söndag 19 september 2010

se det lilla...

Usch ja det är verkligen mörkt just nu, ser ingen ljusning alls.

Jag vet att jag är bra på att dra fram alla mörka texter och att jag har svårt att se det ljusa ibland. I går började allting väldigt bra, en underbar frukost med båda pojkarna, prat och skratt vid frukosten.

Att äta frukost i hop är inte nån självklarhet här i huset. I alla år har det praktiserats sportaktiviteter och de lediga dagarna har någon velat sova längre. Samma fall gäller vid middagen. om inte jag jobbar sent så är någon alltid borta, äter när de kommer hem. Det har jag fått acceptera, men inte varit glad åt.

Men jag gläds åt de gemensamma stunderna vid bordet. och att de blir glada när de ser mig glad. Jag påverkar alla i familjen med mitt humör.

Jag vet dock i mitt hjärta att vi inte lider brist på kommunikation fast vi inte sitter och äter ihop alltid. Jag sitter jämte minst vid datorn och blir visad fotbollstabbar och missar och roliga klipp och vi fnissar ihop och sen kommer alltid en utläggning om något.

Eller så står jag jämte när störst gör mat och berättar något för mig, störst sätter sig jämte mig vid datorn och berättar något, eller så kommer en harang om dagen eller ditten och datten i bilen om jag skjutsar.

Ibland får jag till och med veta mer än vad jag vill veta...det är kul, jag vet att de har förtroende för mig. Skönt.

Sånt kan man ju glädjas åt i den mörka natten. I vargtimmen. Den som aldrig släpper sitt grepp om mig.

lördag 18 september 2010

sent en lördagkväll

Min sårade hjärna tål inte hur mycket som helst längre, jag har lång startsträcka och djupa sår som ställer till det. Såren är läkta men ärren är kvar. Jag har jobbat 25 år och gjort en del, jag har slitit ut min hjärna till tinnitus - stadiet.

Jag balanserar ständigt på linjen av vad jag vill och vad jag kan och mina begränsningar som jag vill bejaka men har så svårt att våga erkänna.

Jag är en vek en, men jag vill ha sittplats här ändå, i det här livet, på den här vagnen. Vart den sen är på väg vet jag inte, men det känns inte som den är på väg mot stjärnorna. Och inte känns det som the sky is the limit längre, jag har utmanat mig själv så många gånger att jag börjar tappa orken.

Men man kanske ska vara glad för en skakig färd, så man känner att man lever.

Förra onsdagen grät jag. På Ica, i diskrummet, i fiskkylen, på toaletten. Jag torkade tårarna kvickt. Vem behöver se dem? Ingen, de är bara mina.

För jag har fått så fina ord av kunder som tyckte det var kul att jag var tillbaka, och även ett par arbetskamrater tyckte det var tur att jag fanns och kunde jobba. Jag fick känna mig lite behövd igen. Inte glömd.

Och jag förbannar att jag är så lamslagen och nedslagen av livet. Att vänliga ord driver mig till tårar.

För byråkratin och pappersarbete kan ställa till det. För arbetsgivare och för dig. Självklart ska arbetsgivaren sköta sig, självklart ska den anställde, medborgaren i Svea AB sköta sig.

I Svea AB ska vi rätta in oss i ledet och hålla käften. Eller ifrågasätta rätt instans.

Att min sista arbetsgivare inte kan anställa mig på ogaranterade timmar för handels sätter stopp för det. Det är antagligen för att skydda mig från att bli utnyttjad, så visst, jag kan inte klaga. Men att han för varje gång han vill anlita mig måste skriva ett nytt anställningsavtal som jag ska skicka in till a-kassan för att de ska ha rätt uppgifter på mig retar mig, för att jag blir oattraktiv. Han kanske hellre anlitar någon som han slipper hålla på sådär med. Och sedan, efter ett tag måste han skriva i ett arbetsgivarintyg som visar att jag verkligen varit där de timmarna han angett på första pappret.

Som jag också måste skicka till kontrollmyndigheten arbetsförmedlingen. ”Ett anställningsbevis är ju inte ett bevis på att du har varit där”, sa hon glättigt.
Jag är 45 år, varför skulle jag ljuga om min försörjning, tror de det? Fast hon ändrade sig sen när hon såg min oförstående min. Tror jag. Hon ändrade i alla fall någonting i datorn. ” Vi tar det så”.

Och allt detta trots att jag inte får ett öre från a-kassan de veckor jag jobbar. Så mycket jobb för ingenting. Så fruktansvärt nedslående onödigt. Och skulle jag göra fel på något så antar jag att jag måste gå in och rätta mina kort och skriva förklaringar till varför det blivit fel. Trots att jag inte får ett öre från dem.

Fy fan för dessa regler, de står mig upp i halsen. Jag har hittat det bästa jobb jag någonsin haft efter 25 år i arbetslivet. Och jag kan inte få ha en fot kvar där, för jag kan inte försörja mig på luft. Jag kanske får en dags arbete per vecka eller tre dagar. Eller ingenting vissa veckor och heltid sen. Men jag orkar inte leva så. Så jag fortsätter söka mig runt runt, med förhoppningen att jag en dag ska slippa lära mig nytt, slita sönder hjärnan mer.

Jag är värd att ha ett liv utan oro. Vi behöver inte leva i lyx, vi vill bara slippa vara oroliga. Jag och många fler vanliga. Vi vill jobba, kunna försörja oss, det är inte så att vi vill lyfta bidrag. Vi vill kunna försörja oss själva.

Kan någon förstå detta? Känns som om själen dör långsamt. Blir svart och fylld av hat.

jag visste inte...

Jag visste inte… herregud…

Det var sorgligt att hoppa av karusellen och bli arbetslös första gången, att inse att man misslyckats med att inrätta sig i ledet, tiga och hålla käften. Att man tagit så mycket stryk under så många år att man inte orkade mer, det var hårt. Och jag begrät tingens tillstånd i många år innan jag klev av.

Jag hittade nytt, jag pluggade, försökte skapa mig något. Slet ett tag med jobb och plugg och barn och familjen och Livet. Lyckades och misslyckades, livet jävlades lite, eller…jag hade inte förmågan att förhålla mig till det.

Och jag visste inte. Att allt kunde bli värre. Jag trodde jag var på botten.
Ny regering, nya regler. Hårdhandskar mot arbetslösheten. Mot de som går på a-kassa. På grund av att man är sist anställd och inte kan stämpla upp längre så tvingas man säga upp sig. Man går hemma, får en coach, får hopp, blir taggad, ser senare sanningen i vitögat.

Det kan bli värre. Men jag visste inte det.

Det var sorgligt att bli arbetslös. Att tvingas säga upp sig för att jag inte hade tillräckligt med försörjning. Begråta och bearbeta det som skett och hänt i mitt liv. Att få komma tillbaka till livet, förstående arbetsförmedlare, eget fixat praktikplats och ett sommarjobb, 45 år.

Trodde jag. Fick skylta mig på foto med 16-25 åringar…

Jag visste inte att det kunde bli värre. Det kan det.

Jag vet att jag har slitit i alla år hos två olika arbetsgivare och fått behov av stresshantering. Det funkar inte. Jag klarar inte livet on my own alltid. Så sorgsen dag.

För allt kan bli värre. Tumskruvarna kan dras åt, bandet runt hjärtat snörps åt hårdare. Jag är bara tacksam att jag har en familj, man och två underbara barn.
Under det senaste halvåret har jag fått höra så fina ord från kunder och sett leenden och fått klappar av uppmuntran från kunder, folk har sagt att jag är rätt människa på rätt plats här, folk har saknat mig på min gamla arbetsplats, och folk har grattat mig för att ha stuckit och hittat rätt. Jag trivs och vill vara där och jag vill definitivt inte ha ont i hjärtat mer.

Ska jag ha ont i hjärtat för min egen skull längre? Är jag värd det här!?

Jag är 45 år och svär inte oftast inte inför mina barn. Men jävla satans helvetes a-kasseregler. Jag kan inte leva såhär. Jag vill leva, må bra. Ha kul på mitt jobb, varför ska jag inte kunna det? Varför ska det vara så omöjligt?

Det gör ont att leva, så fruktansvärt ont så det hugger i hjärtat ibland. För min skull, för de i Svea rike som har det såhär. Att tvingas säga nej till ett jobb för att man inte vet om man får pengar så man klarar sig.

Jag gråter ibland. Tycker synd om oss, vi som lever här och nu. Det är inte alltjämt en bra värld.

depptankar igen

Verklighetens folk i möjlighetens Sverige. Politikerna har myntat detta begrepp.

Till den skaran tänker jag ansluta mig, jag lever på 65 % av dagsförtjänsten. Jag är verklighetens folk, idag.

Företag anställer inte idag, man går runt på minsta möjliga personal, tar in på timmar och fördelar det som finns rättvist. Helt ok. Det köper jag.

Men hur ska jag kunna hitta ett jobb jag orkar med, som kroppen fixar och jag ändå kan trivas i litegrann.

Jag har jobbat på SJ i 18 år. Jag vill äntligen få ha roligt på mitt jobb, jag vill skratta, skämta med folk, känna mig uppskattad och jag vill inte aldrig någonsin mer få skäll för något jag inte rår för. Jag orkar inte det. Kroppen har ett larmläge fortfarande den är i larmberedskap för stressiga situationer, den vill fly, jag får andnöd, det snörper sig i bröstet.

Jag vill verkligen inte se hatfyllda människor i ögonen mer, jag vill inte höra nedlåtande ironiska människor trampa på mig, jag vill se leende människor som säger tack. Inte de som önskar mig en jävla dag, eller önskar att de gör det besvärligt för mig.

Jag kommer aldrig mer sätta min fot i transportbranschen.

Jag ser så många systrar och bröder som kommer från stressiga jobb som inte ens kan välja vilket pålägg de ska ha om jag ställer för många frågor eller tittar på dem lite för länge. Däremot vill de gärna prata allvar. Och jag önskar jag då hade tiden, att sitta ner och lyssna. Att begråta faktumet att de är närapå slut, som jag var en gång.

De har stressat sönder sig. De har varit på botten och vänt. Som jag. segar sig sakta tillbaka till livet.

Att ta en timanställning på mindre än halvtid är svårt för jag kan inte försörja mig på eventuellt en eller två dagars arbete per vecka. Ska verkligen mina barn avstå sin för kroppen viktiga träning och glädjen det innebär att tillhöra ett lag för att vi inte har råd och senare möta allt som blir av att inte röra på sig?

De är inte ansvariga för mina val. Att jag blev sönderstressad av SJ och nu arbetslösheten och försöken att komma igen och tillbaka och skapa mitt liv har inneburit mer stress för oss alla. Det är jag som knappt orkar fylla hjärnan med mer kunskaper. Det är så fullt därinne, det tar på mina krafter att börja om hela tiden, fylla mig med nytt och fräscht och le och se glad ut.

Det tar på krafterna att vara sist på listan med lägsta lönen. 45 bast.

Så att ni vet.