Asså, fortsätter den här pandemin så kommer vi snart vara helt i Agnes våld.

7 kommentarer

Haha

Kommentera

 "Kan ni installera inbrottslarm?"

"Nej, men vi har stötdämpare"

88

6 kommentarer

Gilla

Kommentera

 Vilken tidning jobbar f.d. journalister på?

Expressen

 Begagnad dörrmatta säljes i gått skick.

 

Jag ser dem de är runt mig

De halta, de grå de döva

De oseende

De böjda de ärrade

De flåsande de hostande

De omlagda, de med kryckor och

De i rullstol.

 

De tillhör alla livet.

 

De oseende kan höra

och de döva kan tack och lov se

 

Vi är alla här men

någon annanstans,

i våra egna världars vedermödor

 Det är mentala fajter med fk

där ingen skriker eld upphör

på slagfälten längre

livsfaran hinner gå över i misslyckande

alltför ofta.

 

Och aldrig spelas remi längre

Alltid utses en förlorare.

 Det är så många slocknade livsgnistor

Ögon som frusit till is och

fristaden, den lilla skogstjärnen, har slammat igen

för länge sedan.

Alla vet vi vad som krävs för att få skutan på rätt köl 

men ingen orkar.

  

I livet levande

med rörelse inför det lilla.

I livet levande

med stumhet inför det stora

i att äga och ha

inget annat än kärleken.

 

 

 

 

 

Systembolaget har anordnat ett lotteri där alla kan bli dragna.

Och kristallerna i botten av glaset är vinsten. 

 

Några hundratusen sekunder i livet

fick jag sitta där vid havet

och se det glittra mot mig

en sommar som så många andra

jag minns den nu i frusna december.

Som jag njöt.

jag var fjärran skogsbränderna i USA

på säkert avstånd från nerbrända skolor i Skåne

samt dödsskjutningar Sverige runt som uppgick till strax under en om dagen…

 

Under sekunderna jag satt där dog

George Floyd i polisbrutalitet i USA.

En hangar fylld med ammoniumnitrat exploderade i Beirut och

5000 skadades, 220 dog.

Jag fick de under några av sekunderna glömma lilla Hjärtat som dog hos sina biologiska

föräldrar efter att kammarrätten beslutat att hon skulle dit fast de ansetts farliga för henne

Vilket misslyckande livet kan vara.

Och vad gjorde jag?

Jag bara satt där.

 

 

 

Just när jag trodde livet

skulle bli till det bättre

under och efter pandemin

just när jag trodde vi skulle bygga

ett bättre mer ansvarstagande samhälle

lägga till lite mer tolerans

humor, leenden. En stunds närvaro med den framför mig i kassan.

Äntligen

Då invaderar rubrikerna mitt sinne.

Fiffel med vaccin, politiker som tar sig före i kön.

Äldre som blir lurade att logga in med sitt mobila id.

Fler dödsskjutningar

Och någon suckar i kön. Slår ut med armarna när någon tar tid på sig

Talar högt i telefon hur lång tid det tar i just min kassa.

Jag biter ihop.

Aldrig jag bryter ihop.

Men ibland vill jag fan slåss.

 

Jag önskar jag vore gud

 

Jag vill höra och förundras

det fina och det vackra.

Stötta och veta att jag kan

att allt blir bra.

 

Bra

 

Jag vill älska och förstå

Och aldrig gå ifrån

Alltid närvara

Aldrig frånvara

I ditt liv eller mitt liv

 

Liv  

 

Jag behöver hata jag behöver begråta

faktumet att vi snart är urspårade ur

omloppsbanan

Utan att för den skull förgöra

återstoden av mig.

Mig 

 

Jag vill glömma somt jag minns

Jag vill minnas det jag glömt

det, som är av vikt

för min fortsatta existens.

Min.

 

Jag vill låtsas att jag orkar

se det vi varseblir, det onda

det vi inte orkar ta in.

I våra system. 

 

Vi tittar åt ett annat håll en stund   

så kanske det är borta sen.

Lägger till något i en av de tusen 

förbiflimrande varukorgarna.

Det kommer hem redan i morgon.

Yes.

 

Jag vill förinta

det orätta som sker runt oss

drar ner oss förgör oss

Jag vill skapa nytt och reparera

låta min famn vara en fristad

åt de som inte har en

men behöver.

Behöver

 

Jag vänder mig om och

pånyttföds av glädjen

kärleken och tilliten

hör de vackra orden som klingar så fint. 

Inom mig.

 

Någon vänder sitt ansikte mot mig.

Ber tårfyllt

snälla hjälp mig

och jag hjälper

jag kan

jag

kan

 

Jag ljuger om min styrka

jag håller på att förgås. 

 

Dessa kvinnor dessa barn, misshandlade, rädda, missbrukade i själarna. För evigt får de se sig över axlarna efter sin förövare. Aldrig mer ska de kunna slappna av mer, de får vara rädda för all resterande tid i världen.

 

Dessa kvinnor dessa barn. Mjuka hudar, små händer, små små nackar, blont hår, mörkt, hår, tårfyllda ögon och sinnen lamslagna av rädsla för att mista livet. Av rädsla för att inte kunna försvara sig och kanske inte heller försvara den som är ännu mer sårbar, barnet. Sitt barn.

 

Rädda för att bli vräkta för att deras förövare klagar anonymt och felaktigt på dem till hyresvärden för att få dem vräkta, att tvingas resa mil och lämna över sina ångestfyllda barn till sin förövare för att lagen ger honom rätt till det och själv få ta hand om de rädda barn som återkommer hem. Det är fullständigt vidrigt. Det är historia på historia, dag efter dag, år efter år, här och överallt.

 

För att en man ansett sig ha rätt att missbruka det han tror är hans egendom att göra vad han vill med. För att en man anser sig vara bättre än hans kvinna och deras barn. För att en man anser att det som är hans ska han misstro, trycka ner och bruka våld mot.

 

Varför? Varför låter inte män som hatar kvinnor i den omfattningen BLI att träffa kvinnor? Varför måste de missbruka sin makt, år efter år genom historien^?

 

Hur är detta möjligt? Världen över råder samma förhållande, vi sticker inte ut, det finns säkert värre ställen än Sverige att bo i, med högre arbetslöshet, mindre hopp och likadan lagstiftning,

 

När ska någonting hända? När ska vi komma till dagen då detta ska upphöra och rimliga kännbara straff ska utdelas till förövaren.

 

Jag skäms för att bo i detta land som inte kan straffa de som missbrukar sin makt på det här sättet.

 

Jag skäms för att leva i ett land där förövaren har rättigheter att få träffa och ha umgänge med de barn han har misshandlat inför deras mamma och tvärtom.

 

 

Jag viskar ditt namn i kyrkan.

Vänder mitt huvud mot dig

Då är du där med mig

Jämte mig, håller mig om axlarna

Får mig att slappna av

Några sekunder på jorden.

Och jag är inte ensam mer

 

Jag är lugn, jag är levande

Jag lär mig, det löser sig,

det lättar.

Tror jag.

 

Men att leva är lättare sagt än gjort.

Lovande ljugande lismande

far livet förbi oss, ringlande som en orm,

upp och ner som en berg och dalbana.

 

Och människorna i det.

De som lovar, ljuger och lismar

som ställer till det för oss

som inte kan det.

Vi vars porer är öppna

vi tar in, litar, låtsas, lovar.

 

Och vi ever vidare trots bakslagen.

 

Guldet vi blev lovade

Blev ljungen på heden i solnedgången

Ändå lika vacker, lika rosa,

lika mycket värd och

lika läkande för själen.

 

Livet tar mig dit jag ska.

 Skärp dig! Du pratar med en spritflaska! Jo, men den här whiskeyn tilltalade mig.

4

1 kommentar

 I dag demonstrerades det för rätten att betala med kontanter. Demonstrationen skedde på Mynttorget.

alla kom i kort-kort och swishade förbi.

demonstranterna stod inte högt i kurs. en sedelärande historia.

 Novak Djokovic blev utvisad från Australien.

Han fick ingen serb-behandling.

30

 Jag tänker rena tankar eftersom jag är hjärntvättad

 Han lyckades utdela en snyting, under en kortare paus i vår ordväxling, så kallat mellanslag.

 

Det fanns en gång en pojke som längtade efter ro. Det var ett tag innan jul året 2021 i landet Sverige. 

 

Han har ett namn, han har ett nummer. Jag har ännu inte vetskap om hans namn eller vilket nummer han har. Jag vet inte om jag vill ha det heller. Men jag kommer att få tillgång till det en dag och det är min plikt att ta in det.

 

Han blev knivskuren och kastad ut från en balkong i Hässelby av sin far. Någon som en gång kallade sig en man men som nu i och med detta tilltag har frånsagt sig rätten att kalla sig man och far någonsin mer.

 

Numret representerar i vilken ordning han kommer av barn och ungdomar som mördats av sina föräldrar eller andra sjuka hjärnor som vandrar omkring mitt ibland oss runtomkring oss. De vi inte ser. Eller inte vill se. Orkar se. De som några ser.  

 

Hans namn står i eldskrift i himlen nu. Tillsammans med Engla, Esmeralda, John, Tobias, Bobby, Kevin, Anders, Pernilla, Helen, Marie, Malin, Max och Saga och Wilma, och alla de andra, i en oändlig rad mördade barn och ungdomar. De som inte kunde försvara sig från mördarna. Alfabetet räcker inte till längre.

 

Bredvid dessa sjuka hjärnor som tog livet av ett barn eller en ung man eller kvinna så hörde många, anade många, oroade sig många men vågade inte ingripa, larma, kolla efter vad som skedde. Några anmälde och kanske tog inte socialen det på allvar. Någon vände i dörren. Eller så hittade ingen ens dit. Och barnen led. Och barnen misshandlades, kanske under flera månader. År.

 

Hemsökta av sorg och saknad är för evigt dessa satans platser Hässelby, Mariestad, Arboga, Höör, Uddevalla, Stjärnsund och alldeles för många fler. Känslorna kommer aldrig att lämna, alltid vara förknippade med dessa besudlade platser, också nersolkade av fragment, såväl minnesbilder som celler från dråparna.

 

Finns det en enda plats på denna jord som är ofläckad av smuts från mördare?

 

I himlen svävar barnens namn och nummer nu om varandra, härs och tvärs. Jag hoppas de inte är rädda längre, jag hoppas de har fått ro. Jag önskar jag kunde räddat dem. Och i underjorden skall deras bödlar glömmas, de skall för evigt hatas av de mördade och deras älskade. Deras namn är icke värda att nämnas mer i historien.

 

Vi andra, vi som är kvar, är dömda att leva här på jorden med oräkneliga sjuka hjärnor. Vi är dömda att frukta och dömda att undra hur och varför det kunde ske. Vi är dömda att läsa och dömda att begråta de som på ett pärlband försvinner från oss för tidigt. Våra hjärnor är dömda att ta in detta.

 

Dessa barn, dessa ungdomar. Så orättvist.

 

Och vi kan bara hoppas att det inte blir du och jag som förlorar våra barn.