I hjärnans korridorer...

Pratade med en annan god vän i går och vi kom in på det här med studier och jag berättade om hur tufft det varit med att plugga samtidigt som det har varit kul att lära sig nytt och man hela tiden kommer till insikt om att man (nästan) kan lära sig vad som helst. Det är bara att kämpa och inte ge upp( tror jag), nästan övertygad med andra ord.

Hon sa att hjärnan måste tränas hela tiden för att inte förtvina. Och det stämmer säkert till viss del. Jag har ju aldrig direkt trott att jag skulle klara av någonting men ändå genomfört ganska mycket. Kämpat o pluggat och försöker ta mig fram och skapa ett bra liv. Och som sagt så känner jag att hjärnan blir mer stimulerad och jag tror mer om mig själv än på länge länge, även om det inte går så jättefort.

Men så är det de där mörka rummen i skallen. Dit tankarna på irrfärder i de vindlande gångarna bara viljelöst leds. Till de mörka rummen, där ensamheten härskar. Där förtvivlan har lagt sin duk över allt, där hoppet bara slåss vilt i ett hörn. Där kan gråten också fångas in av en arme kritiker skapade av mig själv, och släpas fram till ögonhålorna och retas till att börja rinna.

Där är jag ensam. Så ensam. Knappt kan ett barns kramar dämpa ångesten därinne. I stunder av klarsyn kan jag sätta ord på det jobbiga som följt mig så länge, alltför länge. I stunder av denna klarsyn mår jag bra då jag satt ord på det som är jobbigt och då känner jag mig styrkt. För en stund.

Sen börjar tvivlen. Gör jag rätt eller fel, tänk om det inte går, tänk om jag kastas ut, tänk om…tänk om…tänk om vi får står på gatan till slut. Jag vet att man kan falla mellan stolar i trygghetssystemen och det gör mig fruktansvärt rädd. Så rädd.

Trots att jag är frisk och har friska barn. Är jag så rädd för allt. Hatar det.

Förstår inte hur hjärnan fungerar egentligen. Varför inte jag kan känna glädje, bubblande glädje. Varför jag inte vågar. Vågar kasta mig ut till fullo. Realisten i mig säger stopp hela tiden. Realisten vet att jag kan bli besviken och gör mig besviken hela tiden.

Suck tungt idag.

Ekorrar och mulna dagar...

En mulen morgon, inte alls lika ljus som i söndags, varken ute eller i sinnet. Är fortfarande förkyld och dan, tjock gegga och hostningar och ont i huvudet. Nej förlåt jag ska inte dela detaljer med er. Nässprayen och bricanylen är min bästa vänner just nu men till min stora lycka har jag hittat en tablett i mitt skafferi som ska hämma kolhydratupptaget vid matintag, så den ska också bli min bäste vän i kampen mot kilona.

I dag var jag tvungen att lägga mig igen i bingen igen efter att kids gått till skola, det är hemstudier som gäller så jag har en hög att beta av som inte riktigt hunnits med på kursen. Den ska jag repetera igen. Kolla o se vad som saknas och vad jag kunde gjort bättre eller om jag kommit så långt i kursen så jag har begripit det vi gick genom då.

Igår hade jag inte begripit nåt kändes det som, hoppas det berodde på att jag varit borta ett tag, det var totalt stopp. Hemskt. Det var ett tag sen vi höll på med leverantörsreskontra och kundfakturor så jag var som ett barn framför tangentbordet. Förstod inte riktigt vad jag pysslade med. Förrän framåt 16 och då var det dags att gå hem.

Så idag ska jag kolla över saker och ting minsann. Och i morgon kommer AF och ska ge oss beslut på fortsatt kursdelstagande. Sen ska jag jobba torsdag fredag och lördag, härliga tider, osttider!

Men vad gör man av en dag då det mulna vill invadera sinnet? Då endast julstjärnorna lyser. Det är en dag som jag inte vill klä mig i något annat än mysbralla och tjocka sockar, jag vill gå här och plocka emellan studierna, samla kraft inför jobb och studier som jag vet kommer ta på krafter ett tag framöver.

Jag får väl göra det, lyssna på kroppen. Den vill samla krafter, komma tillbaka efter förkylning, den vill bli på topp igen, den vill ok då tappa några kilo( börjar bli en mani det där)

Pratade just med en bekantskap som berättade att hon hade lyssnat på en hjärnforskare som berättade att visst dör hjärnceller efter en riktigt blöt fest och blir det alltför ofta är det inte bra( många celler borta med andra ord) men om man sen börjar aktivera sin hjärna med kunskaper, lär sig nya saker, löser korsord, pluggar något man tycker är roligt, sysselsätter hjärnan så föds det nya…

Det lät rätt tryggt faktiskt, liten tröst när man tänker tillbaka på levernet. Och faktiskt är det inte att jag ändå känner att hjärnan är med äntligen, den suger åt sig kunskaper och älskar det! Det är första gången i mitt liv jag känner så, jag har bara hatat allt jag ”måst göra” men nu är det kul! Tänk vad man kan göra med alla kunskaper !
Känner mig som en ekorre där nötterna är kunskaper som ska in i boet och sen avnjutas . By the way så älskar jag ekorrar, de är så gulliga att se på när de kilar upp och ner i träden och hoppar. Jag är besläktad med dem, fast jag inte har deras fysiska förmåga( hoho nu ser jag mig själv i ett träd). Brukar stanna och titta på dem ibland.

Hoppas det stämmer det där med kunskaperna! Så det inte tar stopp snart!

Ställa om hjärnan...

Ja nog är det mycket vi måste göra i livet. Men jag är faktiskt stolt över att jag gör saker för att få ett bättre liv framöver. Inte bara sätter mig ner passivt och deppar ihop, det har jag gjort så mycket i mitt liv.

Det är så många som har det svårt och jobbigt i sina liv, värk och sjukdomar, sorg och elände, kan vi som mår bra dela med oss av vår glädje och stötta så kanske det blir ljusare kortare stunder även för andra.
Jag märker att ju mer jag peppar mig denna söndag desto bättre mår jag. Herregud jag småler åt snöflingorna just nu, trots att halva familjen är on the road.

Är det så det ska vara, man ska ställa in sig, hjärnan, gps:en , porerna, fingertopparna, på lycka och så mår man bättre. Är det det vi är skyldiga oss själva - att må så här bra. Det är ju ingen annan som kan göra det åt oss. Ingen kan få mig att må bra, känslan måste komma inifrån, man kan bara visa hur jag ska göra för att genomföra det, sen måste jag göra det själv…

Hjälp, det var längesen jag tänkte så här intensivt, hjärnan kokar just nu. Letar i hjärnmapparna, arkiven, efter det jag lärt i terapin. Sopa rent med ”kan inte”, in med ”no limits” i hjärnan. Varför skulle du inte kunna? Vad är det som gör att du inte tror att du kan? Vill du leva, vågar du leva? Vill du våga leva? Eller ska vi gå som på Linus linje, rakt fram och mestadels neråt, i hålor…slå halvt ihjäl oss?

Jaja jag vet att jag sagt detta förut. Livet är svårt att leva, man får gräva efter lyckan ibland- bara man inte sluta gräva, för då är det illa. Och kanske är det så som jag känt och sagt förut, livet ska inte vara som ett rakt streck totalt utan känslor, uppåt eller neråt, för då kan man inte känna glädjen när det går ens väg.

Jag vet att värk är svårt att leva med och det finns många som inte har hopp alls men en dag kanske det vänder och då förstår alla vad jag menar… jag har under alldeles för lång tid känt mig nere också, jag vet vad jag pratar om . Jag kanske inte förstår hur det är att ha någon svårt sjuk anhörig, jag har bara mina egna sorger att referera till men känslor kan jag förstå.

Så nu har jag nog producerat tillräckligt med tankar idag, nu ska jag repetera lite ekonomi. Och läsa på om ostar igen. Intressant…

Nya livet börjar...

Nytt liv ja, varför ska det vara så förjolat svårt att leva det liv man vill leva? Äppelkäck och – kindad som med förkläde kramar om barnen, aktiverar dem och är på topp, har snygga kläder och nystajlat hår jämt. Tränar, läser och förkovrar sig och…och…

Stopp nu. Nu är den där kritiska kommittén på gång igen. Den som för evigt har parkerat sig på axeln som en olyckskorp och skriker ut sitt missnöje över det jag gör – och inte gör.

När ska jag lära mig att det jag gör är utöver fattningsförmåga ibland. Ger mig in i otroliga saker och lär mig och förkovrar mig inför framtiden – för visst är den här framtiden och ljusare än på väldigt länge men den är inte utan vedermödor.

Jag vill verkligen forma min framtid, göra något riktigt bra av de 20 som är kvar innan jag blir pensionär. Jag är på väg dit. Till det braiga livet. jag vet att jag lämnat det svåra bakom mig, nu är det full fart framåt. Jag är inte rädd att lära nytt jag ser bara alla spår i hjärnan som allt jag läser gör, och tror att det är nyttigt, jag kanske inte blir gammal och gaggig i förtid när jag aktiverat hjärnan såhär.

Ibland har man ju aktiverat hjärnan med för mycket kunskaper på en gång men det har ju handlat om att jag inte haft nån balans i livet. Och det går lite långsamt framåt det medger jag, det går inte så fort som jag skulle vilja, men jag skulle ändå vilja hylla mig själv till det jag genomför varje dag, dessa smådåd. Så grattis Mia! Du är värd en ostbit i kväll…

Nej fan, jag måste lägga av, jag har några kilon jag måste mota bort. Utrota, radera ut…jag som alltid haft som argument att det är bra att ha ett par extra kilon ifall man blir allvarligt sjuk så man har att ta av liksom börjar faktiskt bli en anings nervös ifall de ska visa sig sitta för hårt de här sista jag upptäckt. En sen natt då jag plötsligt befann mig mitt i fullmåneskenet mot en vägg fick jag en smärre chock och trodde det var en skugga av en inkräktare i mitt hem.

Det blev inget mer sova den natten, det var grädden på moset, att min depp - period kantats av för måånga kilon också, det var hårt. Man är expert på att blunda länge.

Och inte blir det bättre av att mannen kallar mig lilla ostbomben heller….

Så nästa utmaning i livet startar snart…(vet bara inte när, i morgon kanske, jag har faktiskt inte sån aptit). Jag har ett par utmaningar kvar i livet…

söndag - matlagning på Styrbordsvägen.

Står och steker torskfiléer denna gråmulna söndag, halva familjen är på bandymatch i Linköping och en fjärdedel är på fotbollsträning. Jag är solo med adventsstakarna och i mitt tycke alldeles för mycket snö utanför huset.

Ibland blir jag så lycklig och rofylld när jag lagar mat. Det är en ny känsla att tackla i mitt liv. Det har inte alltid varit så. Sedan man bodde själv och kokade hotdogs o spaghetti i samma kastrull och min bjudmat kunde vara biff stroganoff (hrm)så har väl det kulinariska intresset ökat men inte så mycket att jag älskar det. Periodvis kan jag anstränga mig och laga recept men det ska vara nåt speciellt då.

I många år har det varit laddat med maten här hemma eftersom ingen ätit vid samma tidpunkt och jag inte fått bra rutiner för våra matvanor i familjen, alla har ätit när det har passat på grund av all sport och då är det inte kul det är bara föda för överlevnadens skull. Så sakta dog mitt matintresse och allt smakade likadant.

Och nu kommer jag på mig att nynna när jag lagar. Strange. Lycklig för att jag har mat att laga, och en familj att laga den till och just nu ser livet så ljust ut att jag till och med kan provsmaka ärtsoppa, ett barndomstrauma annars.

För säkerhets skull gör jag lite korv stroganoff också...curlingmorsa som man är. kan fortfarande inte smälta när sextonåringen efter att jag typ bara bjudit varma mackor och korv med bröd en längre period efter att ha tittat i grytorna utbrast:

- Å mamma har du gjort korv stroganoff...och samvetet gnagde.

Tidigare idag tog jag skjuts ner till stan och gick därifrån och hem efter att ha handlat litegrann, konstigt nog behöver alltid förråden fyllas på med något(onyttigt mestadels). Det var en sköön promenad, första denna vecka efter att ha tacklat årets brakförkylning.

Tråkigt nog känns det som det spänner alldeles för mycket runt midjan. De nyinköpta jeansen sitter inte skönt…det är sorgligt. Jag har haft några ostkanter från butiken att gnaga på denna vecka och ljusat upp tiden mellan de förskräckliga nysningarna som rist min kropp och den röda näsan jag nästan skrikit när jag varit tvungen att torka. Minst en nässprej har avslutats och mycket salva har baddats på näsan.

Men nu är jag snart på banan igen, måste bara börja nytt liv snart.

Aktuellt ämne, väderlek och...

Gillar inte att älta, det är en egenskap jag inte är stolt över men denna vecka har jag återigen gått ner på knä och tackat gudarna att jag kom undan med livet i behåll från SJ. Det är november och snön faller och det är redan kaos.

Och media sitter bara och väntar på att kasta sig över bytet. Allt det värsta som sker i U-landet Sverige. Dra fram allt snask i ljuset, allt som inte fungerar. Ett bra program var debatt igår, där många fick komma till tals, några bra och några mindre bra, som alltid. Trafiken har ökat, men satsningarna och underhållet har uteblivit, sa Robert Collin. Jojo det vet man ju.

Det är bra att dra fram snask. För inte är SJ oskyldiga, liksom ingen är oskyldig i Svea.

Alla har vi bidragit till att montera ner Svea. Genom att välja. Det som är billigast för oss. Alla bolag konkurrerar, lägger lägst anbud för att hålla nere priserna för oss, med kanske sämre kvalité som följd. Oavsett bransch.

Det är svårt att se vad detta har med SJ att göra men visst var det fel att besluta att det skulle vara konkurrens på allt och montera ner hela skiten i smådelar, då SJ också måste vara billigast för att överleva. Då drog man in på kostnader istället för att satsa, för det var redan nere på botten liksom.

Det är så självklart att är det flera bolag som ska dela ansvaret för spår, fastigheter, snöröjning (läggs ut på entreprenad idag billigaste budet vinner), trafikcentral (som är det viktigaste SJ har). Om allt detta har styckats upp i smådelar och ingen vill ta ansvar för hela biten längre så är det väl inte konstigt att det blir som det blir. Alla skyller på alla.

Som att ringa till Telia. 15 olika knappval för att ställa en fråga och inte går det att bli omkopplad heller. Rationaliseringar, vi måste vara konkurrenskraftigast, ha lägst kostnader. Nu har jag hållit mig till Telia i alla år för jag orkar inte jämföra, jag har gett upp boxer och det också, orkar inte byta. Det är för krångligt att vara om sig och kring sig fast man säkert gör skitaffärer varje dag i cyberspace…

Försäkringskassan, A-kassorna, vårdcentralerna, you name it, allt är förlorat och förbi. Stendött, noll mänsklighet. Papper papper, administration. Spy.

Seko säger i debatt något som antagligen är helt sant: Aktören SJ sköter uppdraget som det är formulerat, inget samhällsuppdrag, inget myndighetsuppdrag. Att göra ett bra jobb ryms inte i det pris man fått i sitt kontrakt. Seko har varnat för dödsfall till tjänstemän och politiker som drivit marknadsexperimentet hela tiden.

För vist är det ett experiment allt. Partiernas prioriteringar har också spelat in självklart, allt är fördelning hela tiden, vissa fack får vissa inte. En gång fick Bottniabanan och Norrbottniabanan pengar och vägsatsningar och viktiga bansatsningar försvann någonstans i budgeten, berättar Robert Collin.

Det är inte viktigt nu vilket parti som gjorde vilka prioriteringar. Alla producerar samma skit, enligt mig.

Men vad handlar vardagen då om? Det verkar nästan som att jaga billighetspriser är det viktiga. För att vi ska tjäna några kronor i slutänden. Åka hit och dit och sitta och bläddra varje vecka? Mängder med olika bolag för allting med omöjliga avtal att tolka och jämföra.

Men om det blir bättre? Vet inte, jag orkar inte leta, har för lite tid när jag jobbar och det är bekvämt att handla där man hittar. Det står väl skrivet i stjärnorna hur mycket man tjänar på att åka runt och shoppa billigare.

Och överallt vrider alla sig ut och in i den stenhårda konkurrensen, alla är livrädda för att förlora sina jobb. någon tillfreds? Tja några kanske.

I konkurrensen måste man välja och finns det inget att välja på måste man bita ihop. I SJ´s fall monterade man ner skiten fast knappt några konkurrenter fanns. Man bara förberedde. Krympte kostymen, man ”skärde och skärde” här och där, gick med lien från avdelning till avdelning, chefer byttes av och de med mest stål i ryggraden blev kvar, de andra fasades ut. För få chefer mäktade med att ordna det till det bästa, vad DET nu skulle varit.

För inget fungerade när det gick åt helvete i jultrafiken, det har det aldrig gjort, inte för 8 år sen heller. De gångerna man som mest behövt hjälp i fronten har ingen hjälp funnits, totalt naken och utlämnad var man. Totalt utskälld. Det var därför jag flydde, för att rädda mitt liv.

Problematik i ledningssituation säger någon. Agendan borde vara att stötta väghållning och järnväg, lyssna på personal som är ute i verkligheten och vet vad det handlar om. Alla vet om men ledningen lyssnar inte . ”Lyssnar men reagerar inte” som lokföraren säger.

Nu som då…det gör ont. Det gör nästan ondare att inget blir bättre. Någonsin. Ännu.När?

För naturligtvis är det en politisk fråga. Regering prioriterar förbifart Stockholm istället för satsningar på järnväg. Motorväg viktigare än järnväg anser Anders Borg, säger någon i studion. Kanske han vet.

Ja inte kan alla facken i plånboken få lika mycket det vet vi ju, har vi fått höra i alla år. Orkar vi sätta oss in i alla frågor? Är det bara att acceptera allt?

Skulle jag bli tvingad in i transportbranschen igen skulle jag dö på fläcken. Jag skulle inte ens kunna köra buss fast det säkert går att lära sig (är jag övertygad om, känner en modig liten tjej som tar lastbilskort, imponerande) jag skulle inte orka vara så pressad och inte ha någon backup i nedskurna företag som bara lägger billiga anbud.

Jag tror jag fattade rätt beslut en gång i tiden, med hjärtat. Några andra beslut har säkert varit tvivelaktiga men inte att lämna transportbranschen.

Jag vet vad jag gjorde i alla fall. För jag ÄR fortfarande vid liv.

pissopestosenapsgas

Sen kommer smällen, det tog tre dagar. Började känna mig mosig på lördagen och var inte i form alls efter några dagars jobb. Nej inte nu liksom…det får inte hända…

Började kursen som vanligt och jobbade på i måndags men i tisdags bröt helvetet ut. Brakförkyld. Varför? Varför kan inget gå min jävla väg nån gång? Hur ska jag kunna gå till ett säljjobb mosig och förkyld. Hajja?

Det är så orättvist, när man från början vill klara något och lära sig. Jag blir så ledsen även om det inte är livshotande. Jag är inte dödligt sjuk men jag har fått ett nytt jobb, ett drömjobb som jag v e r k l i g e n vill ha och kunna skapa mig ett bättre liv och så kommer det här. Nu. Det är så jävligt. Jag är helt mosig och svullen och hostar och snörvlar, ja som en vanlig hederlig brakförkylning.

En dag kan jag säkert skratta åt det men det är inte kul idag. Jag orkar knappt plugga hemma som jag hade tänkt när jag gick hem. Inte ens om ostar.

Sorgsen.

Men lite glad.

Hoppas arbetsgivaren också är det.

Hoppas det går min väg denna gång, tycker jag är värd det faktiskt efter allt kämpande de sista 15 åren.

Och vad vore en hemmadag utan en hostig 12- åring? Att mysa under en lila filt med mycket te och mys. Har fått rå om honom det jag orkat idag. Det var underbart även om jag försökt läsa lite. Hört lite funderingar och skratt som jag knappt hört sen jag började plugga i oktober.

Nu natt, sova o rekreera sig.

yess babe!

Jaa vet inte i vilken ände jag ska börja. Kronologisk ordning är bäst kanske.

Fick ett tips av en på Lernia som hade hört mig berätta om mitt underbara sommarjobb i delikatessen på Ica. Där jag trivdes och mådde bättre än någonsin i mitt liv- lång näsa att inga jobb fanns bara, eller att pappersexercisen var för tidsödande med mig. Det får jag tacka sittande regering för, att de utfärdat så hårda regler för myndigheterna att rätta sig efter.

Jaja nog ordat om detta, detta är ett faktum vi vet och vi kan bara välja bort dessa bestar i våra liv. Dessa utsugare som tror de gör det bättre men det bara blir för vissa i Svedala och inte de som har det tuffast…

Jag fick ett tips om ett jobb i en ostbutik och funderade ett tag och vågade prova att ringa. Fick komma på intervju och fick ett jobb. Halvtid. Då kanske jag som jag tänkt i framtid kan ägna mig åt det jag också vill på deltid. Hälsa och hudvård.

Till dess pluggar jag vidare. Ekonomi. Då kan jag bokföring och företagsekonomi också ifall nåt går åt skogen. Jag kanske kan frilansa mig runt i livet sen…

Tills drömmen är här. Nu är den nära känns det som. Inom räckhåll. Faktiskt.

Så jag började ett nytt jobb. Igen. Klev in och började om, med aningens darr på rösten, det är alltid jobbigast i början, man känner inte arbetsgivaren, inte kunderna, inte produkterna man säljer, detta har jag gjort förut jag vet hur man känner sig, bambi på hal is igen. Men jag vet att det är bara att plugga och lära, igen.

För 5:e gången de sista 4 åren. Korvstoppa in och nöta på, mala in och dö en smula men sakteliga erövra. Tills man är oumbärlig, uppskattad för den man är. För man är den man är, jag vill aldrig mer förställa mig, jag vill vara den jag är fullt ut. Bli sedd som den jag verkligen är fast jag kan utveckla vissa förmågor mer och radera ut vissa.

Jag är livsnjutaren, tvivlaren, jag är den som ser och ler, den som torkar en tår i vrån åt sorgerna som kommer i min väg, andras och mina. Jag vill lyssna på människor, göra dem lite glada. Stoppa in lyx och få alla att förstå hur man ska leva för att inte bara bara vara vid liv.

Och vad glad jag är åt min familj och barn som direkt hörde när jag fått det här jobbet att ”mamma är glad igen”

- Mamma vad glad jag är för din skull…det hörs att du är glad.

Deras glädje lyfter mig tiofalt. Vår lycka. Kanske något gott äntligen kan komma ur allt jobbigt som varit ett tag.

Jag fick pussar och kramar. Lyckönskningar från höger och vänster från alla goda vänner som gjorde mig så varm och lycklig. Så många som vill mig väl. Nya och gamla vänner. Från livet och från kursen jag går på. Sån värme…

Jag har sällan lett så stort som denna gång jag fått ett jobb.