tisdag 31 januari 2012

Ledsen.

SKIT också. Vaknar och ska jobba 10-19. Ont. Känns som en kniv i ryggen igen.

Vet bannemej inte vad jag gjorde för fel igår.

Bakslag. Vill inte. Ledsen. Snacka om berg och dalbana hur kan det vara så bra ena dagen och så hemskt nästa?

Varför?

måndag 30 januari 2012

vilken dag!

Vilken dag! jag blir mer och mer uppfylld av den. Ska jobba i morgon så jag är så glad att jag lyckats fylla den med sånt jag ville. Och så glad jag blir när jag hittar en bra låt på spotify jag saknat, lyssnar just nu på Phish ”Bouncing around the room”, som jag gillar massor. Bättre med spotify för annars förlorar jag mig i videon och sen sitter jag där och har sökt upp tsunamies igen och blir så ledsen och sorgsen.

Jag vill ju vara glad i sinnet. Må bra och skratta lite, jag vill inte säga leka för jag är lite hämmad där. Gillar inte att leka lekar och rollspel och sånt. Där gör sig perfektionisten i mig sig påmind.

När jag mår bra mår resten av familjen bra märker jag. har en 14 åring som periodvis gör sig fri och då lider jag. Det var mer naturligt när den store blev stor att han gjorde sig fri. Nu har jag ju ingen liten kvar. Bara två grabbar som blir mer och mer lika varandra, som både ler vinnande leenden och tonårssurar ibland.

Men så är livet. Inte beständigt. En gång för länge sen stannade jag upp och släppe tage om min vilja och mina mål jag överlämnade mig till högre makter för att få hjälp och reparera mig jälv. Den trasiga slitna själen var utnött och förtvivlad och tröttheten var som en trång vidrig badmössa. Jag hatade att sova för det påminde mig om att jag måste sova, för att orka, jag orkade ju knappt upp. Jag var så nära kollaps och döden jag kunde komma tyckte jag, såg bara allt jag inte klarade eller ens orkade längre. Jag hade bara en massa varför i mig och inga svar, inte ett enda. De var så svart så svart, jag såg verkligen ingen utväg alls, och inte ens en avfart fanns det, bara dammiga bangårdar. Öde. Lika tomma som jag. Men jag drog i den där nödbromsen ordentligt, och sen vände livet. Sakta men säkert .

Inte ens mörkret varade för evigt fast jag trodde det.

Det var nog inte så lätt att tippa över mig på rätt sida, fylla mig med värdefullhet och lotsa mig tillbaka till dåtiden för att sen lotsa mig tillbaka och släppa mig i framtiden. För framtiden är ju här hela tiden. Om man kan leva i nuet. Det behövs inte så mycket mer än nuet. Jag vill inte veta något om framtiden. Inte ett något. Jag vill bara veta att någon går vid min sida och kan fånga upp mig.

Jag vill bara veta att jag är lycklig nu, med min familj och nära vänner och ett härligt jobb.

Och där är jag nu. På väg i livet, kan inte göra så mycket mer, men är lugnare än någonsin. Det är en gåva att ha sådana här dagar som jag haft idag, med luft och vackra vyer och samvaro. Rekreation - återskapelse. Synonymt.

Återupplivad. Ja jag tror det.

Strävansmål...

var ett ord jag stötte på i skolans värld, i början när man satt på massa föräldraråd och skulle försöka förstå vad som försiggick därinnanför, spelet med pengar hit och dit och trötta lärare som slet livet ur sig med uppfostran av barn och lärare som fick kämpa med oförstående kollegor. Det var skolinspektioner och hälsovården som det skars ner på fast det fanns stora behov, skolmåltider som skulle lagas än här och än där och skolor som skulle byggas om och flyttas och ja det var som ett gigantiskt försöksprojekt alltihop. Och ändå fungerade det till stor del, fast jag ska tillägga för våra barn, för jag vet många som var förtvivlade och ledsna över saker och ting.

Och visst fick vi jobba hemma mycket för att det var stök och bök men allt blev så bra sen.

Ordet strävansmål ploppade upp i mitt sinne bara för ett par dagar sedan. Jag är en människa som har otroligt svårt med målsättningar och får andnöd av att jag måste göra saker på en viss tid. Jag vill bestämma själv när jag ska genomföra någonting, inte ha en viss tid på mig.

Men strävansmål låter lite lindrigare, tja kommer jag inte dit jag strävar så gör jag det inte, lite snällare liksom. Som när jag tog kurserna i journalistik, det var mitt livs dröm och utmaning men fy så jobbigt när man hade en deadline( och då hade vi ändå en vecka på oss). Hade bara ågren då.

Nu har jag som strävansmål att gå ner i vikt lite och bli så smärtfri jag kan bli i kroppen. Jobba rätt och hinna återhämta mig emellanåt. Jag är på god väg. Och går det inte så går det inte. Jag tycker mig ha en bra strategi men jag är hemskt duktig på att vika av också, hitta avfartsvägar från den utstakade raksträckan.

Men så många mot jag irrat runt i i panik så är det väl bra om jag blivit bra på att hitta avfarterna, eller utfarterna? Inte enbart negativt alltså…

Undrars om det ska klassas som negativt att jag just kom på att jag har lite ost kvar i kylen och det rycker i mig att kliva uppför trappan och lyfta ut den med vördnad. Det är en liten cheddar vet ni…

återhämtning idag!

Har varit hos frissan idag. Den bästa frissan som finns. Jag känner mig alltid så glad och lycklig och lätt i sinnet när jag varit där, det har jag alltid gjort.
Trivs med att utbyta förtroenden framför spegeln. En sådan fantastisk själ. Så många skratt vi delat genom åren. Och nästan tårar med. Fast vi inte umgås annars. Det är otroligt.

Jag har så många fantastiska själar runt mig på livets resa, som kämpar och sliter med sina liv och sinnen och värderingar och kroppar. Jag är fylld av vördnad inför alla runt mig och så glad att de finns. Vad vore jag utan vänner? Ingen…

Efter besöket hos frillan tog jag bilen ut till Femörehuvud och andades lite havsluft och vidgade vyerna lite. Sinnena behövde syre efter en intensiv arbetsperiod. Kroppen behövde få slappna av i musklerna lite och de där musklerna behöver få arbeta lite på annat än stengolv så jag har äntligen kommit igång och börja gå. För mitt välbefinnande. För att mitt välbefinnande ska bli ännu bättre, ännu större i livet just nu.

Så jag tog en rask prom till centrum också och handlade litegrann, det går ju alltid att fylla på något lager, klarade att stå emot osttarmens ryckningar idag, det är inte alltid jag lyckas.

Efter några dagars ledighet från ICA så slappnar kroppen av. Det är ju inte så enkelt livet att det bara går att trycka on på lycko-knappen på kroppen. Jag insåg i lördags efter att ha sovit rätt skapligt 12h hur spänd jag är, jag slappnar inte riktigt av, inte ens på natten, vaknar inte riktigt utsövd. Men det gjorde jag då, med vetskapen att jag var ledig några dagar och skulle få återhämta mig lite.

Det går i hundra knyck på jobbet, det är mycket att tänka på hela tiden och komma ihåg och ibland går det sjukt bra och obland blir det bakslag. Man gör misstag och det känns lite pinigt och så, den evige perfektionisten i mig vill inte att jag gör misstag, då får den mig att känna mig värdelös och så får jag ha en allvarlig konversation med mig själv att det händer den bäste, alla kan göra tok…skit i det nu. Nästa gång går det bättre…

Men nog är det en press, det är inte bara att kliva in och börja jobba, det är mycket man vill leva upp till och framför allt visa att man platsar och vill vara kvar. Så jag inser att jag varit i alarmberedskap ett tag nu och det känns i kroppen, den protesterar lite ibland.

Och eftersom jag egentligen innehar ganska mycket kunskaper om livet och mig själv och mina reaktioner så borde jag inte bli överraskad men jag har också nån avstängningsmekanism. Något som gör att jag bara kan köra hej vilt ett tag. Men bara ett tag.

Den där avstängningsmekanismen spelade en stor roll i livet under många svåra år men den går lättare att häva numera. För att jag lyssnar mer på kroppen nu och inte behöver gråta över det jag hör därinne antagligen.

Och nu är jag igång med promenader och pilatesboll( tur det inte finns kamera som visar allt offentligt som sker härinne) och karaktären har fått sig en utskällning också, så jag inte vräker i mig onyttigheter( läs delikatesser) i tid och otid.

Så på det stora hela är det en fin tid, en härlig tid i livet, litegrann att förhålla sig till men vad vore livet om det gick på räls och det aldrig inträffade något smolk? Hur skulle man då uppskatta de här dagarna?

torsdag 19 januari 2012

Det har gått några år men jag har inte ändrat min intro-text på bloggen. Den är fortfarande aktuell. I allra högsta grad. Jag är en själ på resa genom livet. Emellanåt är det fasen omöjligt att vara människa, man är i det närmaste förtvivlad och uttröttad och missmodig och nästa kan man närapå dansa fram på stengolvet 46 år gammal.

Man kan ligga utslagen i sängen och be om hjälp att dra sig upp eller skutta upp och väcka trettonåring med en puss, som han inte vill ha. Han slänger dem iväg som Roger Rabbit slängde fåglar i golvet för 20 år sedan. Men han får dem ändå. As long as he lives.

Jag är så glad och så nöjd och så sjukt överlycklig idag. Får man göra det? Alla mödor är glömda. Det har gått bra. Jag har överlagt med mig själv om vad jag ska göra och förvisso nådde jag inte fram men det var också kunskaper. Jag måste inte vara bäst, jag måste bara vara tillräckligt bra. Good enough. Som alla måste. Good enough, för sig själva för sina närmaste, då har man gjort det man ska. Då kan man lägga sig ner nöjd och sova middag sen utan att skämmas. Jag skäms inte mer för att sova middag, det är balsam för själen och kroppen. Det är det jag behöver för att må bra. Och då gör jag det.

Jag skiter i att folk ler. Jag kanske skäms lite om jag kommer med en chipspåse till kassan och alla vet att jag vill gå ner i vikt, då kanske man ska välja en annan butik att handla i och smyga i. Eller så är man öppen med sitt missbruk. Salt är gott. Delikatesser är gott.

Jag är för första gången i mitt liv rätt människa på rätt plats. Har ju alltid känt mig så himla fel. Gått ut genom fel dörr i livet liksom och inte hittat tillbaka, nej det går ju inte att gå tillbaka in och börja om, det går inte att ångra sina tärningskast, de är redan kastade. Now and forever.

Och håret i huvudet reser sig när jag skriver det här. Tänk om det är så? Nu? Äntligen. Jag vet inte men det känns som om jag hittat rätt, jag började mitt första sommarjobb i en chark och packade köttfärs och kotletter och sen jobbade jag hos en vän i hennes pappas chark. Tänk om det var det jag var ämnad till och så brukade jag våld på min kropp tills nu. Jag har inte trivts på mina arbetsplatser under alla nedskurna år, jag har vantrivts med slitet och otillräcklighetskänslorna.

Här får man så mycket tillbaka av arbetskamrater och kunder. Så ofantligt mycket. Så nära mig så länge och jag har inte vetat. Jag och mat, så laddat sedan så många år men det kanske kan bli riktigt bra till slut.

För nu vet jag. Och det har jag vetat från första stund. Att här ska jag vara.

Andas ut nu Mia. Du är nog fan i hamn nu.

Yes babe!

Sjukt nöjd med ett par dagar som flutit förbi, allt har gått så bra, jag har kunnat tillgodogöra mig det jag lärt mig även om vägen till fulländning är lång, med största sannolikhet kommer ingen fulländning. Otillräckligheten finns hos oss alla och vi måste leva med den, att saker och ting händer på vägen så att vi inte hinner med det vi föresatt oss.

Att inget blir som man tänkt sig i detta liv, oavsett om det har med barnuppfostran eller arbete eller den personliga utvecklingen är det kanske dags att inse 46 år gammal, och börja bli nöjd med det som är, dagen idag. Nuet. Kramen av yngste. Att den store satte sig sig ner och pratade en stund men dagen efter vägrade frukost.

Dags att inse att tonåringar duschar alltför länge, inte vill ha grönsaker, på sin höjd frukt om den serveras. Att föräldrar har rätt att bli galna på sina ätteläggar, men älskar dem ändå. Att vader är bara för betraktelser numera, att ett leende från en halvkänd kund livar upp hela dagen, att vetskapen om att jag börjar få greppet om saker och ting livar upp mitt liv.Jag gör saker och testar mig, " jo jag hinner" istället för att tänka" nej jag hinner inte" jag börjar få grepp om hur lång tid momenten tar och vad som krävs av mig.

Ja jag har lång väg att gå. Och jag kommer att gå den. Jag har världens bästa arbetskamrater på en ny arbetsplats.

Ryggen protesterar ibland, minner mig om ja vadå, att jag är lite för otränad och slapp i köttet. Jag är fortfarande lite fundersam, för att jag är så nöjd och lycklig nu, jag är otillräcklig men glad, jag är trött men trygg, livet är sjysst, inte bättre än bäst men definitivt inte värre än värst heller. Och det ska det aldrig bli igen. Som på SJ. det är tunnsått med reklam från dem just nu, undrar vad det betyder, jag har inte orkat in där på ett tag, jag har inte orkat höra, jag har velat vara glad, inte sympatiledsen.

Det är så bra så jag vill dansa - jag som inte gillar att dansa. Skrika. Av glädje. Och jag vet att allt kan bli bättre än det är. Bättre än bäst.Eftersom allt kan bli värre än det någonsin varit.

Men nu är vi på rätt sida vågskålen för första gången på jäkligt många år!

Yes!

Ja tänk vi mammor vi får ta skit för allting vi. Rubrik SN: Stressade mammor ökar risken för överviktiga barn.

För ett tag sedan var det en artikel i om just detta. Det har gjorts en undersökning bland 900 mammor och 700 pappor som visar ett samband mellan stressade mammor och överviktiga barn, samtidigt som det är framför allt mammor som har huvudansvaret för barnens mat och kostintag. Stress i föräldrarollen gör att man inte orkar göra lika kloka livsmedelsval som om man mår bra.

De flesta föräldrar vill ge sina barn en god livsstil men de når inte dit. Och mammor med lägre utbildning har betydligt svårare att uppnå sina avsikter.

Tydligen har då högutbildade mammor högre hälsomedvetenhet och större möjligheter att omsätta sina kunskaper, enligt artikeln.

Anledningen till att den hälsosamma livsstilen inte fungerar anger de tillfrågade bristande tid och resurser och det stora utbudet av läsk, chips och godis, att barnen utsätts för lockelser som är svåra att hantera.

Det är många som tycker att samhället på alla nivåer skulle ta mer ansvar för barns hälsa, förbud mot glass och kakor och läsk anser professor Claude Marcus vid Karolinska institutet eftersom övervikt och fetma ökar i grupper som har det svårare i vårt samhälle. Och naturligtvis ökar fetma i barndomen risken för sjuklighet, lägre utbildning, sämre ekonomi och för tidig död.

Tillbakatänk här:

För tio år sen, den tuffa perioden för oss, då vi hade barn som var 4 och 8, jobbade mycket, var ju utbudet ungefär lika stort, jag tror inte det har ändrats så mycket, godiset finns fortfarande exponerat vid kassorna och är i läckra färger, skillnaden nu är att det är mer reklam på tv, och att de tittar mycket mer på tv nu än då.

Mycket har jag haft dåligt samvete för i mitt liv med barnen men inte att jag stoppade i dem för mycket godis faktiskt. Vi var ganska hårda och ingen av dem tjatade eller skrek i affärer efter godis, då gick vi därifrån direkt. Och om de någon gång fick fastän vi inte hade tänkt det så var det beslutet man tog då. Det får man inte ha dåligt samvete för. Och konstigt nog accepterades detta. Nejen. Visst kunde det vara ledsamt men inga skrik i alla fall. Skulle man släppt varje gång skulle det självklart blivit kaos, men en gång då och då förstörde inte något tacksamt nog.

Och ja, nog är stress roten till det mesta onda här i världen. Om man inte har ett jobb är man stressad för det - och för ekonomin. Har man timanställning vet man knappt en vecka framåt i tiden vad man gör och inte gör, stress för ekonomin kvarstår, har man heltidsjobb hinner man inte med allt man vill göra eller ”måste” göra, stress för det.

Det stressfria samhället finns inte. Just nu har jag det bra men kan ändå ibland känna sekundsnabb hjärtsnörp, varför vet jag inte, sitter det så hårt rotat kanske?
Mycket handlar om att hitta glädje i livet och vara nöjd där, det vet jag ju. Jag har känt på många stressade tillstånd och inte trivts i dem. För innan våra barn kom till oss, då behövde vi inte tänka så mycket på någon annan än oss själva, då var livet liksom någorlunda friktionsfritt. Sen börjar kampen för att ha ett bra liv ihop med familjen och det är då livet börjar på något sätt. Den riktiga prövningen vill säga. Och man vet inte förrän de är lite äldre om man gjorde rätt eller inte. Det är ofta samvaron i tonåren som visar om man lyckades därborta. Det har man blivit matad med genom alla år.

Och idrott är bra, att barn rör på sig är bra, är de ute mycket och leker är det bra, sitter de och spelar har man ågren för att de inte är aktiva. Vi har haft idrottande barn så man har inte behövt ha alltför mycket ågren över stillasittande. Jag har tyckt det har varit periodvis för mycket idrott, ja, men nog är det bra för deras hälsa.

Men att få ihop handling och lagning av nyttig mat med det övriga livet var inte lätt. Inte alls.

Ingenting är lätt i livet egentligen. Det är ett kämpande hela tiden. Hela hela tiden. Det finns små korta stunder av vila på en ö, på resan i forsen. Jag säger inte skräckresan för just nu är den inte det, men den har varit. Jag har också precis som alla knappt haft snoken över vattenlinjen, kämpat med näbbar och klor för att hålla mig flytande, skrikit i tysthet av vanmakt.

Men vad ville jag säga med detta? Ja det är inte lätt när de är äldre heller, när de är snart 18 och inte så påverkbara längre. När man inte har full koll på vad de äter när vi inte är tillsammans. När rätten snart har upphört att leka hök och inse att jag kan inte vara rovfågeln som skyddar dem längre.

Snart måste de ta ansvar själva. Och jag får inte ens smeka en kind längre. Bara titta på vaderna jag älskat.

Suck..livet…

lördag 14 januari 2012

andäktig...

Det har varit en skön tid julen och nyåret. Jag har jobbat mycket och intensivt och sen har jag vilat massor när jag varit ledig. Sovit massor, har nog aldrig sovit så mycket 12 h per dygn och sovit middag på det!

Jag har en del att ta igen. Oroliga nätter har följt mig de sista tio åren och nu verkar det lösa sig med arbetslivet. Det är en stor sten som fallit från mina axlar just nu och kroppen håller på att ställa om sig från alarmläge till vil-läge.

Oroliga nätter och oroliga dagar har tärt på mitt psyke alltför mycket. Nu ska jag börja glädjas åt att det kanske går i lås allt i mitt liv och jag kan glädjas åt ett fantastiskt roligt jobb i delikatessen och få vila in i detta.

För hur det än är har arbetslösheten påverkat mig mer än jag trodde, att inte vara efterfrågad, behövd, ingen som ringde och frågade var jag var... Jag trodde allt skulle ordna sig men det tog allt bra lång tid att få ett nytt jobb, det var en lång väg och mycket möda innan jag knackat mig in. Men jag har i alla fall gjort det, jag alldeles själv! Ingen har gjort det åt mig, jag har genomfört allt själv, tagit mig in och lärt mig massor av nytt och tagit mig in i en ny grupp igen. Pust. Tufft har det varit. Inte så många jag mött har riktigt varit där jag varit. Vi har alla levt olika liv, tagit in olika saker och upplevt olika situationer.

Nu har jag ett fantastiskt roligt jobb, vilket hela tiden har varit prio ett, det måste kännas bra i maggropen, det måste vara roligt, jag vill skratta, le, lära mig av kunderna och se dem. Det här är det mest underbara jobb man som säljare (jo det finns ett till men det återkommer jag till vid ett senare tillfälle) kan ha och jag håller alla tummar och tår att det håller nu. Chanserna är goda, jag har inte riktigt vågat glädjas ännu men jag vill det med, jag vill låta hjärtat fyllas med den där glädjen igen. Den som är lite sällsynt i alltför mångas liv, den som ler mot oss på avstånd, driver med oss ibland, räcker ut tungan mot oss innan den på riktigt tar plats och boar sig.

Eller gör den inte det?

Sova middag är annars ett underskattat nöje. Mina nya arbetskamrater skrattar åt mig som sover middag i tid och otid. Jag fullkomligt älskar att lägga mig raklång i sängen med stooor kudde under fötterna, mjuk filt om mig och bara tömma sinnet, låta verkligheten blekna bort. Detta nöje gör jag numera med gott samvete, förr gillade jag inte att sova, då var det ett måste för att jag inte sov bra på nätterna, satt fast i ett arbetsliv jag var missnöjd med (att få skäll på SJ dygnet runt) och bara var tvungen för att komma igen så att jag skulle orka hem och laga mat och röja i hus och uppfostra och läsa läxor.

Nu njuter jag totalt av att sova, och jag sover i soffan eller i sängen när jag själv vill. För att jag vill det. För att jag kan det. För att jag är värd det och för att kroppen vill det.

Jo i alla fall, andäktighet över livet känner jag just nu. Vördnad. För att jag har det så bra och har så mycket. Friska barn, ett hus och en bil (och alldeles för mycket prylar). Vi hade det härligt på julafton med lagom med mat, spelade spel och promenerade hem (ja, sov en del också). Vi hade en nyårsafton med vänner och smolk i bägaren som löste sig (rosfeber på mannen igen) efter några dagar och dammet hopade sig emellanåt ibland men vad gjorde väl det? Alla mår vi väldigt bra just nu och det är kanske mitt välbefinnande som smittar av sig på resten av familjen.

Alla är så tillgivna just nu, alla mår vi bra och det är verkligen den bästa present man kan få som start på 2012. Pojkar på mat runt bordet fyller mina sinnen med ro, den jag inte haft på så många år. Jag kan tänka tillbaka på mina gamla jobb och låta sinnet fyllas av glädje över detta jag fått. Fixat. Givits är också ett ord man kan suga på.

Givits, det låter så stort. Kanske finns det en plan i universum åt mig?

andäktig@nu.

fredag 6 januari 2012

nytt år det gamla borta...

Hösten som passerade marscherade faktiskt förbi i reflektionens tecken. Jag gläntade på ett par kastrullock som jag aldrig gjort förut och insåg att det jäste där. Det var känslor från barndom som ville komma ut efter att ha varit negligerade i alla år. Tunga sådana. Varför har jag inte vågat tänka? Inte vågat förstå? Varför har jag alltid trott att alla andra har det värre än jag?

Mitt mörker, min oro i kroppen, min sorgfylldhet, min melankoli. Men rädsla för lämnande, förluster, rädsla för längtan, hemlängtan, sorg. Sorg sorg sorg. Har följt mig sedan jag var liten. Att inse att jag varit lämnad några veckor per år för antagligen mitt eget bästa(lämna förorten för landet) fick mig att förstå min genom åren hysteriska rädsla för att lämna mina egna barn.

För tänk ifall de skulle få känna som jag gjort i alla år. Jag ville inte bli lämnad till andra familjer . Jag ville bara vara där mamma var.

Jag har alltid känt mig utanför, levt i ett utanförskap. Mina svarta hålor där jag vistats själv under alla år, där självet skakat av skräck och jag bara hatat mig själv för detta utanförskap. Inte vågat erkänna det offentligt, vill inte att någon ska tro att jag bara vill berätta det för att jag ska sälla mig till alla andra som varit mobbade. Jag har velat berätta känslan, men inte kunnat sätta ord på dem. Jag ser mig själv idag som ett väldigt ensamt barn, under många år, i böckernas värld. Fantasivärldar. Hästvärlden.

Jag har bara kommit halvvägs genom känslorna och halvvägs genom livet , men det är kanske dags att våga erkänna för sig själv. Och bli lite helare.

Att vara den alla tyckte var en mes, tönt, den man kunde reta lite subtilt. Ärvda kläder, en pappa med käpp. Barnslig. Den lilla människan fick kämpa halva livet sen, det var faktiskt så. Fast den lilla människan stängde av då. Jag visste att jag var en mes. Mammig. Och sen lade jag minnena i ett ännu ganska slutet rum.

i det slutna rummet fanns det gråt. Fast den kom aldrig, den svaldes. Alltid. I hela mitt liv har jag svalt gråt. Sorg har stoppats undan i cementbunkern som jag förstår nu alltid har funnits. Den skapades inte när mamma dog, den fanns redan när jag var fem år. Då lärde jag mig stänga av, och berättade valda delar av mitt liv för de jag lärde känna. Pappa blev sjuk och kunde dö, det ville jag inte tänka på.

Ingen vet allt om mig. Ingen vill heller veta allt. Jag vet inte om jag har förlåtit de som retades, skrattade, såren är inte öppna längre. Bara ärren är kvar och de går att leva med. Självklart, man klarar mer än man tror. Och det finns en som har hört min ansträngda andning, min hopsnörda strupe. Hon har hört den i vuxen ålder och påtalade det för mig. Jag förstod ingenting då när hon sa det. Sa bara att jag ofta hade luftvägsinfektioner.

Alla är barn, alla formas där borta. Då för längesen. Då vi små liv älskade världen förbehållslöst, då framtiden låg framför oss och bara elakheter skulle kunna släcka ljuset i bunkern.

Det var ju mitt sinne som blev en bunker där jag vandes att gå in och stänga av när det blev tufft.

För man vill inte att livet ska vara tufft varken när man är barn eller vuxen. Man vill ha ett bra liv, få leka så länge det är möjligt, innan man tvingas bli cool. Innan vuxendomen inträder med allt vad som följer med. Och med all kraft.

Min vuxendom inträdde med nya vänner, roliga saker och fester och saker att förhålla sig till hela tiden och det gamla lades på hatthyllan alternativt cementerades in i bunkerväggarna. Mer och mer.

För i vuxendomen kämpar man för att vara vis, för att förstå allt allt allt, för att verka påläst och kunnig och inte erkänna att man inte fattar allt. då går man utbildningar för att lära mer, utvidga sina gränser och förverkliga sina drömmar, samtidigt med att man upprätthåller fasaden att allt är så bra. Man vaknar med sammanbitna käkar natt som dag, krigar med sig själv i vargtimmen och gråter inte.
Nej nej varför ska man gråta, livet är ju så härligt, ett smörgåsbord att välja från. Alltför länge biter man ihop.

I vuxendomen kommer också allt med familj och barn och fasad och en gränslös kärlek till de här barnen. Då man ska kämpa med att vara tipptopp på jobbet och bästa mamman på jorden. Tills man sitter lamslagen och jorden snurrar runt en.

Tills dagen kommer dagen då det som är i kastrullerna jäser över. Och man själv imploderar. Det rinner över pyser över och det går inte att stoppa. Tårarna kommer äntligen nu är det dags. Och idag kan jag gråta igen. det är bra, då är jag inte i bunkern. Idag kan jag gråta när jag hör musiken från slutet 60- talet, början 70-talet. Eller som när jag såg ” i taket lyser stjärnorna” när jag ser en film om en mamma som dör ifrån sitt barn och sin mamma. Jag tillåter mig att gråta, gråten är jag. Rädslan är min.

Jag har under årens lopp förlorat alltför många ronder mot mig själv. gett upp när det varit för tufft, gått in i ringhörnan och skämts. Men till slut började jag sakta vinna. Bryta mark, förstå mig själv, utmana mig själv och vinna. Inte bara vinna kunskaper utan också över mig själv för att jag aldrig trott att jag skulle kunna någonting.

Och nu vill jag upp ur källaren för gott, bara se ljuset och bli påmind om det goda. Kärleken. Jag har under så många år längtat efter riktiga drömmar, har inte ens orkat drömma, jag har bara velat få leva i min dröm, den som är utan andnöd, den där strupen är öppnad så att livgivande syre en gång för alla kan strömma in i mig, fylla mig med ro.

Så vila nu Mia det är du nu! 2012, du kanske inte behöver inte kämpa mer på ett tag. Nu kan du lägga ner vapnen och börja leva igen.