söndag 31 oktober 2010

Usch och fy!

Sitter och tittar på lärprogrammet vi fick som vi skulle kunna öva hemma på som jag inte gjort och undrar ärligt hur jag ska hinna allt det här på 10v, det är bara 7 kvar...

Det går så långsamt framåt och jag kämpar så hårt för att klara av det.. nu tvivlar jag igen. Vad har jag gett mig in på? Tänk om man inte klarar av det? Tvingas ge upp?

Jag har aldrig gett upp förut i mitt liv, bara periodvis, men tänk om jag tagit mig vatten över huvudet här?

"gulp" känns det som nu. klump i halsen.Aldrig ro i själen...

lördag 30 oktober 2010

Jag blir kallsvettig vid tanken på att jag är ensam.
Och jag svettas när jag betänker hur livet är för oss.
Är jag ensam i det här?
Jag vill inte göra det. Men jag
gör det ändå .
Det var ju inte såhär det skulle bli men det var såhär det blev
Jag söker min plats i kosmos, ser mina brister och frustrationer och ogillar dem smått
men de är nödvändiga
därför att
de är egentligen en djupare insikt
i att vi ingår i en plan, i ett världsallt.

Jag vill verkligen fatta att lidande också är en nödvändig del av livet,
och jag tror att om vi vidgar våra sinnen kanske fler vågar sig fram och berätta.
Om sitt
och sina lidanden - bredda förståelsen. Inse att motgångar är vägen till en högre insikt, där total
klarsyn råder, om allt och alla.
Inviga alla i insiktens värld. Den som gör så ont.
Gör en sömnlös.
Fast kanske vi aldrig kommer dit, kanske det aldrig tar slut.
Kanske när vi mått dit och bultats och hamrats och svetsats ihop på vägen,
kanske öppnar sig en ny värld, nya mål, högre skyar

kanske får husen fler våningar dit hissen kan nå.
men tänk om hissen aldrig når översta våningen ens? Den kanske stannar mittemellan två våningar, som
jag fruktade i höghuset i
Frölunda
under min uppväxt.
Strömavbrott. Det värsta som kunde ske.Tänk om det verkligen tar stopp...

Men världen och därmed livet är ju oändligt, vi ändrar ju bara form efteråt.
Hjälp vad stort allt blev.
Jag är rädd.
Detaljer ur vårt tidigare liv, det som format oss på vägen är värdefullt att känna till
men kanske bättre att släppa sen, vi kanske skulle ägna mer
kraft
åt de utmaningar som sänds oss i nuet.
Nu idag heute, jetzt, alle tagen, au jourd ´hui tror jag det heter på utländska.

Fast stavningen är antagligen inte rätt längre. Mycket är glömt och begravet. Både nyttigt och onyttigt.
Om man gräver ner sig i sina karaktärsfel och inget gör åt dem och blir man en produkt av dem.
Man intalar sig vad man kan och inte kan och då är det precis det som sker. Precis på sekunden.

Därför måste man kämpa varje sekund. Som jag gör. Jag lägger aldrig ner vapnet helt. Jag kämpar
varje sekund.Numera, gräver inte ner mig längre. Jag kämpar inte hellre kroppsligt,
Jag lägger mig ner och dör en stund ibland men reser mig och slåss igen. Vad det leder till det vet jag
inte
ännu.
Undanflykter har alltid funnits i mängd
för att slippa ta itu med livet. Just nu.

Om alla människor förstod att vi är enskilda människor
men ändå i beroendeställning
till varandra
så skulle vi nog skapa en
good enough värld. För oss alla att leva i .

Vad är en good enough värld.
Vi har skilda uppgifter i livet, vi alla här, men vi behöver
varandra, både lika och olika människor för att utföra våra livsuppgifter, det som gör att
mänskligheten utvecklas.
Bara genom sammanhållning kan vi föras vidare Inte genom att konkurrera med varandra.

Vi vet vad vår livsuppgift är. Någonstans därinne i själen.
Men kan vi genomföra den ensamma?

Den mest omvälvande händelsen i mitt liv är inte inbillning. Den är verklighet.
Det var mammas död och barnets födelse, inom samma tisdrymd
Smärtsam verklighet
Och ja- det är en tröst att veta att jag inte är ensam om den.
För därute pågår människornas
Vardag och kamp
de traskar omkring där drömmar, smärta och hopp spirar eller härsknar.
Så vart är vi på väg?

Vart vill vi komma? Och när?

jakten går vidare

Mitt liv är fragment fram tills nu, denna stund jag sitter här är jag bara närvarande i nuet.

Det har verkligen varit ett slit genom åren med att bli hel, känna mig älskad och värdefull, jag har pressa mig själv till det yttersta gång på gång, hoppat av och börjat nytt arbete, tagit in mer och mer information efter åren av stress på SJ.
Åren av stress på SJ ställde till det och ingen annan än jag är skyldig till att ha missbrukat mig själv.

Så nu har jag återigen börjat om, ekonomiutbildning, jag fnissar lite för mig själv faktiskt för jag var kass på matte i skolan och ändå har jag jobbat med sälj i hela mitt liv. Det är bara det sista jobbet som var sälj utan pengar. Det passade mig perfekt, jag älskade det. Att ” bara få skapa relation” till en kund, att få sälja utan att se en peng. Fantastiskt.

Men det sliter att börja om. Och jag ruvar på hämnd. Jag vill ringa och skrika i luren till a-kassan att tack för att jag inte får mer jobb hos den arbetsgivaren. Han vill antagligen inte ha mig mer på grund av pappersarbetet. Ledsamt.

Men mycket har jag lärt mig. Och det är körigt att lära sig, vad det än är.
Men det sorgligaste är att vissa världar är så stängda. Att det jag helst av allt i hela världen ville var att komma in på en tidning. Och det gick inte, det var så stängt, det var som att gå in i väggen…inte ens som praktikant…så sorgset.

För den enda gången jag känner mig fullständigt lugn, har fullständig ro i själen (förutom med de där barnen i min närhet) är då jag sitter vid tangentbordet och skriver. När jag trycker på knappen och lämnar något till bloggen. Underbart.

Så jag undrar lite när man plockat in så mycket erfarenhet och information att allt liksom lägger sig tilrätta och man kan luta sig tillbaka på altanen med tända ljus och älska livet till fullo.

Jakten går vidare. Fast inte i kväll.

Om sorg

När jag var redo att bli mamma, när jag äntligen skulle till att förstå en mammas förtjusning att berätta om sitt barn, när jag äntligen skulle kunna förstå kärleken till ett barn, då skulle jag äntligen bli varse hennes kärlek till mig.


Då försvann hon.

Från mig och alla andra som älskade henne.


Det var för tidigt. Det är alltid för tidigt. Det finns inte någonstans rätt tid, rätt tillfälle för död, för de som är kvar.

Jag kan fortfarande se henne, inte helt klart men med en blå blus. Jag kan än i dag känna hennes händer, ådriga telefonisthänder, förnimmer henne jämte mig fortfarande, jag vänder mig om och ser henne, är det för att jag inte släppt taget? Vill jag släppa taget?

Är sorgen enbart kärlek? Inte ska man väl utrota kärleken? Vad är det jag är rädd för? Det går fortfarande att återkalla upplevelsen av henne, höra hennes röst i telefonen, fnissen. Jag ser mig själv i lägenheten, stryker över bokryggarna, betraktandes den rosa porslinsharen hon fick i present(som står i min kryddhylla nu), lexikonet vi använde till korsordsläsning och när vi blev för trötta ” nej nu får det bli vad det vill”. Jag gråter. Jag älskar. Och jag sörjer att jag inte kunnat ge utlopp för kärleken.

Jag skriver här och nu, från det här livet där jag är nu, hon är någon annan stans, inte så långt bort, men ändå i evigheten. Dit jag ämnar ta mig när jag packat klart här i det här livet, men inte förrän då. Inte förrän jag är redo och det kommer att dröja det vet jag, för jag älskar livet.

Jag ville inte vara fast i denna sorg, denna fruktansvärda sorg, den som blottlades när skalet började rämna. När alla åar blivit en flod där jag bara följde med i ren desperation. Jag visste att sorgen fanns, jag visste att livet stängdes av den dagen hon försvann, och ingen förmådde öppna upp det för mig. Bara jag själv kunde det, med hjälp.

Dagen hon dog stängdes jag av släcktes jag ner. Allt dog och jag började bygga på väggarna med cement, gjorde dem hårdare, muren mer oraserbar.

För jag kan ju inte balla ur, jag är ju den duktiga, den starka, mamman och frun som klarar allt, precis som hon var. Mamma.

Herregud hur hon måste lidit, hur saker måste svidit inom henne, som det gör hos oss alla, hur sorger påverkade henne, de hon måste ha stängt in som jag gjorde…

Det gör ont att förstå idag, då jag levt 45 år av mitt liv.

Hon är borta, jag lämnade henne på Dragspelsgatan för evigt. Hon är där när jag kommer dit, hennes ande svävar där, hon har aldrig funnits någon annan stans. Jag ser henne överallt där, i sin jacka, sin sommarblus, med sin cykel, sitt leende. Hon sitter där och betraktar mig, hon är inte här.

Jag har inga minnen av henne här. Jag har bara sorg här. En sorg som aldrig riktigt släpper sitt grepp.

Jag blev alldeles för ensam kvar och vågade inte släppa fram sorgen. Jag kunde inte släppa den. Den förtärde mig, så länge. Det är så orättvist att bli lämnad i detta eviga mörker, som sorgen är. Det är konstigt att vara här, kvar i livet, när hon är borta för evigt.

Jag vill bli av med sorgen, inte somna och vakna av att den finns kvar. Den är så tung, som en sten. Var ska jag lägga den för att bli av med den? Var finns det plats för min sorg, så att jag kan slippa den, varför kan jag inte gräva ner den under en sten? sudda ut den, hänga upp den i ett träd där den får fladdra fritt, buteljera den och kasta den i havet så den flyter iväg?

Vad kostar det att bli av med den? Går det att köpa sig fri?

Jag måste acceptera att det verkligen är aldrig mer, jag får aldrig mer uppleva henne, känna henne, skratta med henne. Ingenting kan ändra på det, inte regn, snö eller vind. Glittret är obarmhärtigt ibland. Det är orättvist att det får vara så vackert vid havet, att maten smakar gott och jag skrattar. Hon är borta.

Det har runnit mycket vatten runt jorden, det har blivit så många nya vårar, solen har skinit otaliga somrar och hon är fortfarande borta.


De vita björkarnas grenar har blivit gröna så många gånger, och jag har suttit stilla vid vatten så många gånger, jag har gråtande klivit ner i havet så många gånger, dolt mina tårar i vattnet, känt vördnad inför havet, inför att hon är nära mig där. Och saknat, bitit ihop men inte brutit ihop. Och månen har gått runt jorden så många gånger, jag har tittat förundrats över dess sken, undrat om den vill mig något, om hon har ett budskap till mig.


Stå ut Mia.

I stjärnornas evighetsblänk finns en oändlig längtan, som lägger ett lock över allt. Vad ska jag göra med denna tomhet, denna fruktansvärda längtan efter det som inte finns som omger mig, kryper in i alla vrår, invaderar mitt hjärta.

Man kan inte gråta när man är mamma och ska orka. Eller? Min strupe har under åren av återhållen gråt, under åren då allt snörpts åt i arbetsliv och privatliv, protesterat och haft infektioner. Varit förvriden, haft svårt att andas, haft svårt att gråta, inte varit redo för gråt. Men nu kan jag gråta. Ibland. i min ensamhet. 16 år försent.

Tänk vad man måste minnas och vad man inte kan glömma. Och vad man aldrig någonsin vill glömma.

Varför ska man glömma, varför ska man förtränga? Det går ju ändå inte.

Jag minns ögonblicket då svärmor kom. De förvridna ansiktena runt mig. De beklagande ansiktena och insikten som en chock. Det var som en chockvåg, nu dör jag själv, nu är det slut. Och jag såg i deras ansikten att nu du Mia nu är du ensam, för evigt.

Allt dog, fåglarnas sång var med ens borta, blommorna bleknade, det var ingen färg på kaffet eller teet, inga rätter hade smak. Allt blev grått, svart. Och ändå var det så vackert där nere, på det vackraste stället på jorden, i sommarstugan, vattnet som forsade, solen som glittrade, jag fick till och med en puff i ryggen av henne på kvällen.


Jag hatade det vackra, för nästan allt vackert inom mig var borta.


Men jag hade ett barn inom mig som fick mig att orka vidare. Han skulle snart anlända. Han slutade växa den veckan. Han föddes fullgången men vägde 2,4 kg. jag slutade leva och han fick ta smällen. Min förste, så älskad.

Så vad skulle jag göra med tomheten och mörkret som omgav mig? Det skulle aldrig mer bli samma värld igen, trots att julklappar existerar år efter år. Världen är för evigt ruckad, förändrad, ur spår från sin bana, det kommer aldrig mer falla samma snöflinga på exakt samma plats och jag kommer aldrig mer att le med ögonen. Så kändes det. Och jag dog cell för cell.

Stängde ner mig själv.

Jag är ensam ensam. Inget ger tröst och det är skönare med frågorna än med svaren.
Jag förtärdes av längtan som så många som förlorat, jag är tom. Det som fyller mig är kärleken. Till de här barnen, kärleken överskuggar allt annat i mitt liv. Jag är besatt av den. Jag ville leva, jag ville skratta och ha kul, men runt mig snurrade livet för fort, och inom förtärdes jag av att inte släppa fram sorgen.

Jag såg ju när jag lyfte huvudet, jag såg allt klart men det saknades ljus, när skulle ljuset återvända? Jag levde bara i ett mörkrum. Jag framkallade min egen film i mörkrummet. Den var svartvit.

Minns den första lördagen, en vecka efter hon försvann. Klockan 20 25 slår ett fönster igen, hårdare än det borde. Var det klockslaget då hon dog? Det kommer en dag när jag hittar hennes örhänge i sängen med pluppen på. Jag hade haft det på mig ett tag.

Vad gör jag, är jag frisk? Jag gråter inte längre, jag är blytung, sörjande men bara inom mig. Orkar bara vara gam, orkar inte hålla mig upprätt. Vill inte. Vill ligga skrika, gråta, dö. Det mest absurda är att hon försvann från mig, såhär. Nu och för alltid.

Jag vill lägga det bakom mig men ändå fortfarande få förnimma händerna, arbetarhänderna, ådriga telefonisthänder, skratten, de pliriga ögonen.

Vad vet den om sorg som aldrig sörjt, vad vet den om andras sorg som endast levt i sin egen? Jag vet inget jag är stum. Jag kan inte längre formulera mig. Jag är galen. Helgalen.

De sista åren har jag sett på mils avstånd, genom dimmiga linser, berörts men av fel saker.
Inte släppt in någon glädje.

Det var inte en dröm som krossades det var verkligheten. Då och för evigt förändrades världen till något jag inte kunde sätta fingret på. Den ursprungliga formen kom inte tillbaka, det var bara att inse. Det är inte alltid jag vill leva i den nya världen. Jag vill glömma.

Men om sorg är kärlek så går det inte att avsäga sig den. Kärleken finns ju för evigt, alltså är sorgen också en följeslagare genom livet. Ingen är osårbar. Jag fick leva med henne, uppleva tryggheten, hon lärde mig vad kärlek var, att ge kärlek till barn.

Och det gör jag nu.

Drömmar kommer till mig, några stycken, så klara där jag mött henne. I tvättstugan, jag bankar på och står och väntar på att hon ska öppna. Väntar på lukten av rena lakan. Då kommer hissen ner med henne i. ”Där är du ju” säger jag och så möts vi i en kram. En hård kram och jag vill inte släppa. Aldrig någonsin, jag är beredd att släppa allt jag har för att få stå kvar i kramen, för evigt.

Såna drömmar sliter hjärtat ur mig. Önskar ingen den upplevelsen. Jag har vaknat kallsvettig många gånger, gråtit vilt efter de drömmarna, där jag praktiskt taget kunnat ta på henne.
Mina år med henne är bara minnen nu. Mot min vilja och med smärta ibland. Jag vill lämna sorgen nu, minnas med glädje istället. Se henne bland stjärnorna och inse att hon har det bra, hoppas att hon saknar mig som jag saknar henne. Trösten har varit många gånger att ha hennes saker runt mig, att hon är nära då, jag har anat henne här i huset. Hon var bara här i mitt hus en gång.

Jag vet att jag får träffa henne igen och att dagen kommer då jag får svar på alla mina frågor, så som den om hon visste hon att hon skulle dö när hon dog, blev hon ledsen? Hur känns det att dö?

Men ensamheten är alltjämt min parhäst genom livet. På dess rygg rider jag alltjämt genom livet. Mot min vilja och against the wind.

Vissa stunder kommer den isande känslan av ensamhet och då är det inte bara sorg, då invaderar mitt förbannade grubblande mitt sinne, gör mig ensam i vimlet. Ensam i grubblerier, ensam mot världen.

Men dagen kommer då jag packat klart här kommer att få den där kramen av henne igen och då kommer jag kanske inte känna mig ensam mer.

fredag 29 oktober 2010

på uppdrag av själen igen

Tänker jag efter mycket om och men och tänkande publicera en text jag inte orkat skriva på sjutton år. Men nu har jag utmanat mig så många gånger så det känns inte jobbigt längre.

Jag har skrivit en text som snart kommer och förordet kommer här, och orkar jag inte så raderar jag detta sen.

Det var inte en dröm som krossades det var verkligheten. Då och för evigt förändrades världen till något jag inte kunde sätta fingret på. Den ursprungliga formen kom inte tillbaka, det var bara att inse. Det är inte alltid jag vill leva i den nya världen. Jag vill glömma. Men den nya världen tränger sig på, den vill att jag vill dit. Fast jag inte alltid vill.

Mycket vill jag glömma och allt vill jag komma ihåg. Att leva i detta kaos tär på kropp cell hjärna och hud. Hudlös ibland och med sträckt rygg ibland. Gråtande med en vän och skrattande så mascaran rinner. Det är jag. Då, idag och för alltid. Bambi och Bamse förkroppsligad. Det är jag.

Den som inte vill den väljer bort det som kommer. och går den enkla vägen. Den jag aldrig kunnat gå. Mitt liv handlar inte om incest eller misshandel eller så fruktansvärda saker, bara vanlig enkel sorg efter någon. Och Livet man inte får ihop efter att flera olika saker sker.

Den här texten är från allas liv, det vet jag. Ingen är förskonad, ingen kommer att vara förskonad från sorg. det är något man måste gå genom för att gå vidare, se ljuset se livet.

Den är inte kronologisk, den är osammanhängande ibland. den är efterarbetad och genomtänkt men ändå återgiven som det var och är. den är nu den är då och den är mittemellan.

Hjälp vad gör jag!

söndag 24 oktober 2010

snott citat...

Om en människa önskar att hennes drömmar ska
bli verklighet så gör hon klokt i att vakna först"

Verkligheten är ingen dröm, den är bara verklig, måste upplevas. Alla säger att alla drömmar kan slå in bara man vill tillräckligt mycket.

Men om man är en feg hare då, en som tvekar, inte alltid vågar, faller tillbaka på besvikelserna istället för det som gått bra.

Behöver man terapi då? Varför klarar man inte livet själv?

under resans gång

På denna resa i kosmos i vintergatan som vi gör händer verkligen allsköns skit och allsköns härligt.

När stjärnorna ställer sig rätt och solen lyser ner däruppifrån på oss, då kan livet verkligen njutas, och då känns det fel att i samma text nämna det som tar ner en.
Kanske man kan lära sig att se livet från den ljusa sidan. Att mota bort det mörka med att låta det ljusa fylla en. Alla varma kommentarer från vänner som gläds med en. Det är så fantastiskt.

Jag kan till och med skratta åt att jag en gång skrev CV och personliga brev för att ta mig ut från SJ som måste låtit desperata. Inte konstigt att man inte fick något nytt jobb. Jag har inte sparat de breven kan jag säga…

Hårdare är det nu då jag haft två nya jobb, genomfört en utbildning i journalistik och ändå inte fått jobb. Vet ju inte om det beror på mig personligen eller om livet är så jävligt så att ingen någonsin mer anställer någon.

Om alla arbetsgivare därute lever med kniven på strupen. Så att jag aldrig mer kommer att få ett jobb.

Det enda stället just nu jag är fullständigt trygg på är i mitt hem. Jag älskar mitt hem. Mina lila detaljer, tavlorna, möblerna, allt som är mig nära och tryggt. Mjuka filtar runt oss i soffan.

Den enda gången jag är riktigt trygg är också i närvaron av min familj, med en tolvårings handflata utanpå min hand, när jag betraktar en sovande sextonåring med en fot utanför täcket. När jag får somna nära min man min bäste vän. När vi äter, tänder ljus, myser
.
Ska jag våga se framtiden ljust, hur plugga in hopp i mitt förmörkade sinne. Det är inte lätt att plugga, det är jättetufft. Känner mig helkass, hu vet inte alls vad jag gett mig in på.

Hoppas det känns bättre denna vecka. Haft en lugn helg, som sig bör, det måste man för att orka.

måndag 18 oktober 2010

Slutna ögon.

Det finns stunder då jag sluter ögonen. Det händer inte så ofta just nu, hela jag är på helspänn av jakten från a-kassan. Hela jag har kämpat sen mitten av augusti för jobb, mot a-kassans påminnelsebrev, hotelser om omprövning av ersättningen ifall inte intyg inkommer som redan skickats, hela jag har också haft jobb och fått be om anställningsintyg och arbetsgivarintyg för att skicka samtidigt som jag ska ange rätt på kassakorten fast jag inte får något betalt.

”Kan absolut förstå ditt tänkande men tyvärr är det inte så enkelt” är svaret på mina vädjanden om mänsklighet. För att slippa. För att slippa hotelser, standardkränkningar . Standardsvar till alla är det som gäller. Finns inget annat, ingen ser människan, den som kämpat så länge, den som vill jobba men bara blir motarbetad med en massa pappersarbete som det känns. Ingen myndighet besitter mänsklighet, det är total frånvaro av mänskligt liv. Bara själslig död.

Skit samma om alla blir nere, får käka piller, blir ledsna och deppiga över tidens press. Skit samma om människor inte orkar tillbaka efter alla års stress i arbetslivet, bara de får skicka ut sina standardsvar. ”om inte begärda uppgifterna kommer in senast xxxx kan rätten till ersättning komma att omprövas” Hur kan man ses sig i spegeln och skicka sådana brev till medmänniskor. Jag bara undrar.

Hur kan man leva med sig själv när man vet hur det man gör pressar livet ur folk?

Jurk jag kräks. Jag vill ha kärlek, finhet, gos och mys. Jag vill ha känslor inte kyla.

Så i alla fall. Då jag vågar sluta ögonen en stund så framträder bilder. Om jag råkar ligga i sängen med ett barn och smugit in min hand i hans handflata, känner värmen och hör snusningarna så kommer minnena. Minnena av dem när de var små, tultade runt, man kunde pussa och gosa som man ville, man kunde dansa en stillsam dans i köket med ett huvud mot sin axel och man kunde bara betrakta.

Nu måste man betrakta i smyg annars blir det ” VA”? Vaere? Rör mig inte, vad vill du? Ja vad är det mamma? Jag får knappt betrakta finnkampen, jag får bara minnas en mjuk vad. I smyg får jag känna, när de somnat, och när de är på sällsynt gott humör. Jag vill ju ha dem på gott humör. Och jag vill träta lite, sätta upp lite gränser, för att det är en föräldrauppgift.

Men denna kärlek håller mig flytande i det piskande havet. För jag vet att de älskar mig lika mycket som jag älskar dem. Och inget annat är viktigt, bara vi för evigt finns för varandra. Familjen. Sedan 22 år.

Smulorna från a-kassans bord skulle jag vilja kunna sopa ner på golvet om jag bara fick leva för kärleken. Den som jag förnimmer i ett sovande barns handflata, den som går in i mitt sinne, mina porer, invaderar mina slemhinnor, mina näthinnor. Kärleken finns i en lila filt i en grå soffa, när som helst om dygnet.

Om jag bara kunde det. Ingen vore lyckligare än jag. Jag vill slippa den sprängande huvudvärken, lätta upp tungsinnet. Älska livet igen.

Jag vill inte öppna mina slutna ögon just nu. Livet är fint idag. Jag har känt kärleken idag från kurskamrater och från familjen. Och jag har avväpnat a-kassan. För den här gången.

lördag 16 oktober 2010

sena tankar...

Igår är historia, i morgon är ett mysterium, i dag är en gåva..

Detta skrev någon jag inte känner inne på facebook. Allt i livet är en källa till inspiration. En människa som tog på mig nu i veckan fyllde mig med mer värme än jag fått på länge, hon gjorde något med min kropp, med ett muskelfäste. Jag kommer absolut att anlita henne, det var en fantastisk känsla. Jag behöver känslor jag behöver livsgnista, värme, ögonkontakt, någon som ser mig, någon jag kan se.

Utöver familjekontakt där jag har den värme jag behöver har jag mest motarbete från myndigheter. främst a-kassan. Den tar död på min livsglädje, trots att det ska vara en övergångsförsäkring i trygghetssystemet. Den påverkar mer än jag vill.

Livet påverkar min personlighet mer än jag vill. Jag vill leva, vill inspirera, inte dra ner andra i skiten. Allt jag utsätts för ger ringar på vattnet ganska långt iväg. Vet inte om ringarna är större här inne eller därute. Men i vilket fall är jag där jag är idag och jag har inte blivit galen ännu. Och jag har inte dött, kanske lite har dött inom mig successivt men det som lever inom mig är starkare, mer spirande.

Kan det vara hoppet som lever tro? Jag vet att den längsta resan antagligen är framför mig. Den jag inte gjort ännu. Erfarenheterna jag kommer att få, plocka på mig längs med vägen kommer att hjälpa mig. Har jag äntligen tilliten jag saknar? Är inte själen bruten längre? Har den blivit hel?

Jag har låtit det regna i mitt hår. Låtit vattnet rinna över ansiktet. Låtit vinden och träden tala till mig. Har känt mig så ensam men vetat att någonstans finns det hopp.

Jag har gått ut med en hund ett tag, utmanat mig där också, för jag är måttligt road av hundar, men jag ville lära mig. Ville se om kärleken hund människa bara kan uppstå, om rädslor kan övervinnas.

Hon är rar den där Zilla som jag går ut med ibland. Jag saknar henne jättemycket nu när jag pluggar. Hon blev så glad när jag kom…men i morgon eller i dag rättare sagt ska jag ut med henne igen..härligt!

Natti friends!

Bredda mig igen...

Blev tipsad om en administrativ utbildning på Lernia i samarbete med AF och tänkte att det kan ju vara bra att bredda sig, jag kan ju aldrig söka administrativa jobb för jag kan inget om ekonomi och sånt därnt…lilla jag som alltid varit så obildad på mattetänk, min store växte ifrån mig i matten redan i sjuan. Suck.

Har alltid tyckt jag är obildad. Hade låsningar vad gällde matte genom hela högstadiet, berodde antagligen på en lärare som gillade att hänga ut en när man inte kunde. Hatade det verkligen. Älskade språken i stället. Hankade mig sedan fram som utskälld säljare, har ju förvisso redovisat i åratal på SJ men det var inte bokföring direkt. Man behövde inte ha debet och kredit i skallen precis. Det var bara att skicka in det som fanns i en påse…haha. Och så kom det en revisor i sandaler och linnebyxor en gång om året. Och då fick man stå till svars för skitsystemet.

Men jag kom in på utbildningen minsann! Som en outsider, en vingklippt säljare med skit i ryggsäcken som läcker ut alldeles för långsamt. En uppgiven en som inte såg någon framtid i det jag har och kan. Jag var ett litet svagt kort tyckte en av de som intervjuade eftersom jag inte hade någon erfarenhet men jag kände att jag skulle ge mig fan på att klara det. Jag har sålt tågbiljetter i åratal och fått skäll, jag har lärt mig sälja alkohol, rekommendera viner till mat, göra scheman och lönerapportera med hjärtat i halsgropen, sälja delikatesser, fisk, ost, göra smörgåstårtor, jag har genomfört en utbildning i journalistik trots självförtroende på nollpunkt och lärt mig massor om hudvård och hälsa de sista fyra åren, så varför skulle inte jag. Kunna liksom. Pressa mig. Igen liksom.

Kaxiga jag som klev in på Ica i våras och sökte jobb har sakta brutits ner under hösten, av arbetslöshet och hopplöshet, inte känt några positiva strömningar mer än från gamla kunder och arbetskamrater, som läget är på marknaden får jag inga jobb…börjar kanske bli i äldsta laget.

Så jag är ingen tuff en längre. Klev in där och tänkte att jag begriper nog ingenting. Jag kommer att få skämmas och så vidare och så vidare. Vem ska jag hamna med och kommer de att sucka över hopplösa jag. Är jag äldst, sämst…

Jaha nu är första veckan gjord genomförd och genomliden och jag förstår faktiskt bokföring. Grunderna i alla fall. Det går inte så fort och allt blir inte rätt men jag har i alla fall hängt med. Varit lite trött men haft disciplinen att somna tidigt så att jag skulle orka.

Aningen har jag förbannat den här kroppen som protesterar igen. Vad jag än gör här i livet. förbannat den sega kroppen, den som protesterar när jag sitter för mycket, när jag går för mycket, när jag ligger för mycket.Så just nu protesterar en Höft, ett Knä och de Stela hårda axlarna.

Men mest har jag varit orolig för vännen Hjärnan som de sista åren tagit sån tid på sig att förstå saker och ting. Han som verkligen protesterat när jag velat leva. Som han protesterade när jag skulle lära mig ugnarna i delin. Fy fan vad jag svettats, grinat åt mig själv som bara stått och glott.

Men nu är jag på g. Lär mig bokföring. Så kul och jag hajjar, hänger på. Lite långsamt.

Och vilka underbara existenser jag träffat igen. figurer, varelser, individer. Skratt och leenden, bodysense, värme. Herregud jag lever igen!

Jag är inte bara vid liv! Yess babe!

fredag 15 oktober 2010

och så nåt roligt:

fick in ett inlägg utifrån i SN 101011. Får man väl vara glad för antar jag.

”Neuroborrelia – ohanterbart för sjukvården?”
Via ryggmärgsvästskeprov kan man bland annat man se om borrelia finns hos en människa. Hos två människor vi läst om i SN i sommar har detta inte tagits för att konstatera borrelia.
Charlotte vaknade med ryggvärk sista januari som intensifierades successivt. Efter någon vecka fick hon diarré och inser efter någon dag att hon inte kan kontrollera blåsan, hon har tappat känseln i underlivet. Två dagar senare känns det som om ryggen ska gå av och då blir hon inlagd på ortopedakuten. Röntgen visar inget. Inget kan göras – utskriven.
Relaterat
Smärtmottagningen, provtagningar för reumatism. Blodprover för borrelia och tbc visar ­inget. Känselbortfall i kinden. Ögat känns hängigt. Kontaktar medicinkliniken men de anser sig ­klara med henne utan att ha meddelat henne provsvaren. Hon får ont i magen, åker in på ­akuten med olika remisser till medicin för ­domningar och till kirurgen angående mag­smärtor. Inflammation i bukspottkörteln av all medicin Charlotte har förbrukat den sista tiden.
En enda läkare under hennes sjukvårdstid som sträckte sig fram till slutet av mars önskar ytterligare borreliatest via ryggmärgsvätskeprov men det skulle tas upp på ett stormöte och han återkom aldrig.
Hon har i sin journal ett svar från en överläkare som säger att hon ­”sannolikt har en neurologisk ­störning i blåsan som inte kan ­åtgärdas och att hon ska fortsätta tömma sig efter klockan”.
Hade Charlotte inte ifrågasatt detta vet ingen hur hennes liv hade varit idag.

Brev skrivs till landstinget. Efter kontakt med borreliaförbundet beslutar sig Charlotte för att åka till en klinik i Tyskland för behandling. Där ger man flera olika antibiotikabehandlingar intravenöst och i tablettform, man ­medicinerar mot saminfektioner och ofta blir man ännu sjukare under en behandling på grund av att bakterier utsöndrar gifter.
Detta ifrågasätter svensk sjukvård och ­restriktiv penicillinanvändning är en anledning, den tyska läkarens forskning anses tvivelaktig, trots att många blivit bättre.
Och efter fyra dagars behandling i Tyskland känner Charlotte sig åter kissnödig. Där börjar resan ­tillbaka till livet. Hon kan återigen gå utan ­kryckor, inga mer ofantliga ­smärtor, medicinerna hjälper ­successivt. Hon hoppas slippa bli hämtad i ­ambulans mer. Av kliniken får hon fyra ­månaders ­förbrukning av mediciner och kan mejla ner och få mer ­skickat. Ingen här i Sverige kan dock ta ansvar för hennes behandling, så mer hjälp av ­sjukvården här får hon inte för sina problem.

På Glömstapoolen i Huddinge berättar man för Charlotte att om man hade en ansvarig ­läkare så skulle de kunna utföra behandling, men det finns ingen.
Hennes blogg vittnar om ensamhet, utlämnad, och sorg. Sjukdomen vindlar sig fram och tillbaka, hon tvingas sälja en del av sitt företag så att hon vågar vara sjuk ordentligt.
I media kryper historier fram om missad ­borrelia som utvecklats med förfärliga symptom. Dessa märkliga symptom går hand i hand med varandra hos många patienter. Neuroborrelia är mycket svårbehandlad och där är Charlotte i dag. Och hon har fortfarande ingen i sjukvården att vända sig till. Hon vet inte om hon blir helt frisk.
Vad göra? Hon och flera har fått diagnos ­utbränd och depression, tillstånd vilkas symptom faktiskt kan förväxlas med borrelia om man läser informationen från borreliaförbundet. Patienter har även felaktigt fått diagnos fibromyalgi.
Hur många har denna borrelia som sjukvården i Sverige inte kan hantera?
Följ Charlotte på http://vardsangensvard.blogspot.com
Fakta på www.borrelia-tbe.se


Mia Alfredsson
berörd medmänniska och bloggare

de senaste veckornas vånda...

Lamslagen och nedslagen av livet. Pappersarbete kan ställa till det. För arbetsgivare och för dig.

Självklart ska arbetsgivaren sköta sig, de har ett ansvar och självklart ska den anställde, medborgaren i Svea AB sköta sig, rätta in sig i ledet, göra det man ska.

Får man ifrågasätta idag eller ska man hålla käften? Jag håller på att bli komplett galen på a-kassan jag skriker snart rätt ut utan en tanke på var jag är. Jag orkar inte le längre. jag orkar inte ringa dit för jag bryter samman och det vill jag inte att de ska få den trillfredsställelsen.

Vecka efter vecka, begäran om kompletterande uppgifter som redan är skickade, påminnelser om rättelser som redan är gjorda, hotelser om att ersättningen kan komma att omprövas om de inte får in de uppgifter de begär. Trots att jag redan skickat!!!!!!!!!!!!!

Är det konstigt att folk behöver piller idag? Är det konstigt att arbetslösa är slut och deprimerade? Jag balanserar farligt nära avgrunden. Jag ska begära intyg på intyg hela tiden och skicka in kassakort som ska stämma på minuten trots att jag inte får ett öre när jag jobbar. Herregud.

Färdig att ge upp…

Varenda helg blir förstörd av dessa jävla brev. Jag svär inte ofta men jag är blek och darrig, jag sover inte. Får vrida mig i oro över att jag ska bli avstängd fast jag inte gjort fel. Käkarna åter totalspända, axlarna stela, kroppen som en reptil, beredd att fly. Beredd att ge upp.

Myndigheterna är inte kloka. Har gått nuts, bananas.

Och alla dessa berättelser av deprimerade som aldrig någonsin efter år av extrem press i arbetslivet orkar jobba heltid mer, inte får några deltidsjobb och blir utförsäkrade. Ingen ersättning någonstans ifrån. Jag vill kräkas på detta jävla Sverige ibland.

Denna vanmakt har suttit i i tio år nu. Över världen som den är. Över hur vi är dömda att ha det, hur vi väljer. tankarna snurrar över hur de som bestämmer kan sova, om de över huvud taget tänker vad de utsätter sitt hunsade folk för .

Jag säger som han i ”kraschen ” sa. ”Jag tycker det är förfärligt som det har blivit med vissa saker. Det är nästan så man undrar om det inte är läge för revolution". Janne Pettersson på Biltrimningen.

Passande citat.

fredag 1 oktober 2010

intressant artikel!

Dålig ljudmiljö, ett utbrett skolproblem


Enkla åtgärder kan ändå göra underverk



BORLÄNGE



Birgitta Tell, vice förbundsordförande i Hörselskadades Riksförbund och akustikern Yvet Martin visar upp en enkel men mycket effektiv metod för att dämpa buller i skolmiljöer. "Filtklädda bollar på stolsbenen gör underverk när 30 elever tar plats i ett klassrum". Foto: Mikael Hellsten



- När det gäller själva lokalerna så rekommenderar jag alla att ta hjälp från de som har specialkunskaper inom akustik, säger Yvet Martin. Foto: Mikael Hellsten



- Nästan 60 procent av landets lärare har svårt att höra vad eleverna säger i klassrummet på grund av dålig ljudmiljö. Det säger Birgitta Tell, vice förbundsordförande i Hörselskadades Riksförbund (HRF), som under torsdagen besökte Borlänge med kampanjen "Befria samtalet".


Kommentarer (0)

Störande ljud har blivit ett allt större miljöproblem inom skola och förskola. Det visar Hörselskadades Riksförbunds rapport med det passande namnet, "Kakofonien".

- I det här fallet handlar det inte främst om hörselskadande buller utan om samtalsstörnde buller, säger Birgitta Tell.

Rapporten visar att två av tre lärare tycker att ljudmiljön är ett problem varje dag och hela 57 procent upplever att de har svårt att höra vad eleverna säger i klassrummet.

- Det kan få allvarliga konsekvenser för både barn och personal. Dålig ljudmiljö stör både koncentration och kommunikation, försämrar minnet, arbetsprestationen och bidrar till både stress och hälsoproblem, varnar Birgitta Tell.

Det finns dock ljudsmarta lösningar för att få en mer samtalsvänlig skola, om nu bara kommunerna är beredda att göra något åt problemen.

- Det man själv kan börja med att göra är att införskaffa inventarier som är så tysta som möjligt, säger akustikern Yvet Martin och visar upp ett ljudlöst bord och stolar som försetts med filtklädda filtbollar längst ned på stolsbenen.

- Det ger en otrolig skillnad på ljudnivån när 30 elever tar plats i ett klassrum, säger Birgitta Tell.

Även en mängd lekutrustning finns för förskolor och liknande och som är framtagna för att låta så lite som möjligt.

- När det gäller själva lokalerna så rekommenderar jag alla att ta hjälp från de som har specialkunskaper inom akustik, säger Yvet Martin.

Hon nämner hur exempelvis ljudabsorberande innertak kan få helt motsatt effekt om de inte monteras rätt.

- Ett ljuddämpande innertak måste monteras hängande en bit under det befintliga taket. Då bildas en låda ovanför som dämpar de låga frekvenser som upplevs som mest störande i lokaler där många människor pratar. Monterar man däremot ett ljudtak direkt mot ett innertak så dämpas de höga frakvenserna och gör det ännu svårare att höra vad någon säger.

Yvet Martin beskriver störande ljud som "köksfläkteffekten".

- Man sitter och pratar och märker egentligen inte hur störande ljudet från köksfläkten är förrän man stänger av den, säger hon om liknelsen som nog alla känner igen.

Turnén med namnet "Befria samtalet" pågår under hela året och samtliga län ska besökas.

- Det här är vårt tolfte stopp på turnén och ingenstans tidigare har vi haft så många deltagare som här i Borlänge, säger Birgitta Tell som är mycket glad över den stora uppslutningen.

- Vi har nått precis de vi vill vända oss till och har haft deltagare från skolvärlden, företagshälsovåden, arkitekter, byggkonstruktörer och huvudskyddsombud från berörda branscher.

- Vi vill inte bara sprida kunskap. Vi vill också väcka opinion och få igång ett riktigt "dalaupprop" för bättre ljudmiljö. Det behövs, säger Birgitta Tell.

Fakta: Det här visar HRF:s rapport

?Varannan arbetstagare har problem med ljudmiljön på jobbet. Hela 44 procent har svårt att höra vad andra säger.

?Två av tre lärare och förskollärare tycker att ljudmiljön är ett dagligt problem. Över hälften har ofta svårt att höra eleverna i klassrummet.

?57 procent av dem som jobbar i kontorslandskap tycker att ljudmiljön är störande. Särskilt utsatta är journalister: Två av tre tycker att ljudmiljön i öppna redaktioner är dålig.

?Halva svenska folket har svårt att höra på caféer eller restauranger. 47 procent undviker näringsställen där de vet att ljudmiljön är dålig och ungefär en tredjedel har lämnat ställen på grund av dålig ljudmiljö.

Källa: HRF och Novus Opinion