Jag hade en väninna som gillade att leva lite farligt. Bland annat gick hon ut i skogen och plockade svamp jättenära en skjutbana. Strosade ofta omkring ute under älgjakten iklädd brun päls. Parkerade nära kajkanter och vägrade lägga i handbromsen. Efter att hon diskat smekte hon knivarna innan hon la ner dem i lådan igen.

 

Varför gör man så?

 

Hon gick naturligtvis aldrig på grön gubbe, alltid röd. Var hon på sjön - aldrig flytväst. Den första som anmälde sig när det skulle läggas tak och inga säkerhetslinor fanns var - ja gissa.

 

Alltid ett halvhånfullt leende på läpparna som om hon var odödlig. Hon svarade aldrig på alla varför - frågor.

 

Hon klarade sig genom skateboardåkning, skidåkning och ridning utan hjälm, kom helskinnad ur alla fyrverkerier hon skulle skjuta av och aldrig ta skydd ifrån. Att gå med gymnastikskor på hal is var ingen match. När vi andra skrek när någonting i en stekpanna fattade eld, log hon och gick lugnt och hämtade ett lock.

 

När vi var i Alperna körde hon jättefort nerför i alla slingrande kurvor medan vi andra skrek av fasa och kom hem med tomma kameror, alla bilder hade blivit suddiga av skräckslagna darrningar. I Japan en gång åt vi andra vanlig sushi men hon envisades med att få gå in i köket till kocken, hjälpa till att tillaga blåsfisk och sen äta den själv.

 

Ja herregud hur det kan vara.

 

Men någonstans i livet så började turen vända. Det smög sig på lite omärkligt. Som att hon brände av luggen när hon skulle blåsa ut ljusen, stukade finger efter finger och ramlade omkull när hon gick på händerna på olika räcken. Blev av med körkortet när hon körde över heldragen linje. Hon brände sig ofta i munnen av sitt skållheta te och diverse svåra eksem uppstod när hon dansade bland nässlorna i månskenet. Knän gick ur led och ländryggen behövde yrkesassistans oftare och oftare.

 

För att inte tala om axlarna, som nu värkte oavbrutet. Hon muttrade ilsket om att 1177 hade börjat lägga på luren när hon presenterade sig.

 

Vi log i mjugg. Vi hade ju liksom varnat henne genom åren.

 

De sista åren hade hon utvecklat en konstig vana att sitta vid havet och skrika som olika fåglar. Detta hade pågått dag som natt men eftersom hon var långt från civilisation så hade hon hade inte stört någon levande människa. Och hade det funnits en levande människa i närheten hade den säkert flytt av skräck, för det lät fruktansvärt. Hon skickade nämligen inspelningar till oss på sms.

 

- Men är människan inte klok, sa den ena efter den andra av oss fastän vi redan visste svaret OCH gud vet hur många gånger vi uttalat de orden.

 

Den slutgiltiga hämnden för dessa skriktilltag kom en vacker dag i en skogsglänta hon hittat under en utflykt. Hon hade sedermera skaffat en app med inspelade fåglar istället, som hon terroriserade de stackarna i skogen med. Det var inga grynings- eller vårkonserter utan mer skrämselljud. Som duvhökar, hägrar, manliga storlommar och liten smålom, skrattmåsar och ugglor och havstrutar i en evig kakofoni hon spelade upp under några timmar, ivrigt mumsande på knappt tillagad kyckling.

 

För att förtydliga så var det alltså inga rosenfinkar eller grönfinkar eller tallbitar eller för den delen kanariefåglar hon spelade upp därinne i gläntan. Och säkert hade hon manipulerat appen så att allt fåglarna skrek var hotelser mot de stackarna som befann sig i skogen den dagen. Tro mig, hon hade kompetensen.

 

Men fåglarna beslöt sig för att hämnas sin efterlängtade uteblivna vila. Inte bara de fåglarna utan de hade mobiliserat sina vänner i skogen jämte också. Så samtliga gick till attack, hackspettar, skogsduvor, nötskrikor och gråsparvar you name it. De hade alla fått nog och gett några i uppdrag att skita ner henne och några skulle hacka hål i huvudet på henne, det lär väl ha varit hackspettens uppgift.

 

Men se - där gick hackspetten bet. För första gången i sitt liv hade min väninna satt på sig en hjälm, kanske visste hon att hennes tid höll på att gå ut. Men så nerskiten har jag aldrig sett en människa. Och lukten…hon hade som vanligt varit långt från civilisation så det hade tagit ett tag att komma tillbaka.

 

Vi fick hjälpa henne att skrapa av fågelbajan. Ljuset i hennes ögon såg ut att ha slocknat.

 

När vi träffade henne nästa gång satt hon i en gungstol med en filt omkring sig och lät som en sorgsen groda.

 

Vi var på genomresa och hon på väg mot evigheten.

 

 

 

 

 

Varje gång det stannar en postbil härnere så tror jag att det är mig de ska leverera. Att jag äntligen har hittat hem liksom. Någon okänd har sänt hit mig själv. Tänk vilken historia det skulle bli i pressen. Att äntligen kommit hem med hjälp av Postnord liksom.

 

Och vilken tur att jag själv var hemma, jag menar, de kommer ju bara varannan dag numera. Jag kunde ju ha varit i Livrustkammaren och tänkt äta glass efteråt. Eller för all del bara på jobbet.

 

Hon jag längtat efter gick en dag dröjande uppför gångvägen och såg sig om, visste direkt vart hon skulle, var jag bodde, hon verkade uppskatta miljön lika mycket som jag gör. Hon var klädd i snarlika kläder som jag hade, vi var skrämmande tvillinglika.

 

När jag öppnade dörren på vid gavel omfamnade vi varandra försiktigt, drunknade i varandras ögon några sekunder, kände på varandras hår och log. Milde tid vi verkade ha samma mjällschampo.

 

Lämpligt nog hade jag dagen till ära förberett en buffe och något läskande. Vad var oddsen för det? Men jag älskar mat så det var inte konstigt. Är det något fel med det kanske?

 

Vi skulle prata drömmar hon och jag hade jag tänkt. Men skulle hon vara dryg och arrogant kastar jag ut henne efter maten utan efterrätt, minns jag att jag lovade mig. Alltså mitt riktiga jag.

 

Men det kändes som att hon var hemma här. Att jag äntligen hade hittat mig själv. Vi var båda sjuka av hopp och begär att tysta ensamheten och knyta samman våra lärdomar.

 

”I sinom tid” verkade ha infunnit sig i bådas våra liv.

 

Solen gick den aftonen ner alltför hastigt, brisen svalkade oss och den lilaskimrande himlen hade aldrig sprakat så över mig förut. Oss menar jag.

 

I natt skulle vi bli ett här i mitt hus.

 

Plötsligt vaknar jag och det är inte längre igår. Det är tyst och jag är ensam.

Jag måste ha slängt ut henne. Eller gick hon frivilligt?

 

Jaja jag får väl vara glad att det inte var en urna med aska som Postnord levererade. Då hade jag nog inte fått äta efterrätt.

 

Jag tror att dagen jag föddes så hade karlavagnen tappat ett hjul och körde i något molndike. 

 

Vad annars kan det ha varit som gjorde att jag är så fasansfullt klantig? Inte kan det väl vara så att jag råkade böja mig ner och knyta skorna när gud delade ut balans, förstånd och klokskap? Eller räckte jag glatt upp handen och hoppade och skrek ja när han skulle dela ut dumhet, vinglighet och trögtänkthet? Jag har glömt – och gud finns ju inte.

 

Nåväl, vad som skedde där borta för länge sen får vi aldrig svar på men det ledde hur som helst till att en helt vanlig människa blev väldigt klantig.

 

Jag tror de första åren ändå var lite lighta, inte så farliga liksom. Minns att mamma kallade mig räddhare så antagligen hade jag fått en släng av det också. Men när jag började närma mig tiden då man skulle bli sambo bröt det ut på riktigt

 

Det har tagit mig 30 år att kunna skratta åt mig själv. T r e t t i o. Mitt ansikte har skiftat från rött till likblekt av skam och ilska över mig själv. Nu fnissar jag mest. 

 

Jag böjde mig ner och skulle plocka upp något från golvet och slog huvudet i soffbordet. Låtsades naturligtvis inte som någonting men den nyblivna sambon sa ” slog du i huvudet?” direkt. Jag svär på att han hade ett leende på läpparna. Det gick aldrig att mörka någonting heller, det var falkögon. ( förresten säger han att det var inte bara en gång det hände)

 

Bråttom till affären och plötsligt befinner jag mig stående med bildörrshandtaget i handen…och några veckor senare bröt jag av backspegeln på samma bil. Opel Omega. Tidlös design. Jojo. Alltså skammen i att gå in och berätta…och få se minen hos någon som just där och då gav upp hoppet om mig.

 

Slagit ut en svindyr riesling i tangentbordet på laptopen. Skammen…i att gå till en firma och lämna in datorn och mannen i butiken frågar vad som hänt. Jag tittade mig förtvivlat omkring för jag hade hoppats vara ensam i butiken. Böjde mig fram och viskade ” riesling”.  Mannen: ” haha ja det var i alla fall inte grogg, det är ännu värre…”

 

Har jag en enda gång i mitt liv köpt en fin blus på boutique ja då hamnar den mystiskt nog bland mina färgglada sjalar och följer med i tvätten så den blir förstörd och jag får färga om den…

 

Jag har köpt nya fina skor och snubblat i trappan till en restaurang, där och då utfört en liten dans med duns som slut och förstört de nya fina skorna. Denna lilla historia medförde också att mina barn ännu efter 10 år tar min hand och ska leda mig upp för trappen när vi går dit.

 

På den tid jag jobbade som biljettförsäljare hade man snygg kavaj och väst och kjol och pumps och den där %&##”% västen knäppte jag ihop med kavajen mer än en gång. Och ingen av mina jobbarkompisar sa något heller, utan jag fick själv inse det framför spegeln i omklädningsrummet och stora skadeglada leenden mötte mig.

 

Haft två streck med craime fraiche i ansiktet när jag jobbade ensam och sålde biljetter och fick äta lunch mellan kunderna. Ingen kund sa något heller. Jag fick själv känna att det började strama konstigt i ansiktet.

 

Det finns två saker som konkurrerar om ”värsta” platsen. Det är när jag lyckades få på mig två olika skor när vi skulle på yngste sonens fotbollsmatch i Nyköping och jag var ganska ensam Oxelösundare. Kände mig liksom som att jag inte platsade in bland trendiga Nyköpingsföräldrar. Befinner mig på citygross och plockar ner mina varor för att åka till matchen och när jag sänker blicken ser jag att jag har två olika skor.

 

Jag klarade inte av att åka till den matchen kan jag säga. Och jag säger inte heller hur fort jag körde på motorvägen för att åka hem och byta skor och åka tillbaka och gå in oberörd. Men att mannen jag var gift med smsade och frågade var jag var ett antal gånger minns jag. Det tog mig veckor att bearbeta denna händelse.

 

Den andra värsta har också med ett karaktärsdrag att göra. Jag är rätt glupsk. Det har jag ärvt efter min mor. Hon gillade mat. Jag minns att sambon jag senare gifte mig med förundrat uttryck i ansiktet ganska snart efter vi träffats sa:

 

” vilka portioner hon äter din mor” .  50 kilo och åt som en elefant. #%¤/&´s orättvisa. 

 

Jag äter inte såna portioner men jag tar ofta in för mycket mat i munnen och sätter i halsen och börjar hosta eller tar något starkt typ sambal oelek eller wasabi och det låser sig i strupen och sen är den lunchen liksom över. Det är inte en gång det hänt. Och när jag vi då skulle träffa min äldste sons sambos föräldrar för första gången så fick jag strikta förhållningsorder av barnens fader. ”Sätt för fan inte i halsen nu” .  ( ja han svor)

 

Jodå. Vad gjorde jag? Första tuggan. Minns inte vad det var, men det var säkert någon sås jag skulle smaka på, jag älskar ju såser. Och fick kasta mig ut i hallen och hosta en stund och komma tillbaka med sminket rinnande. Och minerna. Minerna. Jag önskar jag hade fotat dem.

 

 

 

Nu är det såhär att jag bor fantastiskt fint ifall det undgått någon. Jag har bris jag har sol jag har lagom med rum och massor med fönster och fantastiska mönster av sol och skuggor. Öppen planlösning och fondtapet i sovrummet. 

 

Jag har havsutsikt och kaninsäkrad altan typ 8*4 m, bara det….ugn och rinnande vatten och dusch och toalett och jag kan öppna tvärdrag om jag vill. Jag har hängmatta och hängstol som jag kopplar upp i en hake och sitter och gungar i och filosoferar i.

 

Jag sover middag och snarkar i solen i en baden - baden varje dag det är lagom med sol för detta njutningsfulla tilltag.

 

Jag kan bada i havet när jag vill (ja ok Östersjön då). Har hela frysen full med mat och kylskåpet likaså vilket kanske tyder på en smula dåligt omdöme vad det gäller matinköp.

 

Är rätt social men hänger oftast upp filtar runt altanen när jag yogar, av hänsyn. Pratar med mina grannar och försöker att inte skrämma små barn i min närhet. Går till tvättstugan i elefantgrå mjukisar och papiljotter om jag behöver det. 

 

Men jag försöker sköta mitt. Källsortera och kasta allting på rätt plats jämt. Pratar med små barn på väg till och från dagis eller som leker när jag vill fota min vidunderliga utsikt.

 

Jag njuter av livet. Oftast. Och jag är rätt smidig. Om jag kan boka om min tvättid så skulle jag göra det om någon behöver den bättre. Och om någon skulle klaga på ogräset utanför min altan så skulle jag nog rensa det, fast jag inte måste. Jag byter gärna mina arbetspass med de som inte vill jobba sent.

 

Kanske är jag en smula för snäll och följsam.

 

För i går eftermiddag.

 

Då skrek någon på min gata på sina barn så dant så att till och med jag gick in och borstade tänderna och gick och la mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 Våga inte göra vågen åt värmeböljan! 

 -Varför står ni bara där? 

-Leker tafatt. 

 Vems var dagjämningen innan den blev vår?

 Vid renoveringen av HD hittades ett dittills okänt lagrum 

 Jag räfsar som en kratta. 

 Skyttegravad lax

 Snipa snippa snopp

Domare dum i knopp

 Nu när elen blivit så dyr har man inte råd att vara på lyset