konstigt, fel och ger mig olust.
Så jag behövde ro nu på semester. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag behövt ro. I själ och hjärta och hjärna. Alla dessa beståndsdelar som är jag men som vägrar samarbeta sinsemellan. De vill hela tiden olika saker, ger olika stickrepliker till varandra så det kör ihop sig. Inget blir som man tror och inte ska det kanske det heller, för jag måste lära mig att dra lärdom av det som sker och förhålla mig till livet. Välja bort och välja in. Allt jag trott mig veta det böljar verkligen fram och tillbaka.
Förra året var det underbart att komma till Götet. Välkända vyer som ingav mig trygghet och ja kanske lite längtan, men framför allt ro.
Nu gav det mig inte ro. Det var som om Götet inte ville ha oss där. Det hällregnade och jag är definitivt inte turist i min hemstad. Det räckte med shopping typ. Jag körde ideligen fel och fick snurra i rondeller och tog ett par extravarv till minstings förtjusning.
Vi fick vänta på att gå till Liseberg och när vi var där så var det de värsta köer jag någonsin upplevt. Men barn var rätt nöjda. Vann lite och förlorade mer.Numera är jag fegis så jag står och tittar på mest.
Vänner var inte hemma som jag hoppats på. Inget blev som jag trodde och tänkte och missnöjet grodde sig större och större. Det är inte min stad längre, hem är här. Här och nu. Vad är det jag söker efter? Eller har jag sökt klart nu, det kanske är riktigt bra det hela. Jag behöver inte vyerna, saltvattnet längre, jag har allt jag behöver här.
Så när vi återvände till Ockle så sken sola och vi fick bada och fika och sola och tuffa med båten och bara njuta. Herregud, hur kunde jag glömma det här? Att livet kan vara så fint så enkelt så bra här hemma.
Jag kanske har nått ganska långt på min resa ändå. och det är ju inte målet som är grejen, det är resan, att leva på resans väg, göra resan njutbar, leva lycklig under tiden. Och gå med på att det faktiskt är Balder vi åker,dag ut och dag in, år ut och år in.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)