Störande ljud i skolan ger sämre kvalitet
2010-01-21 11:04
- Att två tredjedelar av lärarna anser att ljudmiljön är ett vardagsproblem visar att arbetsmiljön i våra skolor på långa vägar inte motsvarar vad man kan kräva av ett modernt arbetsliv och en bra skola, säger Eva-Lis Sirén, ordförande i Lärarförbundet.
Hörselskadades Riksförbund (HRF) presenterar i dag en rapport om störande ljud och samtalsvänliga ljudmiljöer. De har låtit intervjua ett stort antal individer, däribland ca 600 lärare om hur de upplever sin ljudmiljö:
· 2 av 3 lärare anser att ljudmiljön är ett problem varje dag/varje vecka.
· 63 procent anser att ljudmiljön gör dem trötta
· nästan 60 procent har svårt att höra vad eleverna säger.
· 71 procent får aldrig kontrollera sin hörsel på jobbet.
· över 70 procent av kommunerna gör aldrig eller sällan kontroller av skolans ljudmiljö.
- Ju sämre ljudmiljön är, desto sämre blir undervisningens kvalitet. Det drabbar dessutom lärare och elever i form av stress och högre sjukfrånvaro, säger Eva-Lis Sirén.
Lärarförbundet har redan tidigare föreslagit att ROT-avdraget för renovering och ombyggnationer även ska kunna användas för att rusta upp skolornas lokaler. Det skulle ge många kommuner en möjlighet att ta itu med det eftersatta underhållet.
- Våra politiker måste ta arbetsmiljöproblemen på allvar både för lärarnas och elevernas skull, säger Eva-Lis Sirén.
I Lärarförbundets utbildningsmaterial ”Ljud och oljud” kan lärare få råd och tips om vad de ska vara uppmärksamma på när det gäller sin hörsel och hur de kan förbättra sin ljudmiljö. I stödmaterialet ”Rösten” finns metodstöd kring hur lärare kan använda rösten på ett skonsamt sätt. Se vidare www.lararforbundet.se.
Upplysningar: Claes Nyberg, presschef Lärarförbundet, 08-737 69 02
söndag 24 januari 2010
tankens kraft på facebook
Marcus Hedén den 5 september 2009 kl. 14:34 Svara
Skapa en må-bra-knapp!
Låt tumme och pekfinger mötas på höger hand. En lätt beröring där du känner varje liten nyans i huden.
-detta fortsätter du med under hela övningen. Detta blir din må-bra-knapp som du efter att ha övat några gånger bara kan "trycka på" (dvs göra samma rörelse) för att känna lycka, glädje, styrka eller vad du vill!
Slut ögonen.
Tänk på något härligt stärkande underbart du varit med om. Gå genom minnet och känn efter hur det kändes
att uppleva det. Vilka kläder hade du på dig? Vilken temperatur - kommer du ihåg hur luften kändes mot din hud?
Hur såg omgivningen ut?
Fördubbla känslorna.
Låt minnet bli ljusare. Det är ett behagligt ljus, som blir starkare och starkare. Detaljer i omgivningen börjar försvinna. Du är mycket medveten om de positiva känslorna.
Minnet försvinner i ett starkt ljus. Kvar är känslorna.
Öppna ögonen och skaka händerna för att släppa kontakten.
----
Gör detta 2 gånger idag och 2 gånger imorgon. När du sedan känner dig låg, ledsen, trött, grinig eller vad som helst negativt, så låter du bara tumme och pekfinger mötas på samma sätt, och många av känslorna kommer rinna över dig..
.. och och du har skapat en "må-bra-knapp".
Tack för att ni lyssnar
Marcus
Skapa en må-bra-knapp!
Låt tumme och pekfinger mötas på höger hand. En lätt beröring där du känner varje liten nyans i huden.
-detta fortsätter du med under hela övningen. Detta blir din må-bra-knapp som du efter att ha övat några gånger bara kan "trycka på" (dvs göra samma rörelse) för att känna lycka, glädje, styrka eller vad du vill!
Slut ögonen.
Tänk på något härligt stärkande underbart du varit med om. Gå genom minnet och känn efter hur det kändes
att uppleva det. Vilka kläder hade du på dig? Vilken temperatur - kommer du ihåg hur luften kändes mot din hud?
Hur såg omgivningen ut?
Fördubbla känslorna.
Låt minnet bli ljusare. Det är ett behagligt ljus, som blir starkare och starkare. Detaljer i omgivningen börjar försvinna. Du är mycket medveten om de positiva känslorna.
Minnet försvinner i ett starkt ljus. Kvar är känslorna.
Öppna ögonen och skaka händerna för att släppa kontakten.
----
Gör detta 2 gånger idag och 2 gånger imorgon. När du sedan känner dig låg, ledsen, trött, grinig eller vad som helst negativt, så låter du bara tumme och pekfinger mötas på samma sätt, och många av känslorna kommer rinna över dig..
.. och och du har skapat en "må-bra-knapp".
Tack för att ni lyssnar
Marcus
tankens kraft på facebook
Är du en astronaut?
Vi har två sorters människor här i världen. Astronomer och Astronauter.
Astronomerna sitter bekvämt och kikar på stjärnorna och planeterna genom sina kikare. De skriver ned och beundrar deras skönhet.
Astronauterna säger: jag måste åka dit. Dom tränar, studerar och lär nytt hela tiden för att få åka ut bland stjärnorna.
Drömmar dör inte på grund omständigheter. Drömmar dör inte på grund av misslyckande. Inte heller av otur. Drömmar dör när vi slutar försöka.
Vad har du för drömmar i livet? Siktar du mot stolen och kikaren eller mot stjärnorna?
Marcus Hedén
Vi har två sorters människor här i världen. Astronomer och Astronauter.
Astronomerna sitter bekvämt och kikar på stjärnorna och planeterna genom sina kikare. De skriver ned och beundrar deras skönhet.
Astronauterna säger: jag måste åka dit. Dom tränar, studerar och lär nytt hela tiden för att få åka ut bland stjärnorna.
Drömmar dör inte på grund omständigheter. Drömmar dör inte på grund av misslyckande. Inte heller av otur. Drömmar dör när vi slutar försöka.
Vad har du för drömmar i livet? Siktar du mot stolen och kikaren eller mot stjärnorna?
Marcus Hedén
lördag 23 januari 2010
tankens kraft på facebook
Marcus Hedén den 6 oktober 2009 kl. 23:04 Svara
Affirmationer - att upprepa en mening om och om igen - är bra både för att träna in nya automatiska tankar som hjälper dig men också för att utforska vad för inre sanningar du har. Om du läser en mening, säger tanken för dig själv, och känner ett motstånd.. kanske i form av en automatisk tanke som säger: det är inte du, så blir det inte.. eller en inre bild som "visar" för dig att meningen du just sagt inte är sann.
Om du känner ett sådant motstånd behöver du träna på just den tanken.
Prova att upprepa dessa tankar för dig själv (inom parantes står det tillstånd då du kan ha nytta av just dom tankarna).
(Stress)
-Jag andas och blir lugn.
-Min hälsa kommer först.
-Bris i ansiktet och jorden under fötterna.
-Jag är harmonisk.
-Jag förtjänar hälsa och glädje.
(Rädd att du är sjuk/hypokondri eller Ångest)
-Jag litar på min kropp.
-Jag kan hantera alla känslor.
-Jag är stark och trygg.
-Jag kan ha starka känslor och slappna av.
-Jag förtjänar glädje.
(Depresssion eller nedstämdhet)
-Jag är nöjd med mitt liv.
-Jag ser fram mot många härliga upplevelser.
-Jag gör alltid mitt bästa.
-Jag är utan skuld.
-Jag förtjänar glädje.
(bli mer positiv?)
-Jag ser alltid det ljusa i livet.
-Jag ser alltid möjligheterna.
-Vad som än händer så blir det bra.
-Jag förtjänar glädje.
(Ensamhet)
-Jag har många goda vänner.
-Jag är trygg i mig själv.
-Folk tycker om mig för den jag är.
-Jag träffar nya vänner varje dag.
Marcus Hedén
Affirmationer - att upprepa en mening om och om igen - är bra både för att träna in nya automatiska tankar som hjälper dig men också för att utforska vad för inre sanningar du har. Om du läser en mening, säger tanken för dig själv, och känner ett motstånd.. kanske i form av en automatisk tanke som säger: det är inte du, så blir det inte.. eller en inre bild som "visar" för dig att meningen du just sagt inte är sann.
Om du känner ett sådant motstånd behöver du träna på just den tanken.
Prova att upprepa dessa tankar för dig själv (inom parantes står det tillstånd då du kan ha nytta av just dom tankarna).
(Stress)
-Jag andas och blir lugn.
-Min hälsa kommer först.
-Bris i ansiktet och jorden under fötterna.
-Jag är harmonisk.
-Jag förtjänar hälsa och glädje.
(Rädd att du är sjuk/hypokondri eller Ångest)
-Jag litar på min kropp.
-Jag kan hantera alla känslor.
-Jag är stark och trygg.
-Jag kan ha starka känslor och slappna av.
-Jag förtjänar glädje.
(Depresssion eller nedstämdhet)
-Jag är nöjd med mitt liv.
-Jag ser fram mot många härliga upplevelser.
-Jag gör alltid mitt bästa.
-Jag är utan skuld.
-Jag förtjänar glädje.
(bli mer positiv?)
-Jag ser alltid det ljusa i livet.
-Jag ser alltid möjligheterna.
-Vad som än händer så blir det bra.
-Jag förtjänar glädje.
(Ensamhet)
-Jag har många goda vänner.
-Jag är trygg i mig själv.
-Folk tycker om mig för den jag är.
-Jag träffar nya vänner varje dag.
Marcus Hedén
torsdag 14 januari 2010
lösryckta meningar
”Man hörde och såg alla chefer som betedde sig så himla fel, fel för att de inte kunde handskas med ett chefskap, för mig är en chef en som på ett lugnt och sakligt sätt framför sitt budskap, inte skär och skär... utan de ska tillhandahålla motivation, se individen få den att växa och känna ansvar, inte såga vid fotknölarna!”
” ostöttad… jag såg bristerna och dryftade det.. jag var inte på deras sida”
”Hon tror inte att jag kommer att klara de ökande krav som ställs på en butiksansvarig på en Beta station. Hon slingrade sig när jag frågade om det berodde på att jag har gått i väggen eller rent ut min personliga förmåga. Vi hade telefonmöte på Previa igår, jag, min läkare, psykolog och … Det hörs att hon är pressad uppe ifrån”
”det är ju det bästa med allting, jag slipper gå dit längre. Fan trodde väl aldrig att jag skulle känna så nån gång. Nu gäller det bara att orka gå dit tom vecka 29”
”jag sa faktiskt inte så mycket mer än att jag tyckte att jag har blivit illa behandlad. Hon säger ändå bara att; nä så är det inte, det är absolut inte för att du har varit sjukskriven....!
Lösryckta meningar ur en en väns 25 –åriga arbetsliv varav åtta i kaos Hon var i många år anställd vid SJ, nedskuret successivt under årens lopp, kryllandes av chefer som försökte lappa och laga, komma med nya galna idéer som ingen i personalen gillade, men var tvungna att genomföra. Man bytte taxesystem, höjde och sänkte biljettpriser hur som helst och ingen kunde längre förstå och försvara.
Sämre kvalité och ofta förekommande förseningar, ensamarbetande personal, ett trafikkontor där de också jobbade ensamma och slet. Utsatthet och bedrövelse.
Vännen fick sin guldklocka under uppsägningstiden. Hon fick hämta den i kassaskåpet på sitt gamla jobb, det fanns inte tid till annat för cheferna. Inte ett personligt tack. Hon jobbade 25 år på SJ men blev bortplockad för att hon visade sin svaghet och definierades som ”sjuk”, Som brukligt idag. Rehab- ja- för kort- hann inte bli riktigt ok efteråt- sen då? Bort - paria.
Hur är detta möjligt? Omänsklighet har varit detta bolags bidrag till klimatet i Sverige. Att behandla sin personal på detta vis är förfärande, och det är säkert inte det enda bolaget i Sverige. Omänskligt är det att företag tillåts sätta upp dessa regler utfärdade av myndigheter i Svea AB. Regler utfärdade av politiker att gälla människor i Svea AB, det kan man aldrig svära sig fri ifrån.
Alla beslut är fattade av människor. Och genomförs av människor.
Om vi ska få ett klimat som vi ska orka leva i måste vi alla bidra, inte fortsätta skära och pressa, vi måste ha förhållanden för företagen som de kan leva i. Något så illa skött som privatiseringen av statliga bolag står väl inte att finna i historien. Slakt kan man kalla det. Ett under att de har personal kvar. Men det är säkert mer personalomsättning nu, de orkar inte stanna så länge idag och nu kallar man det bra, ”man ska byta arbetsplats ofta för då utvecklas man mer” .
Jo om man tror tillräckligt mycket på det så blir det sant. Sanningar som uttalas tillräckligt ofta blir sanna.
Vem förstår att det behövs en mix av också erfaren personal till de nytänkande, till de nya, de som orkar ett tag till. Tänk om det fanns en anställning under en period som var anpassad till personen, att inte alla alltid måste vara på topp.
Det finns ingen i hela världen som orkar livet ut i samma tempo i detta omänskliga kalla Sverige.
Vet inte vilket som är värst, det finns säkert de som med berått mod skrattar bakom ryggen på de som vill gå andra hållet. Och gör sig lustiga på deras bekostnad. Men jag är övertygad om att vekligheten hinner ifatt dem också.
” ostöttad… jag såg bristerna och dryftade det.. jag var inte på deras sida”
”Hon tror inte att jag kommer att klara de ökande krav som ställs på en butiksansvarig på en Beta station. Hon slingrade sig när jag frågade om det berodde på att jag har gått i väggen eller rent ut min personliga förmåga. Vi hade telefonmöte på Previa igår, jag, min läkare, psykolog och … Det hörs att hon är pressad uppe ifrån”
”det är ju det bästa med allting, jag slipper gå dit längre. Fan trodde väl aldrig att jag skulle känna så nån gång. Nu gäller det bara att orka gå dit tom vecka 29”
”jag sa faktiskt inte så mycket mer än att jag tyckte att jag har blivit illa behandlad. Hon säger ändå bara att; nä så är det inte, det är absolut inte för att du har varit sjukskriven....!
Lösryckta meningar ur en en väns 25 –åriga arbetsliv varav åtta i kaos Hon var i många år anställd vid SJ, nedskuret successivt under årens lopp, kryllandes av chefer som försökte lappa och laga, komma med nya galna idéer som ingen i personalen gillade, men var tvungna att genomföra. Man bytte taxesystem, höjde och sänkte biljettpriser hur som helst och ingen kunde längre förstå och försvara.
Sämre kvalité och ofta förekommande förseningar, ensamarbetande personal, ett trafikkontor där de också jobbade ensamma och slet. Utsatthet och bedrövelse.
Vännen fick sin guldklocka under uppsägningstiden. Hon fick hämta den i kassaskåpet på sitt gamla jobb, det fanns inte tid till annat för cheferna. Inte ett personligt tack. Hon jobbade 25 år på SJ men blev bortplockad för att hon visade sin svaghet och definierades som ”sjuk”, Som brukligt idag. Rehab- ja- för kort- hann inte bli riktigt ok efteråt- sen då? Bort - paria.
Hur är detta möjligt? Omänsklighet har varit detta bolags bidrag till klimatet i Sverige. Att behandla sin personal på detta vis är förfärande, och det är säkert inte det enda bolaget i Sverige. Omänskligt är det att företag tillåts sätta upp dessa regler utfärdade av myndigheter i Svea AB. Regler utfärdade av politiker att gälla människor i Svea AB, det kan man aldrig svära sig fri ifrån.
Alla beslut är fattade av människor. Och genomförs av människor.
Om vi ska få ett klimat som vi ska orka leva i måste vi alla bidra, inte fortsätta skära och pressa, vi måste ha förhållanden för företagen som de kan leva i. Något så illa skött som privatiseringen av statliga bolag står väl inte att finna i historien. Slakt kan man kalla det. Ett under att de har personal kvar. Men det är säkert mer personalomsättning nu, de orkar inte stanna så länge idag och nu kallar man det bra, ”man ska byta arbetsplats ofta för då utvecklas man mer” .
Jo om man tror tillräckligt mycket på det så blir det sant. Sanningar som uttalas tillräckligt ofta blir sanna.
Vem förstår att det behövs en mix av också erfaren personal till de nytänkande, till de nya, de som orkar ett tag till. Tänk om det fanns en anställning under en period som var anpassad till personen, att inte alla alltid måste vara på topp.
Det finns ingen i hela världen som orkar livet ut i samma tempo i detta omänskliga kalla Sverige.
Vet inte vilket som är värst, det finns säkert de som med berått mod skrattar bakom ryggen på de som vill gå andra hållet. Och gör sig lustiga på deras bekostnad. Men jag är övertygad om att vekligheten hinner ifatt dem också.
tisdag 12 januari 2010
lifevision.se
"Det största misstag vi gör i livet är att leva i konstant rädsla för att vi kommer göra ett."
- John C. Maxwell
- John C. Maxwell
onsdag 6 januari 2010
"Kraschen"
Kollade på dokumentären ”kraschen” häromdagen. Intressant.
”Volvo säger upp 1200”,” Det största enskilda varslet i Volvos historia” Så stod det att läsa i början av krisen i alla tidningar.
Volvo är Göteborg, det är Hisingen, det var en gång varumärket för Sverige, en trygghet för många människor direkt eller indirekt. Och Volvo likväl som alla andra stora industrier, det är så sorgset när de slaktas, tänk om SSAB tänkte man då, hur blir det med den här bygden?
Varslen har duggat tätt i Volvos kölvatten och mycket har hänt sen krisen började. Det är människor mitt i sitt liv, med sina drömmar störtade, deras sorg, deras trygghet, deras illusioner gick sönder.
Och så här är det överallt i världen, chefen säger ” vi gör det av goda skäl, inte för att öka lönsamheten, vi gör det för att överleva, är man inte tillräckligt rädd kan man inte leda ett företag genom det här, för det är otäckt, både volvoanställda och andra är rädda”.
Och så här sa de på SJ också under slakten. Vi måste krympa kostymen, bli konkurrenskraftiga. Och sen när det visar sig att det inte gick då säger man upp igen. De utslitna, de som gett, kämpat och hoppats få vara kvar. Slakten har hållit på långe nu, posten, Telia, apoteket på gång, undra om det tar slut någon gång eller om framtiden är noga uttänkt av någon för länge sen som sitter och gottar sig?
”Ett företag med moral nu ingen moral, de gör precis som de vill” säger en kvinna.
En som inte kunde tänka sig förr att bli taxichaufför söker nu det, och spårvägare, han har skulder och räkningar på mer än vad a-kassan ger.
En fick jobb som ordermottagare för att han kan danska. ”Vi har så mycket finhet här att det känns fel. Känner mig som en slav som fått min frihet. Nånting måste vara fel…det är ju patetiskt, slippa blåkläderna..”
Arbetsförmedlaren som sprudlar, vad vill du egentligen längst inne? Det är patetiskt om något…
Maud Olofsson skymtar förbi ”varje kris är också en möjlighet”.
”Jag tycker det är förfärligt som det har blivit med vissa saker. Det är nästan så man undrar om det inte är läge för revolution". Janne Pettersson på Biltrimningen har mycket filosofiska funderingar om alla som blir utan där båda jobbar på Volvo. Anekdoten om skomakare och bilreparatörer är de som har det bra nu, folk har inte råd att köpa nya skor, det är förfärligt. Den är grym.
Han tror inte heller att det bara har med bostadsmarknaden i USA, ” stora krig kostar mycket pengar, det är de inte intresserade av att berätta om, de som förstår”
Så hemskt hur dessa individer blev inkallade en och en från sina banor, stanna eller gå. Listor med ikryssade alternativ på förmågor och karaktärsdrag skymtar förbi i dokumentären och jag skulle kunna dö för att se dem, titta på hur enkelt man kan välja och välja bort människor.
Och så slutar det. Spännande fortsättning följer, människoöden mitt i livet. Vem behöver romaner och deckare, verkligheten är värst!
Jag hoppas det kommer något gott ur detta för dessa människoöden. Det är svårt att se att drömmar ska slå in idag.
”Volvo säger upp 1200”,” Det största enskilda varslet i Volvos historia” Så stod det att läsa i början av krisen i alla tidningar.
Volvo är Göteborg, det är Hisingen, det var en gång varumärket för Sverige, en trygghet för många människor direkt eller indirekt. Och Volvo likväl som alla andra stora industrier, det är så sorgset när de slaktas, tänk om SSAB tänkte man då, hur blir det med den här bygden?
Varslen har duggat tätt i Volvos kölvatten och mycket har hänt sen krisen började. Det är människor mitt i sitt liv, med sina drömmar störtade, deras sorg, deras trygghet, deras illusioner gick sönder.
Och så här är det överallt i världen, chefen säger ” vi gör det av goda skäl, inte för att öka lönsamheten, vi gör det för att överleva, är man inte tillräckligt rädd kan man inte leda ett företag genom det här, för det är otäckt, både volvoanställda och andra är rädda”.
Och så här sa de på SJ också under slakten. Vi måste krympa kostymen, bli konkurrenskraftiga. Och sen när det visar sig att det inte gick då säger man upp igen. De utslitna, de som gett, kämpat och hoppats få vara kvar. Slakten har hållit på långe nu, posten, Telia, apoteket på gång, undra om det tar slut någon gång eller om framtiden är noga uttänkt av någon för länge sen som sitter och gottar sig?
”Ett företag med moral nu ingen moral, de gör precis som de vill” säger en kvinna.
En som inte kunde tänka sig förr att bli taxichaufför söker nu det, och spårvägare, han har skulder och räkningar på mer än vad a-kassan ger.
En fick jobb som ordermottagare för att han kan danska. ”Vi har så mycket finhet här att det känns fel. Känner mig som en slav som fått min frihet. Nånting måste vara fel…det är ju patetiskt, slippa blåkläderna..”
Arbetsförmedlaren som sprudlar, vad vill du egentligen längst inne? Det är patetiskt om något…
Maud Olofsson skymtar förbi ”varje kris är också en möjlighet”.
”Jag tycker det är förfärligt som det har blivit med vissa saker. Det är nästan så man undrar om det inte är läge för revolution". Janne Pettersson på Biltrimningen har mycket filosofiska funderingar om alla som blir utan där båda jobbar på Volvo. Anekdoten om skomakare och bilreparatörer är de som har det bra nu, folk har inte råd att köpa nya skor, det är förfärligt. Den är grym.
Han tror inte heller att det bara har med bostadsmarknaden i USA, ” stora krig kostar mycket pengar, det är de inte intresserade av att berätta om, de som förstår”
Så hemskt hur dessa individer blev inkallade en och en från sina banor, stanna eller gå. Listor med ikryssade alternativ på förmågor och karaktärsdrag skymtar förbi i dokumentären och jag skulle kunna dö för att se dem, titta på hur enkelt man kan välja och välja bort människor.
Och så slutar det. Spännande fortsättning följer, människoöden mitt i livet. Vem behöver romaner och deckare, verkligheten är värst!
Jag hoppas det kommer något gott ur detta för dessa människoöden. Det är svårt att se att drömmar ska slå in idag.
De små grejerna i det stora livet...
Alla år, alla veckor, alla dagar alla sekunder, alla hundradels sekunder som vi lever är enbart skärvor av vårt liv, våra syner på världen genom tidningar och tv är bara en tolkning, en tillfällig bild, vår provisoriska sanning, tills vi begriper sanningen. Den lägger sig inte ofta inte tillrätta förrän långt senare, då nya fakta uppkommit. Den lägger sig heller inte tillrätta utan att vi ifrågasatt den ett antal gånger . Prövat och vägt för eller emot.
Och en dag så fryser bilden, vi stannar upp, fogar samman alla bilder, känslor och tankar från bilderna vi matats med och åsikterna vi lyssnat på och startar upp den omgjorda, egna versionen, den som då i det ögonblicket blir sann. Då. I ett ögonblick, när budskapet står i eldskrift framför dig, då har helheten infunnit sig.
Då du inte längre behöver räkna skärvorna eller vara medveten om dem längre. Och –i sanningen –är det kanske bättre att låta hundradelarna stanna i sportvärlden, där de gör mest nytta.
Livet är det hela, det sanna, det vi skapar och väljer bort. Livet är där vi är, framför stupet, på toppen, nära botten, ovanpå mitten, under molnen…
Då är livet sant, fåglarna sjunger i buskarna, vattnet porlar i bäcken, en beskådad vy över viken är vackrare än någonsin förr. Jag älskar stunden då man lever nu men också kan se livet i 360 grader. Det som varit och det som ska till. Och att se sig själv mitt i livet, på väg att ta nästa trevande steg, in i framtidens oändlighet. För det kommer en dag då man inte ens blir däckad av att förkylningen dyker på en, att kylen går sönder mitt i julen och man är arbetslös.
Jag älskar äntligen att inte veta något om de trevande stegen och vart stigen ska leda mig för nu har jag äntligen hopp om flyt på floden. Jag simmar inte motströms längre.
Jag har alltid och utan framgång eftersträvat att insikterna ska komma som blixtar och utan framgång försökt mota bort dem nattetid. För nattetid är tid för livgivande sömn.
Carl – Einar Häckner. I somras såg jag hans "De små grejerna" på Lisebergs stora scen. Häromdagen fick jag se honom i repris. Han är så rar, och så spröd och så galen. Han är allt, allvar, skratt. Mitt i sin sprödhet så pratar om detta det viktigaste i livet. ”det är de små grejerna som är viktiga, hålla en hand och ha det bra tillsammans”.
”Ibland är livet tomt men det är fullt av jävelskap på nätterna.”
Det är ju precis så det känns när man kommit till insikt, att har man det inte bra därhemma med de nära och kära då har man ingenting. Vi måste vårda relationerna, njuta av nuet och prata så att alla förstår vad som är värt något, ge våra kunskaper vidare till våra barn, bekämpa individualismen som härjar så fritt idag. Bekämpa det kvinnor gör mot varandra, det män gör mot kvinnor och kvinnor mot män, vad chefer gör mot anställda. Vad ungdomar och barn gör mot andra barn och ungdomar.
Delar ur slutmonologen:
”Vi skapar alla våra egna liv, kämpar oss till våra värderingar och sen blir man blåst på vägen ibland. Liksom av sig själv, man förlorar en vän, nån eller något ungefär som när hatten plötsligt åker av i en kraftig vindpust virvlar hatten iväg upp i luften virvlar den som en boll och sen springer du just efter den där hatten du ser ingenting annat än den hatten men då säger jag så här den där hatten borde försvinna för alltid för när världen rasar då är det viktigast med dem du har närmast, de nära och kära… För vi behöver alla ett sammanhang …
Vi påverkar våra liv med våra val men vi måste bara börja”, Det är de små grejerna som räknas”
En så klok man, önskar alla fick se och höra honom och lärde sig något. Att det är vi som skapar de liv vi vill ha och de värderingar vi vill leva efter!
Och en dag så fryser bilden, vi stannar upp, fogar samman alla bilder, känslor och tankar från bilderna vi matats med och åsikterna vi lyssnat på och startar upp den omgjorda, egna versionen, den som då i det ögonblicket blir sann. Då. I ett ögonblick, när budskapet står i eldskrift framför dig, då har helheten infunnit sig.
Då du inte längre behöver räkna skärvorna eller vara medveten om dem längre. Och –i sanningen –är det kanske bättre att låta hundradelarna stanna i sportvärlden, där de gör mest nytta.
Livet är det hela, det sanna, det vi skapar och väljer bort. Livet är där vi är, framför stupet, på toppen, nära botten, ovanpå mitten, under molnen…
Då är livet sant, fåglarna sjunger i buskarna, vattnet porlar i bäcken, en beskådad vy över viken är vackrare än någonsin förr. Jag älskar stunden då man lever nu men också kan se livet i 360 grader. Det som varit och det som ska till. Och att se sig själv mitt i livet, på väg att ta nästa trevande steg, in i framtidens oändlighet. För det kommer en dag då man inte ens blir däckad av att förkylningen dyker på en, att kylen går sönder mitt i julen och man är arbetslös.
Jag älskar äntligen att inte veta något om de trevande stegen och vart stigen ska leda mig för nu har jag äntligen hopp om flyt på floden. Jag simmar inte motströms längre.
Jag har alltid och utan framgång eftersträvat att insikterna ska komma som blixtar och utan framgång försökt mota bort dem nattetid. För nattetid är tid för livgivande sömn.
Carl – Einar Häckner. I somras såg jag hans "De små grejerna" på Lisebergs stora scen. Häromdagen fick jag se honom i repris. Han är så rar, och så spröd och så galen. Han är allt, allvar, skratt. Mitt i sin sprödhet så pratar om detta det viktigaste i livet. ”det är de små grejerna som är viktiga, hålla en hand och ha det bra tillsammans”.
”Ibland är livet tomt men det är fullt av jävelskap på nätterna.”
Det är ju precis så det känns när man kommit till insikt, att har man det inte bra därhemma med de nära och kära då har man ingenting. Vi måste vårda relationerna, njuta av nuet och prata så att alla förstår vad som är värt något, ge våra kunskaper vidare till våra barn, bekämpa individualismen som härjar så fritt idag. Bekämpa det kvinnor gör mot varandra, det män gör mot kvinnor och kvinnor mot män, vad chefer gör mot anställda. Vad ungdomar och barn gör mot andra barn och ungdomar.
Delar ur slutmonologen:
”Vi skapar alla våra egna liv, kämpar oss till våra värderingar och sen blir man blåst på vägen ibland. Liksom av sig själv, man förlorar en vän, nån eller något ungefär som när hatten plötsligt åker av i en kraftig vindpust virvlar hatten iväg upp i luften virvlar den som en boll och sen springer du just efter den där hatten du ser ingenting annat än den hatten men då säger jag så här den där hatten borde försvinna för alltid för när världen rasar då är det viktigast med dem du har närmast, de nära och kära… För vi behöver alla ett sammanhang …
Vi påverkar våra liv med våra val men vi måste bara börja”, Det är de små grejerna som räknas”
En så klok man, önskar alla fick se och höra honom och lärde sig något. Att det är vi som skapar de liv vi vill ha och de värderingar vi vill leva efter!
tisdag 5 januari 2010
summera...
Summera, det är vad man ska göra denna tid på året. Läsa bilagor med året som gått decenniet som gått. Det är både kul och sorgset att bli påmind om saker som hänt, det är allt bra mycket negativt som skrivs i media och som vi har upplever, vi medborgare i Svea AB.
Stress är något som tär på kroppen och dränerar en på energi och skapar näringsbrist i våra kroppar. På sn.se läser jag att sex av tio stressar på jobbet, enligt en undersökning från Previa. Det är mer än hälften. Filter saknas alltså för att inse att ett jobb är ett jobb, det ska man ha för att kunna ha en bra fritid. Vi har rätt att kunna gå till jobbet och sen gå därifrån och ägna oss åt det andra vi har i vårt liv, familjen.
Previaläkaren uppmanar arbetsgivarna att ge sin personal sammanhängande ledighet, så att de kan återhämta sig ordentligt.
Det kanske också skulle vara på sin plats att uppmana folk att inte spela duktiga och ställa upp till döds, för det som händer är att vi spelar så infernaliskt duktiga och tror att vi är oumbärliga och så ställer vi upp trots att kropparna säger ifrån på flera sätt, i omgångar. Vi går hem och lägger oss helt utmattade raklånga och gråter för att vi inte orkar mer, men ändå går vi dit, ställer upp ännu mer, låter oss utnyttjas. Varför?
Jo för att vi tror det ska ge oss fördelar längre fram. Vi ska visa våra framfötter i förhoppning att det ska ge något tillbaka,år ut och år in, tills allt därhemma har förfallit och dammat igen och relationerna med barnen och mannen är på upphällningen. För ett jobbs skull… för hoppet om en fast anställnings skull.
Men många gånger visar det sig att när det väl kommer till kritan, när man står inför faktum, så är det inte värt ett skit det man ställt upp, för ” det har alla gjort, ” alla har haft det jobbigt” och så vidare, så det kan kännas som om man är förbrukad, förminskad, fimpad, rökt…
Så många berättelser jag hört…
Och då, då, då ångrar man sig gruvligt. Då lovar man sig själv, att nästa jobb man får då ska man sätta tydliga gränser och visa att det är ett jobb, jag gör mitt bästa när jag är där, men jag behöver också återhämta mig ibland.
För det är ingen annan som gör det åt en. Stressen den framkallar man själv, inom sig, av alla krav att vara duktig. Men kraven är ens egna och sen hakar arbetsgivarna på och utnyttjar det. Småcheferna pressade av kraven, pressade av det som förväntas av dem. Alltför få tar personalen under vingarna de flesta inte, rädda om sina egna jobb? Jag skulle tro att de flesta tillhör den senare kategorin… får man en anställd som visar framfötterna är det klart man tar chansen.
Och så sitter vi där igen.
4 av 10 personer i Sörmland bland de företag de undersökte hade uppenbarligen styrka och kan värdesätta sig själv för den de är och blir kanske värderade också. Förhoppningsvis.
Allt är inte svart, det kanske kan förändras åt rätt håll, man vill ju inte sluta hoppas.
Stress är något som tär på kroppen och dränerar en på energi och skapar näringsbrist i våra kroppar. På sn.se läser jag att sex av tio stressar på jobbet, enligt en undersökning från Previa. Det är mer än hälften. Filter saknas alltså för att inse att ett jobb är ett jobb, det ska man ha för att kunna ha en bra fritid. Vi har rätt att kunna gå till jobbet och sen gå därifrån och ägna oss åt det andra vi har i vårt liv, familjen.
Previaläkaren uppmanar arbetsgivarna att ge sin personal sammanhängande ledighet, så att de kan återhämta sig ordentligt.
Det kanske också skulle vara på sin plats att uppmana folk att inte spela duktiga och ställa upp till döds, för det som händer är att vi spelar så infernaliskt duktiga och tror att vi är oumbärliga och så ställer vi upp trots att kropparna säger ifrån på flera sätt, i omgångar. Vi går hem och lägger oss helt utmattade raklånga och gråter för att vi inte orkar mer, men ändå går vi dit, ställer upp ännu mer, låter oss utnyttjas. Varför?
Jo för att vi tror det ska ge oss fördelar längre fram. Vi ska visa våra framfötter i förhoppning att det ska ge något tillbaka,år ut och år in, tills allt därhemma har förfallit och dammat igen och relationerna med barnen och mannen är på upphällningen. För ett jobbs skull… för hoppet om en fast anställnings skull.
Men många gånger visar det sig att när det väl kommer till kritan, när man står inför faktum, så är det inte värt ett skit det man ställt upp, för ” det har alla gjort, ” alla har haft det jobbigt” och så vidare, så det kan kännas som om man är förbrukad, förminskad, fimpad, rökt…
Så många berättelser jag hört…
Och då, då, då ångrar man sig gruvligt. Då lovar man sig själv, att nästa jobb man får då ska man sätta tydliga gränser och visa att det är ett jobb, jag gör mitt bästa när jag är där, men jag behöver också återhämta mig ibland.
För det är ingen annan som gör det åt en. Stressen den framkallar man själv, inom sig, av alla krav att vara duktig. Men kraven är ens egna och sen hakar arbetsgivarna på och utnyttjar det. Småcheferna pressade av kraven, pressade av det som förväntas av dem. Alltför få tar personalen under vingarna de flesta inte, rädda om sina egna jobb? Jag skulle tro att de flesta tillhör den senare kategorin… får man en anställd som visar framfötterna är det klart man tar chansen.
Och så sitter vi där igen.
4 av 10 personer i Sörmland bland de företag de undersökte hade uppenbarligen styrka och kan värdesätta sig själv för den de är och blir kanske värderade också. Förhoppningsvis.
Allt är inte svart, det kanske kan förändras åt rätt håll, man vill ju inte sluta hoppas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)