stora barn nu.

Vi har haft födelsedag här hemma. Fast det var 2 september. Det tar alltid lite tid för mig att göra bokslut. Jag är inte så snabb.

En har fyllt sjutton, en som nyss satt i sandlådan och lekte, gungade högt på gungorna och gärna fikade godsaker. Lekte med svärd och soldater och inte så mycket med mjuka djur. En som oftast var rar och leende och hade runda pussvänliga kinder och bruna ögon, som älskade mammas mat även om det var falukorv och makaroner. Hade pälsmössa, hängselbyxor, sandaler och de mest bedårande skrattrynkorna på näsan.

Ja vad säger man. Han hade ett leende som var anledningen till att han fick ett paket soldater då och då ” kolla den som har 4 handgranater och rött på fickan” och man aldrig kunde förstå de där detaljerna, hur viktiga de var. Det gick nästan inte att neka honom något. Han var oftast så rar och så fundersam. Pekade på flygplan och delgav mig alla funderingar och en gång ramlade under en stillastående buss nere på stan. Då var jag inte stor. Då satt vi på trottoaren en lång stund och andades. Tänkte på att det otänkbara faktiskt kan hända.

Fast visst skrek han och kinkade emellanåt, som alla barn gör. Och nog var jag arg ibland och nog satte vi gränser. Lite senare stoppade vi det oerhörda handlandet av alla prylar man kan botanisera bland, spel konsoler och spaltmetrar med spel som så många verkade ha. Någonstans där, på en promenad då han sa ” vet du vad xxx har, han har fått en ny … den tredje...jag minns inte idag vad det var men jag minns att jag sa ” tror du han är lyckligare för det?” och efter några sekunder sa han” nej”.
Så sen dess har han inte tjatat så mycket. Det blev ett hopp till sent i högstadiet med kläder och sånt som är så viktigt i den åldern, men då hade vi härdat ut länge ändå. Jag tror jag har fått dem att förstå att sporten kostar också, både tid och pengar, och det tär på oss alla. Man kan inte få allt liksom.

Han var så liten när han sövdes och fick skruv i höften trots att han var tretton. Han tackade mig för att jag funnits där när han vaknade och tog hand om honom. Då var mamma en trasa.

Detta leende är det jag tänker på först. Och vaderna. Det är bandyvader numera, stenhårda. En gång var de mjuka och lena och han var utan mustasch. Den september han föddes var solig och vi fick hem honom i en filt efter en vecka på barnsjukhuset. Gud dessa mörkblå ögon som blev bruna sen, de var som en ocean. Det dröjde inte många dagar innan det slog ner som en bomb i skallen på mig. ” såhär älskade hon mig en gång, mamma” .

Såhär älskar man barn. Så stort så villkorslöst och så blint. Rummet där kärleken finns är hur stort som helst, det gnistrar och glimmar och det är vackert där. Och oron finns i ett annat rum, oron för vad som skulle kunna hända, att det otänkbara skulle kunna hända.

Det man inte vill tänka på . Så jag tackar gud att detta barn kom till mig. På dagen två månader efter att mamma dött.

Å jag får kämpa så att leva i nuet…men när jag sluter ögonen så framträder han där med sitt leende.

En av de underbaraste på jorden.

.

Undrar...

vad jag ska kalla mig själv, för jag är verkligen en gourmet. Synd att namnet var upptaget, det hade passat mig. En himla inspirerande blogg i alla fall...

Själv har jag stekt några champinjoner och rivit taleggioosten som var kvar över dem och hyss in i ugnen. Det var skitgott. Har massor med tips jag också, kanske ska hitta en form för det och lägga ut allt här. Jag älskar allt som gör livet värt att leva, god mat och goda viner, bara att inspirationen inte alltid är på topp, eller har varit de sista åren...

Hemskehostan har börjat ge sig nu, efter två nätter däckad med cocillana, jag ska aldrig mer ta det, det var det värsta jag varit med om...värsta baksmällan på dagarna eller vad jag kan kalla det...

Har bara lite ont i halsen idag. Har varit i svampskogen med svärmor, det gav utdelning men mest i form av trattisar. glest med kantareller. sorgligt, jag hade sett fram emot ett hav av kantareller, jag har nämligen aldrig fått se ett sånt. Nu blev det bara till ett litet stek...men desto mer trattisar. Gott det också, man får väl se det som naturterapi och några skratt rikare blev vi.

inspirationsblogg!

Har hittat en underbar blogg jag vill dela med mig för de som saknar ork och inspiration!

Jag vill själv börja laga god inspirerande mat, så här ska jag börja kolla!

http://gourmetmorsan.blogspot.com/

lite Frölundig

Annars har jag ett tag varit lite nostalgisk igen jag vet inte varför. Lite längtande. Haft en brist på något ämne. Sommaren som flytt nu och gett vika för hösten, blåsten, den långsamt annalkande kylan och fukten.

Jag kan fortfarande känna Frölunda i mig, det går inte att sudda ut minnena, så fort jag gör en inandning så drar jag in barndomen i mig. Drömmarna om livet då är ibland mindre, suddigare, skörare, men ibland knivskarpa och hugger till, ibland är de långt borta och ibland närmare. I dem återupplever jag mitt rädda jag när jag var barn, och nu ibland kan jag känna mig som världens starkaste, som efter en utförd utbildning idag. Nu. Ibland stark som en oxe, ibland en flyende hare.

Jag blir en smula rädd när minnena dyker upp. För jag vill gråta hejdlöst över hur bra det var, känslan att jag vill tillbaka dit. Och ändå inte. För att jag idag vet att allt som skedde därborta satte de spår i mig som jag följt hela livet. Och det har inte alltid varit bra.

Men jag vet att de gjorde sitt bästa mina föräldrar, likväl som jag gör mitt idag. De gjorde det de trodde var bäst, och jag gör samma sak. Nu. Jag är lika säker på att allt jag gör nu inte är 100 procent bra, men jag gör det jag mäktar med.

Spåren man följde i barndomens kölvatten var hårt plogade i marken. Men man måste vilja utvecklas. På nittitalet när alla nedskärningar drabbade oss hårt i samhället och ” förändringens vindar” som det så fint benämndes sköljde över oss då hatade jag förändringar. Jag ville vara trygg och göra det jag alltid gjort, jag ville inte utvecklas. Vilken idioti.

Numera anser jag att jag uppför mig värdigt mot mig själv om jag förändras, tänk att man kan byta spår till ett som löper parallellt, inte lättare men ändå mer friktionsfritt, positivt. I dag ser jag att framtiden är här och jag lever i den och vill aldrig sluta lära mig.

Men det skulle till en blond ängel till att bända upp de hopknipna käftarna med ett bräckjärn och injicera kärlek i mig. Öppna upp hjärtat, få mig upp ur värdelöshetsträsket, som jag själv skapat. Det var ingen som hade kastat mig där, det var jag som placerat mig där.

Idag har jag ett egenvärde, en tro att jag kan lära mig nästan vad som helst. Men det frestar på!

Vad har detta med min barndom i Frölunda att göra. Precis det jag menade, allt som sker därborta sätter spår i en och det är så lätt att följa med utan att tänka i livet. Bara vara arg och tycka synd om sig. Hata nuet för att man har följt och upprepat mönster. Hu!

Jag fullständigt älskar Frölunda, har alltid gjort, för mig har det allt, klarblå himmel och smutsgrå fasader, grön skog och mjuka barr. Hav och salt och minnen. Det är skönt att komma dit, vila där på en sten och minnas. Sitta vid mammas grav och reflektera en stund. Men sen åker vi hem, hem är här. Nu är nu.

Tack och lov för att jag fått komma till detta liv, leva på denna jord.

det var vågat...

Jeeez!

Råkade åka ut till svärmor (ja vi är vänner trots att hon bjudit mig på kaningryta en gång, man måste förlåta och gå vidare) och eftersom hennes våg är den enda jag använt de sista 20 åren och den visade – 2 eller -3 sist jag ställde mig på den så kom jag på snilleblixten att jag åter skulle ställa mig på den.

För att se liksom. Om…

-5 sen jag startade detoxen! Jag tror jag dör, det trodde jag aaaaaaldrig! Jag har sen detoxen tog slut ätit nästan som vanligt, eller vid närmare eftertanke, nej, jag har tagit bort ris och pasta för det saknar jag inte, jag tog bort mackor för det kändes som jag blev mindre svullen av det.

Jag har tagit en bit mörk choklad, lite glass någon gång, till och med ett par nävar chips någon gång. Ostarna har jag inte valt bort bara ätit i mindre mängd. Det jag lagt till är mängder med frukt och tar flera grönsaker till varje måltid, jag har duttat upp allt på tallriken och inte tagit om, jag har druckit ett glas mjölk om dagen och mängder med vatten att fylla ut med på eftermiddagarna.

Men vad glad jag känner mig, hade det inte varit för luftvägsinfektionen jag har hade jag skrikit och hoppat av glädje antagligen. Nu är det bara 5 kvar…eller kanske till och med 10?

Ja vi får se huvudsaken är att man mår bra av kosten och det gör jag. Och vad skönt när man blir frisk igen och kanske kan börja träna också som jag hade föresatt mig. Simma som är så underbart! Hundpromenaderna blir ju inte så effektiva, det är mycket nosa även om det är skönt det med.

Tänk att något kan gå min väg i alla fall!

Vad jag skulle göra hos svärmor? Tja lämna in falukorv för rökning…finsmakare vettni..hoho…

Lilla kisse...

Apropå det där med att känna sig vid sina sinnens fulla bruk emellanåt som jag avslutade sista texten med så kan jag säga att så många gånger, och detta är ett av de roligare minnena från SJ-tiden, som jag kände mig som Sickan i Jönssonligan när en av hans briljanta idéer gått upp i rök.

Han sitter i en garderob med en vit sko och klappar den och säger " lilla kisse"...med gäll röst. Precis sådär kände jag mig efter att ha hanterat 12 timmars tågförseningar per dag 5 dagar i sträck. Eller en hel vinter.

Då ville man gå in och sätta sig i pappersförrådet. Det kunde inte bli värre liksom.

Jag beundrar de som är kvar i det företaget.

Jaja parantes.

tänker tillbaka några år...

I dag vet jag att utan samtalen med en ängel hade jag inte återförenats med livet. Jag hade kanske dött i ekorrhjulet utan att verkligen ha levat! Till slut kom de smärtsamma insikterna att om man inte har något liv måste man göra något åt det men det krävs mod att göra något åt det. Och modet är det som sviker först. Idag kan jag vara stolt över att jag tog mig ut och ur en destruktiv arbetsplats och förvisso är inte livet härute så enkelt men jag överlevde i alla fall.

Det är säkert fler än jag som inte vågar byta bana för att det då skulle se ut som om man valde fel tidigare och för att man känner sig trygg mitt i kaoset. Så dumt så dumt. Men jag tror också det var så att jag inte ens visste att det fanns ett annat val, en annan väg, jag bara anade och hoppades. Längtade och trängtade.

Men jag orkade inte då. Var så nere av att ha matas med negativism så länge och att inte ha något självförtroende kvar. Pansaret bortnött. Och det var så tungt de där åren med insikterna lurande bakom örat, inne i örat, i hjärnans vindlande gångar. Aningar och tvivel.

Undrar varför de här tvivlen kommer i samband med att man får barn och vill finnas till för dem, vill vara den där perfekta mamman till dem. Tvivlen att man ska orka, om man valt rätt. Förtvivlan över att vara så fel, känna sig så fel.

För idag vet jag ju att när man åter växlar spår, som man kan kosta på sig att säga när man jobbat på SJ, så har man nytta och glädje av det man gjort, alla bitar i det lappade lagade ologiska livet samverkar och till slut faller pusslet på plats och alla erfarenheter får blomma ut. Så mycket kunskaper man kan få genom ett liv som till slut kan rädda en, det är fantastiskt.

Så i väntan på att bli räddad så gick jag där och hatade. Vågade inte vara stark och stanna och omvärdera, ompröva, vågade inte se svagheter som styrkor och att både ont och gott gick hand i hand. Att älska det liv jag fått mig givet.

Jag förstod inte på den tiden att värdesätta mitt liv, jag bara pressade mig hela tiden, jämförde mig med min egen slutkörda mamma som sedermera, förstår jag idag, värdesatte sitt liv och njöt i minsta detalj. Mot slutet. Hon hade också perioder med otroligt kämpande i sitt liv. Utelämnade mig från det liksom jag har utelämnat mina barn. Så jag och de inte skulle få veta.

Men man vinner kanske inte på det i det långa loppet. Till slut är barn så stora att de bör veta, så de kan dra lärdom i tid.

Men jag då. Jag kunde inte se framtiden alls. Jag såg bara att den där vindlande vägen jag hade framför mig smalnade av därframme och försvann i en kurva i ett mörker. Jag såg mig själv på den vägen, ensam i mörkret, på den tiden hade jag inte tinnitus så det måste ha varit tomt och tyst därinne. Blodsmak i munnen. När jag inte hörde min egen barnsliga, darriga, fega röst, tvekande, frågande.

Och idag när jag ser tillbaka så ser jag hur hård jag var mot mig själv, jag tyckte verkligen jag var feg och rädd, inte hade mod nog att ta mig ur. Och jag förstår inte vad det var för styrka som gav mig mod att ge mig av. Det var nog ändå tanken att jag måste överleva. Jag ville inte dö. Det kändes verkligen så.

Så idag lever jag på ett annat sätt, om inte ut i minsta por så i det närmaste. Och jag unnar alla andra det också. Men visst finns det understundom tvivel på att alla bitar i livet ska falla på plats, och oron ska försvinna. Tempot är inte lika högt, stunderna av vila är fler, kroppen kräver och tar. Hjärnan glöder i mörkret. Jag vet inte längre om jag har någon brist på nåt ämne i hjärnan. Jag känner mig vid mina sinnens fulla bruk.

Emellanåt.

glad idag

Jag har en bekant på facebook som får fram så mycket bra visdomsord och lägger ut dem. Det inspirerar mig.

”Jag ska vara nöjd idag” var ett.

Ja visst kan man programmera sig själv det första man gör när man vaknar, ställa in frekvensen på må bra istället för att känna den såriga halsen och de irriterande hostningarna. Istället få ner i duschen och ställa sig och låta det underbara livgivande vattnet stråla över en, tvåla in sig och schamponera sig och packa in sig i nyttiga krämer och njuta.

Sätta på tjocksockarna som faktiskt behövs nu när hösten gjort sitt intrång men ändå inte ståtar med någon lövprakt. Njuta av den där lila filten i den grå soffan och le åt att jag matchar den med sockarna.

Ta fram en tallrik mat och se på den med vördnad, känna att det vattnas i munnen trots att jag äter den ensam härhemma och inte har något fast jobb ännu. För jag måste ju tro att det ska lösa sig på något sätt, jag är ju bara 46 för bövelen, med en massa kunskaper, någonstans ska jag välan passa in och kunna försörja mig och de mina.

Idag och i morgon har jag jobb och det känns härligt, jobbet jag gillar så mycket i delin. Tanken på trevliga människor jag ska möta och att jag ska producera något gott. Få le lite igen, det gör jag ju inte här hemma ensam i huset. Då bara hostar jag och sover just nu.

Tanken på den där familjen jag har gör mig glad, så mycket ensamma människor det finns som inte har någon eller något nätverk runt sig, det måste vara hemskt. Jag har till och med en dator jag kan få skriva och uttrycka mig på, sen får vem som vill läsa eller välja att inte läsa.

Tanken på alla de otroligt generösa människorna jag har runt mig i Forever gör mig också glad. Igår höll jag en liten ”föreläsning” om hud och hudvård utifrån det jag lärt mig i företaget och alla var så intresserade och tyckte att jag gjorde det bra och det gjorde mig så fantastiskt euforisk. Jag mådde så bra av allt det jag lärt mig och allt jag kan och kan lära vidare. Att livet är ett lärande det vet jag ju. Att utmana sig att göra saker man aldrig tror man skulle kunna, jag menar jag prata inför en grupp om hud??? Aldrig för sex år sedan inte! Men nu! Jag är glad idag…

Och sen hittade jag alldeles nyss en brie i kylskåpet. Så det kan bidra till att hålla mig ännu gladare idag.Glad = Nöjd!

Om tvivel

Att vara sårbar betyder inte att man är svag, det betyder att man vågar känna.

Den här raden var någon som fått på facebook, i någon spåkula eller dagens visdom eller vad det var.

Ja det kan jag skriva under på. Någonstans i mitten av min ”karriär”, alltså mitt sökande efter ro bland alla de gulmålade rummen med tända ljus i och en beteendevetare mittemot mig, så fick jag dessa rader som en bomb i skallen. Jag förstod ingenting. Jag har säkert hört det förut men det hade inte gått hem. Hissen hade inte gått hela vägen upp, lampan lyste men det var ingen hemma eller hur man vill uttrycka det.

Detta handlade så mycket om tiden på SJ, svårigheten att inte räcka till och bara känna värdelös, att inte ha några ord kvar att försvara sig med. De av sömnbrist ständigt svullna ögonen och av omgivningarnas totala kyla expanderade hudkärlen borde ha fått mig att gå.

Då. Så långt innan jag gjorde det. Härdade ut alltför länge i fientlighetens och stressens öga. Ingen sympati utifrån, ingen backup bakifrån, från chefer. Hur i herrans namn kunde jag tro att det skulle gå?

Ja ja skit samma, parantes. I alla fall sa den här beteendevetaren att det är de som har kopplingen hjärna hjärta som är mest sårbara, som känner mest tar mest illa vid sig av allt. Och på den nivån befann jag mig. Botten? Ja då men inte i det långa loppet, det är det enda jag är säker på.

Visst man tar illa vid sig av allt som försiggår runt en 360 grader och man kan ha svårt att sortera och skaka av sig, det har jag haft alltför länge och får fortfarande arbeta med det, men jag vet, att ALTERNATIVET, att INTE TÄNKA ELLER KÄNNA, inte är för mig.

Vad det hela kommer från det vet jag inte. Det som är i atmosfären, präntas det in de sekundrarna som tiden står still då man föds eller präglas man av miljön under uppväxten? Om det kan man nog tvista och ha olika åsikter, men nog kan jag tro att det är en kombination.

En allvarlig liten flicka med handen i mammas, sorglös men ändå tänkande, läsande, funderande på mycket. Det är bilden jag har av mig själv där borta i dåtid. Sen har jag i perioder försökt att vara den som inte tänkte alls, men misslyckats grovt och släppt in det där malandet igen.

Och javisst jag tvivlar som i den underbara dikten jag fastnat för. Tvivlar på allt, att jag har rätt eller fel, gör rätt eller fel, jag går varvet runt mer än en gång och funderar innan jag fattar något slags beslut. Min hjärna får jobba rätt hårt. De hastiga besluten har inte varit så bra. I mitt liv.

”Tron kan försätta berg och tvivlet kan sätta tillbaks dem igen” skaldar han, Tage. Det är så underbara rader att känna igen sig i när man periodvis känner sig starkare än någonsin och vet att man gör rätt men sekundrarna efteråt tvivlar.

Och vad jag ville säga med detta var att så mycket av mitt liv, under tiden de jobbiga åren på SJ, också handlade om tvivel att man skulle orka. Jag trodde jag skulle orka men ibland tvivlade jag på att jag skulle ta sig till jobbet igen. Det blev liksom dubbelt jobbigt att också hantera de inre tvivlen när de yttre omständigheterna fullständigt sög musten ur en. Men till slut fattade jag rätt beslut.

Inte säker. Aldrig.

Men jag känner och jag är sårbar. Det är jag säker på i alla fall. Inga tvivel där. Inte alls.

Eftertanke

Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.
Jag tror även på tvivlet efter detta,
tvivlet som ständigt rättar till
ständigt ställer frågor
och skaffar svar på frågorna
i evigheters evighet.
Tvivlet förgår aldrig.
Men profetians gåva, den skall försvinna,
och tungomålstalandet, det skall taga slut,
och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk.
Om jag talade både människors och änglars tungomål
men icke hyste tvivel,
så vore jag allenast en ljudande malm
och en klingande cymbal.

Tvivlet är tåligt och milt.
Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke,
det uppblåses icke.
Det skickar sig icke ohöviskt,
det söker icke sitt, det förtärnas icke,
det hyser icke agg för en oförrätts skull.
det gläder sig icke över orättfärdigheten,
men har en glädje i sanningen.
Det fördrager allting, det tror allting,
det hoppas allting, det uthärdar allting.

Så bliva de då beståndande,
tron hoppet, tvivlet, dessa tre;
men störst bland dem är tvivlet.

Eller om det var kärleken.
Nu blev jag osäker igen. Tusan järnvägar också.
Sannerligen säger jag eder?


Tage Danielsson

Livet!

När jag läser det jag skrivit offentligt så har jag vissa funderingar på om folk tycker jag har ett pissliv. Det händer inte så mycket här, det är inga resor till exotiska inneplatser, knappt ens i Svedala, det är inte så mycket modeblogg över det hela precis. Vad är det egentligen, vad handlar den om?

Livet.

Det är ett liv bland alla andra. Mitt. Funderingar. Tankar. Moln över himmeln som fascinerar mig. Tanken på en hängmatta under ett körsbärsträd som hägrar. Krasandet av chips i 13 åriga käkar. Bara fötter under en lila filt i en grå soffa. Det är värmen av ett barn. Doften av fukt på altanen som minner mig om journaliststudierna 2005 då jag slogs mot mig själv och mitt självförtroende. Sittandes på altanen med böcker och skrivpapper och funderingar. Det var James Blunt på radion som hjälpte mig genom den tiden.

Det är kämpandet de sista åren. Samtalen till a-kassan med gråt i halsen, förnedringen i att söka sommarjobb, svårigheten att dundra in i ny grupp. Igen…Det är glädjen över att bli igenkänd av kunder, få skratta och få ett lönebesked i min hand i stället för fk- eller a-kasseutbetalning.

Tröstlöst. Är det. Ibland.

Ibland är det saknad. Vänner som försvunnit ur min dagliga sfär, de finns där i periferin nu, de jag jobbat med i 18 år på SJ, som jag saknar idag. De finns på facebook och i verkligen tack och lov.

Det är oro. Mycket sådan som stör nattsömn som bara de vet som varit där. Det är tvätt och städ och matlagning lagom oinspirerande, det är glädje när minstings lag kämpar sig till en seger över serieledarna i svåra serien! Total lycka. Jag vet hur de kämpar och hur tränarna kämpat i motvind så länge. Det är så roligt! Det är inte allt jag ser men jag är lycklig ändå, jag får bjuda på min okunskap, jag måste inte kunna allt. Jag ser deras glädje, tempohöjningen vid segervittringen.

Det är oro över sjukdomar som kan komma om jag inte sköter mig, inte orkar sköta mig. Straffet jag kommer att få som jag oroar mig för ibland. Jag vill verkligen inte det men det bara blir så ibland. Det är livet.

Det är utmaningar, som stärker och som får en att lyfta till himlen. Det är lärandet, glädjen när något har satt sig för inte är det lätt ju äldre man blir och man konkurrerar med 20 åringar. Det är mörkret när man gjort något fel och skäms.

Det är åter saknad. Över människor som gått bort före mig. Alltid för tidigt. Det är vetskapen om att alla runt om mig kommer att gå bort en dag. Att vi alla kommer stå inför sankte per och få frågan om vi varit lyckliga i våra liv. Vad ska jag svara. Vad ska vi svara. Har vi styrkan att leva det liv vi vill eller mörkar vi bara tills det inte går mer? Tills allt är bortnött och vi står där bara, huttrande. Jag kämpar varje dag. Jag har ont i halsen ibland.

Det är det som den här bloggen handlar om. Viljan att kämpa. Och viljan att få vara svag och vilja ge upp ibland när det är motigt. Känslan av att vilja våga leva men ändå inte våga. Känslan av misslyckande. Känslan av att vilja gråta men inte kunna för det är inte så farligt, andra har det värre. Att få sitta och glo framför mig ett tag eller få glänsa med en filead fisk eller en sminkkväll hemma hos någon.

Framför allt är det kärlek. Till mina nära. Det finns inget så berikande som denna kärlek, den är stor, den är lilaskimrande och den är mjuk. Det är mjuka kinder och mjuka vader och mjuka filtar och hostningar och skratt. Det är fniss när mamma gör bort sig som idag när jag hade sovit middag så hårt att jag var mosig en timme efteråt och sa konstiga saker och minsting bara tittade konstigt på mig.

Eller när 17 åring vill bli hämtad och vi har fint snack i bilen om det som varit på kvällen eller inte varit.

Det är relationer med nära vänners gästfrihet i fokus. Underbara stunder av närhet och skratt och allvar. I sommarkvällar, höstdagar och under vinterpromenader. Det är drömmar och funderingar och liv och död.

Jag lever livet på mitt sätt, och ingen annan ska bry sig. Jag ska ju inte bry jag mig om hur andra lever, det är väl upp till dem?

Så kärlek får avsluta det här, det finns inget viktigare än det. Kärlek till dig själv och till dina nästa. Finna lugnet som man trivs i och lugnet att känna sig trygg i. Att vara sann mot sig själv, snäll mot sig själv och trygg i sig själv. Trygg att våga inte se helt perfekt ut jämt, trygg att våga låta fasaden rämna för en sekund eller två. Trygg nog att våga somna snarkande ute på gräsmattan som en säl i den ljumma solen och de ljumma vindarna. Skit i fall grannarna hör eller ser.

Det är livet. Jag tänker ofta på om det är innehållslöst eller verkar trist inför andra. Men när jag fick tips om följande blogg så inser jag att jag lever livet och jag gör det rätt bra. Läs den och begrunda livet!

http://paheligmark.wordpress.com/

till och med...

17-åring och mannen gillade mina köttbullar. De såg lite skeptiska ut först men jag såg minerna när de åt och de var äkta. " Å finns det sås också" " och potatis" " och lingon och inlagd gurka".

Nu har jag mellan hostattackerna i ren lyckoextas grillat en bit lax med massor av olika pepparsorter och örtsalt som jag äter rätt ur pannan.Jättegott!

Det stör mig dock lite att jag vaknade av mina egna snarkningar förut...de var så hårda...

Köttbulle-bestyr i vardagen.

Ha!

Oinspirerade jag rullade för en stund sen köttbullar så det stod härliga till. Jag har i många år misslyckats med att göra goda köttisar, för lite eller för mycket kryddor, alltid för hårda och skämsigt nog har jag inte ens tagit fram kokboken för att titta i bland recepten. Jag har bara hatat mig själv för att jag inte klarat det och jämfört mina med mammas som naturligtvis var godast i världen.

Men nu! Jag har knäckt köttbulle - koden, 46 år gammal. Jag hittade ett recept som jag hade som grund och sen hade jag i lökpulver i stället för riven lök och jesses vad gott! Det gick åt några när jag stekte och när minste mannen kom upp och smakade stelnade han till först och gjorde sen tummen upp med ett leende. Ett lättnadens leende att mamma äntligen lyckats kanske.

Sen gjorde jag korv stroganoff av en gammal falu som låg där och gick efter dessa tilltag ut i solstolen och vek den bakåt och somnade. vaknade av att jag snarkade kraftigt(och då menar jag mega - kraftigt).

Det tog på krafterna. I alla fall när man är lite sjuk och klen som jag är just nu.

Men jag älskar dem ändå

Förkylningstider igen. Alla hostar och snörvlar och febern rasar i kroppar. Snörvel…

Varit hos AF idag o träffat min förmedlare. Än så länge känns det bra, när allt är ute och flyter igen- timmar här och där. När ska det bli trygghet i livet tro?

Vi har dock haft en trevlig helg med samvaro med mina arbetskamrater i delin, mycket trevligt! Och sen kräftis med hon med Volvon och familjerna och det var som vanligt jättekul – och så gott! Riktig bra kräftor köpte, lobster jumbo! Kan tänka mig käka mer av dem.

Livet på Insjön är alltid gött, trots att man vaknar med ont i halsen mitt i natten. Ett par underbara dagar, inget bad i och för sig men lite avslappnat bakåtlut i baden baden och lite skratt på bryggan. Så underbart.

Men nu går jag och har ont i halsen och svettas lite emellanåt, sover middag och vilar. Hade köpt en rostbiff förra veckan som jag tänkte göra nåt med och stoppade den i ugnen med kryddor och termometer (måååååååste man ju ha, för mig som inte litar på intuitionen) och somnade till på sängen och den blev lite för färdig men jag skar den i tuuuuunnnna skivor med min fina kniv och marinerade den! Det ni! Och det uppskattades av 17 åring och mannen i alla fall. 13 åring är skeptisk till det mesta ännu.

17- åring: ” å perfekt vitlökskryddad, och basilika… och rödvin va mamma?” riktigt kul att laga mat för en gångs skull.

Jag misslyckas med allt jag gör annars. Alla biffar är hårda, köttfärssåsen felkryddad.” finns det ingen tacosås…….” ”jag vill inte ha sambal oelek på korv stroganoffen längre”, jag gillar inte potatis/pasta/ris till det…” kan du inte panera skinksteken”. " finns det grillkrydda?"

Det finns hur många undanflykter som helst. Bortskämda är de i alla fall. Fast inte med fin mat, med skräpmat. Tyvärr. Och vilka sjukdomar som kommer av det ser drömmer man mardrömmar om stjärnklara nätter.

Jag hatar matlagningen ibland. jag hatar att inte ha idéer kvar i skallen, att allt smakar likadant. Jag hatar att inte ha ork till att leta upp inspiration längre. Det är trist. Men rostbiffen blev bra…och 13 –åring fick utan marinad…och åt med god aptit med ett kilo grillkrydda till…

Jaja en dag ska de få bjuda mig . Oh då ska jag kritisera och gnälla…(om det behövs vill säga, de kanske blir bättre än jag), då ska jag sitta med filtar i deras soffor och inte vika ihop dem efter mig, lämna disken och blöta ner alla handdukar och gå in med löv på skorna…

Vad kul jag ska ha!