Känner en så stor förvirring så det är konstigt. Otäckt är det. Kan inte sätta fingret på det riktigt, jag som trodde jag gjort upp med livet där borta och börjat på ny kula, med alla insikter i ryggsäcken som nu är mycket tommare än för några år sedan.
Är det så att när man börjar känna lite trygghet, man ser en utstakad väg framför sig, lite trygghet börjar växa upp jämte den, det är inga snår framför en som man måste röja med machete för att komma vidare att det seglar upp andra saker parallellt? Är det alltid så och varför i så fall så?
Varför får man inte leva sitt liv lite friktionsfritt ett tag, hinna stranda vid ön i strömmen och andas ut, pusta ett tag och ta nya tag. Är det bara jag som känner såhär eller finns fler? Jag har inte hunnit andas ännu, jag har bara kört på igen, jag vill ju visa att jag platsar och kan och fixar det här.
Men nu, nu står jag där och kroppen säger en sak och hjärnan en annan. En fruktansvärd kamp utspelar sig, jag känner mig döende. Av sorg. Att inget vill gå min väg, att det är så svårt att hitta sin plats på en ny arbetsplats, smälta in, ta in allt. Komma ihåg allt.
Jag har aldrig jobbat inom handels förut, det är svårt att ta till sig allt. Det är en stor butik, många frågor från kunder, förvirring ibland. Det är inte bara den lilla avdelningen jag är på, man ska ju helst veta allt. Tufft. Jag känner att min hjärna inte alltid följer med så fort. Den är väl sliten, den har fått lära sig så mycket under några år så ibland blir det stopp på linjen.
Jaja emellanåt misströstar jag rejält, även om jag trivs och det är så skönt att känna att man tillhör en plats och träffar människor och har lite roligt med hästgnägg och så. Världens bästa arbetskamrater.
