Våra barns tid i förskolan ska präglas av
trygghet och kunskap. Ett tidigt lärande
inom ramen för lek och stimulans är en bra
start inför skolan och ger dessutom bättre
möjligheter för alla, oavsett hemförhållanden,
att möta skolans utmaningar.
En utbyggd barnomsorg är en central del
av den svenska välfärden och är samtidigt en
förutsättning för att människor ska kunna
kombinera familj och karriär. Barnomsorgens
utbyggnad är en viktig orsak till varför
vi har så pass högt kvinnligt deltagande
på arbetsmarknaden. ( Anders Borg intervjuad)
Undrar lite stilla sådär, vilka arbetsvillkor vi har vi kvinnor, varför alla kvinnojobb är så slitiga, vården , barnomsorgen, och varför så många går ner i tid istället för att man delar föräldraledigheten och sen sliter med dubbla arbetsbördor. Varför vi kvinnor inte fattar det där. Varför vi ska stressas ut i heltidsjobb och lämna barnen på dagis heltid när undersökninga rvisar att barnen skriker efter vuxenkontakt idag.
Kvinnor, barn och karriär skriver han om Anders Borg, som om vi inte står vid stupet nu och ser vad det har gjort med människorna i Sverige de sista femton åren. Alla är slut av att kombinera karriär och barn och välja skolor, sjukvård, åt våra barn, åt oss själva, och föräldrar. Vi har fullt upp med att vara konsumenter i Svea AB, vi får lägga energi på sånt som andra bestämt att vi ska ha. Konkurrens fullt ut på allt.Vi förmår inte välja bort alltid.
Vi orkar inte det här, vi vill ha något annat i Svea, medmänsklighet och värme. Varför ska det vara så svårt att förstå? En lokalpolitiker svarade mig när jag spydde ur mig gallan för ett tag sedan att ” inga system eller ingen politik i hela världen förmår göra alla människor väl”. Ok det må så vara, men vi härnere vi bär också upp Sverige med våra skattepengar, vi har också rätt att ta del av kakan och inte bli pekfingrade åt och på nåder få ta del av vår rätt till a-kassa eller sjukförsäkringar utan att vara livrädda för att bli ställda på bar backe.
Vi vet att det är en omställningsförsäkring, vi vet att alla inte har det så bra som vi i Sverige har, men vi vill bli bemötta hövligt för det, inte nedlåtande.
Vi gör vårt bästa för att orka leva här och nu.
måndag 22 februari 2010
kraschen del 2...
den här texten hade jag visst glömt bort...
För många stannar krisen där i tv-skärmen, för andra förändrar den livet, säger speakerrösten i kraschen del 2.
Man går från 100 till noll, jag har världens bästa jobb och nästa dag ingenting, här sitter jag och har ingen gymnasieutbildning, säger tjejen med hunden.
Vad dramatiskt det var när krisen kröp över världen, land för land, till enskild liten människa och hela nationer, hela länder håller på att falla. Det finns inga pengar, vad händer om ett land går i konkurs. Regeringar föll som furor. Bilderna på protesterna rullar förbi, demonstrationer, flaggor som brinner, gatsten som kastas rullar förbi.
Janne Pettersson, biltrimningen, återigen rätt in i kameran: ”Jag tycker det är förfärligt som det har blivit med vissa saker. Det är nästan så man undrar om det inte är läge för revolution. Jag är ingen revolutionär men ibland kan man förstå varför det händer”
1500 nya varsel. 6000 personer i Sverige totalt 4 miljarder till aktieägarna. Utan aktiekapital kan inte företaget regera säger styrelseordförande. Det finns inga etiska dilemman…
Företaget varslar och kräver sen övertid . ”Det är fan äckligt säger en i mikrofon till massorna på Volvo lastvagnar, det är helt jävla sjukt”
4 miljarder 10 000 jobb!!!! skanderar de protesterande blivande arbetslösa.
Tjejen utan gymnasieutbildning säljer sina tillgångar, Joel söker sina jobb med vädjande, tillkämpat trevlighet… ser så rar ut…han sålde också sina tillgångar…fick hyran nästa månad…ja herregud så det var för dem.
I historien är jag bara en liten siffra i en folkbokföring, hade varit kul att påverka mer, säger han som vill jobba fackligt mer. Han nämner också denna krisen som ,mångas första, de tror att de ska gå under…( och bakom honom, när han går ur bilen skymtar återigen Dragspelsgatan i Frölunda)
Och Jannes Pettersons sävliga kloka funderingar: ” Koeningsegg ja det är en man med idéer, kan han skramla ihop pengar så är det två viktiga faktorer”
Flyttar man bit för bit blir det inte lönsamt i Sverige så då flyttar man resten också det har vi sett exempel på. Billiga bilar tillverkas i Kina för det har folk råd att köpa och ska det vara en billig bil kan den inte tillverkas i Sverige. Inte ens om de tar hit kineser och gör det, får vi lära oss, vi som inte begripit riktigt.
Så det var för dem, och så många andra. Jag själv blev också arbetslös, även om jag aldrig haft ett så bra betalt jobb som de hade på Volvo. Kriser och katastrofer är man nödd och tvungen att lära sig klara i världen. Att lära sig värdesätta det man har när man har det, och leva så man trivs, så att man känner att man lever. Värdesätter det man har, att man inte alltid måste ha allt.
Man kan stanna upp och vara nöjd med det, det går. Ett tag.
Men vad det gör med människan att känna sig oefterfrågad och ickebehövd visas inte i dokumentären. Jag vill i alla fall kunna tillhöra, dela, ha en gemenskap, jag vill bli galen på dumma företagsledare, vill försöka kunna påverka mitt liv och få folk med mig.
Nu är jag on my own, som så många andra. Fixa ditt liv själv, skapa din egen framtid. Vi ska inte vara bidragsberoende, vi ska ta oss ur skiten och inte bli passiva beroende som allianspartierna säger att oppositionen vill. Därför sänker man ersättningarna, inför bortre gränser i sjukförsäkringen, stressar ihjäl folk ännu mer än vad de redan blivit de sista femton åren.
hel//#"#€{\%/ jäv£[\} värld!!!
För många stannar krisen där i tv-skärmen, för andra förändrar den livet, säger speakerrösten i kraschen del 2.
Man går från 100 till noll, jag har världens bästa jobb och nästa dag ingenting, här sitter jag och har ingen gymnasieutbildning, säger tjejen med hunden.
Vad dramatiskt det var när krisen kröp över världen, land för land, till enskild liten människa och hela nationer, hela länder håller på att falla. Det finns inga pengar, vad händer om ett land går i konkurs. Regeringar föll som furor. Bilderna på protesterna rullar förbi, demonstrationer, flaggor som brinner, gatsten som kastas rullar förbi.
Janne Pettersson, biltrimningen, återigen rätt in i kameran: ”Jag tycker det är förfärligt som det har blivit med vissa saker. Det är nästan så man undrar om det inte är läge för revolution. Jag är ingen revolutionär men ibland kan man förstå varför det händer”
1500 nya varsel. 6000 personer i Sverige totalt 4 miljarder till aktieägarna. Utan aktiekapital kan inte företaget regera säger styrelseordförande. Det finns inga etiska dilemman…
Företaget varslar och kräver sen övertid . ”Det är fan äckligt säger en i mikrofon till massorna på Volvo lastvagnar, det är helt jävla sjukt”
4 miljarder 10 000 jobb!!!! skanderar de protesterande blivande arbetslösa.
Tjejen utan gymnasieutbildning säljer sina tillgångar, Joel söker sina jobb med vädjande, tillkämpat trevlighet… ser så rar ut…han sålde också sina tillgångar…fick hyran nästa månad…ja herregud så det var för dem.
I historien är jag bara en liten siffra i en folkbokföring, hade varit kul att påverka mer, säger han som vill jobba fackligt mer. Han nämner också denna krisen som ,mångas första, de tror att de ska gå under…( och bakom honom, när han går ur bilen skymtar återigen Dragspelsgatan i Frölunda)
Och Jannes Pettersons sävliga kloka funderingar: ” Koeningsegg ja det är en man med idéer, kan han skramla ihop pengar så är det två viktiga faktorer”
Flyttar man bit för bit blir det inte lönsamt i Sverige så då flyttar man resten också det har vi sett exempel på. Billiga bilar tillverkas i Kina för det har folk råd att köpa och ska det vara en billig bil kan den inte tillverkas i Sverige. Inte ens om de tar hit kineser och gör det, får vi lära oss, vi som inte begripit riktigt.
Så det var för dem, och så många andra. Jag själv blev också arbetslös, även om jag aldrig haft ett så bra betalt jobb som de hade på Volvo. Kriser och katastrofer är man nödd och tvungen att lära sig klara i världen. Att lära sig värdesätta det man har när man har det, och leva så man trivs, så att man känner att man lever. Värdesätter det man har, att man inte alltid måste ha allt.
Man kan stanna upp och vara nöjd med det, det går. Ett tag.
Men vad det gör med människan att känna sig oefterfrågad och ickebehövd visas inte i dokumentären. Jag vill i alla fall kunna tillhöra, dela, ha en gemenskap, jag vill bli galen på dumma företagsledare, vill försöka kunna påverka mitt liv och få folk med mig.
Nu är jag on my own, som så många andra. Fixa ditt liv själv, skapa din egen framtid. Vi ska inte vara bidragsberoende, vi ska ta oss ur skiten och inte bli passiva beroende som allianspartierna säger att oppositionen vill. Därför sänker man ersättningarna, inför bortre gränser i sjukförsäkringen, stressar ihjäl folk ännu mer än vad de redan blivit de sista femton åren.
hel//#"#€{\%/ jäv£[\} värld!!!
har vi alla ett kontrollbehov?
Lou Rossling undrar i ett kapitel vad det är som driver oss att kontrollera varandra. är det osäkerhet, eller är det bara så att vi vill slippa att kontrollera oss själva, därför att vi själva är den svåraste av alla att kontrollera? Tänkvärt.
Jag vill alltså slippa ta ansvar för mina egna känslor och tankar genom att försöka ta kontroll över andra, det är lättare med synpunkter på andra än att röra i det obehagliga i en själv.
Kort sagt - slippa ta itu med oss själva. För den svåraste personen att förändra är en själv, jag har också tänkt så ofta att jag vill förändra världen, jag hatar vad den här världen gör med oss. Men hur skulle jag, lilla jag kunna förändra något? Omöjligt! Man kan inte kräva mer förändring av andra än vad man är villig att göra själv lärde jag mig i rummet med de tända ljusen, där tårarna fick flöda fritt efter många års hopsnörd strupe.
Så jag fick börja med att jobba med mig själv för att förändra mitt sinne, jag bestämmer ju inte här i världen även om jag jättegärna skulle vilja det. Och i stället för att vara arg och vilja förändra kan man fundera på vad för intressanta och meningsfulla saker man kan fylla sitt liv med och hur man ska använda den korta tid vi gästar livet på jorden.
Läsa såna här böcker är ett viktigt steg. Läsa och lära sig livet! lära sig att flyta med i stället för att kämpa motströms och trötta ut sig så totalt.
Och detta skriver jag under en fruktansvärt deppig dag, då jag vet att mina barn känt av min sinnesstämning, min minste har försökt vara nära mig under långa perioder, legat nära mig i sängen men inte kommenterat mina svullna ögon. Mitt osminkade jag har inte velat gå in ens på ICA idag. Jag har gråtit för första gången på länge. Djup svacka.
I morgon måste jag försöka förklara varför jag var deppig idag. Varsamt.
Jag vill alltså slippa ta ansvar för mina egna känslor och tankar genom att försöka ta kontroll över andra, det är lättare med synpunkter på andra än att röra i det obehagliga i en själv.
Kort sagt - slippa ta itu med oss själva. För den svåraste personen att förändra är en själv, jag har också tänkt så ofta att jag vill förändra världen, jag hatar vad den här världen gör med oss. Men hur skulle jag, lilla jag kunna förändra något? Omöjligt! Man kan inte kräva mer förändring av andra än vad man är villig att göra själv lärde jag mig i rummet med de tända ljusen, där tårarna fick flöda fritt efter många års hopsnörd strupe.
Så jag fick börja med att jobba med mig själv för att förändra mitt sinne, jag bestämmer ju inte här i världen även om jag jättegärna skulle vilja det. Och i stället för att vara arg och vilja förändra kan man fundera på vad för intressanta och meningsfulla saker man kan fylla sitt liv med och hur man ska använda den korta tid vi gästar livet på jorden.
Läsa såna här böcker är ett viktigt steg. Läsa och lära sig livet! lära sig att flyta med i stället för att kämpa motströms och trötta ut sig så totalt.
Och detta skriver jag under en fruktansvärt deppig dag, då jag vet att mina barn känt av min sinnesstämning, min minste har försökt vara nära mig under långa perioder, legat nära mig i sängen men inte kommenterat mina svullna ögon. Mitt osminkade jag har inte velat gå in ens på ICA idag. Jag har gråtit för första gången på länge. Djup svacka.
I morgon måste jag försöka förklara varför jag var deppig idag. Varsamt.
Stjärnögon
Lou Rosslings bok tänd dina stjärnögon fick jag rekommenderat av en vän att läsa och den vidgar verkligen sinnena ytterligare. För man kan lära sig vända ut och in på sina tankar, börja om och verkligen se istället för att titta, uppfatta i stället för att lyssna. Man måste också våga ifrågasätta sina tidigare erfarenheter.
För vad vi gör är att vi ser världen som vi förväntas göra, vi lever ju efter våra regler som inte alltid är de rätta, de är bara våra normer som vi utifrån de värderingar vi matats med och lever med sen barnsben. De kan behöva vridas om några gånger.
För regler har många gånger följts utan att ifrågasätta. Med barnens hjälp kan vi bli medvetna om våra beteenden och förändra våra prioriteringar läser jag. Barn blir våra lärare i livskunskap.
Ett avsnitt behandlar en gammal dam på ett äldreboende som enträget ber att få väva men blir nekad för att de väver på torsdagar. Om och om igen ber hon och blir nekad. Till slut kommer det en man med nyckelknippa och öppnar vävstugan åt damen som blir överförtjust. När Lou frågar hur han tänker så rycker han på axlarna och säger att han är vikarie, så han bryr sig inte så mycket om de reglerna. Han tyckte säkert det var idiotiskt, med rätta.
Och han gjorde damen överlycklig. Så istället för att hålla fast vid våra regler och normer så kanske vi behöver vidga våra sinnen, se bortom kvadraten vi lever i som är fullproppad med förmaningar och livskunskap som tål att förkastas…
Jag inser att jag också håller på att lära mig livet, jag vill se allt på ett nytt sätt och verkligen få andra till det också. Undra vad jag behöver förkasta för nåt i mitt liv… det finns nog en del..
För vad vi gör är att vi ser världen som vi förväntas göra, vi lever ju efter våra regler som inte alltid är de rätta, de är bara våra normer som vi utifrån de värderingar vi matats med och lever med sen barnsben. De kan behöva vridas om några gånger.
För regler har många gånger följts utan att ifrågasätta. Med barnens hjälp kan vi bli medvetna om våra beteenden och förändra våra prioriteringar läser jag. Barn blir våra lärare i livskunskap.
Ett avsnitt behandlar en gammal dam på ett äldreboende som enträget ber att få väva men blir nekad för att de väver på torsdagar. Om och om igen ber hon och blir nekad. Till slut kommer det en man med nyckelknippa och öppnar vävstugan åt damen som blir överförtjust. När Lou frågar hur han tänker så rycker han på axlarna och säger att han är vikarie, så han bryr sig inte så mycket om de reglerna. Han tyckte säkert det var idiotiskt, med rätta.
Och han gjorde damen överlycklig. Så istället för att hålla fast vid våra regler och normer så kanske vi behöver vidga våra sinnen, se bortom kvadraten vi lever i som är fullproppad med förmaningar och livskunskap som tål att förkastas…
Jag inser att jag också håller på att lära mig livet, jag vill se allt på ett nytt sätt och verkligen få andra till det också. Undra vad jag behöver förkasta för nåt i mitt liv… det finns nog en del..
multitasking
Multitasking…vet ni vad det är? Det visste inte jag fast jag visste det i allra högsta grad. Det är att göra flera saker samtidigt. En professor som heter David Meyer, anser att det kan vara ett hot för vårt djupare tänkande och därmed ett hot mot den vetenskapliga utvecklingen, läser jag i tidningen Kupé.
Man får uppenbara förluster i tidseffektivitet när man växlar mycket mellan olika aktiviteter. Bovarna är mobiler med sms, email, facebook och twitter. Det vi inte kan motstå, det vi hela tiden måstehålla uppdaterat . Därför tappar vi fokus på läxor och arbetsuppgifter. När ett sms kommer in rycker vi väl alla till och tittar.
Enligt vissa undersökningar tar det i genomsnitt fem minuter att återfokusera efter att ha blivit avbruten av ett mejl. Multitasking förstör inte bara förmågan att arbeta effektivt, utan också blir det svårare att tänka fokuserat och sammanhängande under en längre period.
Gäller framför allt unga vars hjärnor fortfarande utvecklas. David Meyer anser att problemet är så allvarligt att vi håller på att forma en hel generation som inte klarar av att fokusera.
Hjärnforskningen på detta område är dock ny och motsägelsefull. Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, tycker tvärtom att vi blivit smartare. Vår omvärld är mer krävande och att vi gör fler saker är en utmaning för hjärnan. Den utvecklas av det. Han ser istället en framtid där vi blir medvetna om vikten av att träna våra mentala muskler. Han anser att människor med högre arbetsminneskapacitet är bättre på problemlösning. I framtiden blir kraven på en vältränad hjärna lika självklar som dagens krav på en vältränad kropp.
Ett intressant exempel på hur tekniken blir mer användarvänlig är NASA´s utveckling av informationspaneler för piloter och astronauter. När rymdfärjan flyger felfritt lyser alla instrument men om något fel uppstår syns bara den nödvändiga informationen på panelen.
Eller är det så att de märkt att deras piloter blivit mer ofokuserade, så det var därför de var tvungna att utveckla det?
Ja man kan ju undra. Intressant artikel dock…
Man får uppenbara förluster i tidseffektivitet när man växlar mycket mellan olika aktiviteter. Bovarna är mobiler med sms, email, facebook och twitter. Det vi inte kan motstå, det vi hela tiden måstehålla uppdaterat . Därför tappar vi fokus på läxor och arbetsuppgifter. När ett sms kommer in rycker vi väl alla till och tittar.
Enligt vissa undersökningar tar det i genomsnitt fem minuter att återfokusera efter att ha blivit avbruten av ett mejl. Multitasking förstör inte bara förmågan att arbeta effektivt, utan också blir det svårare att tänka fokuserat och sammanhängande under en längre period.
Gäller framför allt unga vars hjärnor fortfarande utvecklas. David Meyer anser att problemet är så allvarligt att vi håller på att forma en hel generation som inte klarar av att fokusera.
Hjärnforskningen på detta område är dock ny och motsägelsefull. Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, tycker tvärtom att vi blivit smartare. Vår omvärld är mer krävande och att vi gör fler saker är en utmaning för hjärnan. Den utvecklas av det. Han ser istället en framtid där vi blir medvetna om vikten av att träna våra mentala muskler. Han anser att människor med högre arbetsminneskapacitet är bättre på problemlösning. I framtiden blir kraven på en vältränad hjärna lika självklar som dagens krav på en vältränad kropp.
Ett intressant exempel på hur tekniken blir mer användarvänlig är NASA´s utveckling av informationspaneler för piloter och astronauter. När rymdfärjan flyger felfritt lyser alla instrument men om något fel uppstår syns bara den nödvändiga informationen på panelen.
Eller är det så att de märkt att deras piloter blivit mer ofokuserade, så det var därför de var tvungna att utveckla det?
Ja man kan ju undra. Intressant artikel dock…
och saxat ur aftonbladets artikel idag
– Mitt ansvar är att fordonen fungerar. Banverkets ansvar är att spåren fungerar. Och politikernas ansvar är att man skjuter till de medel som behövs för att det ska fungera.
Så säger han Jan Forsberg, vd för SJ. Och:
Tills vidare ökar SJ bemanningen.
– Vi bemannar upp allt vad vi kan. På viktiga stationer, med personal ombord. Vi förstärker kontor och kundtjänst. Vi försöker att nå alla som reser med sms. Stockholms central har öppet dygnet runt, säger Forsberg.
Viktiga stationer, alla är inte det, trots att de också sliter hund vid de här tillfällena. Men har man dragit ner på personal så får man stå tillsvars för att ingenting fungerar.
Det ska alla göra som varit med och beslutat om dessa reduceringar, politiker och företaget! Och inte en enda politiker ska stå och gapa när det inte fungerar...
Blir galen ibland. Tycker så synd om de som får slita hund därute nu.
Så säger han Jan Forsberg, vd för SJ. Och:
Tills vidare ökar SJ bemanningen.
– Vi bemannar upp allt vad vi kan. På viktiga stationer, med personal ombord. Vi förstärker kontor och kundtjänst. Vi försöker att nå alla som reser med sms. Stockholms central har öppet dygnet runt, säger Forsberg.
Viktiga stationer, alla är inte det, trots att de också sliter hund vid de här tillfällena. Men har man dragit ner på personal så får man stå tillsvars för att ingenting fungerar.
Det ska alla göra som varit med och beslutat om dessa reduceringar, politiker och företaget! Och inte en enda politiker ska stå och gapa när det inte fungerar...
Blir galen ibland. Tycker så synd om de som får slita hund därute nu.
saxat ur annan artikel
-Vi är väldigt ledsna att vi inte räcker till sade SJ:s vd Jan Forsberg i en artikel från TT.
1. lok o vagnar är inte rustade för en sträng vinter
2. kraftförsörjningssystem och spår är inte tillräckligt utbyggt
3. personalen räcker inte till
4. anläggningarna för underhåll är för få
5. man klarar inte av informationen till resenärer
6. personalen är utnyttjad på övertid för länge
Banverkets chef säger att det finns gränser för hur mycket man kan slita personalen på övertid. Sjukskrivningar ger också konsekvenser.
Sj och Banverket vill inte ta på sig hela skulden, politikerna har också ett ansvar. Sverige är näst sämst på att satsa pengar på drift och underhåll och SJ-chefen kräver ett utbyggd järnvägsnät, det befintliga utnyttjas till 100 %.
SEKO Janny Nadéus säger: det saknas folk, när banverket bildades 1988 sysslade 1500 personer fler än idag med snöröjning.
Alltså 1500 fler!!! I det nedmonterade Sverige är allt reducerat till minimum, personal, underhåll,anläggningar. ALLT är borta, ingenting fungerar när det måste, allt stannar när denna extremvinter ställer till det.
Jag har varit därifrån i 3 år, sannolikt är det värre än det var och måttet var rågat redan för väldigt länge sedan. personalen var slut för så länge sen att man inte med förnuftet begriper att någon kan orka gå dit längre. men tydligen så har det varit mycket sjukskrivningar detta året, efter argga resenärer.
Men ingen kan avsäga sig ansvaret, alla har vi ett ansvar för att det ser ut som det gör, att vi valt de politiker som demonterat allt genom de sista 15 åren till ett minimum, från chefer ner till siste man. och vad är siste mans ansvar? Att säga ifrån, göra chferna uppmärksamma på att det inte går längre.
Att sen ingen lyssnar är en annan sak. Vi var/är bara golvpersonal, ingenting värda, ingen som lyssnar. Totalt ensamma mellan kund och chefer, ingen som brydde sig. någonsin.
Och så här är det säkert överallt i det demonterade Sverige under det att 90-talets fanatiska osthyvel drog fram och fram till dags dato.
Så nu står vi här igen, närmare kanten av stupet. Så många arbetslösa som verkligen behövs, i vården, i de nedskurna organsiationerna...istället får vi känna oss ouppskattade och obehövda i den bästa av världar.
Stressen jagar de som är kvar, det finns inte många idag som säger sig trivas på sina jobb. Det är inte konstigt i detta samhället.
1. lok o vagnar är inte rustade för en sträng vinter
2. kraftförsörjningssystem och spår är inte tillräckligt utbyggt
3. personalen räcker inte till
4. anläggningarna för underhåll är för få
5. man klarar inte av informationen till resenärer
6. personalen är utnyttjad på övertid för länge
Banverkets chef säger att det finns gränser för hur mycket man kan slita personalen på övertid. Sjukskrivningar ger också konsekvenser.
Sj och Banverket vill inte ta på sig hela skulden, politikerna har också ett ansvar. Sverige är näst sämst på att satsa pengar på drift och underhåll och SJ-chefen kräver ett utbyggd järnvägsnät, det befintliga utnyttjas till 100 %.
SEKO Janny Nadéus säger: det saknas folk, när banverket bildades 1988 sysslade 1500 personer fler än idag med snöröjning.
Alltså 1500 fler!!! I det nedmonterade Sverige är allt reducerat till minimum, personal, underhåll,anläggningar. ALLT är borta, ingenting fungerar när det måste, allt stannar när denna extremvinter ställer till det.
Jag har varit därifrån i 3 år, sannolikt är det värre än det var och måttet var rågat redan för väldigt länge sedan. personalen var slut för så länge sen att man inte med förnuftet begriper att någon kan orka gå dit längre. men tydligen så har det varit mycket sjukskrivningar detta året, efter argga resenärer.
Men ingen kan avsäga sig ansvaret, alla har vi ett ansvar för att det ser ut som det gör, att vi valt de politiker som demonterat allt genom de sista 15 åren till ett minimum, från chefer ner till siste man. och vad är siste mans ansvar? Att säga ifrån, göra chferna uppmärksamma på att det inte går längre.
Att sen ingen lyssnar är en annan sak. Vi var/är bara golvpersonal, ingenting värda, ingen som lyssnar. Totalt ensamma mellan kund och chefer, ingen som brydde sig. någonsin.
Och så här är det säkert överallt i det demonterade Sverige under det att 90-talets fanatiska osthyvel drog fram och fram till dags dato.
Så nu står vi här igen, närmare kanten av stupet. Så många arbetslösa som verkligen behövs, i vården, i de nedskurna organsiationerna...istället får vi känna oss ouppskattade och obehövda i den bästa av världar.
Stressen jagar de som är kvar, det finns inte många idag som säger sig trivas på sina jobb. Det är inte konstigt i detta samhället.
artikel om tågkaoset
Samtidigt är pressen på SJ:s personal hård. Utskällningar och hot har lett till fler sjukskrivningar.
Femton procent av SJ:s alla tåg som rullade i december kom mer än fem minuter för sent till slutstation. Så hög har andelen inte varit någon decembermånad sedan mitten av 80-talet.
Sämst gick det för X 2000-tågen mellan Stockholm och Malmö: Nästan 40 procent var försenade. För samtliga fjärrtåg var andelen 25 procent.
Allt talar för att januari månad kommer att uppvisa ett lika dåligt resultat.
- Det är klart att det inte ser bra ut. Det här är den värsta vintern sedan 1986, säger Ulf Wallin, biträdande presschef vid SJ.
Siffrorna kommer inte som någon överraskning för SJ:s alla hårt drabbade kunder. Många har väntat i timmar på perronger, i väntsalar eller ombord, men vad alla förseningar motsvarar i tid uppger inte SJ.
Stressen har lett till fler sjukskrivningar.
- Det är inga massjukskrivningar, men det finns personal på flera orter som är korttidssjukskrivna för att kunna återhämta sig, säger Ulf Wallin.
SJ:s förklaringar till förseningarna är de vanliga: Ett underdimensionerat järnvägsnät - främst kring storstäderna - i kombination med en extrem vinter med nedisade tåg och fastfrusna växlar. Trängseln på spåren ger en dominoeffekt - blir ett tåg försenat påverkas alla efterföljande.
Stackars stackars anställda och alla resenärer. Ni har min sympati. Jag tackar gud att jag inte jobbar där längre.
Femton procent av SJ:s alla tåg som rullade i december kom mer än fem minuter för sent till slutstation. Så hög har andelen inte varit någon decembermånad sedan mitten av 80-talet.
Sämst gick det för X 2000-tågen mellan Stockholm och Malmö: Nästan 40 procent var försenade. För samtliga fjärrtåg var andelen 25 procent.
Allt talar för att januari månad kommer att uppvisa ett lika dåligt resultat.
- Det är klart att det inte ser bra ut. Det här är den värsta vintern sedan 1986, säger Ulf Wallin, biträdande presschef vid SJ.
Siffrorna kommer inte som någon överraskning för SJ:s alla hårt drabbade kunder. Många har väntat i timmar på perronger, i väntsalar eller ombord, men vad alla förseningar motsvarar i tid uppger inte SJ.
Stressen har lett till fler sjukskrivningar.
- Det är inga massjukskrivningar, men det finns personal på flera orter som är korttidssjukskrivna för att kunna återhämta sig, säger Ulf Wallin.
SJ:s förklaringar till förseningarna är de vanliga: Ett underdimensionerat järnvägsnät - främst kring storstäderna - i kombination med en extrem vinter med nedisade tåg och fastfrusna växlar. Trängseln på spåren ger en dominoeffekt - blir ett tåg försenat påverkas alla efterföljande.
Stackars stackars anställda och alla resenärer. Ni har min sympati. Jag tackar gud att jag inte jobbar där längre.
tankar som snurrar på sportlovet
Svaret på frågan hur man ska leva måste man
hitta själv.
Man kan få hjälp
om man är vilsen i livet.
Det viktigaste är att man tar hjälpen.
det säger jag ofta.
Det gäller att
inte sätta sig apatisk i soffan.
Som jag gjort idag.
Vilken dalgång.
Vill inget, gråter.I smyg
anledningen är att jag har ringt en arbetsgivare efter ett jobb,
och det känns
bara så hemskt att få nobben,
vara obehövd men ändå få ett lycka till.
Det går långsamt upp för mig hur hemskt det är att vara
oeftersökt.
Detta är en svart dag.
Solen skiner ute, det gör ont i ögonen.
Jag vill aldrig mer dra ner en persienn
känns det som.
Fast det vill jag. Jag vill gå och lägga mig och dra ett täcke över mig.
Vara ifred.
Varför just idag när det är sportlov.
Jag vill ju bara vara lycklig och trygg,
inget annat.
men jag är trött. Så in i märgen trött, jag är frusen.
Utanför.
en stor klump i bröstet.
Orolig.
hitta själv.
Man kan få hjälp
om man är vilsen i livet.
Det viktigaste är att man tar hjälpen.
det säger jag ofta.
Det gäller att
inte sätta sig apatisk i soffan.
Som jag gjort idag.
Vilken dalgång.
Vill inget, gråter.I smyg
anledningen är att jag har ringt en arbetsgivare efter ett jobb,
och det känns
bara så hemskt att få nobben,
vara obehövd men ändå få ett lycka till.
Det går långsamt upp för mig hur hemskt det är att vara
oeftersökt.
Detta är en svart dag.
Solen skiner ute, det gör ont i ögonen.
Jag vill aldrig mer dra ner en persienn
känns det som.
Fast det vill jag. Jag vill gå och lägga mig och dra ett täcke över mig.
Vara ifred.
Varför just idag när det är sportlov.
Jag vill ju bara vara lycklig och trygg,
inget annat.
men jag är trött. Så in i märgen trött, jag är frusen.
Utanför.
en stor klump i bröstet.
Orolig.
Inskriptionen ” Tänk på döden” finns över många portar till kyrkogårdar. De orden är inte ämnade att vara en påminnelse att snart är allt slut, att det är vår tur nästa gång, det betyder inte främst tänk på att du ska dö utan tänk på att du ska leva.
Detta skriver Thomas Sjödin i sin bok. ” när träden avlövas…”
Detta skriver Thomas Sjödin i sin bok. ” när träden avlövas…”
mer om kärlek
Tomas Sjödin, präst i Göteborg. Krönikör, författare och producent av livsåskådningsprogram för tv. Boken "När träden avlövas er man längre från vårt kök”
är fantastisk läsning.
Han har tre barn varav två har en odiagnosticerad hjärnsjukdom som gör dem sämre. Han har skrivit en bok att varsamt ta sig igenom, och sakta och vemodigt inse hur lycklig man är som är frisk och har friska barn.
Successivt inser man att de som inte har det jag har nått ett par dimensioner längre än vi andra här på jorden som bara klagar över att pengarna inte räcker och att vi inte har det eller det. Att tågen jämt är försenade och man vill ha bidrag för allt.
Vi som inte alltid haft vett att värdesätta, sett att det finns en högre makt som genom att utsätta oss för dessa prövningar ger oss insikten om att alla är inte perfekta, alla har ett värde och att dessa handikappade barn inte skulle vara den de är ifall de vore friska. De tillför allt fast de inte är som andra. Livet som förälder till ett handikappat barn är naturligtvis hårt men det framgår klart att de inte skulle bytt bort det.
En bok att tänka i, men inte att gråta i. den är långsam, eftertänksam, kärlek och tro och hopp genomsyrar den, jag kommer att kommentera den mer än en gång. Jag är andlös genom vissa kapitel. Vill återge ett stycke.
”Jag tror det kommer en dag när vi ska se tillbaka på den tid i vårt liv då vi slet som mest med våra pojkar, och finna att då var livet som mest meningsfullt. För möda har med kärlek att göra. Att kämpa för den man älskar. Och utan den kampen finns bara tomhet. Gapande gastkramade tomhet.
När våra ryggar värker efter att ha lyft barn som borde klarat sig själva, klätt på sig själva och gått på toaletten själva, är det också ett slags delaktighet i deras liv. Våra kroppar vet av deras oförmåga. Och det är inte enbart av ondo. Det är en kärlekens värk. Det finns någonting i det som påminner om idrottsmannens trötthet efter ett hårt träningspass. Musklernas värk, men inte förgäves. ”
Det är ju såhär vi alla ska känna inför våra barn, att allt vi gör är mödan värt. Allt slit, tjat all trötthet all ilska kommer att ge någonting, Ingenting är förgäves, allt kan vi ge dem och allt får vi tillbaka. Inte ens oron är förgäves. För att den tillhör livet. Och livet med barnen.
Jag känner också av mina pojkar på mitt sätt. Jag anar deras närhets behov, sitta tyst med mamma under filt - behov, fika behov, kram o pussbehov, mjuka kläder behov. slappa, chatta, prata, bli sedd, vara ifred.
Jag gör inte alltid rätt, men jag blir kramad , pussad, jag blir betraktad av bruna och brungröna och jag får vara konsult i finn – frågan och jag får älska.
Jag får ge en förstulen klapp på en kind. Jag tror till och med en av dem gillar att jag inspekterar. Att jag kollar när han kommer hem, att jag skäller över slängda smutskläder och, glömda matrester. Att jag ifrågasätter. Att jag beskär friheten och ger igen förtroendet.
Alternativet är att sätta inte före allt. Vad vore det för liv? Att inte inspektera, kolla, beskära friheten lite. Inte älska.
Om ingen av oss brydde sig vad vore dem då? Obehövda? Oeftersökta? Tänk om de hade bott i en avloppsbrunn med andra i Ryssland och sniffat lim för att orka genom dagen? BARN? Vad händer med de barn som ingen har som bryr sig.
Det vet vi. Vi vet hur världen ser ut, vi är inte oupplysta. Alla behöver mer kärlek. Känna sig trygga och behövda. Stor som liten. Så enkelt.
är fantastisk läsning.
Han har tre barn varav två har en odiagnosticerad hjärnsjukdom som gör dem sämre. Han har skrivit en bok att varsamt ta sig igenom, och sakta och vemodigt inse hur lycklig man är som är frisk och har friska barn.
Successivt inser man att de som inte har det jag har nått ett par dimensioner längre än vi andra här på jorden som bara klagar över att pengarna inte räcker och att vi inte har det eller det. Att tågen jämt är försenade och man vill ha bidrag för allt.
Vi som inte alltid haft vett att värdesätta, sett att det finns en högre makt som genom att utsätta oss för dessa prövningar ger oss insikten om att alla är inte perfekta, alla har ett värde och att dessa handikappade barn inte skulle vara den de är ifall de vore friska. De tillför allt fast de inte är som andra. Livet som förälder till ett handikappat barn är naturligtvis hårt men det framgår klart att de inte skulle bytt bort det.
En bok att tänka i, men inte att gråta i. den är långsam, eftertänksam, kärlek och tro och hopp genomsyrar den, jag kommer att kommentera den mer än en gång. Jag är andlös genom vissa kapitel. Vill återge ett stycke.
”Jag tror det kommer en dag när vi ska se tillbaka på den tid i vårt liv då vi slet som mest med våra pojkar, och finna att då var livet som mest meningsfullt. För möda har med kärlek att göra. Att kämpa för den man älskar. Och utan den kampen finns bara tomhet. Gapande gastkramade tomhet.
När våra ryggar värker efter att ha lyft barn som borde klarat sig själva, klätt på sig själva och gått på toaletten själva, är det också ett slags delaktighet i deras liv. Våra kroppar vet av deras oförmåga. Och det är inte enbart av ondo. Det är en kärlekens värk. Det finns någonting i det som påminner om idrottsmannens trötthet efter ett hårt träningspass. Musklernas värk, men inte förgäves. ”
Det är ju såhär vi alla ska känna inför våra barn, att allt vi gör är mödan värt. Allt slit, tjat all trötthet all ilska kommer att ge någonting, Ingenting är förgäves, allt kan vi ge dem och allt får vi tillbaka. Inte ens oron är förgäves. För att den tillhör livet. Och livet med barnen.
Jag känner också av mina pojkar på mitt sätt. Jag anar deras närhets behov, sitta tyst med mamma under filt - behov, fika behov, kram o pussbehov, mjuka kläder behov. slappa, chatta, prata, bli sedd, vara ifred.
Jag gör inte alltid rätt, men jag blir kramad , pussad, jag blir betraktad av bruna och brungröna och jag får vara konsult i finn – frågan och jag får älska.
Jag får ge en förstulen klapp på en kind. Jag tror till och med en av dem gillar att jag inspekterar. Att jag kollar när han kommer hem, att jag skäller över slängda smutskläder och, glömda matrester. Att jag ifrågasätter. Att jag beskär friheten och ger igen förtroendet.
Alternativet är att sätta inte före allt. Vad vore det för liv? Att inte inspektera, kolla, beskära friheten lite. Inte älska.
Om ingen av oss brydde sig vad vore dem då? Obehövda? Oeftersökta? Tänk om de hade bott i en avloppsbrunn med andra i Ryssland och sniffat lim för att orka genom dagen? BARN? Vad händer med de barn som ingen har som bryr sig.
Det vet vi. Vi vet hur världen ser ut, vi är inte oupplysta. Alla behöver mer kärlek. Känna sig trygga och behövda. Stor som liten. Så enkelt.
ja jösses...
http://www.gt.se/nyheter/1.1887515/vakter-pa-skola-uppror
vad är det som händer, vart är vi på väg egentligen?
vad är det som händer, vart är vi på väg egentligen?
söndag 21 februari 2010
susan boyle
har ni sett denna kvinna Susan Boyle sjunga dessa rader i Britains got talent? Jag gråter varenda gång, rakt igenom. det mest fantastiska jag hört. Ur Les Miserables, har aldrig hört den men jag tror inte jag någonsin vill höra en annan version av dessa fantastiska rader...
I dreamed a dream in time gone by
When hope was right and life worth living
I dreamed that love would never die
I prayed that god would be forgiving
I as young and unafraid
When dreams were made and used and wasted
There was no ransom to be paid
No song unsung no wine untasted
But the tigers come at night
Whit their voices soft as thunder
As they tear your hopes apart
And they turn your dreams to shame
And still I ´d dream he´ll come to me
And we could live our lives together
But there are dreames which cannot be
No there are storms we cannot weather
I had a dream my life would be
So different from this hell I´ m living
So different now from what it seemes
Now life has killed the dream I dreamed
Se glädjen, se nervositeten, se glittret, jag har nog aldrig berörts så av något i hela mitt liv på tv. Fuck OS
I dreamed a dream in time gone by
When hope was right and life worth living
I dreamed that love would never die
I prayed that god would be forgiving
I as young and unafraid
When dreams were made and used and wasted
There was no ransom to be paid
No song unsung no wine untasted
But the tigers come at night
Whit their voices soft as thunder
As they tear your hopes apart
And they turn your dreams to shame
And still I ´d dream he´ll come to me
And we could live our lives together
But there are dreames which cannot be
No there are storms we cannot weather
I had a dream my life would be
So different from this hell I´ m living
So different now from what it seemes
Now life has killed the dream I dreamed
Se glädjen, se nervositeten, se glittret, jag har nog aldrig berörts så av något i hela mitt liv på tv. Fuck OS
så är vi redan där...saxat ur artikel i aftonbladet...
Braskande rubriker:
Helena Jonssons chanser döms ut-av psykolog.
Tror inte att svenska guldhoppet vänder den negativa trenden i kväll: ”Hon blir obekväm och har inga redskap för att hantera situationen
– Helena har valt att inte använda sig av mentala rådgivare. Hon har aldrig någonsin hamnat i en sådan här situation tidigare – därför har hon upplevt att hon är mentalt stark. Men rätt som det är händer sådant här. Hon blir obekväm och har inga redskap för att hantera situationen, säger Hansson till Svenska Dagbladet.
Han säger också att den mentala oron smittar av sig och påverkar såväl skytte som skidåkning. Det finns enligt Torsten Hansson inga sista minuten-råd att ge Helena Jonsson.
Men:
– Någon klok person måste få henne att inte bry sig om att det är OS. När hon blev så besviken senast var det uppenbart att hon kräver en medalj av sig själv. Då är det väldigt svårt att prestera.
Jag tänker: Vem har fått henne att kräva en medalj av sig själv? Vem är den kloka person som ska få henne att inte bry sig om att det är OS, varför finns ingen sån redan runt henne?
Varför uttalar sig en mental tränare, idrottspsykologisk konsult åt SOK, om henne till Aftonbladet?
Varför varför varför? Vem gagnar det? Dels ska hon inte bry sig o att det är OS men ändå ha en mental tränare för att hantera motgångarna. " Experter" ska uttala sig om deltagarna offentligt. Låt dem vara deltagare, nog måste väl människan själv veta att alla inte kan vinna? Eller vem har fått människan att tro att de kan allt de vill, varför har ingen någonsin förberett människan på motgångar? måste allt blåsas upp så förbannat? är det inte en prestation nog att ha tagit sig till OS?
Nu menar jag inte just Helena Jonsson här utan människan i helhet, för hela OS är fyllt av förväntansfulla själar, som väntar på guld-det enda som räknas. Prestera prestera prestera...otherwise- you are nobody- eller?
Sorgset är det i alla fall.
Helena Jonssons chanser döms ut-av psykolog.
Tror inte att svenska guldhoppet vänder den negativa trenden i kväll: ”Hon blir obekväm och har inga redskap för att hantera situationen
– Helena har valt att inte använda sig av mentala rådgivare. Hon har aldrig någonsin hamnat i en sådan här situation tidigare – därför har hon upplevt att hon är mentalt stark. Men rätt som det är händer sådant här. Hon blir obekväm och har inga redskap för att hantera situationen, säger Hansson till Svenska Dagbladet.
Han säger också att den mentala oron smittar av sig och påverkar såväl skytte som skidåkning. Det finns enligt Torsten Hansson inga sista minuten-råd att ge Helena Jonsson.
Men:
– Någon klok person måste få henne att inte bry sig om att det är OS. När hon blev så besviken senast var det uppenbart att hon kräver en medalj av sig själv. Då är det väldigt svårt att prestera.
Jag tänker: Vem har fått henne att kräva en medalj av sig själv? Vem är den kloka person som ska få henne att inte bry sig om att det är OS, varför finns ingen sån redan runt henne?
Varför uttalar sig en mental tränare, idrottspsykologisk konsult åt SOK, om henne till Aftonbladet?
Varför varför varför? Vem gagnar det? Dels ska hon inte bry sig o att det är OS men ändå ha en mental tränare för att hantera motgångarna. " Experter" ska uttala sig om deltagarna offentligt. Låt dem vara deltagare, nog måste väl människan själv veta att alla inte kan vinna? Eller vem har fått människan att tro att de kan allt de vill, varför har ingen någonsin förberett människan på motgångar? måste allt blåsas upp så förbannat? är det inte en prestation nog att ha tagit sig till OS?
Nu menar jag inte just Helena Jonsson här utan människan i helhet, för hela OS är fyllt av förväntansfulla själar, som väntar på guld-det enda som räknas. Prestera prestera prestera...otherwise- you are nobody- eller?
Sorgset är det i alla fall.
samtidsfilosofer
Såg ni Ola Salo på tv häromdagen? Jag fascineras så av låtskrivare, så många är djupa filosofer. Det är häftigt med samtidsfilosofer. Jag älskar att leva i en tid där jag kan hitta människor som verkligen reflekterar. Då trivs jag som bäst i mitt liv. OS? Det bleknar, det är prestationer, medaljer, guld, silver brons, det är bragder, hjältedåd de genomför, javisst de är duktiga, hoppas bara de har någon som älskar dem för den de är, att de inte enbart blir värderade för det de gör.
Artiklar, intervjuer, några år blir de följda, totalt sedda och granskade på gott och ont. När det går bra är det toppen, när det går sämre ska det analyseras, spekuleras. det ska levas upp till och de ska palla trycket, favoritrankade. De vet säkert att det finns folk som gläds när de inte presterar tillräckligt. Sådana som tänker ” ja den där, det visste jag väl att det inte skulle gå” .
Idrottarna kommer alltid glädjas åt sina år, sin stjärnglans, de har mycket att vara stolta över. Det tar jag inte ifrån dem.
Men sporten är inte min värld. Den lämnar jag åt andra.
Ola Salo ”Jag gillade inte att vara ung, Jag har nog aldrig varit ung, jag var nog gammal redan när jag föddes. Det kändes som om jag låtsades när jag skulle vara en ungdomlig människa. Från att ha varit en tolv trettonårig människa som inte riktigt passade in någonstans. Någon gång som 14 började jag se mig som en som var utvald, som den där ensamma att gå mot strömmen och som i själva verket hade rätt”.
”Jag vet inget om framtiden, vill ha ett liv som är på riktigt”
”Min tanke var att sen ska jag bli en person som är en bra far och partner, har en familj, jag tror det är så man förändrar världen, en urcell av kärlek, en familj”
”Plockar man bort alla låtar idéer och beteenden så finns där en person och det är jag och jag är värd att vara och värd att älskas”.
Så mycket klokt han säger, han har sett och ser något som inte alla gör. Ett liv som är på riktigt, göra det som känns rätt i hjärtat, leva fullt ut kanske, våga känna, låta sig beröras och beröra andra. Så viktigt det är. Att vi inte stänger av och låtsas må bra eller håller uppe en fasad som med största sannolikhet någon gång under livet kommer att krackelera…
En gång var jag också tonåring, vilsen, frusen, inte alltid sorglös, absolut inte sorglös, det är väl inte många förunnat. Det var inte lätt att leva, det har aldrig någonsin varit lätt att leva. Ibland var jag en gammal själ som dövade det sorgsna med glättighet. För visst var livet allvar, jag levde med en pappa som haft stroke och kunde dö närsomhelst och han dog sen när jag var fjorton. Jag blev äldre då, i själen. Rädslan började invadera mig. Att bli helt ensam.
Jag känner själv att året jag börjat leva ger mig funderingar om de år jag låtsaslevt. Jag har verkligen älskat min familj men i övrigt har jag vantrivts med livet, arbetslivet och att inte kunna leva fullt ut. Varit trevande sökande, saknat förmågan att sätta gränser inför arbetsgivarna.
Nu när jag lever ett mer medvetet liv så känns det som om jag älskar ännu mer, förnimmer alltmer, berörs ytterligare av det jag hör. Toppar och dalar ger mig både svindel, yrsel och förlamning ibland och jag famlar efter repet livet, det som jag måste hålla fast vid för att få ihop repändarna.
Det är nog som det ska vara. Det tror jag. Tillit.
Artiklar, intervjuer, några år blir de följda, totalt sedda och granskade på gott och ont. När det går bra är det toppen, när det går sämre ska det analyseras, spekuleras. det ska levas upp till och de ska palla trycket, favoritrankade. De vet säkert att det finns folk som gläds när de inte presterar tillräckligt. Sådana som tänker ” ja den där, det visste jag väl att det inte skulle gå” .
Idrottarna kommer alltid glädjas åt sina år, sin stjärnglans, de har mycket att vara stolta över. Det tar jag inte ifrån dem.
Men sporten är inte min värld. Den lämnar jag åt andra.
Ola Salo ”Jag gillade inte att vara ung, Jag har nog aldrig varit ung, jag var nog gammal redan när jag föddes. Det kändes som om jag låtsades när jag skulle vara en ungdomlig människa. Från att ha varit en tolv trettonårig människa som inte riktigt passade in någonstans. Någon gång som 14 började jag se mig som en som var utvald, som den där ensamma att gå mot strömmen och som i själva verket hade rätt”.
”Jag vet inget om framtiden, vill ha ett liv som är på riktigt”
”Min tanke var att sen ska jag bli en person som är en bra far och partner, har en familj, jag tror det är så man förändrar världen, en urcell av kärlek, en familj”
”Plockar man bort alla låtar idéer och beteenden så finns där en person och det är jag och jag är värd att vara och värd att älskas”.
Så mycket klokt han säger, han har sett och ser något som inte alla gör. Ett liv som är på riktigt, göra det som känns rätt i hjärtat, leva fullt ut kanske, våga känna, låta sig beröras och beröra andra. Så viktigt det är. Att vi inte stänger av och låtsas må bra eller håller uppe en fasad som med största sannolikhet någon gång under livet kommer att krackelera…
En gång var jag också tonåring, vilsen, frusen, inte alltid sorglös, absolut inte sorglös, det är väl inte många förunnat. Det var inte lätt att leva, det har aldrig någonsin varit lätt att leva. Ibland var jag en gammal själ som dövade det sorgsna med glättighet. För visst var livet allvar, jag levde med en pappa som haft stroke och kunde dö närsomhelst och han dog sen när jag var fjorton. Jag blev äldre då, i själen. Rädslan började invadera mig. Att bli helt ensam.
Jag känner själv att året jag börjat leva ger mig funderingar om de år jag låtsaslevt. Jag har verkligen älskat min familj men i övrigt har jag vantrivts med livet, arbetslivet och att inte kunna leva fullt ut. Varit trevande sökande, saknat förmågan att sätta gränser inför arbetsgivarna.
Nu när jag lever ett mer medvetet liv så känns det som om jag älskar ännu mer, förnimmer alltmer, berörs ytterligare av det jag hör. Toppar och dalar ger mig både svindel, yrsel och förlamning ibland och jag famlar efter repet livet, det som jag måste hålla fast vid för att få ihop repändarna.
Det är nog som det ska vara. Det tror jag. Tillit.
tisdag 16 februari 2010
www.lifevision.se
Hela ens uppväxt är ju ett enda långt mentalt träningspass. Så vad Anders tar en titt på i veckans brev är hur man kan fortsätta träna även efter att man slutat växa, och blivit vuxen.
måndag 15 februari 2010
dalgång...
Tiden på jorden är så kort så kort, och jorden kommer att stå kvar den dag vi lämnar den. Alltså är vi bara här och hälsar på en stund. Borde vi inte då precis som man gör när man går bort en kväll, pusha oss själva till att må bäst, putta undan alla bedrövelser och försöka fylla livet med glädje istället för att sorgfyllda ömka oss.
I media matas vi med elände efter elände, historier som är värre än värst. Människor runt oss drabbas av saker som är så sorgliga att man vill gråta. Sjukdom och allehanda väntan i sjukvården, slagsmål med myndigheter och nedlåtande beteende av chefer och annat löst folk .
Det är ju inte konstigt att man dippar kanske. Sol ute sol inne sol i sinne eller hur var det de sjöng de små liven. Fast de är ju inte så små längre. Jag har dem till låns ett tag, jag går omkring och betraktar dem i smyg framför datorerna…älskar dem. En puss i förbifarten, en fråga om de vet hur mycket jag älskar dem. En hastig smekning över en kind.
Kärlek, det är det de behöver utöver mat och kläder på kroppen. Det är min enda riktigt viktiga uppgift jag har på denna jord. Jag har inget inget inget annat som är viktigare än att ge dem all min kärlek.
Och jag vet vad jag får tillbaka. Av 15 åring som jag naturligtvis inte får komma nära längre fick jag höra att jag älskar dig mamma när jag lagat hans favvorätt. Av lillemannen får jag en sång eller en kram som lyser upp mitt stundtals mörka sinne.
Livet kan vara bra, trots mina avgrundsmörka stunder. Men dalarna har blivit djupare nu efter att jag var toppen i december. Tur man har de där barnen. Och vännerna som pushar.
I media matas vi med elände efter elände, historier som är värre än värst. Människor runt oss drabbas av saker som är så sorgliga att man vill gråta. Sjukdom och allehanda väntan i sjukvården, slagsmål med myndigheter och nedlåtande beteende av chefer och annat löst folk .
Det är ju inte konstigt att man dippar kanske. Sol ute sol inne sol i sinne eller hur var det de sjöng de små liven. Fast de är ju inte så små längre. Jag har dem till låns ett tag, jag går omkring och betraktar dem i smyg framför datorerna…älskar dem. En puss i förbifarten, en fråga om de vet hur mycket jag älskar dem. En hastig smekning över en kind.
Kärlek, det är det de behöver utöver mat och kläder på kroppen. Det är min enda riktigt viktiga uppgift jag har på denna jord. Jag har inget inget inget annat som är viktigare än att ge dem all min kärlek.
Och jag vet vad jag får tillbaka. Av 15 åring som jag naturligtvis inte får komma nära längre fick jag höra att jag älskar dig mamma när jag lagat hans favvorätt. Av lillemannen får jag en sång eller en kram som lyser upp mitt stundtals mörka sinne.
Livet kan vara bra, trots mina avgrundsmörka stunder. Men dalarna har blivit djupare nu efter att jag var toppen i december. Tur man har de där barnen. Och vännerna som pushar.
jaha, vad synd...
Proformia Hälsa Gör friskvården obligatorisk på arbetsplatsen!
2010-02-11 14:45
- Friskvården når inte fram till de medarbetare som har störst behov. Oftast är det personer som redan lever sunt som använder sig av friskvården medan personer som riskerar att få arbetsskador och försämrad hälsa inte gör det. Därför bör friskvården göras obligatorisk med anpassade aktiviteter utifrån medarbetarnas unika situation, säger Erland Colliander, läkare och VD för Proformia Hälsa.
Trots att ungefär hälften av alla anställda i Sverige erbjuds friskvårdsbidrag av sina arbetsgivare, är det bara en bråkdel som utnyttjar förmånen. Och dessa personer är oftast redan aktiva. Hälsoförbättringarna blir därmed försumbara.
- Medarbetare som verkligen skulle behöva friskvård, fortsätter att arbeta över sin fysiska arbetsförmåga. Det leder till att kapaciteten successivt minskar hos dessa personer vilket ger förödande konsekvenser. Medarbetaren får sämre uthållighet, stress och förslitningsskador och för arbetsgivaren innebär kapacitetsförsämringen hos personalen rena produktivitetsförluster.
- Det ligger därför i arbetsgivarens intresse att träning ingår som ett obligatoriskt inslag under arbetsdagen. Framför allt för medarbetare med ensidigt kroppsarbete, påfrestande arbetsställningar eller tungt kroppsarbete. Yrkesgrupper som man vet belastar nacke, axlar och ländrygg borde få tillgång till skräddarsydd träning som förhindrar eller lindrar besvär från dessa områden. Når man minst hälften av denna grupp ser man en direkt påverkan på produktiviteten och på längre sikt även kanske även på sjukfrånvaron, menar Erland.
- Glädjande nog börjar arbetsgivare uppmärksamma friskvårdens strategiska betydelse för medarbetarnas hälsa och prestation. Att satsa resurser på att hålla friska medarbetare vid god hälsa, ger bättre avkastning än att agera först när sjukdom har brutit ut, avslutar Erland med att säga.
Proformia Hälsa AB är ett strategiskt hälsoföretag som ökar den verkliga frisknärvaron genom att identifiera, analysera och eliminera riskfaktorer som kan leda till ohälsa. Med över tio år på marknaden har ett 100-tal företag blivit goda referenser av våra produkter och tjänster. Läs mer på www.formgivaren.se
2010-02-11 14:45
- Friskvården når inte fram till de medarbetare som har störst behov. Oftast är det personer som redan lever sunt som använder sig av friskvården medan personer som riskerar att få arbetsskador och försämrad hälsa inte gör det. Därför bör friskvården göras obligatorisk med anpassade aktiviteter utifrån medarbetarnas unika situation, säger Erland Colliander, läkare och VD för Proformia Hälsa.
Trots att ungefär hälften av alla anställda i Sverige erbjuds friskvårdsbidrag av sina arbetsgivare, är det bara en bråkdel som utnyttjar förmånen. Och dessa personer är oftast redan aktiva. Hälsoförbättringarna blir därmed försumbara.
- Medarbetare som verkligen skulle behöva friskvård, fortsätter att arbeta över sin fysiska arbetsförmåga. Det leder till att kapaciteten successivt minskar hos dessa personer vilket ger förödande konsekvenser. Medarbetaren får sämre uthållighet, stress och förslitningsskador och för arbetsgivaren innebär kapacitetsförsämringen hos personalen rena produktivitetsförluster.
- Det ligger därför i arbetsgivarens intresse att träning ingår som ett obligatoriskt inslag under arbetsdagen. Framför allt för medarbetare med ensidigt kroppsarbete, påfrestande arbetsställningar eller tungt kroppsarbete. Yrkesgrupper som man vet belastar nacke, axlar och ländrygg borde få tillgång till skräddarsydd träning som förhindrar eller lindrar besvär från dessa områden. Når man minst hälften av denna grupp ser man en direkt påverkan på produktiviteten och på längre sikt även kanske även på sjukfrånvaron, menar Erland.
- Glädjande nog börjar arbetsgivare uppmärksamma friskvårdens strategiska betydelse för medarbetarnas hälsa och prestation. Att satsa resurser på att hålla friska medarbetare vid god hälsa, ger bättre avkastning än att agera först när sjukdom har brutit ut, avslutar Erland med att säga.
Proformia Hälsa AB är ett strategiskt hälsoföretag som ökar den verkliga frisknärvaron genom att identifiera, analysera och eliminera riskfaktorer som kan leda till ohälsa. Med över tio år på marknaden har ett 100-tal företag blivit goda referenser av våra produkter och tjänster. Läs mer på www.formgivaren.se
reflektion...
Det är ju ofrånkomligt och kanske nödvändigt att man tänker och grubblar när man går hemma ensam om dagarna och bara har facebook eller böckerna till sällskap efter att man letat den dagliga dosen jobb.
Tänker förresten, min livsledsagare sa till mig att det var bättre att reflektera, för ordet tänka var lite negativt laddat, ungefär som att älta kanske. Det har hon rätt i.
Reflektera, det är det vanligt folk inte hinner idag i ekorrhjulet Livet. Eller så passar det inte dem bara. Tills de drabbas av allehanda sorger som vi alla gör, för ingen kommer undan. Förr eller senare knackar det en på axeln, verkligheten är ifatt, du kan inte längre gömma dig. Och då gäller det att du har styrkan som behövs när vindarna viner runt dig. Ibland är det inte bara snålblåst, det är orkan.
Det är först när man bromsat in ekorrhjulet, dunsat ner i botten på rygg och ligger där sprattlande som en skalbagge som man hinner reflektera oftast. För mig har just nu livet vänt mot andligheten igen. Att fundera på vad för roll den högre makten kan spela i mitt liv. För nog är det så att jag behöver hjälp, jag är inte någon stålkvinna, jag behöver fortfarande lite ledsagning då och då, låt vara inte i rullstol.
Jag har läst mycket böcker om sorg på sistone, som hjälpt mig att reflektera över hur lycklig jag är. Jag har också haft hjälp i det när man tänker tillbaka på det man själv gått igenom, och jag hoppas någonstans att det kommer att finnas kvar nästa gång jag drabbas. Jag hoppas att jag lärt mig att livet bara sker, det är inget speciellt som gör att just jag drabbas eller inte av händelserna som sker.
Men visst är det svårt att vara positiv när frysh#££¤/#^$ måste inhandlas samtidigt som diskmaskinen går sönder och a-kassepenganivån i samma veva sjunkit. Då kommer den där gråten och lurar i halsen ibland, då när man glömmer att man faktiskt har så mycket.
I dag tog jag en promenad genom staden, tände ett ljus i kyrkan för att jag tyckte lite synd om mig själv, lyssnade på fåglarna i buskarna och kunde understundom glädjas åt solens närvaro i mitt plyte.
Men sen kommer det mörka igen. Tänker tillbaka på min egen uppväxt. Att man kunde gå till mamma och be om en liten slant, det var tryggt att hon fanns och hade ett jobb, vi klarade oss gott på det, hade inte så dyra vanor.
Tänk om tiderna blir ännu värre än vad de är? Kan det verkligen bli så? Känner mig inte alltid som den klippa en mamma ska vara.
Nu ska jag upp och trösta mig med att pussa på en mjuk 11 årig kind.
Tänker förresten, min livsledsagare sa till mig att det var bättre att reflektera, för ordet tänka var lite negativt laddat, ungefär som att älta kanske. Det har hon rätt i.
Reflektera, det är det vanligt folk inte hinner idag i ekorrhjulet Livet. Eller så passar det inte dem bara. Tills de drabbas av allehanda sorger som vi alla gör, för ingen kommer undan. Förr eller senare knackar det en på axeln, verkligheten är ifatt, du kan inte längre gömma dig. Och då gäller det att du har styrkan som behövs när vindarna viner runt dig. Ibland är det inte bara snålblåst, det är orkan.
Det är först när man bromsat in ekorrhjulet, dunsat ner i botten på rygg och ligger där sprattlande som en skalbagge som man hinner reflektera oftast. För mig har just nu livet vänt mot andligheten igen. Att fundera på vad för roll den högre makten kan spela i mitt liv. För nog är det så att jag behöver hjälp, jag är inte någon stålkvinna, jag behöver fortfarande lite ledsagning då och då, låt vara inte i rullstol.
Jag har läst mycket böcker om sorg på sistone, som hjälpt mig att reflektera över hur lycklig jag är. Jag har också haft hjälp i det när man tänker tillbaka på det man själv gått igenom, och jag hoppas någonstans att det kommer att finnas kvar nästa gång jag drabbas. Jag hoppas att jag lärt mig att livet bara sker, det är inget speciellt som gör att just jag drabbas eller inte av händelserna som sker.
Men visst är det svårt att vara positiv när frysh#££¤/#^$ måste inhandlas samtidigt som diskmaskinen går sönder och a-kassepenganivån i samma veva sjunkit. Då kommer den där gråten och lurar i halsen ibland, då när man glömmer att man faktiskt har så mycket.
I dag tog jag en promenad genom staden, tände ett ljus i kyrkan för att jag tyckte lite synd om mig själv, lyssnade på fåglarna i buskarna och kunde understundom glädjas åt solens närvaro i mitt plyte.
Men sen kommer det mörka igen. Tänker tillbaka på min egen uppväxt. Att man kunde gå till mamma och be om en liten slant, det var tryggt att hon fanns och hade ett jobb, vi klarade oss gott på det, hade inte så dyra vanor.
Tänk om tiderna blir ännu värre än vad de är? Kan det verkligen bli så? Känner mig inte alltid som den klippa en mamma ska vara.
Nu ska jag upp och trösta mig med att pussa på en mjuk 11 årig kind.
samma överallt alltså...
Ur Ålandstidningen:
Unga åländska flickor mår dåligt
Nästan var tredje flicka på högstadiet uppges lida av medelsvår eller svår depression. Nästan var fjärde flicka i någon av yrkesskolorna har haft samlag mot sin vilja. Var sjätte kille i högstadiet har ingen nära vän.
De åländska ungdomarna mår inte bra.
HÄLSA Trots att de åländska ungdomarnas levnadsförhållanden och skolsituation är bättre än motsvarande förhållanden i resten av landet och trots att åländska unga röker, dricker och knarkar mindre mår de sämre. Det visar undersökningen "Hälsa i skolan 2009".
Flera uppgifter i undersökningen inger bekymmer. En sådan är att föräldrarna inte vet var deras högstadieungdomar tillbringar veckoslutskvällarna.
- Det är mycket mer så hos oss än i resten av landet och dessutom ökar det. 47 procent av föräldrarna på Åland vet inte var barnen är på veckoslutskvällarna mot 38 procent i resten av landet, säger hälsovårdsinspektör Eivor Nikander.
Pratar inte, sover inte
Ett annat bekymmer är att 21 procent av högstadieeleverna uppger att de har svårt att tala med sina föräldrar om olika problem. I Finland är den siffran tio procent.
De sena kvällarna är en annan viktig faktor som påverkar hälsan. Nästan hälften av högstadiepojkarna är uppe till klockan 23 eller 23.30, fem procent ända till halv två eller senare.
- All forskning visar hur viktig sömnen är för den psykiska hälsan och speciellt i den här åldern. Jag hoppas man mer skulle diskutera hemma hur viktigt det är att sova, säger Eivor Nikander.
Påtvingat sex
Än mer allvarligt är att 23 procent av flickorna i yrkesskolorna, alltså nästan var fjärde tjej, uppger att de haft samlag mot sin vilja. I årskurserna åtta och nio i högstadiet är det 11 procent av flickorna som haft sex mot sin vilja.
- Jätteupprörande, säger Eivor Nikander om de här siffrorna.
Siffrorna är dessutom betydligt högre på Åland än i undersökningen som helhet. Där är det 11 procent av flickorna i yrkesskolorna och 4 procent i högstadiet som uppger att de haft samlag mot sin vilja. För pojkarna är siffrorna betydligt lägre, 2-3 procent.
Lära sig säga nej
Eivor Nikander påpekar att det är viktigt att stärka självkänslan hos unga flickor och lära dem att de kan säga nej.
- När vi hade information för lärare och skolhälsovårdare om undersökningen lyfte vi fram den här frågan och hur viktigt det är att ta upp den i skolan i samband med frågor om moral och etik.
En tragisk siffra är att 16 procent av pojkarna i de åländska högstadierna uppger att att de inte har någon nära vän. På gymnasialstadiet är siffran 10 procent.
För flickorna är siffrorna 5-7 procent.
Deprimerade
Enligt undersökningen har 29 procent av flickorna och 12 procent av pojkarna i de åländska högstadierna medelsvår eller svår depression. För lyceet är siffrorna 17 procent för tjejerna, 7 procent för killarna och i yrkesskolorna 18 och 9 procent.
Det här har man kommit till genom att använda sig av en depressionsmätare med olika frågor om bland annat sinnesstämning, utseende, sömn, aptit, om man är nöd eller missnöjd, besviken eller inte.
Den egna skattningen av hälsotillståndet visar att 44 procent av flickorna i yrkesskolorna anser att deras hälsotillstånd är medelmåttligt eller dåligt.
Råd till föräldrar...
Eivor Nikander har ingen patentlösning för hur de åländska ungdomarna ska börja må bättre. Några goda råd delar hon ändå med sig av. Det första är till föräldrarna:
- Ta er tid med era ungdomar, sitt ner och diskutera med dem!
Viktigt är att få balans mellan de ungas tid vid datorn och annan tid, som att röra på sig och sova ordentligt.
- Motion och att vara ute i friska luften är mycket viktigt för den psykiska hälsan. Undersökningen visar att åländska ungdomar tyvärr motionerar mindre än genomsnittet.
... och till politiker
Hennes råd till politikerna är att inte skära ner på de resurser som gäller barn och unga, inom vård, omsorg och skola.
Eivor Nikander hänvisar till en svensk undersökning som visar att livet nuförtiden är mindre förutsägbart. Vi ställs alla inför val hela tiden och väljandet blir en stressfaktor. Undersökningen visar att känslor av ängslan, oro eller ångest bland de unga kvinnorna ökar, från 9 procent 1989 till 30 procent 2005.
Fotnot: Den vetenskapliga undersökningen Hälsa i skolan görs vartannat år av Institutet för hälsa och välfärd Finland.
Samma skit överallt i världen uppenbarligen, ingen har tid, många barn far illa på ett eller annat sätt. Vart är vi på väg och när tänker vi stanna?
Unga åländska flickor mår dåligt
Nästan var tredje flicka på högstadiet uppges lida av medelsvår eller svår depression. Nästan var fjärde flicka i någon av yrkesskolorna har haft samlag mot sin vilja. Var sjätte kille i högstadiet har ingen nära vän.
De åländska ungdomarna mår inte bra.
HÄLSA Trots att de åländska ungdomarnas levnadsförhållanden och skolsituation är bättre än motsvarande förhållanden i resten av landet och trots att åländska unga röker, dricker och knarkar mindre mår de sämre. Det visar undersökningen "Hälsa i skolan 2009".
Flera uppgifter i undersökningen inger bekymmer. En sådan är att föräldrarna inte vet var deras högstadieungdomar tillbringar veckoslutskvällarna.
- Det är mycket mer så hos oss än i resten av landet och dessutom ökar det. 47 procent av föräldrarna på Åland vet inte var barnen är på veckoslutskvällarna mot 38 procent i resten av landet, säger hälsovårdsinspektör Eivor Nikander.
Pratar inte, sover inte
Ett annat bekymmer är att 21 procent av högstadieeleverna uppger att de har svårt att tala med sina föräldrar om olika problem. I Finland är den siffran tio procent.
De sena kvällarna är en annan viktig faktor som påverkar hälsan. Nästan hälften av högstadiepojkarna är uppe till klockan 23 eller 23.30, fem procent ända till halv två eller senare.
- All forskning visar hur viktig sömnen är för den psykiska hälsan och speciellt i den här åldern. Jag hoppas man mer skulle diskutera hemma hur viktigt det är att sova, säger Eivor Nikander.
Påtvingat sex
Än mer allvarligt är att 23 procent av flickorna i yrkesskolorna, alltså nästan var fjärde tjej, uppger att de haft samlag mot sin vilja. I årskurserna åtta och nio i högstadiet är det 11 procent av flickorna som haft sex mot sin vilja.
- Jätteupprörande, säger Eivor Nikander om de här siffrorna.
Siffrorna är dessutom betydligt högre på Åland än i undersökningen som helhet. Där är det 11 procent av flickorna i yrkesskolorna och 4 procent i högstadiet som uppger att de haft samlag mot sin vilja. För pojkarna är siffrorna betydligt lägre, 2-3 procent.
Lära sig säga nej
Eivor Nikander påpekar att det är viktigt att stärka självkänslan hos unga flickor och lära dem att de kan säga nej.
- När vi hade information för lärare och skolhälsovårdare om undersökningen lyfte vi fram den här frågan och hur viktigt det är att ta upp den i skolan i samband med frågor om moral och etik.
En tragisk siffra är att 16 procent av pojkarna i de åländska högstadierna uppger att att de inte har någon nära vän. På gymnasialstadiet är siffran 10 procent.
För flickorna är siffrorna 5-7 procent.
Deprimerade
Enligt undersökningen har 29 procent av flickorna och 12 procent av pojkarna i de åländska högstadierna medelsvår eller svår depression. För lyceet är siffrorna 17 procent för tjejerna, 7 procent för killarna och i yrkesskolorna 18 och 9 procent.
Det här har man kommit till genom att använda sig av en depressionsmätare med olika frågor om bland annat sinnesstämning, utseende, sömn, aptit, om man är nöd eller missnöjd, besviken eller inte.
Den egna skattningen av hälsotillståndet visar att 44 procent av flickorna i yrkesskolorna anser att deras hälsotillstånd är medelmåttligt eller dåligt.
Råd till föräldrar...
Eivor Nikander har ingen patentlösning för hur de åländska ungdomarna ska börja må bättre. Några goda råd delar hon ändå med sig av. Det första är till föräldrarna:
- Ta er tid med era ungdomar, sitt ner och diskutera med dem!
Viktigt är att få balans mellan de ungas tid vid datorn och annan tid, som att röra på sig och sova ordentligt.
- Motion och att vara ute i friska luften är mycket viktigt för den psykiska hälsan. Undersökningen visar att åländska ungdomar tyvärr motionerar mindre än genomsnittet.
... och till politiker
Hennes råd till politikerna är att inte skära ner på de resurser som gäller barn och unga, inom vård, omsorg och skola.
Eivor Nikander hänvisar till en svensk undersökning som visar att livet nuförtiden är mindre förutsägbart. Vi ställs alla inför val hela tiden och väljandet blir en stressfaktor. Undersökningen visar att känslor av ängslan, oro eller ångest bland de unga kvinnorna ökar, från 9 procent 1989 till 30 procent 2005.
Fotnot: Den vetenskapliga undersökningen Hälsa i skolan görs vartannat år av Institutet för hälsa och välfärd Finland.
Samma skit överallt i världen uppenbarligen, ingen har tid, många barn far illa på ett eller annat sätt. Vart är vi på väg och när tänker vi stanna?
lördag 13 februari 2010
Ur unionens facktidning kollega:
I december förra året fick 172 000 a-kasseersättning. 33 % fler än samma månad året innan.
2009 har också fler män än kvinnor blivit arbetslösa, det kan förklara att a-kassornas utbetalade ersättningar ökat mer än antalet ersättningstagare. Därför att män ofta har högre lön.
Ja jag säger då det. Vet de om hur bra de har det i vårt land männen?
2009 har också fler män än kvinnor blivit arbetslösa, det kan förklara att a-kassornas utbetalade ersättningar ökat mer än antalet ersättningstagare. Därför att män ofta har högre lön.
Ja jag säger då det. Vet de om hur bra de har det i vårt land männen?
kloka ord
följande rader hittade jag på bloggen http://hejoh.blogspot.com/
Kärlek kommer i många olika former, färger, dofter & smaker.
Titta alltid efter kärleken i allt du stöter på!
Sprid alltid kärleken du bär på, till så många som möjligt, och till minst en ny varje dag!
Hjälp det är så enkelt egentligen.och ändå gör vi det så svårt...
Kärlek kommer i många olika former, färger, dofter & smaker.
Titta alltid efter kärleken i allt du stöter på!
Sprid alltid kärleken du bär på, till så många som möjligt, och till minst en ny varje dag!
Hjälp det är så enkelt egentligen.och ändå gör vi det så svårt...
fredag 12 februari 2010
från lifevision.se
Nedan följer lite förslag på vad du kan testa att börja med. Välj något av det och kör igång eller välj något eget som passar dig bättre eller gör inget alls - det är ditt val. Håll dock i åtanke att vad du än väljer att göra så har det också sina naturliga konsekvenser. För precis som när vi blandar blå och gul färg och det blir grönt varje gång, så kan vi träna på att göra mer av vissa saker och mindre av andra - med ökad lycka, framgång och livskvalitet som valbara konsekvenser:
1. Ta hand om din kropp. Kom ut och rör på dig dagligen. Ät mer frukt och grönt. Drick mer vatten. Sluta röka. Minska alkoholintaget till ett minimum. Det här inte raketforskning och varje steg i rätt riktning är som sagt närmare att kunna leva livet fullt ut på dina egna villkor.
2. Utbilda dig själv. Läs åtminstone 30 minuter varje dag. Använd tiden då händerna är upptagna men hjärnan är ledig och lyssna på något inspirerande i bilen, när du är ute och joggar eller när du städar och fejar hemma. Gå på alla utbildningar du har möjlighet till.
3. För framgångsjournal. Ta en stund varje kväll och gå igenom vad som har hänt under dagen. Skriv ner det bästa som hänt och vad du har lärt dig. Att inte reflektera i skrift över dina dagar kan lätt göra så att även de mest magiska av stunder faller i glömska alltför snart.
4. Skratta oftare. Sök aktivt upp personer, sociala situationer, media och annat som får dig att skratta. En dag där du inte har skrattat är ur livskvalitetssynpunkt tämligen bortslösad. Så vad får dig att skratta? Gör mer av det…
5. Var närvarande. Självklart måste vi planera för framtiden och lära av dåtiden, men den enda tidpunkt som det går att leva fullt ut i är nu. Träna dig själv på att verkligen vara där du är med alla dina sinnen. Vad ser du? Vad hör du? Vad känner du? Vad luktar och smakar du? Återgå till att fascinerat varsebli världen omkring dig och känn hur livet strömmar genom kroppen i takt med att du blir mer närvarande i nuet.
Enkla tips för att må bättre! Ingen raketforskning säger han Anders Haglund, bara enkelt sunt förnuft!
1. Ta hand om din kropp. Kom ut och rör på dig dagligen. Ät mer frukt och grönt. Drick mer vatten. Sluta röka. Minska alkoholintaget till ett minimum. Det här inte raketforskning och varje steg i rätt riktning är som sagt närmare att kunna leva livet fullt ut på dina egna villkor.
2. Utbilda dig själv. Läs åtminstone 30 minuter varje dag. Använd tiden då händerna är upptagna men hjärnan är ledig och lyssna på något inspirerande i bilen, när du är ute och joggar eller när du städar och fejar hemma. Gå på alla utbildningar du har möjlighet till.
3. För framgångsjournal. Ta en stund varje kväll och gå igenom vad som har hänt under dagen. Skriv ner det bästa som hänt och vad du har lärt dig. Att inte reflektera i skrift över dina dagar kan lätt göra så att även de mest magiska av stunder faller i glömska alltför snart.
4. Skratta oftare. Sök aktivt upp personer, sociala situationer, media och annat som får dig att skratta. En dag där du inte har skrattat är ur livskvalitetssynpunkt tämligen bortslösad. Så vad får dig att skratta? Gör mer av det…
5. Var närvarande. Självklart måste vi planera för framtiden och lära av dåtiden, men den enda tidpunkt som det går att leva fullt ut i är nu. Träna dig själv på att verkligen vara där du är med alla dina sinnen. Vad ser du? Vad hör du? Vad känner du? Vad luktar och smakar du? Återgå till att fascinerat varsebli världen omkring dig och känn hur livet strömmar genom kroppen i takt med att du blir mer närvarande i nuet.
Enkla tips för att må bättre! Ingen raketforskning säger han Anders Haglund, bara enkelt sunt förnuft!
tisdag 9 februari 2010
från lifevision.se
"Livet är utan mening. Du är den som ger mening till det och meningen är vad du än bestämmer dig för att den är. Egentligen tror jag inte att människor söker efter livets mening, utan snarare efter upplevelsen att vara verkligt levande."
- Joseph Campbell
- Joseph Campbell
söndag 7 februari 2010
förlamning
Den sista tiden har jag dippat litegrann, hittat hinder jag inte ville hitta, försökt panga ballongerna, blåsa bort alla tvivel om att det jag gör är rätt och inte fel spår. Det som känns rätt och det man gör med hjärtat kan inte vara fel, har jag hört sägas. Jag hoppas på det…
Det är lätt att sätta sig ner i soffan och tycka synd om sig, a-kassepengarna är skit, vi kommer inte ha råd med ditten eller datten, tänk om jag inte får nåt jobb, vad ska det bli av mig? Oss?
Sådär mal det ungefär. Dygnet runt. Och tankar har malt i många år, med korta avbrott för att må skapligt, och då är jag värd att må just - bäst.
Då och då blir jag arg på mig själv och tänker att jag har allt jag behöver och mer därtill. Vi behöver ingenting mer än att betala våra lån och vår mat just nu, så är det. Och jag har den bästa familjen, de underbaraste barnen man kan önska och en just nu bra hälsa. Vad mer kan jag önska?
Och när jag jämför mig själv med några av er därute i cyberrymden, ute i den värsta verkligheten som så har jag inte ett problem i hela världen…jag har ingen oförstående chef som pekar med hela handen och säger till mig att göra vad jag är ålagd och hålla käften. Jag har varken värk eller är allvarligt sjuk och behöver ha att göra med sjukvården eller f-kassan…jag har inga relationsproblem med arbetskamrater, ingen som skrattar bakom ryggen på mig eller för mig bakom ljuset.
Jag behöver inte tampas med arbetskamrater jag sammanförts med, eller konkurrera och bli tillintetgjord över att ansvarsområdena går till de med höga kontrakt. Jag behöver inte känna mig som en extraanställd efter tre års slitjobb, eller förbrukad efter 18 år.
Jag har inga föräldrar som är sjuka som jag behöver vara orolig för, ingen i bekantskapskretsen som är i kö till hemtjänst eller äldreboende, behöver inte oroa mig för nedskärningar så att mina föräldrar lider ont.
Jag har skor på fossingarna, kräm till huden, mat på bordet och godis på helgerna, fötterna på bordet närhelst jag vill, vackra vyer och frisk luft när jag vill.
Jag kan vara ute och motionera så jag mår förhållandevis bra. Jag kan insupa vilka vyer jag vill varje dag. Jag kan gråta när jag vill, och när ingen ser, jag kan gå i mysbralla och tjocka sockar och vira in mig i alla mjuka filtar jag har. Somna till en stund.
Jag kan älska mig själv eller jag kan hata mig själv om jag vill. Jag kan välja hur jag ser på världen och mig själv. Jag får säga vad jag vill i mitt land, jag får välja parti eller låta bli.
Jag har mycket och jag kan påverka mina tankar…så att jag mår bättre. jag har mina barn och min man nära mig, även om jag inte har ett jobb och känner mig oeftersökt.
Men när jag läser och hör om era liv därute har jag inte ett problem i hela världen.
Så bröder och systrar- se till att vara mer människa och medmänniska till era bekanta och vänner. Det man får gör att man orkar stappla vidare längs stigen och ibland gör det inget om man möter ett berg på vägen. Man kanske orkar klättra upp för det då, istället för att tro att man ska hacka ner det i småbitar,för det är så jobbigt...
Det är lätt att sätta sig ner i soffan och tycka synd om sig, a-kassepengarna är skit, vi kommer inte ha råd med ditten eller datten, tänk om jag inte får nåt jobb, vad ska det bli av mig? Oss?
Sådär mal det ungefär. Dygnet runt. Och tankar har malt i många år, med korta avbrott för att må skapligt, och då är jag värd att må just - bäst.
Då och då blir jag arg på mig själv och tänker att jag har allt jag behöver och mer därtill. Vi behöver ingenting mer än att betala våra lån och vår mat just nu, så är det. Och jag har den bästa familjen, de underbaraste barnen man kan önska och en just nu bra hälsa. Vad mer kan jag önska?
Och när jag jämför mig själv med några av er därute i cyberrymden, ute i den värsta verkligheten som så har jag inte ett problem i hela världen…jag har ingen oförstående chef som pekar med hela handen och säger till mig att göra vad jag är ålagd och hålla käften. Jag har varken värk eller är allvarligt sjuk och behöver ha att göra med sjukvården eller f-kassan…jag har inga relationsproblem med arbetskamrater, ingen som skrattar bakom ryggen på mig eller för mig bakom ljuset.
Jag behöver inte tampas med arbetskamrater jag sammanförts med, eller konkurrera och bli tillintetgjord över att ansvarsområdena går till de med höga kontrakt. Jag behöver inte känna mig som en extraanställd efter tre års slitjobb, eller förbrukad efter 18 år.
Jag har inga föräldrar som är sjuka som jag behöver vara orolig för, ingen i bekantskapskretsen som är i kö till hemtjänst eller äldreboende, behöver inte oroa mig för nedskärningar så att mina föräldrar lider ont.
Jag har skor på fossingarna, kräm till huden, mat på bordet och godis på helgerna, fötterna på bordet närhelst jag vill, vackra vyer och frisk luft när jag vill.
Jag kan vara ute och motionera så jag mår förhållandevis bra. Jag kan insupa vilka vyer jag vill varje dag. Jag kan gråta när jag vill, och när ingen ser, jag kan gå i mysbralla och tjocka sockar och vira in mig i alla mjuka filtar jag har. Somna till en stund.
Jag kan älska mig själv eller jag kan hata mig själv om jag vill. Jag kan välja hur jag ser på världen och mig själv. Jag får säga vad jag vill i mitt land, jag får välja parti eller låta bli.
Jag har mycket och jag kan påverka mina tankar…så att jag mår bättre. jag har mina barn och min man nära mig, även om jag inte har ett jobb och känner mig oeftersökt.
Men när jag läser och hör om era liv därute har jag inte ett problem i hela världen.
Så bröder och systrar- se till att vara mer människa och medmänniska till era bekanta och vänner. Det man får gör att man orkar stappla vidare längs stigen och ibland gör det inget om man möter ett berg på vägen. Man kanske orkar klättra upp för det då, istället för att tro att man ska hacka ner det i småbitar,för det är så jobbigt...
fredag 5 februari 2010
om kärlek...
”Tror ni att det finns något som inte kan hända när ni vet att det är möjligt, när ni ser att det redan har hänt?
Vi väntar oss aldrig olyckorna, inte förrän de faktiskt inträffar. Så många begravningståg passerar vår dörr och ändå tänker vi aldrig på döden.
Vi ges inga löften för kvällen, inte ens för den närmaste timmen. Vi lever bland ting som är förutbestämda att dö. Var beredd på allt, förvänta dig allt”
Dessa rader hittade jag för några år sedan och fastnade för dem, men det går inte att tillgodogöra sig allt hela tiden, därför sparar jag på det ett tag. Tills jag förstår.
En del av det har jag förstått. Förvänta dig allt. Vi lever i en högteknologisk värld där allt förväntas fungera men ändå dör människor. Hur vi än utvecklar alla tekniska prylar vi har nog av och all medicinsk utrustning så att den förlänger livet ett tag eller kanske gör det värdigare på slutet(eller så gör det inte det) så dör människor runt oss. Flygolyckor, jordbävningar, tsunamis, bilolyckor, mc-olyckor. Allt kan ske när som helst och med vem som helst.
Jag kämpar jättemycket med att våga förstå att alla kan dö runt mig. Jag har varit på 11 begravningar i mitt liv, jag vet att det värsta kan inträffa, och att det med största sannolikhet alltid inträffar vid fel tillfälle. Ändå måste jag kämpa varje dag med att inte glömma att älska mina nära och kära. Kämpa för att inte fastna i deppträsket över arbetslösheten och tycka synd om mig själv istället.
Att se varje ögonblick som en möjlig sista gång. Och inte vara rädd. För visar jag kärlek finns inte rädslan. Att älska och ge dem närmaste kärlek, kan det finnas något viktigare?
Jag dröjer mig kvar vid avskeden, då de går ifrån mig. Vill se dem, aldrig släppa dem med blicken. Älska dem och vill att de ska veta hur älskade de är.
Vi väntar oss aldrig olyckorna, inte förrän de faktiskt inträffar. Så många begravningståg passerar vår dörr och ändå tänker vi aldrig på döden.
Vi ges inga löften för kvällen, inte ens för den närmaste timmen. Vi lever bland ting som är förutbestämda att dö. Var beredd på allt, förvänta dig allt”
Dessa rader hittade jag för några år sedan och fastnade för dem, men det går inte att tillgodogöra sig allt hela tiden, därför sparar jag på det ett tag. Tills jag förstår.
En del av det har jag förstått. Förvänta dig allt. Vi lever i en högteknologisk värld där allt förväntas fungera men ändå dör människor. Hur vi än utvecklar alla tekniska prylar vi har nog av och all medicinsk utrustning så att den förlänger livet ett tag eller kanske gör det värdigare på slutet(eller så gör det inte det) så dör människor runt oss. Flygolyckor, jordbävningar, tsunamis, bilolyckor, mc-olyckor. Allt kan ske när som helst och med vem som helst.
Jag kämpar jättemycket med att våga förstå att alla kan dö runt mig. Jag har varit på 11 begravningar i mitt liv, jag vet att det värsta kan inträffa, och att det med största sannolikhet alltid inträffar vid fel tillfälle. Ändå måste jag kämpa varje dag med att inte glömma att älska mina nära och kära. Kämpa för att inte fastna i deppträsket över arbetslösheten och tycka synd om mig själv istället.
Att se varje ögonblick som en möjlig sista gång. Och inte vara rädd. För visar jag kärlek finns inte rädslan. Att älska och ge dem närmaste kärlek, kan det finnas något viktigare?
Jag dröjer mig kvar vid avskeden, då de går ifrån mig. Vill se dem, aldrig släppa dem med blicken. Älska dem och vill att de ska veta hur älskade de är.
vörda livet!
Det finns så mycket enfald därute så man blir andlös...om vi började stötta varandra i stället för att tävla och framhäva oss själva på andras bekostnad så vore världen en bra mycket bättre plats. Tills dess är det bara att stå ut, ha sin egen styrka beredd och ducka när det viner.
Saker händer och vi försöker förstå dem. När vi tror vi har förstått inträffar något nytt. Men jakten efter kunskap och vetande hjälper oss trots allt att förstå vad som händer omkring oss. Svårigheten är att komma ihåg vad vi lärt oss tills nästa gång.
Man går från klarhet till klarhet hela tiden, tror det är sant och rätt det som händer, sen händer något som ruckar på bilden. Om och om igen. Man får ta fram minnesbilderna från skallen och hoppas man hittar en liknande situation så att man kan hämta in svaret om hur man skulle göra. Hur skulle jag lösa det här, jag vet ju. Jag gjorde ju läxan förra gången liksom.
Men nej, så är det inte, det är aldrig riktigt likadant, inte samma förutsättningar den här gången, inte exakt samma konstellation på stjärnorna just nu. Kanske har bilen gått sönder och kostar massor att reparera samtidigt som jag blir uppsagd från jobbet. Kanske har jag mens och svettas lite extra just nu, kanske har katten dött också eller hamstern sprungit ihjäl sig i hjulet.( Eller kan de inte det? De kanske har vettet att stanna innan de dör)
För nog tror jag vi dör lite inombords varje dag då vi stressar, vi förkortar livet med några timmar. Vi orkar inte bry oss om oss tillfälligt men det kommer att straffa sig därframme. Om vi hade facit, om vi visste vad vi kommer att drabbas av på grund av stressen tror jag vi skulle upphöra direkt, vörda den kropp vi har, ta hand om den på bästa sätt. Stryka den medhårs och stoppa in den i en filt när den är ledsen.
För ledsna är vi ibland och trötta. Vi måste bara fatta att stanna och älska livet. Allt sker hela tiden vi kan inte alltid påverka det. Vi måste flyta med, lära oss orka.
Saker händer och vi försöker förstå dem. När vi tror vi har förstått inträffar något nytt. Men jakten efter kunskap och vetande hjälper oss trots allt att förstå vad som händer omkring oss. Svårigheten är att komma ihåg vad vi lärt oss tills nästa gång.
Man går från klarhet till klarhet hela tiden, tror det är sant och rätt det som händer, sen händer något som ruckar på bilden. Om och om igen. Man får ta fram minnesbilderna från skallen och hoppas man hittar en liknande situation så att man kan hämta in svaret om hur man skulle göra. Hur skulle jag lösa det här, jag vet ju. Jag gjorde ju läxan förra gången liksom.
Men nej, så är det inte, det är aldrig riktigt likadant, inte samma förutsättningar den här gången, inte exakt samma konstellation på stjärnorna just nu. Kanske har bilen gått sönder och kostar massor att reparera samtidigt som jag blir uppsagd från jobbet. Kanske har jag mens och svettas lite extra just nu, kanske har katten dött också eller hamstern sprungit ihjäl sig i hjulet.( Eller kan de inte det? De kanske har vettet att stanna innan de dör)
För nog tror jag vi dör lite inombords varje dag då vi stressar, vi förkortar livet med några timmar. Vi orkar inte bry oss om oss tillfälligt men det kommer att straffa sig därframme. Om vi hade facit, om vi visste vad vi kommer att drabbas av på grund av stressen tror jag vi skulle upphöra direkt, vörda den kropp vi har, ta hand om den på bästa sätt. Stryka den medhårs och stoppa in den i en filt när den är ledsen.
För ledsna är vi ibland och trötta. Vi måste bara fatta att stanna och älska livet. Allt sker hela tiden vi kan inte alltid påverka det. Vi måste flyta med, lära oss orka.
lever vi eller är vi vid liv...
Går du med lätta steg till din arbetsplats, känner du dig välkommen och respekterad då har du en större beredskap att klara en svår kris. Det viktigaste är det klimat du har omkring dig.
Dessa rader finns i Birgitta Tergils bok ” kraft i kaos” från 2003.
Jag kan inte låta bli att reflektera över hur det är och vad jag hört från min omgivning den sista tiden, sen jag blev arbetslös. Ungefär en handfull av de jag träffat trivs på sina jobb. Stress press och oförstående arbetsgivare är de oftast återkommande temana och schemafrustrationer då man har småbarn och vill finnas för dem, men det inte fungerar samtidigt som cheferna med småbarn har FLEXTID så att allt flyter bra.
Oförstående och oempatiska chefer verkar vara vanligt idag, undrar varför. Om man får gå en chefskurs, bankar de in i skallen på folk att ” du ska inte bry dig om dina anställda, du sa bara se till att företaget gör vinst och inte går med förlust. Spelar ingen roll att folk inte mår bra. Om någon behöver anpassa sitt schema för att ett barn behöver speciell omsorg av olika omständigheter så skit i det, huvudsaken är att personen är här när hon ska. Annars får hon säga upp sig så vi kan ta in en annan som ställer upp till 300%”.
Jag är fortfarande förstummad över fördumningen överallt. Hur vi som arbetar blir behandlade att det inte finns någon slags empati när något inträffar i någons liv som kräver att man kanske behövs hos sin sjuka mamma som ligger inlagd på akuten…
Jag hör talas om oempatiska vårdbiträden som tassar i gränslandet och kränker vårdtagare men där det inte spelar någon roll att man påtalar detta till chefer. Så chefer, vad gör dem, har de verkligen sin egen syn på hur en chef ska vara, har de inte fått direktiv? Har de inte förstått att en enad grupp står starkare än en som spretar och där alla är oeniga och vill åt olika håll. Vems är ansvaret att ställa allt tillrätta?
Jag håller på att bli idiot ibland känns det som. Jag vill inte höra mer om detta. Fast det vill jag ju visst det Jag skulle vilja, några fler gånger, få höra att någon mår bra på sitt jobb och har en bra relation med sina arbetskamrater och chefer. Så när ska jag få det?
Förresten har jag gått ner på knä några gånger i vinter och tackat gud att jag inte längre jobbar på transportföretaget SJ. Jag vågar inte ringa min gamla arbetskamrat och höra hur han har det. Jag vet. Dessa vintrar med såhär extremt mycket snö vill man bara gå i idé om man har en anställning på SJ. Komma fram när bäckarna porlar och fåglarna hälsar våren välkommen.
Säga vad man vill om SJ´s chefer, de var icke närvarande i sina anställdas liv, de syntes på konferenser och så. Eller när man skulle skära ner. Men vi på golvet vi var eniga och ställde upp för varandra i alla fall.Tills några av oss inte orkade längre och flydde det sjunkande skeppet.
Läs de översta raderna igen. Klimatet runt oss är det avgörande för hur vi hanterar sorg och kriser när de dundrar in över oss. Så självklart, när vi mår bra i våra liv klarar vi av livet, så klarar vi att flyta med på floden, vi kanske till och med älskar livet som det är då. Är rädda om det och vår omgivning. Orkar finnas för varandra. Vördar våra kroppar och sparar dem inför framtiden. Så att vi lever så länge vi kan.
Lever i bemärkelsen - älskar livet.
Dessa rader finns i Birgitta Tergils bok ” kraft i kaos” från 2003.
Jag kan inte låta bli att reflektera över hur det är och vad jag hört från min omgivning den sista tiden, sen jag blev arbetslös. Ungefär en handfull av de jag träffat trivs på sina jobb. Stress press och oförstående arbetsgivare är de oftast återkommande temana och schemafrustrationer då man har småbarn och vill finnas för dem, men det inte fungerar samtidigt som cheferna med småbarn har FLEXTID så att allt flyter bra.
Oförstående och oempatiska chefer verkar vara vanligt idag, undrar varför. Om man får gå en chefskurs, bankar de in i skallen på folk att ” du ska inte bry dig om dina anställda, du sa bara se till att företaget gör vinst och inte går med förlust. Spelar ingen roll att folk inte mår bra. Om någon behöver anpassa sitt schema för att ett barn behöver speciell omsorg av olika omständigheter så skit i det, huvudsaken är att personen är här när hon ska. Annars får hon säga upp sig så vi kan ta in en annan som ställer upp till 300%”.
Jag är fortfarande förstummad över fördumningen överallt. Hur vi som arbetar blir behandlade att det inte finns någon slags empati när något inträffar i någons liv som kräver att man kanske behövs hos sin sjuka mamma som ligger inlagd på akuten…
Jag hör talas om oempatiska vårdbiträden som tassar i gränslandet och kränker vårdtagare men där det inte spelar någon roll att man påtalar detta till chefer. Så chefer, vad gör dem, har de verkligen sin egen syn på hur en chef ska vara, har de inte fått direktiv? Har de inte förstått att en enad grupp står starkare än en som spretar och där alla är oeniga och vill åt olika håll. Vems är ansvaret att ställa allt tillrätta?
Jag håller på att bli idiot ibland känns det som. Jag vill inte höra mer om detta. Fast det vill jag ju visst det Jag skulle vilja, några fler gånger, få höra att någon mår bra på sitt jobb och har en bra relation med sina arbetskamrater och chefer. Så när ska jag få det?
Förresten har jag gått ner på knä några gånger i vinter och tackat gud att jag inte längre jobbar på transportföretaget SJ. Jag vågar inte ringa min gamla arbetskamrat och höra hur han har det. Jag vet. Dessa vintrar med såhär extremt mycket snö vill man bara gå i idé om man har en anställning på SJ. Komma fram när bäckarna porlar och fåglarna hälsar våren välkommen.
Säga vad man vill om SJ´s chefer, de var icke närvarande i sina anställdas liv, de syntes på konferenser och så. Eller när man skulle skära ner. Men vi på golvet vi var eniga och ställde upp för varandra i alla fall.Tills några av oss inte orkade längre och flydde det sjunkande skeppet.
Läs de översta raderna igen. Klimatet runt oss är det avgörande för hur vi hanterar sorg och kriser när de dundrar in över oss. Så självklart, när vi mår bra i våra liv klarar vi av livet, så klarar vi att flyta med på floden, vi kanske till och med älskar livet som det är då. Är rädda om det och vår omgivning. Orkar finnas för varandra. Vördar våra kroppar och sparar dem inför framtiden. Så att vi lever så länge vi kan.
Lever i bemärkelsen - älskar livet.
torsdag 4 februari 2010
Det är i framtiden livet finns.
hittade jag på bloggen http://puffeltufflan.wordpress.com/
Så sant. Vi ska bara förstå det. Använda alla våra erfareneheter till att göra det bästa av vår framtid, så att inte det vi inte vill tar överhanden igen förgiftar oss och vårt liv.
För vi är värda det bästa, för oss. Och vad det är får man ju spalta upp själv. Vad man vill ha ut av livet.
hittade jag på bloggen http://puffeltufflan.wordpress.com/
Så sant. Vi ska bara förstå det. Använda alla våra erfareneheter till att göra det bästa av vår framtid, så att inte det vi inte vill tar överhanden igen förgiftar oss och vårt liv.
För vi är värda det bästa, för oss. Och vad det är får man ju spalta upp själv. Vad man vill ha ut av livet.
Att ge sina kunskaper vidare...
Ur Birgitta Tergils bok ”kraft i kaos” läser jag följande rader. Hon var rektor på skolan i Norrköping som förlorade sju elever och två anställda i en minibussolycka 1999.
”Många är rädda för sorger och försöker fly. Men barn liksom vuxna måste få sörja. Det är inte farligt att vara ledsen och gråta. Det är farligt att försöka svälja sin gråt och försöka fly, från sorgearbetet. Vi upplevde att en del föräldrar försökte skydda sina barn från sorgen istället för att hjälpa dem släppa fram all sin rädsla och ledsenhet”.
Det kan låta banalt men jag önskar verkligen att jag en gång i tiden hade stött på en bok där allt detta stod i min ungdom. Att jag sluppit försegla hjärtat för allt som skulle upplevas i livet. Att jag fått hjälp att släppa fram alla känslor när min pappa dog. Jag önskar att någon hade gett mig livskunskap nog att hjälpa mig genom ungdomen så att jag sluppit sitta och gråta hejdlöst under ett år, känna mig så värdelös som bara en mamma gör som försökt vara duktig för länge. Jag vet idag att min älskade mamma gjorde det hon kunde och trodde var rätt.
Jag önskar att jag förstått och haft vett att stå på mig inför arbetsgivarna så att de skulle ha värderat mig för den jag är.
Jag önskar att jag förstått Birgitta Tergils rader: ”Det finns ingen genväg om man ska kunna gå någorlunda hel ur kaoset. Våra livsvillkor är så olika, men inför döden och sorgen är vi alla lika på många sätt. Den hugger tag i alla och envar och du kan få se den allra tuffaste tonårskilen sitta och gråta, helt avskalad sin fasad”.
Alla mina sorger, alla mina vedermödor tillsammans med alla andras runt omkring mig skulle stärkt oss, inte brutit ner oss. Vem finns på denna jord som i alla evighet bara låter allt rinna av? Många gånger har jag fått höra att jag inte borde bära allt på mina axlar och ta inte åt dig och så men mina livsvillkor har aldrig liknat någon annans. Jag är unik här på Tellus, mitt liv har format mig till den jag är.
Gåsmentaliteten är så förödande, så enormt nedbrytande. Att ingen vågar visa sina känslor, bara sätta upp fasaden och låtsas. Liksom jag gjort.
Det är hårt och när proppen släpper så finns det ingen väg tillbaka, har man öppnat dörren går det inte att stänga tills förrän det är tomt därinne. Förrän allt är utstädat, först då kan man bli hel igen. man får snällt vänta tills pusslet är lagt, hopfogat, innan man kan gå vidare.
Rader ur boken igen: ”De som hade svårast att släppa fram sorgen var de som helst av allt ville glömma. Om sorgen tillåts att komma fram finns inte behovet av att glömma”
För varför ska man glömma, varför vill man ens glömma, är det för att det är svårt, att man lever i en sådan situation att man inte orkar genomleva sorg eller vad för kris man utsätts för?
Alla människor är avtryck av varandra, vi måste ge varandra något, förvalta gåvan vi får och ge den vidare, att ge i all oändlighet. Det låter lite andligt men det känns som rena sunda förnuftet. Att hjälpa varandra vidare istället för att trycka ner varandra.
Lyssna på varandra.
Jag önskar också att jag har vett nog idag att lära mina barn allt, om sorg och kriser och hur de ska hanteras. Så att de kan ge det vidare sen. Till de som behöver…
Tja förstås…kan jag ju bara göra det jag tror är rätt, liksom min mamma gjorde.
Tänkvärt…
”Många är rädda för sorger och försöker fly. Men barn liksom vuxna måste få sörja. Det är inte farligt att vara ledsen och gråta. Det är farligt att försöka svälja sin gråt och försöka fly, från sorgearbetet. Vi upplevde att en del föräldrar försökte skydda sina barn från sorgen istället för att hjälpa dem släppa fram all sin rädsla och ledsenhet”.
Det kan låta banalt men jag önskar verkligen att jag en gång i tiden hade stött på en bok där allt detta stod i min ungdom. Att jag sluppit försegla hjärtat för allt som skulle upplevas i livet. Att jag fått hjälp att släppa fram alla känslor när min pappa dog. Jag önskar att någon hade gett mig livskunskap nog att hjälpa mig genom ungdomen så att jag sluppit sitta och gråta hejdlöst under ett år, känna mig så värdelös som bara en mamma gör som försökt vara duktig för länge. Jag vet idag att min älskade mamma gjorde det hon kunde och trodde var rätt.
Jag önskar att jag förstått och haft vett att stå på mig inför arbetsgivarna så att de skulle ha värderat mig för den jag är.
Jag önskar att jag förstått Birgitta Tergils rader: ”Det finns ingen genväg om man ska kunna gå någorlunda hel ur kaoset. Våra livsvillkor är så olika, men inför döden och sorgen är vi alla lika på många sätt. Den hugger tag i alla och envar och du kan få se den allra tuffaste tonårskilen sitta och gråta, helt avskalad sin fasad”.
Alla mina sorger, alla mina vedermödor tillsammans med alla andras runt omkring mig skulle stärkt oss, inte brutit ner oss. Vem finns på denna jord som i alla evighet bara låter allt rinna av? Många gånger har jag fått höra att jag inte borde bära allt på mina axlar och ta inte åt dig och så men mina livsvillkor har aldrig liknat någon annans. Jag är unik här på Tellus, mitt liv har format mig till den jag är.
Gåsmentaliteten är så förödande, så enormt nedbrytande. Att ingen vågar visa sina känslor, bara sätta upp fasaden och låtsas. Liksom jag gjort.
Det är hårt och när proppen släpper så finns det ingen väg tillbaka, har man öppnat dörren går det inte att stänga tills förrän det är tomt därinne. Förrän allt är utstädat, först då kan man bli hel igen. man får snällt vänta tills pusslet är lagt, hopfogat, innan man kan gå vidare.
Rader ur boken igen: ”De som hade svårast att släppa fram sorgen var de som helst av allt ville glömma. Om sorgen tillåts att komma fram finns inte behovet av att glömma”
För varför ska man glömma, varför vill man ens glömma, är det för att det är svårt, att man lever i en sådan situation att man inte orkar genomleva sorg eller vad för kris man utsätts för?
Alla människor är avtryck av varandra, vi måste ge varandra något, förvalta gåvan vi får och ge den vidare, att ge i all oändlighet. Det låter lite andligt men det känns som rena sunda förnuftet. Att hjälpa varandra vidare istället för att trycka ner varandra.
Lyssna på varandra.
Jag önskar också att jag har vett nog idag att lära mina barn allt, om sorg och kriser och hur de ska hanteras. Så att de kan ge det vidare sen. Till de som behöver…
Tja förstås…kan jag ju bara göra det jag tror är rätt, liksom min mamma gjorde.
Tänkvärt…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)