Återigen denna sommar har vi kunnat läsa om det oförklarliga, obegripliga, vidriga våld föräldrar blint och besinningslöst kan göra mot sina barn.
En av dessa föräldrar och en styvfader, eller båda två, så kallade vuxna individer som man har svårt att ens kalla människor, har utsatt en tvååring för vidrigheter, skador som kommer av skållning av liten hand i kokande vatten har upptäckts, brännmärke som av cigaretter, klösmärken.
Tydligen skyller de på varandra, de var haschpåverkade men de har båda har vetat vad som pågått. Ja detta är obegripligt och vanvettigt. Hur många värnlösa barn därute råkar ut för våld av sina föräldrar, det går att hitta på BRÅ ´s hemsida. Just nu orkar jag inte in där igen har suttit och surfat där ett antal timmar förr och förfasats...
Vad kan man vanmäktig göra, mer än att sörja detta barn? Beklaga och hoppas och tro? Vad hjälper fackeltåg och manifestationer mot våld när det år ut och år in fortsätter? Detta barn lever tack och lov, men hur få honom tillbaka till livet igen. vem gör det och VARFÖR ska det finnas människor som ledsagar andra tillbaka till ett normalt liv över huvud taget? Jag bara undrar. Var är vettet och sansen, varför inträder de inte NÅGONSIN i atmosfären? Varför är de borta lost försvunna putz weg. Är detta för evigt, hemska tanke? Ska vi matas med detta för resten av våra liv?
Ett av de mest vanvettiga mord var Bobby sänkt i en sjö, av en mamma och styvfader, med alkohol och någon psykisk sjukdom inblandad. Det är så hemskt, varje barn som blir utsatt är ett för mycket. Det fanns också en liten tysk pojke för många år sen som blev slagen och fick stå ute hela natten i myggiga jämtlandsskogar eller var det var. Fängslad av två avarter till människor, jag hoppas de aldrig kommer ut på gatorna igen. De är inte värda det.
Jag sörjer dessa barn, alla barn som far illa och ja jag får samvetskval när jag blir arg på mina egna men det är sällan utan anledning. De har det väldigt bra, de är ganska aningslösa mina barn, om det som pågår därute dygnet runt.
Våldet.
onsdag 31 augusti 2011
i surströmmingstider...
hittade jag en rolig liten dikt i DN. Jag är inget fan av surströmming, har spjärnat emot i många år men för två år sedan provade jag äntligen efter mycket övertalning från svärmor (hon är ok annars).
Det var en nära döden upplevelse. Kan inte för mitt liv förstå folk som frågar efter det...hu!
Det jäser
Den fängslas i en burk av plåt
med många andra djur.
En boning bortom skratt och gråt
av kväljande natur.
Här hör den ingen fåglalåt.
Då kan man knappast häpnas åt
att strömmingen blir sur.
Holmberg DN.
Det var en nära döden upplevelse. Kan inte för mitt liv förstå folk som frågar efter det...hu!
Det jäser
Den fängslas i en burk av plåt
med många andra djur.
En boning bortom skratt och gråt
av kväljande natur.
Här hör den ingen fåglalåt.
Då kan man knappast häpnas åt
att strömmingen blir sur.
Holmberg DN.
nytt igen...
Vi vet via tidningar att en ny fågelinfluensa är på väg, den är bara i Kina ännu dock och FN:s mat och jordbruksorgan oroar sig för att den ska sprida sig över jorden. Människor anhålls för att ha kört ihjäl en varg med skoter och en våldsam polis avskedas för oförsvarligt våld. Han hade lagt krokben på en berusad gripen man som var våldsam.
Dygnet går vidare, våldet går hand i hand med den. I Oxelösund blev en 20-årig tjej misshandlad av tre personer i helgen. Marinas sambo släpps fri efter att ha suttit häktad skäligen misstänkt för mordet på henne, som de inte hittat....
Någon annan stans dör en 15 åring under en motocrosstävling, antagligen hans favoritsport. Sorgligt.
Det står också att odlat kött kommer kanske i framtiden, då stamceller från djur kommer att användas vid odling i bioreaktor. Vet inte vad jag ska tycka om det, antagligen är djurindustrin så stor och tärande på naturens resurser så inget vore bättre än det, men vad för effekter det kommer att ha på hälsan, på våra gener och kommande generationer. Det krävs att man sätter sig in i den frågan för att kunna ta ställning, intressant är det och vi lär få höra mycket om de antar jag.
Lilla rhinoviruset är här två veckor in på terminen och ställer till det för våra barn igen och därmed oss också. Snuva och täppa och det enda man kan göra är att vara noggrann med hygien, tvätta sig och ha god handhygien. Det är nåt man fått inse vikten av när man jobbar med mat. Vilket ansvar man har!
Sju döda i tyfon i Fillipinerna. Och orkanen som bara blev en storm upprör New York-borna. ”Överreaktion” ansåg de som evakuerats. Men hade de inte gjort det och det blivit en orkan hade det ju varit galet. Aldrig är folk nöjda liksom.
Livet rullar på, åsikter går isär om de sociala medierna som det så fiint heter nu. Facebook och twitter och sånt. En del tycker det är trams och skit och totalt meningslöst och en del lever sitt liv där och får bekräftelse genom sina ofta uppdaterade inlägg som gillas eller kommenteras. Vem är vem att tycka och tänka egentligen, var och en måste ju bestämma själv vad som är bra för dem... ingen har kanske helt rätt eller fel.
För min del har facebook bara varit en positiv upplevelse. Jag har träffat nya människor som jag till och med fikat med, fått allehanda tips och inspirationer om mat, hittat länkar till de mest gripande bloggar som jag fördjupat mig i och själv kunnat lägga ut en del jag anser viktigt eller roligt. Man kan ju bjuda på sig själv ibland och har man något viktigt att säga är det ju ett jättebra forum för diskussioner och igenkännande. Men alla har olika åsikter, det är det enda som är säkert här i livet.
Alla blir saliga på sin tro heter det väl. Om alla inte la sig i andras förehavanden och pekade finger om vad som är rätt och fel i det lilla livet kanske det stora blev så mycket bättre.
Det mesta som sägs är ju bara åsikter, det är inte rätt eller fel, var och en fattar beslut utifrån sina egna liv. Det ska mycket till innan man har fakta nog att våga vara bergsäker på något´. om några år kommer ny forskning som visar något annat.
Ja inte är det lätt att leva inte...
Dygnet går vidare, våldet går hand i hand med den. I Oxelösund blev en 20-årig tjej misshandlad av tre personer i helgen. Marinas sambo släpps fri efter att ha suttit häktad skäligen misstänkt för mordet på henne, som de inte hittat....
Någon annan stans dör en 15 åring under en motocrosstävling, antagligen hans favoritsport. Sorgligt.
Det står också att odlat kött kommer kanske i framtiden, då stamceller från djur kommer att användas vid odling i bioreaktor. Vet inte vad jag ska tycka om det, antagligen är djurindustrin så stor och tärande på naturens resurser så inget vore bättre än det, men vad för effekter det kommer att ha på hälsan, på våra gener och kommande generationer. Det krävs att man sätter sig in i den frågan för att kunna ta ställning, intressant är det och vi lär få höra mycket om de antar jag.
Lilla rhinoviruset är här två veckor in på terminen och ställer till det för våra barn igen och därmed oss också. Snuva och täppa och det enda man kan göra är att vara noggrann med hygien, tvätta sig och ha god handhygien. Det är nåt man fått inse vikten av när man jobbar med mat. Vilket ansvar man har!
Sju döda i tyfon i Fillipinerna. Och orkanen som bara blev en storm upprör New York-borna. ”Överreaktion” ansåg de som evakuerats. Men hade de inte gjort det och det blivit en orkan hade det ju varit galet. Aldrig är folk nöjda liksom.
Livet rullar på, åsikter går isär om de sociala medierna som det så fiint heter nu. Facebook och twitter och sånt. En del tycker det är trams och skit och totalt meningslöst och en del lever sitt liv där och får bekräftelse genom sina ofta uppdaterade inlägg som gillas eller kommenteras. Vem är vem att tycka och tänka egentligen, var och en måste ju bestämma själv vad som är bra för dem... ingen har kanske helt rätt eller fel.
För min del har facebook bara varit en positiv upplevelse. Jag har träffat nya människor som jag till och med fikat med, fått allehanda tips och inspirationer om mat, hittat länkar till de mest gripande bloggar som jag fördjupat mig i och själv kunnat lägga ut en del jag anser viktigt eller roligt. Man kan ju bjuda på sig själv ibland och har man något viktigt att säga är det ju ett jättebra forum för diskussioner och igenkännande. Men alla har olika åsikter, det är det enda som är säkert här i livet.
Alla blir saliga på sin tro heter det väl. Om alla inte la sig i andras förehavanden och pekade finger om vad som är rätt och fel i det lilla livet kanske det stora blev så mycket bättre.
Det mesta som sägs är ju bara åsikter, det är inte rätt eller fel, var och en fattar beslut utifrån sina egna liv. Det ska mycket till innan man har fakta nog att våga vara bergsäker på något´. om några år kommer ny forskning som visar något annat.
Ja inte är det lätt att leva inte...
slutet på augusti...
Augusti har varit en tänkvärd månad verkligen, har försökt hålla kvar sommaren så länge det går, men nu känns det som höst verkligen. Det är sol ena stunden och åska och regn andra. Varje övergång till ny årstid väcker tankar, hur har det varit, har jag varit lycklig, hur ska jag kunna bli lycklig/behålla denna känsla framåt?
Min genomförda detox som resulterade i ett par kilo mindre och mindre svullnadskänsla i magen fick mig att verkligen fundera över hur jag ska leva. Jag vill verkligen må bra, jag anser att jag är värd det, jag vill inte ha en massa sjukdomar och elände som jag skaffar mig själv på grund av min livsstil, jag vill träna och må bra. Inte ha ont någonstans. Det är nedbrytande för kropp och själ att ha ont.
Så nu har jag gjort en liten överenskommelse med min själ, att jag ska vårda själ och kropp på bästa möjliga sätt, jag ska inte än en gång hamna med tre hjul i diket. Pakten är undertecknad av både hjärta och hjärta och undertecknad med tumavtryck i Brie.
Håret reser sig när jag läser mina dagböcker från de sista tio åren, det är som att läsa ett skräckmanus, eller Lars Norén. Eländes prosa. Nej aldrig mer.
I och med att detta var år två på Ica så kände jag mig mer hemma nu, såg helheten i arbetet men också otillräckligheten på ett annat sätt, att man inte alltid hann det man hade föresatt sig. Jag har anledning att reflektera nu eftersom jag bytt arbetsplatser ett par gånger de sista åren.
Allt har sitt positiva och sitt negativa, i mångt och mycket är det personkemi och relationer med anställda och chefer som spelar in. Jag har aldrig, dumt nog kanske, varit någon karriärist utan bara velat ha det bra och må bra på min arbetsplats och det har varit svårt. Som jag skrivit förut så tackar jag högre makter att jag inte jobbar kvar vid SJ. Jag hade spårat ur, flipprat ut, rullat ut på bangårdens dammiga grus rätt in i lokstallet utan att kunna ta mig därifrån någon mer gång. Jag hade dött om jag hade stannat.
Hade en litet chatt med en bekant häromdagen som jobbar inom barnomsorgen och jag undrade hur man orkar år ut och år in, är det inte tufft och svårt och ansvarsfyllt till brädden. Höga ljud och alltid vara pedagogiskt alert och inte bli galen när det bråkas och tjafsas( som man blir som mamma menar jag) tänker jag. Hon svarade ” ja det har sina sidor men att komma till jobbet och mötas av kramar det är bara bäst” .
Tycker att den attityden har genomsyrat många jag pratat med som arbetar med barn, det de får är så mycket värt och gör att de orkar fortsätta ge.
Hmm... jag valde nog fel ändå, tänk att få mötas av kärlek på jobbet istället för skäll och hån och ironier jämt som man fick på SJ. Små varma oförstörda barn jämfört med nedrivna kontaktledningar och bussersättningar och för alldel, slitet med att lyfta flaskor och kartonger på bolaget. Nog har det medfört nya och bra relationer med medmänniskor men otroligt mycket slit på både kropp och själ.
Jag hoppas i alla fall jag hittat rätt denna gång, i tankarna har jag förut varit och nosat på barnomsorgen men inte trott mig orka, när man själv varit sliten småbarnsmamma.
Men jag trivs också ypperligt bland delikatesser, ostar och marmelader och salamisar och tårtor och fiskar. MEEEN antagligen vet alla det nu så jag behöver nog inte påpeka detta faktum mer.
Min genomförda detox som resulterade i ett par kilo mindre och mindre svullnadskänsla i magen fick mig att verkligen fundera över hur jag ska leva. Jag vill verkligen må bra, jag anser att jag är värd det, jag vill inte ha en massa sjukdomar och elände som jag skaffar mig själv på grund av min livsstil, jag vill träna och må bra. Inte ha ont någonstans. Det är nedbrytande för kropp och själ att ha ont.
Så nu har jag gjort en liten överenskommelse med min själ, att jag ska vårda själ och kropp på bästa möjliga sätt, jag ska inte än en gång hamna med tre hjul i diket. Pakten är undertecknad av både hjärta och hjärta och undertecknad med tumavtryck i Brie.
Håret reser sig när jag läser mina dagböcker från de sista tio åren, det är som att läsa ett skräckmanus, eller Lars Norén. Eländes prosa. Nej aldrig mer.
I och med att detta var år två på Ica så kände jag mig mer hemma nu, såg helheten i arbetet men också otillräckligheten på ett annat sätt, att man inte alltid hann det man hade föresatt sig. Jag har anledning att reflektera nu eftersom jag bytt arbetsplatser ett par gånger de sista åren.
Allt har sitt positiva och sitt negativa, i mångt och mycket är det personkemi och relationer med anställda och chefer som spelar in. Jag har aldrig, dumt nog kanske, varit någon karriärist utan bara velat ha det bra och må bra på min arbetsplats och det har varit svårt. Som jag skrivit förut så tackar jag högre makter att jag inte jobbar kvar vid SJ. Jag hade spårat ur, flipprat ut, rullat ut på bangårdens dammiga grus rätt in i lokstallet utan att kunna ta mig därifrån någon mer gång. Jag hade dött om jag hade stannat.
Hade en litet chatt med en bekant häromdagen som jobbar inom barnomsorgen och jag undrade hur man orkar år ut och år in, är det inte tufft och svårt och ansvarsfyllt till brädden. Höga ljud och alltid vara pedagogiskt alert och inte bli galen när det bråkas och tjafsas( som man blir som mamma menar jag) tänker jag. Hon svarade ” ja det har sina sidor men att komma till jobbet och mötas av kramar det är bara bäst” .
Tycker att den attityden har genomsyrat många jag pratat med som arbetar med barn, det de får är så mycket värt och gör att de orkar fortsätta ge.
Hmm... jag valde nog fel ändå, tänk att få mötas av kärlek på jobbet istället för skäll och hån och ironier jämt som man fick på SJ. Små varma oförstörda barn jämfört med nedrivna kontaktledningar och bussersättningar och för alldel, slitet med att lyfta flaskor och kartonger på bolaget. Nog har det medfört nya och bra relationer med medmänniskor men otroligt mycket slit på både kropp och själ.
Jag hoppas i alla fall jag hittat rätt denna gång, i tankarna har jag förut varit och nosat på barnomsorgen men inte trott mig orka, när man själv varit sliten småbarnsmamma.
Men jag trivs också ypperligt bland delikatesser, ostar och marmelader och salamisar och tårtor och fiskar. MEEEN antagligen vet alla det nu så jag behöver nog inte påpeka detta faktum mer.
dofter från det förflutna.
Häromkvällen stod jag och stekte kalops. Nu är ju inte det en händelse som kommer sätta avtryck i världshistorien, men det var bannemej inte igår jag stekte kalops. Det kan vara värt att nämnas här. Har bestämt att jag ska laga mer husman och potatis till oss. Det var en mäktig känsla när jag stod där och tittade ut genom fönstret lite förstrött och helt plötsligt befann mig i moster Majkens kök. Bara sådär. Bara genom att steka kalops.
Min moster Majken var verkligen underbar. Moster Majkens kök hade blå skåpluckor, såna där man sköt fram och tillbaka. Hon hade ett gammalt mörkbrunt ur på väggen man fick dra upp som slog så hårt så när vi kom dit och skulle sova så stängde hon av den. Men jag hör fortfarande den klockan inne i skallen., efter alla år därnere. Alla dörrarna i lägenheten var blåmålade och toaletten var så liten så man kunde bara ta ett steg in, sätta sig och göra det man skulle, sen resa sig, tvätta sig och gå ut. En gång lyckades jag svimma därinne, det får man se som ett under att jag inte slog ihjäl mig, jag vaknade sittande längs med badkarsväggen, som var jättehög och fick krypandes ta mig ut och till bäddsoffan där vi sov i nymanglade lakan.
Man kunde gå in i hennes garderob och sitta där på en pall med lock där hon hade sygrejjer. Det fanns massor av väskor och kläder att titta och känna på och lite leksaker.
Moster Majkens kök fanns i Karlshamn. Ett av de finare ställena på jorden, bara för att man har fina minnen därifrån. Det var kullerstensgator och lummiga parker och lekplatser som slog det mesta och säkert gör fortfarande. Det var Garnheims konditori och bokhandeln jag i det närmaste bodde i när jag var där på somrarna och på jullovet. Ibland fick man en Kittybok av föräldrarna, de hade svårt att neka mig. Alla ändlösa dagar på Väggabadet i, bakom vindskyddet, där frukostar och luncher med tallrikar och glas värdiga kronprinsessparet dukades upp. Det doftade alltid så gott av grillad korv, för det såldes ju en bit bort under min trånande blick, men det fick man inte för vi hade alltid medhavd mat. En gång föll pappa till föga för min trånande blick och jag fick jag en såndär tjock korv och jag minns smaken ännu, himmelsk.
Och naturligtvis lagade Moster Majken himmelsk vardagsmat, grytor, kalops, köttfärsbiffar, soppa, kokt torsk med smält smör och pepparrot. Och kokta potäter till allt, detta var före pastans tid. Inlagda gurkor, lingonsylt och vinbärsgelé och hallon eller jordgubbar med mjölk eller rinnande grädde. Och elvakaffe, och kvällsmat med mackor och té. Det gick i ett.
Moster Majken hade inga egna barn, därför huldade hon om sina syskonbarn så man var bräddfylld av kärlek och mat när man åkte därifrån. Bara genom att se på henne blev man glad.
Pooler och hopptorn och promenader genom staden, fikakorg vart man än åkte, Mörrumsån, jösses vad det är mäktigt att minnas. Och detta av att steka kalops.
Hon finns inte längre tyvärr. Men hon lever i mitt hjärta som alla andra som försvunnit från mig. Och som kan återupplevas med matos.
Min moster Majken var verkligen underbar. Moster Majkens kök hade blå skåpluckor, såna där man sköt fram och tillbaka. Hon hade ett gammalt mörkbrunt ur på väggen man fick dra upp som slog så hårt så när vi kom dit och skulle sova så stängde hon av den. Men jag hör fortfarande den klockan inne i skallen., efter alla år därnere. Alla dörrarna i lägenheten var blåmålade och toaletten var så liten så man kunde bara ta ett steg in, sätta sig och göra det man skulle, sen resa sig, tvätta sig och gå ut. En gång lyckades jag svimma därinne, det får man se som ett under att jag inte slog ihjäl mig, jag vaknade sittande längs med badkarsväggen, som var jättehög och fick krypandes ta mig ut och till bäddsoffan där vi sov i nymanglade lakan.
Man kunde gå in i hennes garderob och sitta där på en pall med lock där hon hade sygrejjer. Det fanns massor av väskor och kläder att titta och känna på och lite leksaker.
Moster Majkens kök fanns i Karlshamn. Ett av de finare ställena på jorden, bara för att man har fina minnen därifrån. Det var kullerstensgator och lummiga parker och lekplatser som slog det mesta och säkert gör fortfarande. Det var Garnheims konditori och bokhandeln jag i det närmaste bodde i när jag var där på somrarna och på jullovet. Ibland fick man en Kittybok av föräldrarna, de hade svårt att neka mig. Alla ändlösa dagar på Väggabadet i, bakom vindskyddet, där frukostar och luncher med tallrikar och glas värdiga kronprinsessparet dukades upp. Det doftade alltid så gott av grillad korv, för det såldes ju en bit bort under min trånande blick, men det fick man inte för vi hade alltid medhavd mat. En gång föll pappa till föga för min trånande blick och jag fick jag en såndär tjock korv och jag minns smaken ännu, himmelsk.
Och naturligtvis lagade Moster Majken himmelsk vardagsmat, grytor, kalops, köttfärsbiffar, soppa, kokt torsk med smält smör och pepparrot. Och kokta potäter till allt, detta var före pastans tid. Inlagda gurkor, lingonsylt och vinbärsgelé och hallon eller jordgubbar med mjölk eller rinnande grädde. Och elvakaffe, och kvällsmat med mackor och té. Det gick i ett.
Moster Majken hade inga egna barn, därför huldade hon om sina syskonbarn så man var bräddfylld av kärlek och mat när man åkte därifrån. Bara genom att se på henne blev man glad.
Pooler och hopptorn och promenader genom staden, fikakorg vart man än åkte, Mörrumsån, jösses vad det är mäktigt att minnas. Och detta av att steka kalops.
Hon finns inte längre tyvärr. Men hon lever i mitt hjärta som alla andra som försvunnit från mig. Och som kan återupplevas med matos.
Gårdagen i delin
gick mycket bra, men tyvärr hade jag inte karaktär att motstå att handla med mig ett par salamiskivor och en ost att mumsa på.
Köpte dock också makrill som jag stekte och fyllde det mesta av magen med på kvällen.
Men visst är jag mycket fundersam över reaktioner i kroppen, svullnad, yrslig och efter maten jag åt till lunch fick jag total paltkoma och var tvungen att lägga mig ner. Det var för mastigt med potatis och kött och broccoli trots att portionen inte var stor, men det var en kontrast mot det jag hade inmundigat veckan innan...
Har en del att ta reda på, lära sig mer igen för att må bra. Prova mig fram till vad som är bra. Det kan ju inte vara fel. i dag låter jag bli mjölken, får vi se hur magen känns i kväll.
Köpte dock också makrill som jag stekte och fyllde det mesta av magen med på kvällen.
Men visst är jag mycket fundersam över reaktioner i kroppen, svullnad, yrslig och efter maten jag åt till lunch fick jag total paltkoma och var tvungen att lägga mig ner. Det var för mastigt med potatis och kött och broccoli trots att portionen inte var stor, men det var en kontrast mot det jag hade inmundigat veckan innan...
Har en del att ta reda på, lära sig mer igen för att må bra. Prova mig fram till vad som är bra. Det kan ju inte vara fel. i dag låter jag bli mjölken, får vi se hur magen känns i kväll.
Lifevision.se
http://www.lifevision.se/?p=http://www.lifevision.se/Veckans_Anders/457_RationellaBeslut
Det här är en sida från Anders Haglund, man kan prenumerera på veckans coachbrev, det är många gånger intressanta tankar som väcker idéer och frågeställningar, det vi behöver i den här världen.
Ofta är vi ju ute och simmar i det stora havet eller den rusande floden,allt går så fort, man hinner inte stranda och stanna till och tänka. Man bara andas ut hysteriskt och fortsätter i samma takt utan att tänka till. Tills det tar en ände med förskräckelse...
Här var i alla fall tänkvärda ord, prenumerera gärna och börja läs!
Det här är en sida från Anders Haglund, man kan prenumerera på veckans coachbrev, det är många gånger intressanta tankar som väcker idéer och frågeställningar, det vi behöver i den här världen.
Ofta är vi ju ute och simmar i det stora havet eller den rusande floden,allt går så fort, man hinner inte stranda och stanna till och tänka. Man bara andas ut hysteriskt och fortsätter i samma takt utan att tänka till. Tills det tar en ände med förskräckelse...
Här var i alla fall tänkvärda ord, prenumerera gärna och börja läs!
tisdag 30 augusti 2011
återgången...
Till " vanlig mat" fast i mindre portioner har direkt medfört mer svullnad mage. Undrar vad det är som gör det. i går åt vi stekt skinkstek och potatis och barnen bara gapade av denna förändring " inte falu???" " å det var jättegott, det mååååste vi äta oftare".Så kalops och skinkstek var populärt och ett stort glas mjölk till det. OCH sitta och äta tillsammans, man är andäktig av bara det. Det är så MYYYYSIGT:
Jag är bara fundersam på varför jag känner mig så svullen direkt, för jag har ätit frukt och ägg och inte så mycket kaffe och inget bröd ännu. Får väl testa mig fram.
Har ni tips och idéer tar jag gärna emot dem. Jag behöver lära mig mer om kosten.
Powerwalkat har jag gjort och varit ute med doggen så motion är ett bra inslag i vardagen just nu.
Härliga tider! Idag jobb i delin hela dagen, ska bli jätteroligt. Och kalopsrester har jag i matlådan...
Jag är bara fundersam på varför jag känner mig så svullen direkt, för jag har ätit frukt och ägg och inte så mycket kaffe och inget bröd ännu. Får väl testa mig fram.
Har ni tips och idéer tar jag gärna emot dem. Jag behöver lära mig mer om kosten.
Powerwalkat har jag gjort och varit ute med doggen så motion är ett bra inslag i vardagen just nu.
Härliga tider! Idag jobb i delin hela dagen, ska bli jätteroligt. Och kalopsrester har jag i matlådan...
måndag 29 augusti 2011
ny vecka...
Så var det slut på detoxen. Den tog en ände med förskräckelse nästan. Nej jag skojar. Det värsta var att vara utan mjölk, potatis och leverpastejmackor.
Jag fuskade lite sista dagen, bakade intensivt till Femöredagen och kom på mig med att slicka av slickepotten. Då log jag för mig själv, det gick av bara farten, det var inte så att jag längtade.
På själva Femöredagen hade jag inte heller förberett mig tillräckligt utan det slank ner ett par korv med bröd och en kaka. Det var intensiva timmar med fikaförsäljning och samvaro. Kul var det! Och så fint väder.
Jag hade annars faktiskt väldigt lite sötsug och ingen chipsnoja, allt flöt bra. Det var baconen som spökade ibland. Jag vågade mig upp på svärmors våg, och hade faktiskt gått neråt sen sist, det var förvisso ett tag sen men ändå, ett par små kilon det var inte dåligt. Lite taggad blev jag. Nu ska jag återgå till vanlig kost men mindre portioner, mer motion och mycket mycket mer frukt och grönt, det var underbart!
Jag känner mig verkligen stolt över att ha tagit ett första steg. Nu är det bara att fortsätta kampen. Kampen för att må bra, på alla plan, kroppsligt och psykiskt. Det känns som en belöning till kroppen att äta nyttigt och motionera, den ska ju faktiskt hålla resten av livet. Den ska vara min bäste vän.
Så inget mer ont någonstans och hålla huvudet kallt, tankarna i stram tygel. Du fixa det här Mia. Nu när hösten är här. För jag ångrar lite att jag skrev att jag inte gillar hösten, det gör jag visst. Det blir så klar luft direkt, det har varit sånt kvalm och jolm ett tag och man har svettats vid grillarna. Jag har gillat kylen, där har man kunnat stå och andas ett par sekunder, frist.
Och eftersom jag inte är så van i kassan ännu så svettas jag lika mycket där även om det inte är kroppsarbete på samma sätt. Men det lägger väl sig. Torkar in. Ännu kan man ju luta sig tillbaka i solstolen med en filt om det skulle vara så kallt, så allt är frid och fröjd.
Jag fuskade lite sista dagen, bakade intensivt till Femöredagen och kom på mig med att slicka av slickepotten. Då log jag för mig själv, det gick av bara farten, det var inte så att jag längtade.
På själva Femöredagen hade jag inte heller förberett mig tillräckligt utan det slank ner ett par korv med bröd och en kaka. Det var intensiva timmar med fikaförsäljning och samvaro. Kul var det! Och så fint väder.
Jag hade annars faktiskt väldigt lite sötsug och ingen chipsnoja, allt flöt bra. Det var baconen som spökade ibland. Jag vågade mig upp på svärmors våg, och hade faktiskt gått neråt sen sist, det var förvisso ett tag sen men ändå, ett par små kilon det var inte dåligt. Lite taggad blev jag. Nu ska jag återgå till vanlig kost men mindre portioner, mer motion och mycket mycket mer frukt och grönt, det var underbart!
Jag känner mig verkligen stolt över att ha tagit ett första steg. Nu är det bara att fortsätta kampen. Kampen för att må bra, på alla plan, kroppsligt och psykiskt. Det känns som en belöning till kroppen att äta nyttigt och motionera, den ska ju faktiskt hålla resten av livet. Den ska vara min bäste vän.
Så inget mer ont någonstans och hålla huvudet kallt, tankarna i stram tygel. Du fixa det här Mia. Nu när hösten är här. För jag ångrar lite att jag skrev att jag inte gillar hösten, det gör jag visst. Det blir så klar luft direkt, det har varit sånt kvalm och jolm ett tag och man har svettats vid grillarna. Jag har gillat kylen, där har man kunnat stå och andas ett par sekunder, frist.
Och eftersom jag inte är så van i kassan ännu så svettas jag lika mycket där även om det inte är kroppsarbete på samma sätt. Men det lägger väl sig. Torkar in. Ännu kan man ju luta sig tillbaka i solstolen med en filt om det skulle vara så kallt, så allt är frid och fröjd.
torsdag 25 augusti 2011
Svettningar
Det är mittemellan sommar och höst. Eller säger man sensommar? Jag gillar inte när jag tvingas släppa taget om den hänförande sommaren. Alltså jag gillar höst men bara då löven skiftar färg och alla olika löv blandas i högar. Det är ok liksom. Och om det skulle bli en så varm dag så man kan fälla ner solstolen med en filt om sig. Det kan ju bli skönt.
Vägrar vägrar vägar inse att hösten nu är på g. Det är varmt här och det var 18 gr ute i morse, så den är inte över än.
I dag har jag suttit på altanen och svettats okontrollerat, kanske är det kaffet som får mig att svettas. Jag svettades under hundpromenaden med Zilla. Jag svettas bakom läsglasögon. Det är nästan som imma på dem. Är det detoxen eller luftfuktigheten eller rädslan för allt elände som kan drabba oss?
Som sagt i förra inlägget så läser jag dödannonser igen, det var längesedan. Men just denna vecka så pendlar förståendet mellan däruppe och därnere, jag blir så frustrerad över allt våld jag läser om, alla sjukdomar som drabbar folk och faktumet att man kan drabbas av likmaskar och spyflugor i sin säng och överallt i sin lägenhet. Människor som går omkring därute och planerar kidnappa och tortera oskyldiga och spränga dem. Det är bisarrt, det är hemskt, vidrigt.
Så jag hittade en liten dikt av Per Lagerkvist.
Aftonport till evigheten,
tysta skymningsstund
Djupt fördold är hemligheten
om vårt väsens grund.
Stilla står jag vid portalen
ännu intet vet.
En gång öppnas stjärnesalen,
Allt blir evighet.
Tungt, man kommer inte att få veta hemligheten med livet förrän man är framme liksom. Kanske lika bra att sluta grunna, börja leva dagen med ett leende. Ibland vet jag inte hur jag ska klara det...
Vägrar vägrar vägar inse att hösten nu är på g. Det är varmt här och det var 18 gr ute i morse, så den är inte över än.
I dag har jag suttit på altanen och svettats okontrollerat, kanske är det kaffet som får mig att svettas. Jag svettades under hundpromenaden med Zilla. Jag svettas bakom läsglasögon. Det är nästan som imma på dem. Är det detoxen eller luftfuktigheten eller rädslan för allt elände som kan drabba oss?
Som sagt i förra inlägget så läser jag dödannonser igen, det var längesedan. Men just denna vecka så pendlar förståendet mellan däruppe och därnere, jag blir så frustrerad över allt våld jag läser om, alla sjukdomar som drabbar folk och faktumet att man kan drabbas av likmaskar och spyflugor i sin säng och överallt i sin lägenhet. Människor som går omkring därute och planerar kidnappa och tortera oskyldiga och spränga dem. Det är bisarrt, det är hemskt, vidrigt.
Så jag hittade en liten dikt av Per Lagerkvist.
Aftonport till evigheten,
tysta skymningsstund
Djupt fördold är hemligheten
om vårt väsens grund.
Stilla står jag vid portalen
ännu intet vet.
En gång öppnas stjärnesalen,
Allt blir evighet.
Tungt, man kommer inte att få veta hemligheten med livet förrän man är framme liksom. Kanske lika bra att sluta grunna, börja leva dagen med ett leende. Ibland vet jag inte hur jag ska klara det...
Notiser notiser notiser...ett par veckor tillbaka...
33 årig Göteborgare strypt sin mamma och lämnat kroppen i ett skogsområde, han har tidigare dömts till fängelse för att ha misshandlat och hotat sin mor.
Det är fortsatt risk för mjältbrand i Örebro, en ko till död...ont om lingon i Norrland. 4- årig flicka hittade sprängladdning i sandlådan och höll på att få händerna bortsprängda...ja herregud. Trög start för kräftfisket, en av orsakerna till att fångsterna minskar kan vara stress läser jag. Stressade kräftor, ja jösses...ur led är världen...
I Katrineholm har en tjänsteman på socialtjänsten berättat för en kollega att han återfallit till att ha haft sex med minderåriga och istället för att polisanmäla honom ska tjänstemannens kollega har rått honom att radera sina pornografiska bilder på flickorna.
Vad ska behövas för att någon ska slå bakut och skrika stopp i den här världen? Varje år dagarna i ända, vecka ut och vecka in rasslar det in notiser och artiklar skrivs om de mest bestialiska brott och övergrepp överallt i världen. Ska det verkligen vara såhär? Jag bara undrar. Mord och misshandel överallt, jag mår illa på allt.
Jag vill så gärna få må bra men det verkar omöjligt, jag vet inte hur jag ska kunna freda mitt sinne från invasionerna av eländesvarianter här och var. Nu menar jag inte om det är brist på vatten och sådana ilandsproblem som ändå löser sig förr eller senare men detta elände som rör sig som moln över allas våra himlar. Jag beundrar de som kan leva lyckliga och oberörda.
Det är fortsatt risk för mjältbrand i Örebro, en ko till död...ont om lingon i Norrland. 4- årig flicka hittade sprängladdning i sandlådan och höll på att få händerna bortsprängda...ja herregud. Trög start för kräftfisket, en av orsakerna till att fångsterna minskar kan vara stress läser jag. Stressade kräftor, ja jösses...ur led är världen...
I Katrineholm har en tjänsteman på socialtjänsten berättat för en kollega att han återfallit till att ha haft sex med minderåriga och istället för att polisanmäla honom ska tjänstemannens kollega har rått honom att radera sina pornografiska bilder på flickorna.
Vad ska behövas för att någon ska slå bakut och skrika stopp i den här världen? Varje år dagarna i ända, vecka ut och vecka in rasslar det in notiser och artiklar skrivs om de mest bestialiska brott och övergrepp överallt i världen. Ska det verkligen vara såhär? Jag bara undrar. Mord och misshandel överallt, jag mår illa på allt.
Jag vill så gärna få må bra men det verkar omöjligt, jag vet inte hur jag ska kunna freda mitt sinne från invasionerna av eländesvarianter här och var. Nu menar jag inte om det är brist på vatten och sådana ilandsproblem som ändå löser sig förr eller senare men detta elände som rör sig som moln över allas våra himlar. Jag beundrar de som kan leva lyckliga och oberörda.
dag 4
Dag 4 på detoxen. Jag har skrivit testamente.
Jag kommer på mig själv med att läsa dödsannonser. Sjukt.
Gårdagskvällen gick bra, var dock väldigt trött och matt och sov middag ett par gånger. Hade en grej jag skulle iväg på så jag motionerade inte, men jag hade i alla fall tänkt det. Ännu är det alltså mest hudpromenaderna som gäller. En om dagen...men nästa vecka, då ska jag börja simma och kanske ta en cykeltur på Hyllan. Och träna lite muskelfästen, och magen...
Jag är inte så hungrig, jag äter men är orolig för att bli hungrig och för att jag inte har planerat det här tillräckligt. Så inatt när jag vaknade kl 0400 oroade jag mig för vad jag skulle äta denna kväll så hade jag svårt att somna om. Och sen när man vaknar nästa gång är man ju mosig så det stör. Usch. Men jag kom på i sista stund innan jag slumrade in att ”vad sjutton, salladsbaren finns ju när inspirationen tryter”. Så dit ska jag ta mig efter jag slutar idag kl 19. Och innan blir det kyckling igen och broccoli. Bönor med lökkrydda, vitlökskrydda och lite olivolja.
Har väldigt dålig fantasi. Men det är nyttiga saker kål, det vet jag. Pasta ris och potatis borta, mjölkprodukter och kött, det mesta är avskalat, det är en liten liten slurk mjölk i kaffet. Trodde suget efter kaffe skulle vara starkare än det är.
Magen blir orolig ett tag efter att jag druckit Aloe veran, men stabiliserar sig snabbt. Det känns bra att rensa systemet från allt fett och skit jag har därinne i tarmarna. Gourmanden jag. Och det som känns bra är också att jag klarar det, självkänslan stärks. Jag kan vad jag vill!
Målet? Tja det är att minska i omfång, gå ner några (tio då) kilo, jag vill inte ha kuddar runt midjan eller att behån skär in längre, jag vill kunna böja mig ner och knyta skorna utan att bli högröd i fejjan. Målet är också känslan av kontroll som varit som bortblåst i flera år, att återigen få känna att jag klarar av något och inte viljelöst följer med i kaoset och känslan av att apokalypsen börjar närma sig.
Kanske väl dramatiskt men jag har levt lite tokigt i några år. Inte orkat ta tag i det viktigaste man har- sin kropp! Jag har skött hjärnans återhämtning rätt skapligt sedan jag drog i snöret sista gången och fick prathjälp. Det där med sjukskrivning var inget för mig, jag hade bara hamnat lite på sned och var på väg ner i diket. Kört slut på mig ett tag, oroat mig för mycket.
Det var skönt att få hjälp att förstå saker, hur dåtid är sammanlänkat med nutid, hur mönster påverkat en och felaktiga inställningar som de facto går att bryta, bara man tar lite hjälp.
Så långt det här blev då, filosofi såhär på morgonkvisten. Det är i och för sig aldrig fel.
Så mongolian barbeque på er då!
Jag kommer på mig själv med att läsa dödsannonser. Sjukt.
Gårdagskvällen gick bra, var dock väldigt trött och matt och sov middag ett par gånger. Hade en grej jag skulle iväg på så jag motionerade inte, men jag hade i alla fall tänkt det. Ännu är det alltså mest hudpromenaderna som gäller. En om dagen...men nästa vecka, då ska jag börja simma och kanske ta en cykeltur på Hyllan. Och träna lite muskelfästen, och magen...
Jag är inte så hungrig, jag äter men är orolig för att bli hungrig och för att jag inte har planerat det här tillräckligt. Så inatt när jag vaknade kl 0400 oroade jag mig för vad jag skulle äta denna kväll så hade jag svårt att somna om. Och sen när man vaknar nästa gång är man ju mosig så det stör. Usch. Men jag kom på i sista stund innan jag slumrade in att ”vad sjutton, salladsbaren finns ju när inspirationen tryter”. Så dit ska jag ta mig efter jag slutar idag kl 19. Och innan blir det kyckling igen och broccoli. Bönor med lökkrydda, vitlökskrydda och lite olivolja.
Har väldigt dålig fantasi. Men det är nyttiga saker kål, det vet jag. Pasta ris och potatis borta, mjölkprodukter och kött, det mesta är avskalat, det är en liten liten slurk mjölk i kaffet. Trodde suget efter kaffe skulle vara starkare än det är.
Magen blir orolig ett tag efter att jag druckit Aloe veran, men stabiliserar sig snabbt. Det känns bra att rensa systemet från allt fett och skit jag har därinne i tarmarna. Gourmanden jag. Och det som känns bra är också att jag klarar det, självkänslan stärks. Jag kan vad jag vill!
Målet? Tja det är att minska i omfång, gå ner några (tio då) kilo, jag vill inte ha kuddar runt midjan eller att behån skär in längre, jag vill kunna böja mig ner och knyta skorna utan att bli högröd i fejjan. Målet är också känslan av kontroll som varit som bortblåst i flera år, att återigen få känna att jag klarar av något och inte viljelöst följer med i kaoset och känslan av att apokalypsen börjar närma sig.
Kanske väl dramatiskt men jag har levt lite tokigt i några år. Inte orkat ta tag i det viktigaste man har- sin kropp! Jag har skött hjärnans återhämtning rätt skapligt sedan jag drog i snöret sista gången och fick prathjälp. Det där med sjukskrivning var inget för mig, jag hade bara hamnat lite på sned och var på väg ner i diket. Kört slut på mig ett tag, oroat mig för mycket.
Det var skönt att få hjälp att förstå saker, hur dåtid är sammanlänkat med nutid, hur mönster påverkat en och felaktiga inställningar som de facto går att bryta, bara man tar lite hjälp.
Så långt det här blev då, filosofi såhär på morgonkvisten. Det är i och för sig aldrig fel.
Så mongolian barbeque på er då!
onsdag 24 augusti 2011
Ny dag nya utmaningar
Är så nöjd med att ha nått dag tre. Får lite oro i magen på morgonen efter fruktfrukost med ägg och te och aloe vera men det lägger sig efter ett tag.
I dag är kroppen dock lite trött så jag ska vila och plocka här hemma. Hundpromenad är också på schemat.
Jag har sovit kanongott i natt men ett par timmar för lite ändå känns det som. Kanske händer det saker i kroppen man inte förstår riktigt.
Satt och tänkte på sommaren i delin i går eftersom det är mat mitt liv kretsar runt just nu och skattade till när jag tänkte på kunden som kom fram till grillskåpet en sen kväll och det var tomt. Jag såg förtvivlan i hans ögon och så utbrast han på klingande Göteborgska värre än Glenn Strömberg" å nej, har ni inga grillade gräjjer kvar".
Det var så synd om honom, den hungrige stackaren.
I dag är kroppen dock lite trött så jag ska vila och plocka här hemma. Hundpromenad är också på schemat.
Jag har sovit kanongott i natt men ett par timmar för lite ändå känns det som. Kanske händer det saker i kroppen man inte förstår riktigt.
Satt och tänkte på sommaren i delin i går eftersom det är mat mitt liv kretsar runt just nu och skattade till när jag tänkte på kunden som kom fram till grillskåpet en sen kväll och det var tomt. Jag såg förtvivlan i hans ögon och så utbrast han på klingande Göteborgska värre än Glenn Strömberg" å nej, har ni inga grillade gräjjer kvar".
Det var så synd om honom, den hungrige stackaren.
tisdag 23 augusti 2011
Vågade våg...
Dumhuvud ska man inte kalla sig själv, man ska tala snällt och fint till sig själv, stryka sig över kinden till tröst och gosa med ett djur när det är som värst. Eller ta en filt och sätta sig i skönaste soffan på Styrbordsvägen.
Att vi slår ner på oss själva och rackar ner på vårt stundtals klena men andra gånger knivskarpa intellekt är det hemskaste vi kan göra. Och det som är än värre- jämföra oss med andra, våra mödrar eller andra förebilder vi har.
vi duger ju faktiskt som vi är! Vi är så bra! Vi behöver mer hejarop och ryggdunkningar- för vi är ju själva vår bästa vänner. Är vi inte vänner med oss själva och älskar oss för den vi är, måste vi börja där. Acceptera den man är, för att kunna acceptera andra runt om oss som den de är.
Meeeeeeeeeeeeeen det ligger nära till hands att jag kallar mig själv det där ordet nu när jag äntligen bestämt mig för att gå ner lite i vikt och må lite bättre, få nya bättre vanor- bli en version 9.1 av mig själv. Varför?
Därför att jag inte har vägt mig innan jag körde igång. Det skulle jag gjort, för att bli ännu mer taggad när det går bra. Jag har bara en diffus siffra om vad jag väger, kanske för att jag hastigt med en fnysning klivit av de vågar jag vågat beträda de senaste åren.
Meeeeeeeeeeeeeen jag kanske ska ner och rota i sylådan. Jag fick ett råd förra vintern av hon med Volvon att mäta midjeomfånget för att se när det krympte. När- inte om. Sug på den!Den andas segervisshet.
Usch vad jag kommer att ångra dessa rader om det går åt pipan...
kvällar är värst.
Med en viljestyrka som jag inte känner igen hos mig själv har jag klarat mig ifrån att köpa med nåt litet gott från delin hem. Har ätit min kyckling och broccoli, sallad och bönor. Känner mig nöjd som sjutton.
I kväll blev det räkor igen, tänkte att eftersom barnen gillar det så kan vi ju mysa med det när vi kommer hem. Men se det sket sig.
Den ena lägger huvudet på sned och vill sova borta "såhär sista dagen innan allvaret kör igång" och den andre ville se fotboll, så vi åt räkorna vid olika tidpunkter, jag gav upp som vanligt. Har ofta gett upp familjemiddagar på grund av sporter och jobbtider i den här familjen. Känner viss irritation över detta, och mobilerna som tjuter hela tiden.
Ska införa mobilfria tider, då ingen får svara. När vi äter eller ska ha nåt mys ihop, det är ju så sällan....så det borde inte vara ett problem...
Ja i morgon blir det lax och blomkål eller nåt. Kommer tröttna fort på det här befarar jag. Saknar potatis...men jag ville se hur det känns att avgifta sig från det mesta. Saknar också att sätta tänderna i en leverpastejmacka med ättiksgurka. Kött har jag inte saknat ännu, jo förresten nu minns jag den där sekundsnabba baconlängtan jag fick i går, fast jag inte äter bacon särdeles ofta.
Och hela dagen i dag då jag skivade pålägg åt kunder så tänkte jag på den lilla biten i min hand- men var faktiskt inte så sugen. Det var mer mani över hur jag skulle klara kvällen som upptog min hjärna.
Men nu ser jag att det ligger en halv skål räkor kvar ute på altanen så dem ska jag göra slut på nu!
Bye bye!
I kväll blev det räkor igen, tänkte att eftersom barnen gillar det så kan vi ju mysa med det när vi kommer hem. Men se det sket sig.
Den ena lägger huvudet på sned och vill sova borta "såhär sista dagen innan allvaret kör igång" och den andre ville se fotboll, så vi åt räkorna vid olika tidpunkter, jag gav upp som vanligt. Har ofta gett upp familjemiddagar på grund av sporter och jobbtider i den här familjen. Känner viss irritation över detta, och mobilerna som tjuter hela tiden.
Ska införa mobilfria tider, då ingen får svara. När vi äter eller ska ha nåt mys ihop, det är ju så sällan....så det borde inte vara ett problem...
Ja i morgon blir det lax och blomkål eller nåt. Kommer tröttna fort på det här befarar jag. Saknar potatis...men jag ville se hur det känns att avgifta sig från det mesta. Saknar också att sätta tänderna i en leverpastejmacka med ättiksgurka. Kött har jag inte saknat ännu, jo förresten nu minns jag den där sekundsnabba baconlängtan jag fick i går, fast jag inte äter bacon särdeles ofta.
Och hela dagen i dag då jag skivade pålägg åt kunder så tänkte jag på den lilla biten i min hand- men var faktiskt inte så sugen. Det var mer mani över hur jag skulle klara kvällen som upptog min hjärna.
Men nu ser jag att det ligger en halv skål räkor kvar ute på altanen så dem ska jag göra slut på nu!
Bye bye!
detox dag 2.
Vilken natt! Har sovit skitilla, vaknat hundra gånger tror jag. Frusit, varit orolig i kroppen.
Har hinkat en halv liter aloe idag och käkat underbar fruktfrukost och ett ägg. kaffe- ja det kan jag inte vara utan så en kopp var jag tvungen att ta.
Ska jobba idag i delin, känns kul! Man saknar dem varje dag. Men är lite orolig för min mage just nu, den mullrar oroväckande.
Och jag är sugen på brien som ligger i kylskåpet, och de hemlagade biffarna som Micke gjort. att bara sätta tänderna i dem....NEEEJ.
Har hinkat en halv liter aloe idag och käkat underbar fruktfrukost och ett ägg. kaffe- ja det kan jag inte vara utan så en kopp var jag tvungen att ta.
Ska jobba idag i delin, känns kul! Man saknar dem varje dag. Men är lite orolig för min mage just nu, den mullrar oroväckande.
Och jag är sugen på brien som ligger i kylskåpet, och de hemlagade biffarna som Micke gjort. att bara sätta tänderna i dem....NEEEJ.
måndag 22 augusti 2011
Avgiftning...
Denna veckan ska jag köra detox, ska rensa ut all skit från sommaren, ostar och delikatesser som jag fullkomligt öst i mig och njutit av sommarkvällarna. Så nu hinkar jag Aloe vera, 1 liter idag, och så blir det massor av frukt och grönsaker, kyckling, lax, räkor, bara lite kaffe( kan bara inte vara utan)
Ska även testa och ta bort kolhydrater under denna vecka. Får se hur det går. Blomkål, broccoli, sallad, bönor ska jag äta har jag planerat.
Är också ute och går med en hund så ofta jag kan, och en del promenader blir det. Ska snart börja simma också, och kanske en tur till gymmet. Härliga tider!
Är bara enormt sugen på bacon...och får väl erkänna att jag misslyckades och stoppa i mig några bitar turkisk peppar. Men det var inte av att jag längtade efter dem utan det var för att kroppen var i chock efter ett möte med en älg i svampskogen.
Helt plötsligt bara stod den där, 40-50 m bort och bligade ( eller säger man blängde) på mig. så det var bara att vända och bege sig därifrån illa kvickt med bankande hjärta och svett som började sippra. Tänk om den där hade satt fart mot mig! Aldrig har jag längtat efterbilen så intensivt.
Nej man vet verkligen inte hur man reagerar i olika situationer! Inte ett jota vet man.
90 procent av all oro är obefogad sägs det ju...undra om...
Avslutade kvällen med kräftor och räkor UTAN vin, öl och aioli, smakade himmelskt!!!
Ska även testa och ta bort kolhydrater under denna vecka. Får se hur det går. Blomkål, broccoli, sallad, bönor ska jag äta har jag planerat.
Är också ute och går med en hund så ofta jag kan, och en del promenader blir det. Ska snart börja simma också, och kanske en tur till gymmet. Härliga tider!
Är bara enormt sugen på bacon...och får väl erkänna att jag misslyckades och stoppa i mig några bitar turkisk peppar. Men det var inte av att jag längtade efter dem utan det var för att kroppen var i chock efter ett möte med en älg i svampskogen.
Helt plötsligt bara stod den där, 40-50 m bort och bligade ( eller säger man blängde) på mig. så det var bara att vända och bege sig därifrån illa kvickt med bankande hjärta och svett som började sippra. Tänk om den där hade satt fart mot mig! Aldrig har jag längtat efterbilen så intensivt.
Nej man vet verkligen inte hur man reagerar i olika situationer! Inte ett jota vet man.
90 procent av all oro är obefogad sägs det ju...undra om...
Avslutade kvällen med kräftor och räkor UTAN vin, öl och aioli, smakade himmelskt!!!
tisdag 16 augusti 2011
Dag två
Jobbat i kassan idag, lite smånervös eftersom det var längesen och jag aldrig varit solo vid öppning.
Det gick över förväntan, det man gör idag är faktiskt bedrifter, jag har lärt mig så mycket nytt och hållt huvudet intakt. Det trodde jag sldrig för några år sedan, att man skulle kunna lära sig så mycket och ändå le.
Så idag har lett, låt vara att svettpärlorna funnits där emellanåt och jag vänt och vridit på fusklappen några gånger men det gick!
Och eftertåt har jag sovit middag i solstolsläge(!) och trampat lång promenad solo och sen sovit en gång till i soffläge och nu är det chips.
Just joking !!!
Det gick över förväntan, det man gör idag är faktiskt bedrifter, jag har lärt mig så mycket nytt och hållt huvudet intakt. Det trodde jag sldrig för några år sedan, att man skulle kunna lära sig så mycket och ändå le.
Så idag har lett, låt vara att svettpärlorna funnits där emellanåt och jag vänt och vridit på fusklappen några gånger men det gick!
Och eftertåt har jag sovit middag i solstolsläge(!) och trampat lång promenad solo och sen sovit en gång till i soffläge och nu är det chips.
Just joking !!!
måndag 15 augusti 2011
Nya livet börjar nu.com.
Jaha dag ett.
I dag har jag gått ner till stan i raskt tempo över läget. Herre vad skönt. Här är förresten en del andra handfasta tips om man vill gå ner. Fakta så kommer du igång med träningen och blir kvitt extrakilona. Tidningen Hälsa:
Byt ut tv soffan mot en pilatesboll.
Ta dagliga promenader och använd gärna stegräknare. Sträva efter 10 000 per dag, ca 6 km...
Investera i motionscykel...
Parkera bien några hundra meter från affären.
Gör stretchövningar med gummiband.
Dans är kul, dansa med dig själv eller baren, eller din partner.
Låna barnens studsmatta...
Lågintensiv träning och gi-kost så kan man gå ner tre kilo på tio dagar.
Undrars om man skulle klara det...ska ägna dagen åt att fundera på det tror jag.
I dag har jag gått ner till stan i raskt tempo över läget. Herre vad skönt. Här är förresten en del andra handfasta tips om man vill gå ner. Fakta så kommer du igång med träningen och blir kvitt extrakilona. Tidningen Hälsa:
Byt ut tv soffan mot en pilatesboll.
Ta dagliga promenader och använd gärna stegräknare. Sträva efter 10 000 per dag, ca 6 km...
Investera i motionscykel...
Parkera bien några hundra meter från affären.
Gör stretchövningar med gummiband.
Dans är kul, dansa med dig själv eller baren, eller din partner.
Låna barnens studsmatta...
Lågintensiv träning och gi-kost så kan man gå ner tre kilo på tio dagar.
Undrars om man skulle klara det...ska ägna dagen åt att fundera på det tror jag.
söndag 14 augusti 2011
sömn...
Jag som har klivit över och därmed befinner mig över strecket närmare 50 än 40 och känner en viss oro i kroppen och en viss oro i själen över vad detta innebär har just hittat en notis i DN. Som jag helst önskar att jag sluppit hitta. Jag hittar för mycket elände jag. Det är min lott i livet.
Visst man behöver inte tro på allt, man måste sålla i allt man läser och lär sig, kanske hitta alternativa kunskapskällor att ösa relevant information ur. Men nu är det så att jag är har en viss fascination för sömnstörningar, för att jag haft det och de återkommer när press är för stor, när oro över framtid är för stor, press över att sitta fast i ett liv eller anställning (läs SJ) man inte vill och inte veta hur ta sig ur.
Sömnstörningar skrivs det om ibland, handfasta råd hur man ska komma ur dem och aldrig få tillbaka dem och varför de uppstår och så. Och nu kom det en jag inte gillar riktigt. Det står ungefär sisåhär:
Kvinnor sover sämre. Sämst sover kvinnor över 51. Det är Previa som gjort undersökningen och förvisso är ” forskningen på området ofullständig men om han (Per Larsson beteendevetenskapligt ledningsansvarig på Previa) ska försöka sig på en gissning är det de uppskruvade kraven i arbetslivet som ligger bakom sömnproblemen” . ”Förr fanns tid att återhämta sig på arbetstid men det gör det knappast idag” står det i notisen.
Tja de 37% kvinnor över 51 (29% av kvinnorna i de undersökta grupperna som var 55 000 arbetande män och kvinnor) vinner väl inget på att ljuga. Självklart finns ingen tid att återhämta sig på arbetstid, det är raster och ledigheter som ska åtgå till sådant. Arbetet är till för produktion, sen är det upp till var och en som anställd att tala om ifall det produceras för mycket för det antalet anställda som finns eller få alla att jobba mot samma mål och ha samma arbetsmoral kanske.
Jag fastnar dock på 51.
Som om jag inte redan haft allt det där. Nu när jag är 46 så vill jag veta att den svåra delen är över, barnen är större, livet ska börja ordna sig efter allt h-e i arbetslivet( SJ), arbetslösheten, jag ska få sova ordentligt utan oro för ditten och datten.
Är det verkligen för mycket begärt. Ska man inte nån gång få...?
Så jag kanske måste börja reflektera ordentligt över mitt liv igen, få lugn och ro och må bra så jag sover bra för resten av mitt liv. För denna sommar har jag i stort sett sovit bra, det har varit lite upp och ner men oron för myndigheterna och framtid har varit utraderad ett tag. Känt mig som aldrig förr verkligen levande i nuet, i de ljumma vindarna, i det underbara vattnet, i de underbara samtalen med mina underbara vänner. Närheten till mina barn som varit i min närhet men ändå på avstånd, stora nu. Mina arbetskamrater på Ica som förgyllt mitt liv. Så mycket skratt som kommer följa med mig ett bra tag.
Liljekonvaljen, doftjasminen, den lilla finken eller vad det är som drillar så underbart, glittret på havet, allt har hjälpt mig att överleva.
Jag hoppas jag är framme nu, vid målet att må bra.
Drömmar och mardrömmar
Jag har mardrömt denna sommar. Om ungdomarna som dog från sina föräldrar, deras skrik av sorg, skrik av fasa, skrik av smärta. Där på Utöya, då och efteråt. Vilken fasa. Varje por av mig känner av det.
Jag har mardrömt om glömda smörgåstårtor och exotiska plankor, som inte inträffade. 90% av all oro är onödig, har jag läst en gång. Det är alltså bara de 10 man måste riktigt känna oro över. Och varje gång något seglar upp undra om det är ur de 90 eller de 10...
Jag har mardrömt om knivar som skurit in i magen då man halkar till på utspilld is. Om en närapå tappad köttskärbräda under ett alltför fast grepp om värsta fiskkniven(den som skär genom alla ben och som kunde ha nått mitt öga). Mitt öga undgick i ren tur döden med en hårsmån. Syn räddad. Kanske jag med.
Jag har mardrömt om vacmaskiner och huvuden och diskade revbensspjäll och magsjuka och grillade kycklingdelar och om salamikorvar som kunnat dundra ner på mitt huvud. Ostdelar som tjongat intill mina ögon och ett kroppsryck för att rädda ett paket som höll på att falla i golvet med närapå ryggskott som följd.
Och skärmaskinen som gnisslat framför späda knogar och fingertoppar. Morgon som kväll.
Jag har mardrömt om hur jag ser ut då jag hänger över disken och plockar in fisken för natten och huruvida svettränderna syns på ryggen.
Men jag har gjort laxkotletter, fjärilskotletter, fileat, dekorerat, rekommenderat, böjt mig, sträckt mig, klättrat, närapå rasat av elefantfoten på grund av skosnören och jag har pratat. Haft kul, haft ett arbete, känt mig uppskattad igen. Jag har fått helheten i jobbet och försökt göra det bästa av det så länge jag kunnat.
Jag har skrattat som aldrig förr, träffat så många nya och gamla kunder och försökt göra dem nöjda, Jag har gjort mitt bästa i de flesta situationer, vissa kunde man gjort ännu bättre men vi är mänskliga och den mänskliga faktorn gör inte allt rätt jämt.
Så sorgset igen att det är slut för den här gången. Jag har utmanat mig själv igen detta år, lärt mig en massa nytt , fått nya insikter och utsikter. Det är här jag vill vara, med dessa människor runt mig. Så jag har inte bara mardrömt. Jag har drömt drömmar också.
Jag har accepterat den jag är och gjort det bästa av det. Jag har varje dag tagit med mig minnet av den lilla fågelns sång på morgonen på vår baksida, tagit med mig mitt nybryggda kaffe och doften av jasmin (inte min egen), varje dag insett att skymningshimlen verkligen existerar fastän rulltrappan ibland går i hissnande fart ner i underjorden. I förtrollande dagsljus har jag känt äkta glädje och pirr och känt håren på huden resa sig när vi puttrat fram på lilla båten och insupit havsdoften och fått fläkt. Skimret på havet har varit för vår skull, alla vi som jobbar och lever på den här jorden.
Jag har vandrat på vackra västkustska klippor, känt värmen från dem, yrslat till av lycka inför frihetskänslan, då ingen kan ta mig,allt kommer att ordna sig. Den känslan har varit påtaglig hela sommaren.
Allt kommer att ordna sig. Så det ska jag ta vara på, lagra det i fettdepåerna inför blåsiga höstdagar och iskalla vinterdagar. När vinterkängor är framme långkallingarna påtagna och barn skjutsas hit och dit och det skottas och halkas och hatas.
Då ska jag minnas den underbara sommaren. Och kanske sakna åkturerna med Volvon förra vintern och de små reflektionerna varje morgon med väninnan.
Jag har mardrömt om glömda smörgåstårtor och exotiska plankor, som inte inträffade. 90% av all oro är onödig, har jag läst en gång. Det är alltså bara de 10 man måste riktigt känna oro över. Och varje gång något seglar upp undra om det är ur de 90 eller de 10...
Jag har mardrömt om knivar som skurit in i magen då man halkar till på utspilld is. Om en närapå tappad köttskärbräda under ett alltför fast grepp om värsta fiskkniven(den som skär genom alla ben och som kunde ha nått mitt öga). Mitt öga undgick i ren tur döden med en hårsmån. Syn räddad. Kanske jag med.
Jag har mardrömt om vacmaskiner och huvuden och diskade revbensspjäll och magsjuka och grillade kycklingdelar och om salamikorvar som kunnat dundra ner på mitt huvud. Ostdelar som tjongat intill mina ögon och ett kroppsryck för att rädda ett paket som höll på att falla i golvet med närapå ryggskott som följd.
Och skärmaskinen som gnisslat framför späda knogar och fingertoppar. Morgon som kväll.
Jag har mardrömt om hur jag ser ut då jag hänger över disken och plockar in fisken för natten och huruvida svettränderna syns på ryggen.
Men jag har gjort laxkotletter, fjärilskotletter, fileat, dekorerat, rekommenderat, böjt mig, sträckt mig, klättrat, närapå rasat av elefantfoten på grund av skosnören och jag har pratat. Haft kul, haft ett arbete, känt mig uppskattad igen. Jag har fått helheten i jobbet och försökt göra det bästa av det så länge jag kunnat.
Jag har skrattat som aldrig förr, träffat så många nya och gamla kunder och försökt göra dem nöjda, Jag har gjort mitt bästa i de flesta situationer, vissa kunde man gjort ännu bättre men vi är mänskliga och den mänskliga faktorn gör inte allt rätt jämt.
Så sorgset igen att det är slut för den här gången. Jag har utmanat mig själv igen detta år, lärt mig en massa nytt , fått nya insikter och utsikter. Det är här jag vill vara, med dessa människor runt mig. Så jag har inte bara mardrömt. Jag har drömt drömmar också.
Jag har accepterat den jag är och gjort det bästa av det. Jag har varje dag tagit med mig minnet av den lilla fågelns sång på morgonen på vår baksida, tagit med mig mitt nybryggda kaffe och doften av jasmin (inte min egen), varje dag insett att skymningshimlen verkligen existerar fastän rulltrappan ibland går i hissnande fart ner i underjorden. I förtrollande dagsljus har jag känt äkta glädje och pirr och känt håren på huden resa sig när vi puttrat fram på lilla båten och insupit havsdoften och fått fläkt. Skimret på havet har varit för vår skull, alla vi som jobbar och lever på den här jorden.
Jag har vandrat på vackra västkustska klippor, känt värmen från dem, yrslat till av lycka inför frihetskänslan, då ingen kan ta mig,allt kommer att ordna sig. Den känslan har varit påtaglig hela sommaren.
Allt kommer att ordna sig. Så det ska jag ta vara på, lagra det i fettdepåerna inför blåsiga höstdagar och iskalla vinterdagar. När vinterkängor är framme långkallingarna påtagna och barn skjutsas hit och dit och det skottas och halkas och hatas.
Då ska jag minnas den underbara sommaren. Och kanske sakna åkturerna med Volvon förra vintern och de små reflektionerna varje morgon med väninnan.
söndag 7 augusti 2011
glittrande glädje och bottenlös sorg...
Och så tänkte jag just skriva nåt om sommaren igen, den underbara hemska sommaren som böljat fram och åter, med akutbesök, sol och bad och ljumma vindar och ljuvliga bad, ett så intensivt glitter på havet som tröstat mig. Min doftjasmin som envist vägrar bli tillräckligt mogen för att dofta och slå ut, mina smultron jag var tvungen att krypa omkring och äta av och min ständige följeslagare solstolen. En liten på båten och en stor i trädgården som följt solen runt, stått i alla väderstreck.
Jag har legat i den ställningen så ofta jag kunnat, alla mina lediga fina dagar. I sol på förmiddagen, med en tidning i ljumma vindar, efter jobbet då jag låtit svetten sakta torka in i värmen, efter att ha svettats framför grillarna. Jag har tagit lovar in i kylrummen och stått och stirrat några sekunder, som en frist i värmen.
Jag har fått rysningar av sorg och lycka omvartannat denna sommar. Precis som livet ska vara. Jag har nog aldrig varit så närvarande i nuet som denna sommar. Känt alltings förändringar hela tiden, dygnet runt. Regn, stril och vräk, liten sol, stor sol, vattnet mot kroppen. Yrsel,lycka, skratt goda matsensationer, gommen har skrikit av lycka. Jag har nästan skrikit av lycka och bitit ihop av sorg i nästa sekund. Så underbara möten med människor på segelbåtar i slör och kryss och med vin efteråt, på altaner med djupa samtal och pärlande skratt.
En så konstig sommar. Har inte sett så mycket av våra barn, de har varit ganska självgående och velat frigöra sig och jag har hållit mig i skymundan lite. Skällt ibland, kramat ibland, strukit en kind och pussat i smyg. Och så åkte jag på semester utan dem för första gången och hade ångest även om jag visste att de var omhändertagna och lite självgående.
Tills idag. I dag har en tjugoåring försvunnit från sin familj här i Oxelösund. Jag är bara vagt bekant så jag har ingen rätt att uttala mig men jag är berörd förstås. Som då alla barn går bort före sina föräldrar – det blir ju så fel...det är så orättvist. Det är Utöya, det är vilken stad som helst här i världen där barnen lämnar sina föräldrar för tidigt och det går inte att förstå.
Så just nu skiter jag i allt glitter på havet som gjort mig lycklig sommar och sänder mina tankar till denna familj i sin sorg.
Jag har legat i den ställningen så ofta jag kunnat, alla mina lediga fina dagar. I sol på förmiddagen, med en tidning i ljumma vindar, efter jobbet då jag låtit svetten sakta torka in i värmen, efter att ha svettats framför grillarna. Jag har tagit lovar in i kylrummen och stått och stirrat några sekunder, som en frist i värmen.
Jag har fått rysningar av sorg och lycka omvartannat denna sommar. Precis som livet ska vara. Jag har nog aldrig varit så närvarande i nuet som denna sommar. Känt alltings förändringar hela tiden, dygnet runt. Regn, stril och vräk, liten sol, stor sol, vattnet mot kroppen. Yrsel,lycka, skratt goda matsensationer, gommen har skrikit av lycka. Jag har nästan skrikit av lycka och bitit ihop av sorg i nästa sekund. Så underbara möten med människor på segelbåtar i slör och kryss och med vin efteråt, på altaner med djupa samtal och pärlande skratt.
En så konstig sommar. Har inte sett så mycket av våra barn, de har varit ganska självgående och velat frigöra sig och jag har hållit mig i skymundan lite. Skällt ibland, kramat ibland, strukit en kind och pussat i smyg. Och så åkte jag på semester utan dem för första gången och hade ångest även om jag visste att de var omhändertagna och lite självgående.
Tills idag. I dag har en tjugoåring försvunnit från sin familj här i Oxelösund. Jag är bara vagt bekant så jag har ingen rätt att uttala mig men jag är berörd förstås. Som då alla barn går bort före sina föräldrar – det blir ju så fel...det är så orättvist. Det är Utöya, det är vilken stad som helst här i världen där barnen lämnar sina föräldrar för tidigt och det går inte att förstå.
Så just nu skiter jag i allt glitter på havet som gjort mig lycklig sommar och sänder mina tankar till denna familj i sin sorg.
en lång söndag idag...eftertankens tid...
Nej man kan verkligen inte säga att det var nån knäppskalle som gjorde det här. Han måste ha hatat riktigt ordentligt, han måste ha varit fruktansvärt driven och verkligen arbetat för att kunna planera och genomföra det här. Hatat öppenheten i vårt samhälle, som förvisso har brister på många sätt men i det stora hela är så tolerant och öppet mot alla.
Det klarnar lite emellanåt, att han inte såg bombdåden och skjutningarna som slutet utan som en början, en start på ett krig mot islam och han ville vara inspiratör och martyr. Han hade ett manifest, och han hade bilder på sig själv. Jo nog var det knäppt alltid men det går ju inte att säga, det är så ondskefullt skrämmande och fortfarande utom fattningsförmåga. Världsbilden att islam står för allt on och att våld är det enda som kan rädda oss är ju helt förvriden. Ur spår.
Det finns ju alltid saker som kan och bör ändras på och rättas till i allt som sker. Nedskärningar inom sjukvården, prioriteringar som görs på kommunal och landstingsnivå som innebär att skolor och äldreboenden får mindre pengar att röra sig med, maten till de gamla tas i många fall från företag som fraktar hit det i stället för att det lagas ordentligt i närmiljö.
Allt kostar och inget får kosta. Pengarna är slut och vi lever på krediten, överallt. Det är fel. Men vi tar hand om de som har det värre, ger de som inte har det lika bra som vi en fristad här och även om vi inte har kunnat förvalta det hela genom åren så att världen är upp och ner här i Sverige med mordbränder i förorter och uppror i Rosengård så har intentionen en gång varit klar. Sen har det gått rätt snett med allt. Men det måste vi ju också kunna rätta till i det här toleranta samhället vi har.
Eller?
Det klarnar lite emellanåt, att han inte såg bombdåden och skjutningarna som slutet utan som en början, en start på ett krig mot islam och han ville vara inspiratör och martyr. Han hade ett manifest, och han hade bilder på sig själv. Jo nog var det knäppt alltid men det går ju inte att säga, det är så ondskefullt skrämmande och fortfarande utom fattningsförmåga. Världsbilden att islam står för allt on och att våld är det enda som kan rädda oss är ju helt förvriden. Ur spår.
Det finns ju alltid saker som kan och bör ändras på och rättas till i allt som sker. Nedskärningar inom sjukvården, prioriteringar som görs på kommunal och landstingsnivå som innebär att skolor och äldreboenden får mindre pengar att röra sig med, maten till de gamla tas i många fall från företag som fraktar hit det i stället för att det lagas ordentligt i närmiljö.
Allt kostar och inget får kosta. Pengarna är slut och vi lever på krediten, överallt. Det är fel. Men vi tar hand om de som har det värre, ger de som inte har det lika bra som vi en fristad här och även om vi inte har kunnat förvalta det hela genom åren så att världen är upp och ner här i Sverige med mordbränder i förorter och uppror i Rosengård så har intentionen en gång varit klar. Sen har det gått rätt snett med allt. Men det måste vi ju också kunna rätta till i det här toleranta samhället vi har.
Eller?
artiklar till hjälp för att förstå...
Nej hur i herrans namn ska man kunna få dessa barn att förstå det som skett, att det skett och att det kan ske här? Att det verkligen existerar sådana galningar som den norske terroristen som kan planera och genomföra ett dåd av den här storleksordningen.
Jag kan inte sluta tänka på det. Det invaderar mitt sinne även om tårarna torkat in nu. Hur många därute i världen som sökt sig till den högerextrema miljön i skymundan, hur många planerar och tror sig kunna genomföra sådana här dåd. Herregud det var flera hundra ungdomar därute, trodde han verkligen att han skulle kunna döda dem? Eller hur många trodde han på egentligen, hur ofta spekulerade han, hade han ett minimum, hur kunde han tro? Han visste ju att han skulle se dem i ögonen. Barn, det var barn!!!!!!!! Gud...
Det går inte att avfärda honom som psykiskt sjuk. Han är en del i en helhet och det är så skrämmande, jag har inte förstått detta förrän nu. I en debattartikel i Aftonbladet skriver Johannes Jakobsson, reporter på tidsskriften expo ” De islamofobiska tankegångar som inspirerat Breivik är baserade på vansinniga konspirationsteorier. Ändå har de sakta men säkert fått fäste i det offentliga medvetandet ute i Europa.
Idéer om att det finns en tyst överenskommelse där väst¬världen får köpa olja i utbyte mot att muslimer tillåts invandra en masse för att i slutänden skapa ett europeiskt arabland – Eurabia – är ¬vanligt förekommande. Det var denna idé som gjorde att Breivik tog till ¬vapen.
Artikeln finns här. http://www.aftonbladet.se/debatt/article13377684.ab, mycket intressant och visar på att dessa högerpartier som när hat och förakt finns överallt och ställer oss inför en utmaning, alla i samhället. Islamhatets miljöer och vit makt rörelser är främmande för mig, men det är väl aldrig för sent att börja försöka förstå för att kunna bidra till ett mildare samhälle, där ingen är sämre än någon annan.
Känner mig verkligen obildad i det här, måste verkligen läsa på mer. Här finns en bra artikel också, till hjälp för att förstå. http://www.aftonbladet.se/kultur/article13375610.ab. Petter Larsson. Jag saxar lite här.
”I Breiviks egna anteckningar framträder en paranoid värld som för tankarna till nazismens judehat. Europa befinner sig sedan 1400 år i konflikt med islam. Nu utsätts vi för en smygande men snabb islamisering. Breivik har fått för sig att muslimerna kommer hit i massor, föder fler barn är européerna, högljutt kräver religiösa och kulturella rättigheter och begår brott. Snart är Europa en arabisk koloni, ett Eurabia, tror han.
Till sin hjälp har de – enligt Breiviks klassiskt populistiska modell – en politisk korrekt elit av vänsterfolk. Det handlar om socialdemokrater, ”kulturmarxister”, radikala journalister och feminister som bereder vägen när det gamla goda Norge – och folk som han själv – är på väg att utplånas.
Därför måste Europas nationalister i självförsvar gå i korståg, både mot den yttre fienden och den inre.”
Och:
” Liknande föreställningar finns inte bara bland ytterhögerns näthatare och i tidningarnas kommentatorsfält, utan är också mycket vanliga inom de framgångsrika högerradikala partierna runt om i Europa. Dansk Folkepartis ideolog Søren Krarup ser till exempel ”Dansk Folkeparti som en motståndsrörelse, där jag kan avtjäna min nationella värnplikt mot det landsförräderi vi ser från folketingspolitikerna. De släpper varje år in tusentals nya flyktingar och invandrare i vårt land” och han drar direkta paralleller till motståndet mot nazismen. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson skriver om den muslimska invandringen som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget” och partiet gjorde inför förra valet en propagandavideo som anspelade på det demografiska hotet.
Men det stoppar inte där. Efter terrorattackerna i USA 2001 har hatet mot muslimer blåst rakt in i våra parlament och regeringar. Det är ingen slump att den norska massakern äger rum i samma tid som några av Europas mäktigaste politiker talar om det multikulturella misslyckandet”
Och:
”Det finns islamistiska terroristgrupper, det finns integrationsproblem, det finns muslimer som är djupt kvinnofientliga, som avskyr homosexualitet och som är kriminella.
Givetvis finns ofta skäl att diskutera detta. Och många av de enskilda inläggen kan i sak vara nog så välmotiverade. Problemet uppstår framförallt i den kollektiva fixeringen vid muslimer och islam och i proportionerna. När vi dag ut och dag in, år ut och år in, får läsa och höra om alla problem som muslimerna liksom smittar det i övrigt så idylliska svenska samhället med är det inte konstigt om många blir rädda och hatiska och tror att det är sant”
Och:
Naturligtvis tror varken debattörer eller politiker att det pågår ett civilisationskrig och att vi står inför vår snara utplåning. Men det spelar på att andra tror så. De vet mycket väl att så snart de säger något mer harmlöst om förtryckande slöjor eller segregerad simundervisning, så fyller andra i resten.
Det är en ond spiral. Retoriken mildras på sin väg mot maktens centrum, men vinner i gengäld legitimitet. När budskapet om de farliga muslimerna kommer i retur från politiker och ansedda debattörer känner fler och fler att de får mandat att välja bort dem som hyresgäster och anställda, att spotta på hijabklädda kvinnor på gatorna, att kasta glåpord, att brandhota moskéer och ytterst att ta till öppet våld.
Malexandermorden, mordförsöket på två journalister i Nacka och mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999 innebar att det svenska samhället äntligen började ta hotet från nazismen på allvar – i alla fall för en tid.
K anske kan något liknande ske nu. Kanske kan massmorden i Norge innebära att också borgerligheten inser vad som kan bli följden när någon tar orden om det muslimska hotet på fullaste allvar.
Men då krävs att den orkar vända blicken mot sig själv och göra upp med frestelsen att vinna makten genom att göda hat och rädsla.
Då kan Utøya bli den vändpunkt från vilken rasismen kan drivas tillbaka”
Det är hemska bilder från Utöya, alla dessa döda. Det var hemska bilder på Manhattan för tio år sedan. Det är viktigt att våga se och inse att man kanske genom att försöka förstå i alla fall gör något, i stället för att bara vända blad och förfasa sig över Blondinbellas kollaps eller reta sig på vädret.
Nu gäller det bara att få barnen att förstå det här.
Jag kan inte sluta tänka på det. Det invaderar mitt sinne även om tårarna torkat in nu. Hur många därute i världen som sökt sig till den högerextrema miljön i skymundan, hur många planerar och tror sig kunna genomföra sådana här dåd. Herregud det var flera hundra ungdomar därute, trodde han verkligen att han skulle kunna döda dem? Eller hur många trodde han på egentligen, hur ofta spekulerade han, hade han ett minimum, hur kunde han tro? Han visste ju att han skulle se dem i ögonen. Barn, det var barn!!!!!!!! Gud...
Det går inte att avfärda honom som psykiskt sjuk. Han är en del i en helhet och det är så skrämmande, jag har inte förstått detta förrän nu. I en debattartikel i Aftonbladet skriver Johannes Jakobsson, reporter på tidsskriften expo ” De islamofobiska tankegångar som inspirerat Breivik är baserade på vansinniga konspirationsteorier. Ändå har de sakta men säkert fått fäste i det offentliga medvetandet ute i Europa.
Idéer om att det finns en tyst överenskommelse där väst¬världen får köpa olja i utbyte mot att muslimer tillåts invandra en masse för att i slutänden skapa ett europeiskt arabland – Eurabia – är ¬vanligt förekommande. Det var denna idé som gjorde att Breivik tog till ¬vapen.
Artikeln finns här. http://www.aftonbladet.se/debatt/article13377684.ab, mycket intressant och visar på att dessa högerpartier som när hat och förakt finns överallt och ställer oss inför en utmaning, alla i samhället. Islamhatets miljöer och vit makt rörelser är främmande för mig, men det är väl aldrig för sent att börja försöka förstå för att kunna bidra till ett mildare samhälle, där ingen är sämre än någon annan.
Känner mig verkligen obildad i det här, måste verkligen läsa på mer. Här finns en bra artikel också, till hjälp för att förstå. http://www.aftonbladet.se/kultur/article13375610.ab. Petter Larsson. Jag saxar lite här.
”I Breiviks egna anteckningar framträder en paranoid värld som för tankarna till nazismens judehat. Europa befinner sig sedan 1400 år i konflikt med islam. Nu utsätts vi för en smygande men snabb islamisering. Breivik har fått för sig att muslimerna kommer hit i massor, föder fler barn är européerna, högljutt kräver religiösa och kulturella rättigheter och begår brott. Snart är Europa en arabisk koloni, ett Eurabia, tror han.
Till sin hjälp har de – enligt Breiviks klassiskt populistiska modell – en politisk korrekt elit av vänsterfolk. Det handlar om socialdemokrater, ”kulturmarxister”, radikala journalister och feminister som bereder vägen när det gamla goda Norge – och folk som han själv – är på väg att utplånas.
Därför måste Europas nationalister i självförsvar gå i korståg, både mot den yttre fienden och den inre.”
Och:
” Liknande föreställningar finns inte bara bland ytterhögerns näthatare och i tidningarnas kommentatorsfält, utan är också mycket vanliga inom de framgångsrika högerradikala partierna runt om i Europa. Dansk Folkepartis ideolog Søren Krarup ser till exempel ”Dansk Folkeparti som en motståndsrörelse, där jag kan avtjäna min nationella värnplikt mot det landsförräderi vi ser från folketingspolitikerna. De släpper varje år in tusentals nya flyktingar och invandrare i vårt land” och han drar direkta paralleller till motståndet mot nazismen. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson skriver om den muslimska invandringen som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget” och partiet gjorde inför förra valet en propagandavideo som anspelade på det demografiska hotet.
Men det stoppar inte där. Efter terrorattackerna i USA 2001 har hatet mot muslimer blåst rakt in i våra parlament och regeringar. Det är ingen slump att den norska massakern äger rum i samma tid som några av Europas mäktigaste politiker talar om det multikulturella misslyckandet”
Och:
”Det finns islamistiska terroristgrupper, det finns integrationsproblem, det finns muslimer som är djupt kvinnofientliga, som avskyr homosexualitet och som är kriminella.
Givetvis finns ofta skäl att diskutera detta. Och många av de enskilda inläggen kan i sak vara nog så välmotiverade. Problemet uppstår framförallt i den kollektiva fixeringen vid muslimer och islam och i proportionerna. När vi dag ut och dag in, år ut och år in, får läsa och höra om alla problem som muslimerna liksom smittar det i övrigt så idylliska svenska samhället med är det inte konstigt om många blir rädda och hatiska och tror att det är sant”
Och:
Naturligtvis tror varken debattörer eller politiker att det pågår ett civilisationskrig och att vi står inför vår snara utplåning. Men det spelar på att andra tror så. De vet mycket väl att så snart de säger något mer harmlöst om förtryckande slöjor eller segregerad simundervisning, så fyller andra i resten.
Det är en ond spiral. Retoriken mildras på sin väg mot maktens centrum, men vinner i gengäld legitimitet. När budskapet om de farliga muslimerna kommer i retur från politiker och ansedda debattörer känner fler och fler att de får mandat att välja bort dem som hyresgäster och anställda, att spotta på hijabklädda kvinnor på gatorna, att kasta glåpord, att brandhota moskéer och ytterst att ta till öppet våld.
Malexandermorden, mordförsöket på två journalister i Nacka och mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999 innebar att det svenska samhället äntligen började ta hotet från nazismen på allvar – i alla fall för en tid.
K anske kan något liknande ske nu. Kanske kan massmorden i Norge innebära att också borgerligheten inser vad som kan bli följden när någon tar orden om det muslimska hotet på fullaste allvar.
Men då krävs att den orkar vända blicken mot sig själv och göra upp med frestelsen att vinna makten genom att göda hat och rädsla.
Då kan Utøya bli den vändpunkt från vilken rasismen kan drivas tillbaka”
Det är hemska bilder från Utöya, alla dessa döda. Det var hemska bilder på Manhattan för tio år sedan. Det är viktigt att våga se och inse att man kanske genom att försöka förstå i alla fall gör något, i stället för att bara vända blad och förfasa sig över Blondinbellas kollaps eller reta sig på vädret.
Nu gäller det bara att få barnen att förstå det här.
funderingar...
Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.". John Donne.
Dessa rader är passande nu när vi måste börja se oss som en gemensamhet, ett något som kan börja bekämpa det onda i samhället. För visst finns både ont och gott, hela tiden då jag står där och betraktar, hela tiden då jag arbetar, sover eller äter.
Det känns som om det är för mycket frågor och ingen har några svar, ingen tröst. För nog måste man veta, jag har hört det i så många sammanhang förut att det finns så många utsatta barn, barn som lever i fattiga familjer, missbrukarfamiljer, de är ensamma och med tiden söker de sig till en gemenskap som ingen kunnat ge dem förut. En extremistgemenskap, vit makt rörelser eller andra sällskap med mycket dåligt inflytande på dem. Men om ingen brytt sig under alla år är det inte konstigt att de hittar dit och blir värvade. Idag är det så många som 20 procent av svenska elever som är intoleranta, framför allt pojkar från socioekonomiska marginaliserade hem.
Så frågan är om dessa handlingsplaner kan göra någon nytta. Redovisning av resultat på både nationell och lokal nivå, säkra att samverkan sker mellan socialtjänst, skola, polis och myndigheter samt inte minst det civila. Är det vi det? Det känns som om man hört det här förut, att inte tillräckligt har hänt trots att myndigheter en lång tid har samarbetat. Det måste kanske dras till sin spets, allt måste på detta fruktansvärda sätt vändas upp och ner totalt innan man tar något på allvar, trots att det varit allvar alldeles för lång tid.
Jag har varit närvarande i skola under många år och sett, gått på en del seminarium om utsatta barn och hört barn till missbrukare berätta hur de kommit fel i livet med alldeles för lång tid av deras liv gått till spillo. Tack och lov går det att komma ur. Jag var och lyssnade på Emmerich Roth för några år sedan, det var en upplevelse. Här är vad jag skrev då: http://www.hemmaforaldrar.se/mia_alfredsson_oalskade_barn_hamnar_latt_snett.htm.
Ett av samhällets viktigaste åtaganden är att värna medborgarnas säkerhet” samt ” att värna demokratin mot våldsbejakande extremism är i grunden en uppgift för hela samhället” står det i debattartikeln. Den finns här : http://www.dn.se/debatt/nationell-handlingsplan-ska-forebygga-extremism, läs de sista styckena. Visst har de rätt, det är allas vårt ansvar.
Ytterligare debattartikel på Dn finns här: http://www.dn.se/debatt/var-nordiska-gemenskap-star-upp-mot-extremismen, formulerad av de tre statsministrarna i Sverige, Norge och Finland. Visst har de rätt i att unga måste uppmuntras att engagera sig politiskt eller i andra engagemang, det är på så sätt vi kan gå starka och enade, men är det naivt att tro att det ska gå? Jag vet inte. Det känns naivt och hopplöst om man bortser från de enorma samlingarna efter terrorhandlingarna. Men om det blir bättre? Det är många frågor i alla fall och inga svar finns ännu.
Jag hoppas verkligen att hotet tas på allvar nu, och att allt det här kan bekämpas så vi kan gå åt rätt håll och inte åt det håll vi är på väg i världen och har varit alldeles för lång tid.
Dessa rader är passande nu när vi måste börja se oss som en gemensamhet, ett något som kan börja bekämpa det onda i samhället. För visst finns både ont och gott, hela tiden då jag står där och betraktar, hela tiden då jag arbetar, sover eller äter.
Det känns som om det är för mycket frågor och ingen har några svar, ingen tröst. För nog måste man veta, jag har hört det i så många sammanhang förut att det finns så många utsatta barn, barn som lever i fattiga familjer, missbrukarfamiljer, de är ensamma och med tiden söker de sig till en gemenskap som ingen kunnat ge dem förut. En extremistgemenskap, vit makt rörelser eller andra sällskap med mycket dåligt inflytande på dem. Men om ingen brytt sig under alla år är det inte konstigt att de hittar dit och blir värvade. Idag är det så många som 20 procent av svenska elever som är intoleranta, framför allt pojkar från socioekonomiska marginaliserade hem.
Så frågan är om dessa handlingsplaner kan göra någon nytta. Redovisning av resultat på både nationell och lokal nivå, säkra att samverkan sker mellan socialtjänst, skola, polis och myndigheter samt inte minst det civila. Är det vi det? Det känns som om man hört det här förut, att inte tillräckligt har hänt trots att myndigheter en lång tid har samarbetat. Det måste kanske dras till sin spets, allt måste på detta fruktansvärda sätt vändas upp och ner totalt innan man tar något på allvar, trots att det varit allvar alldeles för lång tid.
Jag har varit närvarande i skola under många år och sett, gått på en del seminarium om utsatta barn och hört barn till missbrukare berätta hur de kommit fel i livet med alldeles för lång tid av deras liv gått till spillo. Tack och lov går det att komma ur. Jag var och lyssnade på Emmerich Roth för några år sedan, det var en upplevelse. Här är vad jag skrev då: http://www.hemmaforaldrar.se/mia_alfredsson_oalskade_barn_hamnar_latt_snett.htm.
Ett av samhällets viktigaste åtaganden är att värna medborgarnas säkerhet” samt ” att värna demokratin mot våldsbejakande extremism är i grunden en uppgift för hela samhället” står det i debattartikeln. Den finns här : http://www.dn.se/debatt/nationell-handlingsplan-ska-forebygga-extremism, läs de sista styckena. Visst har de rätt, det är allas vårt ansvar.
Ytterligare debattartikel på Dn finns här: http://www.dn.se/debatt/var-nordiska-gemenskap-star-upp-mot-extremismen, formulerad av de tre statsministrarna i Sverige, Norge och Finland. Visst har de rätt i att unga måste uppmuntras att engagera sig politiskt eller i andra engagemang, det är på så sätt vi kan gå starka och enade, men är det naivt att tro att det ska gå? Jag vet inte. Det känns naivt och hopplöst om man bortser från de enorma samlingarna efter terrorhandlingarna. Men om det blir bättre? Det är många frågor i alla fall och inga svar finns ännu.
Jag hoppas verkligen att hotet tas på allvar nu, och att allt det här kan bekämpas så vi kan gå åt rätt håll och inte åt det håll vi är på väg i världen och har varit alldeles för lång tid.
betraktandet...
Denna sommar har gått i betraktandets tecken, att försöka se det lilla i det stora. Betraktandet av naturen, glittret på havet, men kanske främst mina barn. Efter terrorhandlingen står jag med en klump i halsen och lyssnar till deras andetag när de sover, jag tittar på deras lugn framför tv´n och jag ler åt deras leenden framför chatten. Jag är lyckligt lottad, jag har dem kvar. Jag har dem i säkerhet härhemma.
Ännu tror de att de är trygga. Räcker det för att leva? Jag vill göra dem medvetna fast inte skrämma dem.
Det som norrmannen gjorde var inte ett vansinnesdåd, han var ingen galning som hörde röster och satte sig i sin bil och vansinneskörde i gamla stan, han gick inte med ett järnspett på sig och attackerade folk i tunnelbanan, det var noggrant förberett sedan nästan 10 år, han hade ätit anabola och byggt upp sig och ansåg sig ha rätt att med våld påtvinga omgivningen sin ideologi. Med våld och död ville han bekämpa det demokratiska samhället i stället för att vara verksam i ett parti som systematiskt arbetar och stöder hans antimuslimska åskådning läser jag experter uttalar sig.
Ja det är verkligen obegripligt för oss här som levt i fred och frihet och med yttrandefrihet så länge. Ingen terror. Men visst är det så att vårt samhället under många år hållit oss i ett järngrepp med arbetslöshet och vilsenhet och oro över framtid i våra egna lilla föreställningsvärldar och därför blir det många gånger att vi inte orkar ta in det som sker runt oss. Att sitta fast i en livssituation man inte ser ett slut på är nog så nedbrytande för människan, och många gånger kanske det är det som gör att ensamma galningar som känner sig missförstådda och illa behandlade av myndigheter arbeta i lugn och ro, tills de planerat och iscensatt ett dåd av denna storleksordning. För att ingen orkar se. Eller reagera.
Fast det är bra obegripligt. Jag hoppas vi får svar under rättegången, jag hoppas han smulas ner till intet och kastas in i en cell för evigt, han ska aldrig ut bland folk igen.
Jag hoppas att det verkligen upprättas handlingsplaner för att möta dessa hot, få tag på personer som dras in i extremistiska miljöer som Reinfeldt och Birgitta Olsson och Beatrice Ask bland annat skriver på Dn debatt fredag den 5 augusti.
Jag hoppas inte det är tomma ord, för detta får inte ske igen, inte här inte någonstans. Det är fruktansvärda handlingar med fruktansvärda konsekvenser för så många.
Jag är bara en liten vanlig människa i den här stora världen. Jag är inte komplett, mitt psyke spelar mig spratt ibland, men jag kämpar och gör vad jag kan för att göra livet bra för oss, för att mina barn ska ha värderingarna att alla har ett likt värde. Det är vad jag bidragit med. Inte för att det räcker så långt men... det är i alla fall något. Vad mer man kan göra bör man ju börja fundera på. att hoppas på ett bättre samhälle räcker inte längre.
Men tills jag kommer på det, knäcker koden, älskar jag och curlar lite och njuter av dem i vila och i rörelse. Dessa barn. Mina älskade nära och kära. Jag är verkligen lyckligt lottad jag.
Ännu tror de att de är trygga. Räcker det för att leva? Jag vill göra dem medvetna fast inte skrämma dem.
Det som norrmannen gjorde var inte ett vansinnesdåd, han var ingen galning som hörde röster och satte sig i sin bil och vansinneskörde i gamla stan, han gick inte med ett järnspett på sig och attackerade folk i tunnelbanan, det var noggrant förberett sedan nästan 10 år, han hade ätit anabola och byggt upp sig och ansåg sig ha rätt att med våld påtvinga omgivningen sin ideologi. Med våld och död ville han bekämpa det demokratiska samhället i stället för att vara verksam i ett parti som systematiskt arbetar och stöder hans antimuslimska åskådning läser jag experter uttalar sig.
Ja det är verkligen obegripligt för oss här som levt i fred och frihet och med yttrandefrihet så länge. Ingen terror. Men visst är det så att vårt samhället under många år hållit oss i ett järngrepp med arbetslöshet och vilsenhet och oro över framtid i våra egna lilla föreställningsvärldar och därför blir det många gånger att vi inte orkar ta in det som sker runt oss. Att sitta fast i en livssituation man inte ser ett slut på är nog så nedbrytande för människan, och många gånger kanske det är det som gör att ensamma galningar som känner sig missförstådda och illa behandlade av myndigheter arbeta i lugn och ro, tills de planerat och iscensatt ett dåd av denna storleksordning. För att ingen orkar se. Eller reagera.
Fast det är bra obegripligt. Jag hoppas vi får svar under rättegången, jag hoppas han smulas ner till intet och kastas in i en cell för evigt, han ska aldrig ut bland folk igen.
Jag hoppas att det verkligen upprättas handlingsplaner för att möta dessa hot, få tag på personer som dras in i extremistiska miljöer som Reinfeldt och Birgitta Olsson och Beatrice Ask bland annat skriver på Dn debatt fredag den 5 augusti.
Jag hoppas inte det är tomma ord, för detta får inte ske igen, inte här inte någonstans. Det är fruktansvärda handlingar med fruktansvärda konsekvenser för så många.
Jag är bara en liten vanlig människa i den här stora världen. Jag är inte komplett, mitt psyke spelar mig spratt ibland, men jag kämpar och gör vad jag kan för att göra livet bra för oss, för att mina barn ska ha värderingarna att alla har ett likt värde. Det är vad jag bidragit med. Inte för att det räcker så långt men... det är i alla fall något. Vad mer man kan göra bör man ju börja fundera på. att hoppas på ett bättre samhälle räcker inte längre.
Men tills jag kommer på det, knäcker koden, älskar jag och curlar lite och njuter av dem i vila och i rörelse. Dessa barn. Mina älskade nära och kära. Jag är verkligen lyckligt lottad jag.
Den hemska fredagen mitt i sommaren då vi befann oss i förnuftets återvändsgränd.
Och sen kommer denna dag. Denna sorgens dag. Dagen då det mesta handlade om SKANDALEN i att knugen satt i endast en sopsäck som regnskydd och blev VÅT och arrangörerna fick skämmas och de skulle skärpa sig och allt var det var. I tidningarna skrevs det också om blixtovädret över Gotland, alla 30 000 blixtar över Sverige, det var ju hemskt gudbevars, hela Gotland var utan ström. Det värsta som kunde tänkas hända.
Jag grillade kycklingar i min oskuld och sålde säkert massa fisk och kanske en del ost också. Kanske en stubbe eller två blev gjorda. Men när jag kom hem och satte mig totalslut så stelnade jag till is. Ingenting blir någonsin sig likt igen, likväl som det inte någonsin blev efter bilderna och berättelserna i kölvattnet efter World Trade center terroristernas framfart, mordet på Olof Palme och Anna Lind och dödsskjutningarna i alla skolor i USA, Finland och mordet på John Hron och Bobby. Så stora händelser, nationella sorger.
Man kan lägga till diskoteksbranden på Hisingen i Göteborg eftersom jag vid ett par tillfällen såg bilder på skakande, gråtande föräldrar som letade efter sina barn därutanför, och de hemska berättelserna om ångesten och våndan efteråt. Den som blev kvar hade det svårt också. Både barn och föräldrar.
Dagen då man kastades tillbaka till känslorna vid alla dessa attentat kom en fredag mitt i sommaren, mitt i denna underbara hemska sommar. Och man visste ingenting, vem var han, varför, var han ensam, var det en missanpassad galning som hörde röster som vi så många gånger läst om och sett, eller en riktig terrorist. Var inte det misslyckade attentatet i Stockholm bara en tillfällighet? Har jag drömt det?
Är vi bara naiva här som tror att det inte kan hända här. Det hade ju redan hänt, Stockholm var bara början. Det här kan hända här. Jag bara sitter där, vilsen och galen över att inte förstå. Jag förstår inte vad som driver någon att leka gud.
Jag är rädd. Men inte i närheten så rädd som de måste varit, de som skulle dö, de som väntade på att dö därute på Utöya. Jag kan inte förstå att han kunde gå runt och leta och skjuta och le och skratta och göra segertecken och fortsätta.
så många barn. Presenterades efteråt med sina namn och bilder. Så många som saknar dessa barn, och dessa mammor och pappor. De var i mina barns ålder. Några föräldrar fick ha dem i telefon, höra deras röster. I bästa fall. Nu sitter familjerna där med en sorg så stor. Så många som saknar och får leva med detta resten av sina liv. Så meningslöst.
Detta kan inte vara sant, det är mer än jag kan ta in känns det som. Vilken fasa de måste ha känt, vilken rädsla när de såg sina vänner falla, när de hade honom i blickfånget, när han såg dem i ögonen innan han sköt. Det är ofattbart vilken ondska som vandrar omkring härute bland oss, vad vet vi om vilka planer som smids runt om oss?
När allt detta rasar runt en och man inte förstår så vet jag plötsligt varför jag aldrig känner mig lugn och trygg i mitt liv. Jag har i hela mitt liv levt med en känsla av otrygghet, oro, rädsla för förlorandet. Den som inte gör det den blundar. Jag kan inte blunda, jag tar in allt, jag vet att det kan hända jag vill inte veta detta men JAG KAN INTE BLUNDA.
Kanske det hjälper att försöka sätta sig in i vad det är som händer runt oss i världen. Jag har ett bra tag koncentrerat mig på att överleva själv, pluggat och våndats och velat ha ett jobb så jag har släppt mycket av omvärldsanalyserna man faktiskt får hjälp med och kan sålla i för att förstå.
Det är det enda vi kan göra i kampen mot att det här inte ska få hända igen. Förstå och bekämpa det. Det är upp till oss alla om det här ska få fäste eller slås ner. Dådet är med all säkerhet inte det sista här uppe i Norden, det har bara börjat, även här med Stockholm, vad kunde ha hänt om han förberett sig lika minutiöst som den här mannen?
Allt kan hända hela tiden. Det är det enda som är säkert.
Jag grillade kycklingar i min oskuld och sålde säkert massa fisk och kanske en del ost också. Kanske en stubbe eller två blev gjorda. Men när jag kom hem och satte mig totalslut så stelnade jag till is. Ingenting blir någonsin sig likt igen, likväl som det inte någonsin blev efter bilderna och berättelserna i kölvattnet efter World Trade center terroristernas framfart, mordet på Olof Palme och Anna Lind och dödsskjutningarna i alla skolor i USA, Finland och mordet på John Hron och Bobby. Så stora händelser, nationella sorger.
Man kan lägga till diskoteksbranden på Hisingen i Göteborg eftersom jag vid ett par tillfällen såg bilder på skakande, gråtande föräldrar som letade efter sina barn därutanför, och de hemska berättelserna om ångesten och våndan efteråt. Den som blev kvar hade det svårt också. Både barn och föräldrar.
Dagen då man kastades tillbaka till känslorna vid alla dessa attentat kom en fredag mitt i sommaren, mitt i denna underbara hemska sommar. Och man visste ingenting, vem var han, varför, var han ensam, var det en missanpassad galning som hörde röster som vi så många gånger läst om och sett, eller en riktig terrorist. Var inte det misslyckade attentatet i Stockholm bara en tillfällighet? Har jag drömt det?
Är vi bara naiva här som tror att det inte kan hända här. Det hade ju redan hänt, Stockholm var bara början. Det här kan hända här. Jag bara sitter där, vilsen och galen över att inte förstå. Jag förstår inte vad som driver någon att leka gud.
Jag är rädd. Men inte i närheten så rädd som de måste varit, de som skulle dö, de som väntade på att dö därute på Utöya. Jag kan inte förstå att han kunde gå runt och leta och skjuta och le och skratta och göra segertecken och fortsätta.
så många barn. Presenterades efteråt med sina namn och bilder. Så många som saknar dessa barn, och dessa mammor och pappor. De var i mina barns ålder. Några föräldrar fick ha dem i telefon, höra deras röster. I bästa fall. Nu sitter familjerna där med en sorg så stor. Så många som saknar och får leva med detta resten av sina liv. Så meningslöst.
Detta kan inte vara sant, det är mer än jag kan ta in känns det som. Vilken fasa de måste ha känt, vilken rädsla när de såg sina vänner falla, när de hade honom i blickfånget, när han såg dem i ögonen innan han sköt. Det är ofattbart vilken ondska som vandrar omkring härute bland oss, vad vet vi om vilka planer som smids runt om oss?
När allt detta rasar runt en och man inte förstår så vet jag plötsligt varför jag aldrig känner mig lugn och trygg i mitt liv. Jag har i hela mitt liv levt med en känsla av otrygghet, oro, rädsla för förlorandet. Den som inte gör det den blundar. Jag kan inte blunda, jag tar in allt, jag vet att det kan hända jag vill inte veta detta men JAG KAN INTE BLUNDA.
Kanske det hjälper att försöka sätta sig in i vad det är som händer runt oss i världen. Jag har ett bra tag koncentrerat mig på att överleva själv, pluggat och våndats och velat ha ett jobb så jag har släppt mycket av omvärldsanalyserna man faktiskt får hjälp med och kan sålla i för att förstå.
Det är det enda vi kan göra i kampen mot att det här inte ska få hända igen. Förstå och bekämpa det. Det är upp till oss alla om det här ska få fäste eller slås ner. Dådet är med all säkerhet inte det sista här uppe i Norden, det har bara börjat, även här med Stockholm, vad kunde ha hänt om han förberett sig lika minutiöst som den här mannen?
Allt kan hända hela tiden. Det är det enda som är säkert.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)