Vinande vindar, piskande regn,

frysgrader i flyktingläger

flyglarm efter flyglarm

 

Tack, vi slipper vi.

 

Massgrav efter massgrav,

målsökande missiler

skjutning efter skjutning,

våldtäkt efter våldtäkt,

kvinnomisshandel efter kvinnomisshandel,

mord efter mord

moderlösa barn

 

De moderlösa barnens fäder

ges av tingsrätter, hovrätter sänkta straff

 

Sänkta straff

 

Socialtjänsten tvingar barn

till umgänge med en far som

misshandlat deras mor.

 

Misshandlat deras mor…

 

Tack Gud, livstid och utvisning för den

som våldtog och kastade ner en kvinna i ett gruvhål

och lämnade henne där.

 

Lämnade henne där.

 

Jag ställde lydigt om klockan i oktober.

 

Är tiden inne nu

då hoppet är ute?

 

 

Det var en sån där dag då man vaknar och man vet att allt kommer gå åt skogen.

 

Man är rökt, man är värdelös, längst ner på listan, bortglömd av alla, lönen har inte kommit in,

a-kassan har inte bemödat sig om att svara på ens mejl, hela kroppen värker av diverse yttre och inre åkommor, det mullrar i tarmarna och toapappret är slut och dessutom dog ens föräldrar för 30 år sen så ingen tröst får man därifrån heller.

 

En sån dag upplevde jag i somras. Och en person till hade samma känslor. Dessvärre var det söndag så ingen av oss kunde inte komma i kontakt med våra kuratorer akut hur gärna vi än ville. 30 grader varmt var det.

 

Jag var på ett tillfälligt besök på en ort i Östergötland på musikevent med en väninna. Hade lånat x- svärmors bil, tankat den full och vi hade så kul de timmar som gav oss. Flabbade och fotade. Vi körde fel för att den ”#//)!=&/´s  gps-en inte ville förstå mina instruktioner ( ja jag är blond och har för tjocka fingrar men jag kan köra bil även om min yngste klagar och hetsar mig) och svetten rann om oss och jag svor tills vi såg att sätesvärmaren var på (obs icke jag som tryckt på den).

 

Vår tid förflöt med skratt och mat och felkörningar och musik och annat och vi sov rätt skapligt på ett fantastiskt ställe jag säkert kommer återvända till. När jag bearbetat vissa saker klart.

 

En härlig frukost var uppdukad. Sen dusch. Trodde jag.  

 

Hämtade handduken och spatserade omkring i det vackra huset och fotade och väntade på min tur. Helt plötsligt öppnar sig dörren fem cm och en kvinna med imma på glasögonen, handduk runt sig och gråt i rösten säger ”det är något fel härinne”.

 

Allt stannar upp runt oss, någon som läser tidningen slutar med det och tittar över dem. Någon tittar upp från sin sena frukost och ser sur ut. Gårdshunden skäller och i fjärran råmar en ko olycksbådande. Vattenkokaren slutar aldrig koka. Jag fick stänga av den. Allt känns konstigt. De förtvivlade ögonen bjuder in oss att se vad som är fel. Det är översvämning i duschen och vattnet i toaletten är liksom…fyllt till brädden.

 

 

Alla tittar sig förtvivlat om efter ägarinnan till stället vi är på och hon kommer påpassligt nog precis in efter att ha matat kossorna och utbrister ” men herregud, har den där lappen ramlat ner igen om att ni inte får spola ner för mycket papper?”

 

Jag viker mig av skratt. Nej det är fel beskrivning.  Det brister och jag skriker av skratt och är tvungen att gå ut på grusplanen. Jag är sekunder ifrån att sänka mig själv i poolen fast det är mulet.

 

Jag har också en sådan toalett i mitt hus och har lärt mig hur man gör den hårda vägen. Jag har griptång och hinkar i toalettens närhet men nu var det kris. Vi var många därinne på ett främmande ställe med snara behov att gå på toa. Kohagen var inget alternativ liksom.

 

Så det blev att googla. Diskmedel att lösa upp proppen med. Vänta. Hälla i kokande vatten att lösa upp stoppet med. Vi blev alla engagerade i det vi kunde göra under mycken munterhet och elaka skratt.

 

Bakom hennes rygg skrattade vi förstås i smyg, lugnt samarbetande över hur vi skulle göra. Kånkande på hinkar med kokhett vatten under försäkranden att hon skulle vila sig. En sådan där propplösare kastades fram. Sen kom stunder då vi hörde hur det rörde sig under oss i ledningarna och sedan ännu längre bort i ledningarna och alla funderade över hur detta skulle gå egentligen. Skämten haglade och alla skrattade.

 

Utom kvinnan, hon var utom sig av förtvivlan och genans. Imman på hennes glasögon hade rätt snabbt försvunnit men rösten hade ett högt tonläge under en väldigt lång stund, hon hade ett dessutom ett förråd av ursäkter som skulle gjort Magdalena Andersson avundsjuk.

 

Allt löste sig till slut, det är bara fem procent av alla stopp som leder till ingripande lärde vi oss så jag var rätt lugn under hela tiden dramat utspelade sig.

 

Och kvinnan. Jag lovade att inte röja hennes boendeort. Jag fick ge henne hela min karta antidepptabletter, två toarullar jag hunnit slå in i cellofan och en klapp på axeln. Jag var stolt över mig själv.

 

Ingen har någonsin gjort det för mig och jag har ändå timmar av förtvivlat grävande bakom mig.

 

Men det är klart, det är ju min hemlighet.

 

 

Ja nu när jag ändå avlivat myten om mig själv som en snäll människa kan jag lika gärna tala om hur hemsk jag är mot kaniner.

 

Missförstå mig inte jag älskar kaniner, det är de sötaste djur jag någonsin sett. Och de mjukaste och raraste och de ger mig sån glädje över det de kan lära sig och gör. Jag älskar kaninpussar och mys när en liten kropp sjunker ner och filtar ner sig jämte mig i sängen.

 

Jag kan inte hjälpa att de är lättskrämda varelser. Ibland måste jag plocka ur besticken ur diskmaskinen. Ibland måste jag steka bacon och sätta på köksfläkten. Ibland måste jag hacka lök, spola i toaletten och föna håret. Jag tycker om ljusslingor i glasburkar.

 

Jag springer runt och letar frenetiskt efter mina nycklar som är borta och hittar den lilla stackaren skakandes av skräck hyperventilerande. Jag utropar MEN vad du är söt alldeles för högt och inte går det att be om ursäkt heller.

 

Och när allt det här hemska är i dager så kan man ju spinna vidare på den där hårfärgen jag begåvades med som jag hela livet har kunnat gömma mig bakom då det inträffat saker runt mig som jag varit ansvarig för men inte velat vara ansvarig för.

 

Som det där med bilhandtaget och backspegeln och att backa runt ett hörn med en vit bil i snö…jaja…det är väl preskriberat nu antar jag. Jag kommer inte hamna inför skranket mer för det.

 

På något vis är det så att de sista dumheterna man gör är de värsta, som man får skämmas mest för.

 

Den sista dumheten jag gjorde var då jag kokade kalops 2h tills min son och tjej skulle hälsa på. Sen skulle jag till jobbet och hade satt ut den på kylning och när jag skulle gå kom jag på det och fick springa tillbaka och ta in grytan från uteplatsen, det var inte tillräckligt kallt för att lämna den i 6h.

 

Så när jag kom hem efter 6h stod altandörren på vid gavel, elementen lät jättekonstigt och en liten stackare låg åter och tryckte skakandes av skräck och hyperventilerade.

 

Och jag har inte vågat öppna elräkningen ännu.

 

fettkatakomberna

 

Fettkatakomberna.

 

Sist jag var i Götet hade de stora affischer på avenyn med QR kod att fota av om man ville ta sig till avloppen. Jag tänkte att vad i herrans namn nu har det väl ändå slagit över och där jag var just då vågade jag inte fota den och ta mig dit. Vem vet, jag kanske aldrig mer hade tagit mig hem till ostkusten.

 

Men när jag kom hem så blev jag kaxig och tänkte att nu…kanske jag ska googla och kolla vad de håller på med där borta. Möttes av skräckfilmsmusik, bilder på fett och mörker och pekpinnar på vad det kostar att fixa allt detta matfett i avloppen. Uppmaningar att torka ur stekpannan osv. allt under skräckfilmsmusik.

 

Ganska roligt ändå. Sådana är de. Eller vi, jag vet fortfarande inte efter 33 år om jag är det ena eller det andra. Finns säkert ingen heller som är intresserad av vad jag är eller inte är.

 

Öppnade mitt kylskåp och stängde det hastigt. Antar att majonnäs och vitlökssåser kvalar in under no-no genom avloppet också.

 

Nåväl. Parallellt med detta fick jag för mig att googla på katakomberna och titta på bilder, läsa lite och så. Jeez vad jag hade glömt eller inte vetat. Två miljoner kroppar låg under dessa labyrinter i Rom, för att de inte fick begrava sina döda inom stadens murar, det var  kristna och judar om vartannat och på 410-talet plundrades de av vandaler och goter och gud vet allt ( yeck plundra katakomber???) och föll i glömska.

 

Jaja intressant var det men det gav upphov till fasansfulla nattliga drömmar om att befinna sig i gravkammare med miljoner skelett i oändliga labyrinter OCH samtidigt halka omkring i fett och äckel därnere och inte kunna ta sig ut. Så jag fick en bild av mig själv i spagat med golvlampan i näven block och penna och kamera i andra högljutt stönande av smärta av allt stryk man fick på sin flykt därifrån. Eftersom rullskridskor aldrig varit min grej hade jag några totalt verkningslösa icebugs på fötterna som jag aaaaldrig kommer investera i. Ingen ide liksom, det vet jag ju nu.

 

Nåja nu kommer vi till det roliga i kråksången. Jag är inte jättesnäll mot barn fast jag försöker. En gång talade jag om att det var ”Rudolf” jag tillagade på demot med renskav. Någon gång har jag sprungit omkull ett barn men det var en getings fel. Faktiskt.

 

En dag stod där en litet barn framför mig i kassan. Skulle stoppa i sina egna surt förvärvade kronor och betala sitt godis. Tittade storögt på springan där man la i pengarna.

 

” Var hamnar pengarna?” sa barnet.

 

Och mitt ansikte lyste upp och mitt leende blev jättebrett.

 

” Jo du förstår det finns ett ställe under Oxelösund, en gigantisk begravningsplats, det kallas katakomber och där hamnar också allt ert fett ni köper och diskar ner i avloppet, vet du vad avlopp är? Be din mamma googla på katakomber och fett så kan hon visa dig, DÄR hamnar även dina pengar”

 

Jag såg barnets ögon tåras. Mamman gick med stela steg.

 

” Hallå ni har växel kvar, hallå!!! ”

 skrivövning tema el 

Just nu är det tungt i livet. Jag älskar att laga mat. Maten är dyr och elen för att laga maten och diska upp efteråt är jättedyr. Drivmedel är dyrt, jag tittar skamset ner av samvetskval när jag lånar en bil och tar mig till affären. Att låta kalops koka 2 timmar nu är nästan uteslutet. Så jag kokar med hopknipna käkar och uppdragna axlar minst 10 ägg på en gång och äter under veckan, äter massor av kall mat som jag cyklar hem under stor möda och med röda kinder och med jättebra kondition som följd men diska det måste jag ju ibland så jag tittar av avsmak åt ett annat håll eller låtsas läsa en tidning medan jag smyger o sätter igång diskmaskinen. Självklart enbart när det blåst storm hela dagen.

 

Jag älskar att duscha och basta. Gissa vem som nu står en sketen minut och blaskar och skvätter och missunnar sig lååånga duschar, använder strumpor mer än en dag, inte går till badhuset och väljer bort det minst sagt trevliga samkvämet i bastun med diverse medbastare.

 

Jag minst sagt rynkar pannan och svär. Det är inte roligt att leva nu. Det är samvetskval för allt.

 

Men jag är ju bara en liten blicka i spelet. El mosaico en el juego tror jag det heter på spanska enligt översättningsprogrammet. Och självklart är Sverige AB det också. Den som trodde på löftena att vår nya regering skulle sänka bensinpriser och ge elsubventioner till oss får nog se sig lurade delux eller inse sig opålästa. De som trodde att vi i lilla Sverige hade något att säga till om i EU och världen och röstade på vallöftena kan se sig rätt blåsta.

 

Det är inte bara jag som förstört världen, vi är rätt många som varit tärande och skapat krig, sprängt gasledningar och utnyttjat människor i våra slavkolonier. Vi har utvisat människor och satt kvoter för hur många som får komma in här i vårt land, vem vet, det kanske finns de som på plats står och vinkar höger och vänster åt dem som anländer, som tyskarna gjorde i lägren för 90 år sedan. vad vet jag häruppe söder om stockholmen?

 

Det är inte bara jag som är en skurk här i livet. Den tanken håller mig vid liv.

Nu har jag satt på tvättmaskiner, satt igång diskmaskinen. Nu ska jag lyssna på musik i stället, på datorn, för elpriserna är på minus

 

El condor pasa.

 

Alltså gahhh dessa vägval man måste göra i livet.

 

Ska jag stanna kvar i min hemstad eller ska jag flytta? Ska jag ta tjänstledigt eller säga upp mig när jag flyttar?

 

Ska jag ta friår eller sjukskriva mig för depression efter år av skäll?

 

Ska jag säga upp mig eller vänta och ge min plats nästa gång lien går?

 

Ska jag stanna kvar på det här jobbet och ta de få timmarna de ger eller ska jag säga upp mig och leva på full a-kassa?

’

Ska jag stanna och ta de timmar som ges på det här jobbet eller ta en utbildning via arbetsförmedlingen och se vad som kommer i min väg i stället?

 

Ska jag köpa träningkort på gymmet eller ska jag köra själv? Ska jag låta bli chipsen eller

ska jag unna mig?

 

Vad ska jag? Bahhh jag hatar dessa val jag ständigt måste göra.

 

Otaliga äro de gånger man har fått fatta beslut. Sömnlösa nätter vridande sig i svettvåta lakan, sedlar som seglat förbi, inbillat armod och a-kassans kniv mot strupen. Ensamheten som lagt sig som blöt kall filt runt en, oförmågan att kunna fatta ett snabbt beslut utan att det måste stötas och blötas fram och tillbaka gång efter gång under alltför utdragna processer med ångesten i kölvattnet.

 

Det ska rimlighetsbedömas, konsekvensanalyseras. Jag måste inför varje val, varje steg jag tar kompetensinventera mig. Blaaaah jag är så himla trött på dessa tilltag i livet. Som att man måste förvandla sig till ett företag inför varje gång, där gör de väl allt sådant? Eller som en kommun?

 

Alla upphandlingar, nedskärningar, konsultanställningar, timmar som dras i vården och besparingar som görs i skolan. Visst måste de konsekvensanalyseras och rimlighetsbedömas?

 

Eller aktieutdelning hos företag som fått pandemistöd för att överleva, visst måste någon ha rimlighetsbedömt det? Va?

 

Jaja igår hade jag ett sådant där fruktansvärt beslut att ta i alla fall. Det var så jobbigt så jobbigt och det hade hängt över mig ett tag, jag hade skjutit beslutet framför mig och gjort allting på den där listan. Återigen. Gått varv efter varv i min lägenhet, lämpligt nog med öppen planlösning. Sett ljuset fylla mig i köket och hamnat i mörkret i hallen. Funderat funderat. Vad händer om jag gör si vad händer om jag gör så?

 

Till slut kändes som att jag var vid vägs ände, jag var tvungen att ta ett beslut. Jag drog efter andan, tittade en sista gång på min lidande min i spegeln. Gick ut i köket, i ljuset.

 

Tog ytterligare en croissant med hemkokt persikomarmelad.

 

 

Plötsligt låg det en pingvinstång på bandet. Jag älskar smaken av pingvinstång, det är något av det godaste mintlakritsgodis jag vet.

 

Jag förstod inte hur den hade hamnat där för det fanns inga kunder i närheten. Jag tittade runt mig om det var ett hemligt tecken för att jag skulle unna mig en sån. Men när jag tittade närmare så var det inte en pingvinstång för den hade ingen plast runt sig. Och det var inte mint i den heller. Det var ett…trollspö.

 

Hur i herrans namn hängde det här ihop?

 

Fortfarande fanns det otroligt nog inga kunder inom synhåll. Jag greppade trollspöet med vördnad. Vände och vred på det och beslöt mig snabbt att lägga ner det i en låda för att senare ta med det hem. Det måste ju liksom vara ett tecken till mig, att någon ville mig något. Men vem? Och vad ville den?

 

När jag kom hem efter jobbpasset tog jag fram det lilla trollspöet och tittade mig villrådigt omkring. Skulle jag googla hur man gör? Vilken ramsa man ska använda som bäst. Försökte lite försiktigt med ” yaketiyaketiyack” , ett enkelt ” sesam” och ” abrakadabra” och något ”hokus pokus” . Ingen reaktion. 

 

Men plötsligt bara stod det där i eldskrift. ” duvetvadjagvill”. Så jag formade munnen och tog ton.

 

Och plötsligt befinner jag mig på en adress jag lämnat för 35 år sedan med en mamma som lämnade mig för 28 år sedan. Hon sitter där i köket med sin blåa blus och sina intensivt blå ögon. Och ler. Förstås. Jag har ärvt mitt milda leende från henne.

 

Gapskrattet har jag skaffat mig själv. Det köpte jag på Buttericks 1979.

 

Jag gick fram emot henne som på skärvor av glas. Tittade mig omkring i lägenheten och ingenting hade förändrats. Allt var på plats. Tiden hade stått stilla.

 

Tiden stod stilla.

 

Jag omfamnade henne och visste inte om jag skulle kunna prata och säga något utan att brista i saknad. Hon bjöd mig tyst att sitta ner. Vi drack en kaffe och åt Överlidaskorpor i tystnad och sen tog jag mod till mig. Jag rörde vid henne, la mig på knä och la huvudet i hennes knä.

 

- Jag älskar dig. Jag saknar dig. Vad gav du avkall på? Vad var det som fick dig sömnlös?

Var det enda jag fick fram. Det behövdes inte mer.

 

Hon tog tag om min haka, lyfte mitt ansikte och betraktade mig. Tog tag om mina axlar.

 

-         Jag ser dig varje sekund, sa hon, det ska du veta.

 

Jag tror jag somnade där. I jordens trygghet med hennes händer om mig. Och när jag vaknade var jag åter på min hemadress. I min hemmadress. Jag skakade på huvudet och funderade på det jag varit med om. Det var verkligt men ändå inte. Skakad in i märgen tog jag upp det lilla trollspöet och försökte igen. Hur gärna ville jag inte tillbaka dit igen. Och säga det jag inte hann innan jag somnade i hennes knä. Vilken bra mor hon var till mig. Det var ju bara det jag ville säga liksom.

 

Så jag försökte igen ” Duvetvadjagvill”.

 

När jag öppnade ögonen var jag på en plats jag aldrig beträtt. Det låg en kvinna där som var vagt bekant, i en hängmatta. Hon tecknade åt mig att sätta mig ner. Jag stirrade på henne. Det var ju henne jag velat träffa. Hon med all visdom i sig, med facit i sin hand.

 

Hon sa:

 

” Välkommen, jag har väntat på dig, jag är glad att du är här” .

 

Jag satte mig jämte henne, log och frågade:

 

” Gjorde jag rätt?”

 

Hon sa:

xjhösdfdgagjöolsudhoidjf var fel och asdjfahergiaegjojljadsfhluhö var fel men öasdkjföhföhaösdhföoajlsjdh blev rätt. Och öskjdnföadhfhadfghöagjai hade du rätt i. så i det stora hela var nog öakjdfghafgöaejäfgaof rätt bra.

 

Det var som en radio med störningar på min frekvens. Min tinnitus tog överhanden. Och inga mer stavelser kom. Inga fler ord. Hon log, slöt ögonen och somnade där i hängmattan.

 

Jag reste mig och gick och lämnade mig själv i hängmattan högst motvilligt. Jag förstod att hon inte skulle säga mer.

 

När jag öppnade ögonen igen befann jag mig på min hemadress igen, i min hemmadress.

 

I min hand hade jag en pingvinstång. Munnen smakade mint.

”

 

 

 

 

Nu är det såhär att jag bor fantastiskt fint ifall det undgått någon. Jag har bris jag har sol jag har lagom med rum och massor med fönster och fantastiska mönster av sol och skuggor. Öppen planlösning och fondtapet i sovrummet. 

 

Jag har havsutsikt och kaninsäkrad altan typ 8*4 m, bara det….ugn och rinnande vatten och dusch och toalett och jag kan öppna tvärdrag om jag vill. Jag har hängmatta och hängstol som jag kopplar upp i en hake och sitter och gungar i och filosoferar i.

 

Jag sover middag och snarkar i solen i en baden - baden varje dag det är lagom med sol för detta njutningsfulla tilltag.

 

Jag kan bada i havet när jag vill (ja ok Östersjön då). Har hela frysen full med mat och kylskåpet likaså vilket kanske tyder på en smula dåligt omdöme vad det gäller matinköp.

 

Är rätt social men hänger oftast upp filtar runt altanen när jag yogar, av hänsyn. Pratar med mina grannar och försöker att inte skrämma små barn i min närhet. Går till tvättstugan i elefantgrå mjukisar och papiljotter om jag behöver det.  

 

Men jag försöker sköta mitt. Källsortera och kasta allting på rätt plats jämt. Pratar med små barn på väg till och från dagis eller som leker när jag vill fota min vidunderliga utsikt.

 

Jag njuter av livet. Oftast. Och jag är rätt smidig. Om jag kan boka om min tvättid så skulle jag göra det om någon behöver den bättre. Och om någon skulle klaga på ogräset utanför min altan så skulle jag nog rensa det, fast jag inte måste. Jag byter gärna mina arbetspass med de som inte vill jobba sent.

 

Kanske är jag en smula för snäll och följsam.

 

För i går eftermiddag.

 

Då skrek någon på min gata på sina barn så dant så att till och med jag gick in och borstade tänderna och gick och la mig.

Hjärtat

 

Novemberkyla

hjärtat mörklagt som tjärnen i skogen

åter flimrar ljusen utom räckhåll

för överlevnad.

 

Novemberkyla

förmaken igenfrusna

oklart är ditt inträde där

värmekällan ännu onåbar.

 

Novemberkyla

stiltje på kammarens yta

därunder pågår en sorgsen kamp

med hopp om islossning.

 

Novemberkyla

hjärtat i dimma på sin muskelbädd

pumpar ännu blod, håller mig vid liv

bevarar mina hemligheter,