Meningen med livet - böcker har jag tagit mig igenom några stycken. Plöjt, stannat upp, reflekterat, genomfört, ratat, strukit, skrivit av. Nödvändiga steg för mig, för mitt välbefinnande.
Och då jag själv har gjort en bit av den inre resan och kommit en bit på väg så läser jag gärna frågor och studerar svar på vad olika människor ger för svar på vad meningen med livet är.
I en DN från 2008 svarade Liria Ortiz, legitimerad psykolog, en insändarskribent som tyckte livet hade stannat upp och där hon stod med alla frågor om ” var det inte mer än såhär”, de frågorna vi alla någon gång kommer ifatt fast vi inte tror det.
Liria Ortiz svarar skribenten att det inte finns en enda slutgiltig mening utan vi måste hitta den varje dag. Allt ifrån hur vi ska klä oss till hur vi vill välja att leva vår dag måste vi välja. Den där meningsfullheten kanske inte inträder i livet förrän vi är överens med våra värderingar om vad vi tycker är rätt och viktigt.
Värderingarna vi kommer fram till är det som bör ge vårt liv riktning och bli principer för det liv i vill leva. Vi mår som bäst när vi upplever att det vi gör överensstämmer med våra värderingar. Mål skriver hon också om. Att tomhet kanske uppstår när man uppnått de satta målen, men mål och meningsfullhet är inte detsamma utan när målen överensstämmer med den riktigning vi vill ge vårt liv, först då känns det meningsfullt.
Liria ber skribenten svara på frågan hur viktiga på en skala 0-100 är områdena äktenskap, föräldraskap, vänner, sociala relationer, utbildning, fritid, andlighet, samhällsfrågor, hälsa och välbefinnande och hur nöjd hon är med dessa områden idag. Och självklart ska skribenten ställa sig frågor som vad kan hon göra för att minska avstånden mellan de områden som är mest viktiga och där det är stor skillnad mellan hur det är och hur hon vill det ska vara? Vad ska bli det första steget hon tar för att minska skillnaderna mellan hur det är och hur det skulle kunna vara?
Ja det finns så många steg att ta i livet och jag är medveten om att omständigheter råder där man verkligen sitter fast i förtvivlan, och inte ser varken ut eller in men bara att ta steget och be om hjälp av något proffs kan vara ett steg i rätt riktning. Jag har själv suttit fast i frågor och inte haft svar och förtvivlat över att vara fast på ett jobb där jag vantrivdes och som tillsammans med sorg till slut blev ohanterligt för mig.
Då blev jag tvungen att be om hjälp, allt var bara svart och cement och bunker och jag kunde inte komma ut därifrån, det var en mardröm.
Utan svaren på frågorna är vi vilse och jag är övertygad om att man inte kan komma ur saker själv alltid, att man i perioder av sitt liv behöver stöd, någon som står jämte en och pekar lite försiktigt åt vilket håll man bör gå. det är ju inte alltid det är solklart och vägen ligger rak, alltför många gånger är det dimmigt och kyligt därute.
Och jag vet inte alltid att det jag gjort har gett mig något utan livet kan kännas lite konstigt ibland, speciellt med den här sista utbildningen, ekonomi, men jag tror ändå någonstans att i en framtid kommer jag att ha jättenytta av det jag gjort och genomfört.
Men just nu är det delikatessen på Ica som gäller ett tag. Pålägg och grillkyckling och smörgåstårtor och mackor och fiskar och sånt.
Det har en mening det också!
lördag 23 april 2011
är förstummad över livet igen...
Har tänt upp lite ljus på vår underbara altan efter en trevlig kväll med traditionellt påskbord hos svärmor. Fick med båda barnen trots deras ålder, och de körde fotboll och käkade och allt var frid och fröjd. Påskäggsjakten är förbi för länge sen, jag minns för flera år sen då den äldste suckade och sa " mamma kan inte vi få våra ägg som vanliga ungar får". han ville slippa lappgömman, han är några år äldre än sin lillebror, men de gillade det i alla fall ett tag...
Idag har jag pratat med min bror, smsat till några släktingar och haft en mycket trevlig kväll som jag kan avsluta här på altanen, cirekeln är sluten. Ljusen är tända. Jag är varm i hjärtat.
Att få vara varm i hjärtat av samvaron är allt värt, inget annat i hela världen spelar någon roll, så länge vi är en familj och älskar varandra. Och i går hade jag en mysstund med den yngste och en läskig film. Så underbart att de fortfarande kommer och inte har lämnat mig solo under tonåren, som jag trodde skulle ske.
Och jag sjunger, ´ja det är kanske synd att säga, jag är ingen sångare direkt, men jag nynnar den underbara strofen ur Elton Johns "your song" " how wonderful life is, now your in the world"
Vad vore livet utan dem?
Idag har jag pratat med min bror, smsat till några släktingar och haft en mycket trevlig kväll som jag kan avsluta här på altanen, cirekeln är sluten. Ljusen är tända. Jag är varm i hjärtat.
Att få vara varm i hjärtat av samvaron är allt värt, inget annat i hela världen spelar någon roll, så länge vi är en familj och älskar varandra. Och i går hade jag en mysstund med den yngste och en läskig film. Så underbart att de fortfarande kommer och inte har lämnat mig solo under tonåren, som jag trodde skulle ske.
Och jag sjunger, ´ja det är kanske synd att säga, jag är ingen sångare direkt, men jag nynnar den underbara strofen ur Elton Johns "your song" " how wonderful life is, now your in the world"
Vad vore livet utan dem?
påsktankar.
En helt vanlig dag
Utan förvarning
Kommer det att hända
Dessa rader har jag sparat från en bioannons för lääääänge sen, jag minns inte när ens. De var lite dramatiska, sådant som jag ofta fastnar för, dröjer vid, funderar över, varför har jag sett just de här raderna, de var ju till en bioannons men jag går aldrig på bio och tittar sällan i annonser, följaktligen skulle jag inte mötas av dessa ord, men ändå gjorde jag det.
Så vad är det som kommer att ske en vanlig dag utan förvarning?
Någon kommer att le mot dig, vem som helst av oss kommer att dö medans de flesta sitter i soffan och tittar på tv. Medans några går på krogen och super sig plakata kommer några att bli misshandlade, några mördade, några skrattar och höjder sitt glas och ler mot sin älskade.
Allt kan verkligen ske. Varje dag
Utan förvaring en dag reser sig håret på mina armar när jag inser att det finns ett liv efter detta och att dessa som gått från oss finns här hos oss hela tiden, de ler och de berör oss, fast vi inte känner det. Och ibland kanske vi känner det och det är då håren reser sig.
Hela tiden överallt utan förvarning dimper det ner hotelsebrev från a-kassa och f-kassa och möten med desamma genomförs med tårar och hopdragna axlar som följd. Eller eftersöks.
Utan förvarning sker allt till det bästa eller i värsta fall, till det sämsta, av olika steg du tar, beslut du fattar. Eller inte fattar, för att inte välja är också att välja.
Utan förvarning dog Elin från sina föräldrar och vänner på Hisingen i Göteborg, mördad av någon som ser sig som allsmäktig, som har makten över livet och döden. Någon som fick spel, löpte amok. Helt i onödan.
Utan förvarning kanske någon blir någon uppringd av någon som har ett jobb att erbjuda, det händer, jag vet. Glädjande, inte som tonen i bioannonsen, som ger en spegelbild av att ödet styr.
Mina hår reser sig ofta. Av glädje men oftast av sorg över händelserna som sker och påverkar oss så negativt. Vissa av oss, för vissa får verkligen mer än sin beskärda del, mer än de mäktar med. Orättvist? Ja det kan jag tycka, även om de, när det löst sig för dem, kommer att gå så stärkta ur det att de kan knocka oss andra med sin styrka. Eller dela med sig av den till oss, så att vi kan gå vidare lika starka.
Utan förvarning
Kommer det att hända
Dessa rader har jag sparat från en bioannons för lääääänge sen, jag minns inte när ens. De var lite dramatiska, sådant som jag ofta fastnar för, dröjer vid, funderar över, varför har jag sett just de här raderna, de var ju till en bioannons men jag går aldrig på bio och tittar sällan i annonser, följaktligen skulle jag inte mötas av dessa ord, men ändå gjorde jag det.
Så vad är det som kommer att ske en vanlig dag utan förvarning?
Någon kommer att le mot dig, vem som helst av oss kommer att dö medans de flesta sitter i soffan och tittar på tv. Medans några går på krogen och super sig plakata kommer några att bli misshandlade, några mördade, några skrattar och höjder sitt glas och ler mot sin älskade.
Allt kan verkligen ske. Varje dag
Utan förvaring en dag reser sig håret på mina armar när jag inser att det finns ett liv efter detta och att dessa som gått från oss finns här hos oss hela tiden, de ler och de berör oss, fast vi inte känner det. Och ibland kanske vi känner det och det är då håren reser sig.
Hela tiden överallt utan förvarning dimper det ner hotelsebrev från a-kassa och f-kassa och möten med desamma genomförs med tårar och hopdragna axlar som följd. Eller eftersöks.
Utan förvarning sker allt till det bästa eller i värsta fall, till det sämsta, av olika steg du tar, beslut du fattar. Eller inte fattar, för att inte välja är också att välja.
Utan förvarning dog Elin från sina föräldrar och vänner på Hisingen i Göteborg, mördad av någon som ser sig som allsmäktig, som har makten över livet och döden. Någon som fick spel, löpte amok. Helt i onödan.
Utan förvarning kanske någon blir någon uppringd av någon som har ett jobb att erbjuda, det händer, jag vet. Glädjande, inte som tonen i bioannonsen, som ger en spegelbild av att ödet styr.
Mina hår reser sig ofta. Av glädje men oftast av sorg över händelserna som sker och påverkar oss så negativt. Vissa av oss, för vissa får verkligen mer än sin beskärda del, mer än de mäktar med. Orättvist? Ja det kan jag tycka, även om de, när det löst sig för dem, kommer att gå så stärkta ur det att de kan knocka oss andra med sin styrka. Eller dela med sig av den till oss, så att vi kan gå vidare lika starka.
fredag 22 april 2011
Pressmeddelande
Forskare undersöker stress och organisation i skolan
2011-04-04 12:00
Lärare och skolledare får allt fler sidouppgifter, men det saknas vetenskapliga undersökningar av hur det påverkar deras arbetsförhållanden. Eva Bejerot, Stockholms universitet, får 2 969 000 kronor från AFA Försäkring för att undersöka detta samband och se om det leder till stress och ohälsa.
Forskningsprojektet ska särskilt studera hur olika styrsystem påverkar arbetsinnehållet för lärare och rektorer samt hur sambandet mellan stress och ohälsa ser ut för dem. I det arbetet ska forskarna framför allt titta på hur sidouppgifter påverkar lärarnas och skolledarnas arbetsförhållanden.
En enkät skickas ut till 3 000 slumpvis utvalda lärare och jämförs med resultatet i en tidigare studie från 1992. Därmed kan forskarna också se hur lärares och rektorers arbetsförhållanden har påverkats över tid – särskilt när det gäller krav, inflytande och stöd i arbetet
Spännande när man tänker sig undersöka saker och ting i alla fall, sen vad det leder till är en annan sak...finns äkert fler områden inom kommuner som skulle behöva utredas...och afa ja de administrerar avtalsförsäkringar. På uppdrag av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, företag m fl genomför de olika projekt för att förebygga skador.
Ja det är väl kostsamt att så många inte mår bra...
hittade lite statstik på SKL (Sveriges kommuner och landsting):
Sjukskrivningarna börjar öka.
Antalet sjukpenningdagar har börjat öka igen. Skälet är att personer som tidigare har varit sjukskrivna återkommer i försäkringen. Sedan 2004 har både antalet sjukskrivna och sjukpenningdagarna minskat i Sverige. Nu har sjukskrivningarna upp till två och ett halvt år börjat öka igen, enligt Försäkringskassans senaste statistik.
Försäkringskassans månadssiffror började stiga under senhösten 2011. SKL:s redovisar förändringen av sjukpenningdagarna jämfört med samma månad ett år tidigare, som visar ett stort skutt uppåt i januari. Sjukpenningdagarna är 15,8 procent fler i januari 2011 än under samma månad ett år tidigare. Det finns en stor spännvidd i landet. Minsta ökningen har Gotland med 5,7 procent, medan sjukpenningdagarna i Uppsala steg med 30,1 procent jämfört med samma månad året innan.
Enligt Försäkringskassan beror ökningen bland annat på att personer som tidigare blivit utförsäkrade när sjukpenningdagarna tog slut nu återvänder in i sjukförsäkringen. Ett annat skäl till ökningen är att personer som haft tidsbegränsad sjukersättning åter blir sjukskrivna.
Försäkringskassann bedömer att antalet sjukskrivningar ökar under både 2011 och 2012, men ökningen sker i en långsammare takt än den snabba minskningen de senaste åren.
Ja det finns en del att arbeta med.
Forskare undersöker stress och organisation i skolan
2011-04-04 12:00
Lärare och skolledare får allt fler sidouppgifter, men det saknas vetenskapliga undersökningar av hur det påverkar deras arbetsförhållanden. Eva Bejerot, Stockholms universitet, får 2 969 000 kronor från AFA Försäkring för att undersöka detta samband och se om det leder till stress och ohälsa.
Forskningsprojektet ska särskilt studera hur olika styrsystem påverkar arbetsinnehållet för lärare och rektorer samt hur sambandet mellan stress och ohälsa ser ut för dem. I det arbetet ska forskarna framför allt titta på hur sidouppgifter påverkar lärarnas och skolledarnas arbetsförhållanden.
En enkät skickas ut till 3 000 slumpvis utvalda lärare och jämförs med resultatet i en tidigare studie från 1992. Därmed kan forskarna också se hur lärares och rektorers arbetsförhållanden har påverkats över tid – särskilt när det gäller krav, inflytande och stöd i arbetet
Spännande när man tänker sig undersöka saker och ting i alla fall, sen vad det leder till är en annan sak...finns äkert fler områden inom kommuner som skulle behöva utredas...och afa ja de administrerar avtalsförsäkringar. På uppdrag av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, företag m fl genomför de olika projekt för att förebygga skador.
Ja det är väl kostsamt att så många inte mår bra...
hittade lite statstik på SKL (Sveriges kommuner och landsting):
Sjukskrivningarna börjar öka.
Antalet sjukpenningdagar har börjat öka igen. Skälet är att personer som tidigare har varit sjukskrivna återkommer i försäkringen. Sedan 2004 har både antalet sjukskrivna och sjukpenningdagarna minskat i Sverige. Nu har sjukskrivningarna upp till två och ett halvt år börjat öka igen, enligt Försäkringskassans senaste statistik.
Försäkringskassans månadssiffror började stiga under senhösten 2011. SKL:s redovisar förändringen av sjukpenningdagarna jämfört med samma månad ett år tidigare, som visar ett stort skutt uppåt i januari. Sjukpenningdagarna är 15,8 procent fler i januari 2011 än under samma månad ett år tidigare. Det finns en stor spännvidd i landet. Minsta ökningen har Gotland med 5,7 procent, medan sjukpenningdagarna i Uppsala steg med 30,1 procent jämfört med samma månad året innan.
Enligt Försäkringskassan beror ökningen bland annat på att personer som tidigare blivit utförsäkrade när sjukpenningdagarna tog slut nu återvänder in i sjukförsäkringen. Ett annat skäl till ökningen är att personer som haft tidsbegränsad sjukersättning åter blir sjukskrivna.
Försäkringskassann bedömer att antalet sjukskrivningar ökar under både 2011 och 2012, men ökningen sker i en långsammare takt än den snabba minskningen de senaste åren.
Ja det finns en del att arbeta med.
måndag 11 april 2011
hälsokontot...
Sparade en artikel i nån hälsotidning om Blossom Tainton-Lindqvist, om det här med hälsa. Alla människor ska ta ansvar för sin egen hälsa och det största hindret är alltid en själv. Allas kroppar är olika sammansatta och den reagerar olika beroende på vilken form av träning och kost man stoppar i sig. Attityden till kost och träning bör vara realistisk och utgå från den egna livssituationen. Inte köra för hårt om man inte orkar det alltså. Enkelt? Ja det låter ju så!
Det som Blossom Tainton-Lindqvist insett är att man måste hitta balansen och lyssna till sin egen kropp och se allt ur ett helhetsperspektiv. Hälsan har vi med oss hela livet, det gäller att se att den är så bra som möjligt hela tiden.
”Att hålla sig i form är inte att få fler år till livet utan att få mer liv till åren” avslutas artikeln.
Så kan det nog vara, men vet ju någonstans därinne att de där elementen måste fungera, sömn, kost, träning, positiv inställning, annars kör man där med ett par däck i dikeskanten och det är ju fortfarande så många som gör det. Som inte mår som man bör.
Så om inte viljan finns med andra ord, om det bara existerar en brist på ork att ta tag i sitt liv så kommer man ju inte fixa att må bra. Det är ju elementärt liksom . Det är ju ingen annan som kan göra det åt en, allt man måste kan man bara göra själv.
Det går inte att säga att det är matens fel att jag är överviktig, eller att det är jobbets fel att jag inte orkar träna, det är ju bara prioriteringar i livet man gör. Väljer man att sitta i soffan och häcka istället för att promenera så kommer det att komma surt. Det är ju inte svårt att haja egentligen.
Gör du något dumt regelbundet tillräckligt länge får du problem hörde jag nyligen Ronny Kvist säga på en föreöläsning och det var inte svårt att förstå.
Bara det att man inte orkat ta tag i det på så länge och det är hårt att inse.
Vi har ju bara ett liv och man vill ju hänga i så länge det går, och må bra i stunden. Så nu har jag tagit tag i mitt liv och börjat träna igen och det är underbart! De andra bitarna, de mentala, är jag klar med. Tror jag! Ii alla fall just nu!
Nu ska jag få njuta lite ett tag, ingen oro ska nästla sig in i mitt liv.
Det som Blossom Tainton-Lindqvist insett är att man måste hitta balansen och lyssna till sin egen kropp och se allt ur ett helhetsperspektiv. Hälsan har vi med oss hela livet, det gäller att se att den är så bra som möjligt hela tiden.
”Att hålla sig i form är inte att få fler år till livet utan att få mer liv till åren” avslutas artikeln.
Så kan det nog vara, men vet ju någonstans därinne att de där elementen måste fungera, sömn, kost, träning, positiv inställning, annars kör man där med ett par däck i dikeskanten och det är ju fortfarande så många som gör det. Som inte mår som man bör.
Så om inte viljan finns med andra ord, om det bara existerar en brist på ork att ta tag i sitt liv så kommer man ju inte fixa att må bra. Det är ju elementärt liksom . Det är ju ingen annan som kan göra det åt en, allt man måste kan man bara göra själv.
Det går inte att säga att det är matens fel att jag är överviktig, eller att det är jobbets fel att jag inte orkar träna, det är ju bara prioriteringar i livet man gör. Väljer man att sitta i soffan och häcka istället för att promenera så kommer det att komma surt. Det är ju inte svårt att haja egentligen.
Gör du något dumt regelbundet tillräckligt länge får du problem hörde jag nyligen Ronny Kvist säga på en föreöläsning och det var inte svårt att förstå.
Bara det att man inte orkat ta tag i det på så länge och det är hårt att inse.
Vi har ju bara ett liv och man vill ju hänga i så länge det går, och må bra i stunden. Så nu har jag tagit tag i mitt liv och börjat träna igen och det är underbart! De andra bitarna, de mentala, är jag klar med. Tror jag! Ii alla fall just nu!
Nu ska jag få njuta lite ett tag, ingen oro ska nästla sig in i mitt liv.
söndag 10 april 2011
en bra vecka!
Jag gick alldeles nyss ut och sniffade vårluft. Det var underbart. Klockan 2040 kunna gå ut och njuta, låt vara att det var halvskummet. Det var en fantastisk klar luft, månen ömsom visade sig och försvann, som om den ville mig nåt. ett par fltgplan hann förbi, fyllda med minnen och drömmar. Med stor sannolikhet återvändande med såväl lyckokänslor men kanske även känslan av att ha flytt den jobbiga vardagen en stund och allt det jobbiga vi alla verkar ha i livet.
Eller så var det nåt helt annat, återvändande efter en jobbig begravning, någon som skilt sig. Vad vet jag?
Ingen är förskonad idag, det är tufft för alla på olika sätt. Allt vi ser och tvingas hantera påverkar oss i olika riktningar. Bra eller dåligt, man kan inte alltid se att det jobbiga man ska igenom kommer man att dra lärdom av och kunna hantera senare. Och inte är det konstigt. Sorg är hemskt. Det blöder och river. Att var utan jobb är sorgset, att leva på minimalt med pengar är panik, att vara sjuk och inget veta om morgondagen är fruktansvärt.
Jag är glad för min 17 åring har fått helgjobb och sommarjobb på Tempo Pizzeria. Känns skönt, man kan andas ut lite. Och så dömer han fotbollsmatcher, så nu är han lite självgående. Är så glad att det tagit en bra vändning. Det vore inte bra att vara utan jobb hela sommaren.
Det har varit en bra vecka och det ska bli en bra vecka, med arbete äntligen. I delin.
Har haft en trelig helg med samvaro av vänner, skrattat, pratat livets allvar. Kollat på minstingens fotbollsmatch i strålande vårsol, vi kunde ta av oss jackorna till och med.
Så underbart var livet då. Fjärran alla sorger och smärtor. Och så vann de också.
Nu i kväll är han däremot jättehostig och snörvlig och hade en tendens till feber. Så det får bli vila ett par dagar för hans del. Alltid dessa luftrör, samma som jag när jag blir sjuk.
Så godnatt jord för i kväll. Nu blir det bingen.
Eller så var det nåt helt annat, återvändande efter en jobbig begravning, någon som skilt sig. Vad vet jag?
Ingen är förskonad idag, det är tufft för alla på olika sätt. Allt vi ser och tvingas hantera påverkar oss i olika riktningar. Bra eller dåligt, man kan inte alltid se att det jobbiga man ska igenom kommer man att dra lärdom av och kunna hantera senare. Och inte är det konstigt. Sorg är hemskt. Det blöder och river. Att var utan jobb är sorgset, att leva på minimalt med pengar är panik, att vara sjuk och inget veta om morgondagen är fruktansvärt.
Jag är glad för min 17 åring har fått helgjobb och sommarjobb på Tempo Pizzeria. Känns skönt, man kan andas ut lite. Och så dömer han fotbollsmatcher, så nu är han lite självgående. Är så glad att det tagit en bra vändning. Det vore inte bra att vara utan jobb hela sommaren.
Det har varit en bra vecka och det ska bli en bra vecka, med arbete äntligen. I delin.
Har haft en trelig helg med samvaro av vänner, skrattat, pratat livets allvar. Kollat på minstingens fotbollsmatch i strålande vårsol, vi kunde ta av oss jackorna till och med.
Så underbart var livet då. Fjärran alla sorger och smärtor. Och så vann de också.
Nu i kväll är han däremot jättehostig och snörvlig och hade en tendens till feber. Så det får bli vila ett par dagar för hans del. Alltid dessa luftrör, samma som jag när jag blir sjuk.
Så godnatt jord för i kväll. Nu blir det bingen.
tonåringar i huset...
En på väg in i tonåren och en halvvägs igenom. Dax att göra reflektionsnedslag.
En gång för länge sen hade jag en liten lintott och en något större mörk, båda rundkindade, äppelkäcka, lillgamla, bollipompa-lillefot-bumbibjörnarna-tinkiwinky- kollandes små rara barn, på Styrbordsvägen i Oxelösund Sverige Världen. Klockan hade stannat i livet, de hade kommit till just oss. De blev curlade och älskade.
Det var tuffa år småbarnsåren, jag vill helst glömma dem…tonåren, har det visat sig, är ingenting…eller, det är på ett annat sätt. Oro-ja, men glädje och samvaro-ja.
I dag är de fjärran barnprogram och halksockor, Disney är numera passé, den ene lång, biffig, axelbred, den andre smal, senig, och de himlar då och då med ögonen bakom sin mor som kläcker ur sig inbillade klokheter, men mor bjuder på det.
Men det är bannemej ingen idé, jag har gett upp för länge sen, att jämföra min egen uppväxt med våra förhållanden och förhållningssätt i dag. Det är kört så att säga. Fruktlöst kanske, såsom hälsokontot känns. Vad beträffar hälsokontot känns det som om hemkunskapsfröken antagligen har haft mer att säga till om än vad jag har…eller de har kanske lyssnat mer på henne.
Broccoli är kört…morot diss, äpple-nej det är surt, banan-ja, druvor-ok. Tomat-absolut inte, gurka-nja.
Jaja åter till ämnet. Ärenden som det hette förr, som man fick göra utan ersättning, framkallar bara en fnysning idag. Alltså när man ber (det är inte sååå ofta). Jag gick över stock och sten för min mamma, min store tar moppen och ger mig en blick under en rynkad panna. Den lille låtsas inte höra. Det är för jobbigt att cykla ner på stan. Om han inte redan är på stan och jag lyckas få honom att svara i mobilen och ha turen att han har några kronor på sig. Puh!
Gjorde man en aktivitet förr då så var det faktiskt krav också. Som pianot jag fick. Det fick man faktiskt klinka på hela veckan tills det var lektion, man kunde inte komma undan, för annars skulle det försvinna nerför trapporna som skrot. Ord och inga visor liksom.
I alla fall, till skillnad mot vad en annan hade så har de skjuts hitan och ditan, de blir hämtade ibland efter fester eller ishockeyspelande på Rosvalla, pappor tränar dem och mammor lagar mat och vem kan säga nej när man får en mjuk kram eller en kind på sin axel och får höra att man är den bästa mamman på jorden.
Jag kom rätt tidigt på en taktik, att inte låta dessa barn ha makten över mig på alla plan, när de var små. När de protesterade över inbillade orättvisor och ville flytta (eller var det rymma?) räckte jag över en fullmatad väska, med ett glatt flin" varsågod, jag har redan packat, busslistan ligger där" och så gick jag ut och satte mig i solstolen. I ikini.
Jag har också rätt nyligen upptäckt att man kan skrika "äntligen" och gå ut och öppna bilen och kliva in och propsa på piercing i ögonbryn och bröstvårtor som villkor då tatueringar kommer på tal och när de brungröna då spärras upp och de börjar lomma neråt sitt eget rum under tystnad kan man avlägga ett hästgnägg efter dem och påminna att man minsann minns hur de grät vid vaccineringar under ett ”Ho-ho-ho” eller ett ” yippe kay-yey” . Med detta hoppas jag lyckas avstyra de äventyren.
En sak jag vet med säkerhet är att man inte kan fnysa högljutt åt nya idéer och låtsas att veckans TARA är viktigare. Det går inte att betrakta av besvikelse sjunkande kinder en längre stund, man måste pussa krama älska. Inget är viktigare. Och trösta. Massera lite kanske.
Men det här med att skaffa sig ett liv och en utbildning (som man själv inte gjorde i tid utan fått genomföra under gråt och vånda senare) förstår inte alltid den äldre varianten vikten av, han med biffbringa och långa armar och vinnande leende utan drivkraften till att sköta skolan är utsikten att få ett par g-star raw jeans eller converse.
Minsting plitar fortfarande tappert med läxorna.
Tja de vet antagligen att BRIS är nära om de skulle behöva, om mamma skulle bli för jobbig, att pengarna kommer in på kortet automatiskt även om det ligger kallingar på golvet och träningskläder runtom huset . De vet...
Herregud hur blev man så curlig? Jo de där tonåringarna vet att de kan linda sin mamma runt lillfingret med smicker och annat emellanåt. När det är på deras villkor. "Ska jag handla nåt på vägen hem mamma, jag är i thai-affären, vill du ha nåt? Jag har köpt en punschpokal till dig mamma. Kolla den här filten mamma, den skulle du älska i soffan mamma. Ingen-som-du- te från Mique, lila ljuslyktor.
Vilka knappar man ska trycka på DET är nåt de äger kunskaper om...strange.
Ge och ta liksom. Det känns äkta. Och jag älskar dem! Mer än livet! Små barn små bekymmer… hette det ju men jag håller inte med där riktigt.
En gång för länge sen hade jag en liten lintott och en något större mörk, båda rundkindade, äppelkäcka, lillgamla, bollipompa-lillefot-bumbibjörnarna-tinkiwinky- kollandes små rara barn, på Styrbordsvägen i Oxelösund Sverige Världen. Klockan hade stannat i livet, de hade kommit till just oss. De blev curlade och älskade.
Det var tuffa år småbarnsåren, jag vill helst glömma dem…tonåren, har det visat sig, är ingenting…eller, det är på ett annat sätt. Oro-ja, men glädje och samvaro-ja.
I dag är de fjärran barnprogram och halksockor, Disney är numera passé, den ene lång, biffig, axelbred, den andre smal, senig, och de himlar då och då med ögonen bakom sin mor som kläcker ur sig inbillade klokheter, men mor bjuder på det.
Men det är bannemej ingen idé, jag har gett upp för länge sen, att jämföra min egen uppväxt med våra förhållanden och förhållningssätt i dag. Det är kört så att säga. Fruktlöst kanske, såsom hälsokontot känns. Vad beträffar hälsokontot känns det som om hemkunskapsfröken antagligen har haft mer att säga till om än vad jag har…eller de har kanske lyssnat mer på henne.
Broccoli är kört…morot diss, äpple-nej det är surt, banan-ja, druvor-ok. Tomat-absolut inte, gurka-nja.
Jaja åter till ämnet. Ärenden som det hette förr, som man fick göra utan ersättning, framkallar bara en fnysning idag. Alltså när man ber (det är inte sååå ofta). Jag gick över stock och sten för min mamma, min store tar moppen och ger mig en blick under en rynkad panna. Den lille låtsas inte höra. Det är för jobbigt att cykla ner på stan. Om han inte redan är på stan och jag lyckas få honom att svara i mobilen och ha turen att han har några kronor på sig. Puh!
Gjorde man en aktivitet förr då så var det faktiskt krav också. Som pianot jag fick. Det fick man faktiskt klinka på hela veckan tills det var lektion, man kunde inte komma undan, för annars skulle det försvinna nerför trapporna som skrot. Ord och inga visor liksom.
I alla fall, till skillnad mot vad en annan hade så har de skjuts hitan och ditan, de blir hämtade ibland efter fester eller ishockeyspelande på Rosvalla, pappor tränar dem och mammor lagar mat och vem kan säga nej när man får en mjuk kram eller en kind på sin axel och får höra att man är den bästa mamman på jorden.
Jag kom rätt tidigt på en taktik, att inte låta dessa barn ha makten över mig på alla plan, när de var små. När de protesterade över inbillade orättvisor och ville flytta (eller var det rymma?) räckte jag över en fullmatad väska, med ett glatt flin" varsågod, jag har redan packat, busslistan ligger där" och så gick jag ut och satte mig i solstolen. I ikini.
Jag har också rätt nyligen upptäckt att man kan skrika "äntligen" och gå ut och öppna bilen och kliva in och propsa på piercing i ögonbryn och bröstvårtor som villkor då tatueringar kommer på tal och när de brungröna då spärras upp och de börjar lomma neråt sitt eget rum under tystnad kan man avlägga ett hästgnägg efter dem och påminna att man minsann minns hur de grät vid vaccineringar under ett ”Ho-ho-ho” eller ett ” yippe kay-yey” . Med detta hoppas jag lyckas avstyra de äventyren.
En sak jag vet med säkerhet är att man inte kan fnysa högljutt åt nya idéer och låtsas att veckans TARA är viktigare. Det går inte att betrakta av besvikelse sjunkande kinder en längre stund, man måste pussa krama älska. Inget är viktigare. Och trösta. Massera lite kanske.
Men det här med att skaffa sig ett liv och en utbildning (som man själv inte gjorde i tid utan fått genomföra under gråt och vånda senare) förstår inte alltid den äldre varianten vikten av, han med biffbringa och långa armar och vinnande leende utan drivkraften till att sköta skolan är utsikten att få ett par g-star raw jeans eller converse.
Minsting plitar fortfarande tappert med läxorna.
Tja de vet antagligen att BRIS är nära om de skulle behöva, om mamma skulle bli för jobbig, att pengarna kommer in på kortet automatiskt även om det ligger kallingar på golvet och träningskläder runtom huset . De vet...
Herregud hur blev man så curlig? Jo de där tonåringarna vet att de kan linda sin mamma runt lillfingret med smicker och annat emellanåt. När det är på deras villkor. "Ska jag handla nåt på vägen hem mamma, jag är i thai-affären, vill du ha nåt? Jag har köpt en punschpokal till dig mamma. Kolla den här filten mamma, den skulle du älska i soffan mamma. Ingen-som-du- te från Mique, lila ljuslyktor.
Vilka knappar man ska trycka på DET är nåt de äger kunskaper om...strange.
Ge och ta liksom. Det känns äkta. Och jag älskar dem! Mer än livet! Små barn små bekymmer… hette det ju men jag håller inte med där riktigt.
tisdag 5 april 2011
12.47
Kockan är 12.47 och jag har gymmat för första gången på ett och ett halvt år...och sen tagit långpromenaden med Zilla the dog.
Undrar som vanligt varför jag slutade, det var ju helt underbart. Maskinerna var nya men efter att coolt ha sneglat mig igenom dem kände jag igen det mesta och visste hur jag skulle lägga upp det.
Klarade mot förmodan tre magövningar och när jag var inne på den tredje så tänkte jag att det kanske är bäst att sluta nu så jag inte ligger utslagen i morgon. Var ju tvungen att prova mig fram lite med vikter och så och det kändes rätt fort om man tog för mycket på. Det var bara en gång jag inte kände riktigt och då skakade benen lite men det var bara att låtsas som inget och coolt fortsätta.
Så prom med Zilla och lyckades tappa kopplet när jag skulle plocka upp bajset, skit också, hon drog iväg och skojade med mig, fan vad dum jag kände mig, noll pli har jag ju ännu...men jag löste det till slut, fast benen darrade lite...
Nu har jag ätit lite husmanskost och ska vila, nya livet börjar nu! Kanske kan bli beach 2011 i alla fall....
Undrar som vanligt varför jag slutade, det var ju helt underbart. Maskinerna var nya men efter att coolt ha sneglat mig igenom dem kände jag igen det mesta och visste hur jag skulle lägga upp det.
Klarade mot förmodan tre magövningar och när jag var inne på den tredje så tänkte jag att det kanske är bäst att sluta nu så jag inte ligger utslagen i morgon. Var ju tvungen att prova mig fram lite med vikter och så och det kändes rätt fort om man tog för mycket på. Det var bara en gång jag inte kände riktigt och då skakade benen lite men det var bara att låtsas som inget och coolt fortsätta.
Så prom med Zilla och lyckades tappa kopplet när jag skulle plocka upp bajset, skit också, hon drog iväg och skojade med mig, fan vad dum jag kände mig, noll pli har jag ju ännu...men jag löste det till slut, fast benen darrade lite...
Nu har jag ätit lite husmanskost och ska vila, nya livet börjar nu! Kanske kan bli beach 2011 i alla fall....
08.10 på Styrbordsvägen
Å denna morgon…fåglarna drillar härutanför. Luften är klar. Jag älskar våren.
Jag har inget jobb denna vecka, så jag kan servera frukost hemma efter att den minste ätit på Brevik nu sen jag började plugga och åkte tidigt iväg på morgnarna. En fantastisk service faktiskt.
Så nu är det ägg och yoghurt, macka, oboy, och vill det sig riktigt väl kommer den store upp och är på bra humör också.
I dag var en sån morgon, det var dans i köket till musik, det var knytnävsslag som passerade varandra jämte ansikten, det var lillebror som klistrade ett klistermärke obemärkt på storebror som körde en luftfärd med lillebror och jag höll andan, men jag tänker inte alltid på hur stark en sextonåring som spelat bandy i Borgia kan vara.
Att livet kan vara så underbart, så att jag får börja dagen med att skratta åt dem. Det var för längesen. De har blivit så lika i färgerna plötsligt. Jag tror de gillar varann trots att de är osams ibland. Jag är andlös av lycka.
Har varit alltför tyngd av debet och kredit och att lyckas slutföra mitt osannolika projekt, ekonomiassistentutbildningen. Nu vill jag inte vara det längre, nu vill jag gå upp och få såna här morgnar jämt…
Jag har inget jobb denna vecka, så jag kan servera frukost hemma efter att den minste ätit på Brevik nu sen jag började plugga och åkte tidigt iväg på morgnarna. En fantastisk service faktiskt.
Så nu är det ägg och yoghurt, macka, oboy, och vill det sig riktigt väl kommer den store upp och är på bra humör också.
I dag var en sån morgon, det var dans i köket till musik, det var knytnävsslag som passerade varandra jämte ansikten, det var lillebror som klistrade ett klistermärke obemärkt på storebror som körde en luftfärd med lillebror och jag höll andan, men jag tänker inte alltid på hur stark en sextonåring som spelat bandy i Borgia kan vara.
Att livet kan vara så underbart, så att jag får börja dagen med att skratta åt dem. Det var för längesen. De har blivit så lika i färgerna plötsligt. Jag tror de gillar varann trots att de är osams ibland. Jag är andlös av lycka.
Har varit alltför tyngd av debet och kredit och att lyckas slutföra mitt osannolika projekt, ekonomiassistentutbildningen. Nu vill jag inte vara det längre, nu vill jag gå upp och få såna här morgnar jämt…
söndag 3 april 2011
Ja visst händer det...
Att man trillar ner i hålor, även om jag helst skulle slippa tänka på det nu när livet äntligen är bra igen. Man trillar ner, stannar där en stund och tar sig sedan långsamt därifrån en annan väg, kanske klättrar man under vånda, river en vägg och tar sig ut eller öppnar helt sonika en dold dörr och kliver ut i det fria.
Pånyttfödd,med nya erfarenheter ristade i hjärnan och hjärtat lite påverkat igen. Undringarna tar aldrig slut, och insikterna har åter kommit upp till min yta att jag fortfarande har en del svarta hål därinne i själen som behöver täppas till,insikterna om att egentligen har jag ännu inte fullständiga svar på vem jag är och vilka svar jag ska ge sina barn på deras undringar över livet. Jag är glad att de har funderingar.
Och det är skönt efteråt, när jag vet att man klarat ännu en håla, jag är ett i- landsproblem fattigare, jag har förstått en bit till av livet, lärt en läxa till, lagt en mikroskopisk pusselbit till men vet någonstans att det kommer fler att foga in, att jag inte vet hela biten ännu. Och månne är det inte lite förväntan jag känner över att nästa gång kanske jag klarar svackan ännu bättre med de nya kunskaper jag har idag, alla underbara människor jag träffat som hjälpt mig med livet.
Man ska ju leva nu idag, inte oroa sig framåt, det säger jag till mig själv varje dag. Jag får kämpa med det, skrika det till mig så det ekar i skallen.
Jag är lite dum, jag vill kunna glänta på gardinen till framtiden men kunna dra för den tyst igen. Det går verkligen inte att hitta en bok där du kan slå upp kapitel 7 och sen läsa facit längst bak i boken, fast man skulle önska att livet gick att hantera så.
Idag vet jag att jag inte fattar riktigt hela biten ännu, varför den här tomheten ibland invaderar mig, varför hjälplösheten över livet som jag trodde jag hade vunnit över hela tiden nästlar sig in tillbaka.
Just nu är jag nyfiken på livet och älskar det så totalt, är så totalt uppfylld av kärlek till familj och barn och får se dessa barn dem lite mer än förut. Äta frukost ihop en stund och ge dem lite styrka att klara av sina dagar som jag skulle förstått att leta efter genom åren.
För inte är det lätt att leva, det är väl det vi ska förstå, om något...
Jag vill jag så förtvivlat begripa det som inte går att förstå. Och på väg dit vill jag ha människor runt mig som vågar erkänna sina styrkor och svagheter, fel, brister och förmågor, de som är villiga att göra något åt dem.
I formation mot framtiden?
Pånyttfödd,med nya erfarenheter ristade i hjärnan och hjärtat lite påverkat igen. Undringarna tar aldrig slut, och insikterna har åter kommit upp till min yta att jag fortfarande har en del svarta hål därinne i själen som behöver täppas till,insikterna om att egentligen har jag ännu inte fullständiga svar på vem jag är och vilka svar jag ska ge sina barn på deras undringar över livet. Jag är glad att de har funderingar.
Och det är skönt efteråt, när jag vet att man klarat ännu en håla, jag är ett i- landsproblem fattigare, jag har förstått en bit till av livet, lärt en läxa till, lagt en mikroskopisk pusselbit till men vet någonstans att det kommer fler att foga in, att jag inte vet hela biten ännu. Och månne är det inte lite förväntan jag känner över att nästa gång kanske jag klarar svackan ännu bättre med de nya kunskaper jag har idag, alla underbara människor jag träffat som hjälpt mig med livet.
Man ska ju leva nu idag, inte oroa sig framåt, det säger jag till mig själv varje dag. Jag får kämpa med det, skrika det till mig så det ekar i skallen.
Jag är lite dum, jag vill kunna glänta på gardinen till framtiden men kunna dra för den tyst igen. Det går verkligen inte att hitta en bok där du kan slå upp kapitel 7 och sen läsa facit längst bak i boken, fast man skulle önska att livet gick att hantera så.
Idag vet jag att jag inte fattar riktigt hela biten ännu, varför den här tomheten ibland invaderar mig, varför hjälplösheten över livet som jag trodde jag hade vunnit över hela tiden nästlar sig in tillbaka.
Just nu är jag nyfiken på livet och älskar det så totalt, är så totalt uppfylld av kärlek till familj och barn och får se dessa barn dem lite mer än förut. Äta frukost ihop en stund och ge dem lite styrka att klara av sina dagar som jag skulle förstått att leta efter genom åren.
För inte är det lätt att leva, det är väl det vi ska förstå, om något...
Jag vill jag så förtvivlat begripa det som inte går att förstå. Och på väg dit vill jag ha människor runt mig som vågar erkänna sina styrkor och svagheter, fel, brister och förmågor, de som är villiga att göra något åt dem.
I formation mot framtiden?
onämnbara händelser...
I januari läste jag en artikel om en äckel Fritzl - gubbe och för all del fru med, i Danmark som åtalas för att ha våldtagit och förnedrat sin 20 åriga dotter under många år. Hon ”tvingades äta avföring, ha sex med en häst och gräva sin egen grav”, den 20 åriga dottern och hennes åtta småsyskon utsattes för ohyggliga övergrepp. En granne hade försökt slå larm till kommunen att allt inte stod rätt till, men det framgår inte av artikeln om något kollades upp av någon. Antagligen inte.
När jag läser sånt här vill jag bara slå ihjäl, det är hemskt det får man inte. Man får inte ta lagen i egna händer men man vill det. Hur kan man missbruka sina barn? Hur kan man bara göra något så fruktansvärt, jag förstår det inte. sinnesjukt, vidrigt. Människor går omkring på jorden bland oss och är förklädda djävlar. Hur är det möjligt, Hur många finns det, har jag mött någon, sett någon i ögonen?
Dessa händelser, alltså att händelserna uppdagades, låg ett år tillbaka och jag kan bara hoppas att dessa föräldrar får sitt straff, och för alltid fråntas rätten att kalla sig föräldrar.
När jag läser sånt här vill jag bara slå ihjäl, det är hemskt det får man inte. Man får inte ta lagen i egna händer men man vill det. Hur kan man missbruka sina barn? Hur kan man bara göra något så fruktansvärt, jag förstår det inte. sinnesjukt, vidrigt. Människor går omkring på jorden bland oss och är förklädda djävlar. Hur är det möjligt, Hur många finns det, har jag mött någon, sett någon i ögonen?
Dessa händelser, alltså att händelserna uppdagades, låg ett år tillbaka och jag kan bara hoppas att dessa föräldrar får sitt straff, och för alltid fråntas rätten att kalla sig föräldrar.
Igår är historia, i morgon är ett mysterium, i dag är en gåva.
Raka enkla ord som man önskar alla får uppleva. Man kan ju inte göra något åt det som skett man kan bara konstatera och släppa det, inte låta det dra ner en. Spotta i nävarna och gå vidare. Vi kan inte veta något om framtiden hur gärna vi än vill,vi vet inte vad som väntar oss, sjukdom eller rikedom, det är bara att försöka släppa oron så den inte drar ner oss i sörjan, dyn...
Och idag ja, det är f-t svårt att se alla dagar som en gåva, om man är arbetslös och lever på minimun och inte ser en ljusning därframme. Men är man frisk så är det en gåva. Ibland tror jag inte jag har ett problem i hela världen, men om det är bra just nu så tror jag alltid att det kommer att vända och bli sämre. Det får jag skämmas för. Det finns de som har det så hemskt.
Det är en förmån att få försöka på nytt, vi får ju nya chanser varje dag. Att avsluta igår och gå vidare. Att få släppa, falla, kravla sig upp, torka svetten ur pannan och gå vidare, det är en möjlighet vi ges varje dag.
Ctrl alt delete och så väntan. Ska dagen starta på nytt eller är det total härdsmälta?
Min understundom härjade fyrtiofemåriga hjärna börjar repa sig nu, den har fått lite ro och lite lycka och jag vill bara glömma allt det jobbiga som varit under alltför många år och gå framåt nu.
Och glädjas åt varje frisk dag, glädjas åt ett samtal med ett barn vid matbordet. Glädjas åt att jag plötsligt bara ser hur lika grabbarna har blivit varandra.
Det är lycka!
Raka enkla ord som man önskar alla får uppleva. Man kan ju inte göra något åt det som skett man kan bara konstatera och släppa det, inte låta det dra ner en. Spotta i nävarna och gå vidare. Vi kan inte veta något om framtiden hur gärna vi än vill,vi vet inte vad som väntar oss, sjukdom eller rikedom, det är bara att försöka släppa oron så den inte drar ner oss i sörjan, dyn...
Och idag ja, det är f-t svårt att se alla dagar som en gåva, om man är arbetslös och lever på minimun och inte ser en ljusning därframme. Men är man frisk så är det en gåva. Ibland tror jag inte jag har ett problem i hela världen, men om det är bra just nu så tror jag alltid att det kommer att vända och bli sämre. Det får jag skämmas för. Det finns de som har det så hemskt.
Det är en förmån att få försöka på nytt, vi får ju nya chanser varje dag. Att avsluta igår och gå vidare. Att få släppa, falla, kravla sig upp, torka svetten ur pannan och gå vidare, det är en möjlighet vi ges varje dag.
Ctrl alt delete och så väntan. Ska dagen starta på nytt eller är det total härdsmälta?
Min understundom härjade fyrtiofemåriga hjärna börjar repa sig nu, den har fått lite ro och lite lycka och jag vill bara glömma allt det jobbiga som varit under alltför många år och gå framåt nu.
Och glädjas åt varje frisk dag, glädjas åt ett samtal med ett barn vid matbordet. Glädjas åt att jag plötsligt bara ser hur lika grabbarna har blivit varandra.
Det är lycka!
Förfärande fakta
Lördagens SN hade en artikel om att vården missar många misshandlade barn. Andelen barn som uppgav att de blivit slagna minskade mellan 1980-2000. 2006 avstannade minskningen samtidigt som fler föräldrar uppgav att de slagit eller använt annat våld mot sina barn. Att skaka, slita och dra i sina barn hade fördubblats. I år kommer en ny kartläggning då får man veta om svaren från 2006 är del i ett större trendbrott.
Med skräck ser jag fram emot resultatet av denna kartläggning.
Enligt BRÅ anmäldes 113 000 våldsbrott under 2010, ungefär samma som 2009. Bland våldsbrotten ökade de anmälda misshandelsbrott mot barn 0-6 år med 16 %.
Mot barn 7-14 ökade de med 2 % och minskade för ungdomar mellan 15-17 med 5 %.
Barn 0-6 år, 16 % ökning alltså. En generell ökning, enligt BRÅ och den kan inte härledas till en enstaka region. Misshandel är en brottstyp där statistiken påverkas av förändringen i benägenheten att anmäla. Det innebär att ökningen kan bero både på en ökad omfattning av våldet och att våldet tas på större allvar och därmed anmäls i högre omfattning. Misshandelsbrott faller under allmänt åtal sedan 1980 och det innebär att polis och åklagare kan utreda brotten oavsett om offret vill göra anmälan eller inte.
Eftersom vi bor i Sörmland så klickar jag mig in i tabellen över Sörmland och ser att det har anmälts 28 fall av misshandel mot flicka 0-6 år och 31 mot pojke 0-6 år och att, och nu kommer det anmärkningsvärda, mot flickor är 25 av de 28 bekanta med offret och 24 har skett inomhus och i pojkfallen är 30 av 31 bekanta med offret och samtliga brotten har skett inomhus.
Ja statistik är vi alla, vi är svarta siffror på vitt papper oavsett om det är f-kassan eller a-kassan som statistikför oss men detta är siffror som gör så ont. Det är små barn det handlar om. Under 6 år, 59 stycken bara här i Sörmland. Någon har misshandlat dem.
I det här fallet struntar jag fullständigt i om det är ökning procentuellt mot åren innan och visst är det underbart om det minskar men vartenda ett fall här är ett för mycket. Inga barn ska utsättas för våld oavsett ålder och definitivt inte av sina föräldrar eller bekanta.
Vi har en enda uppgift här i livet, vi som har barn, det är att göra deras liv trygga och säkra, och skydda dem från galenskaperna därute.
Om inte vi kan skydda dem vem ska då göra det?
Med skräck ser jag fram emot resultatet av denna kartläggning.
Enligt BRÅ anmäldes 113 000 våldsbrott under 2010, ungefär samma som 2009. Bland våldsbrotten ökade de anmälda misshandelsbrott mot barn 0-6 år med 16 %.
Mot barn 7-14 ökade de med 2 % och minskade för ungdomar mellan 15-17 med 5 %.
Barn 0-6 år, 16 % ökning alltså. En generell ökning, enligt BRÅ och den kan inte härledas till en enstaka region. Misshandel är en brottstyp där statistiken påverkas av förändringen i benägenheten att anmäla. Det innebär att ökningen kan bero både på en ökad omfattning av våldet och att våldet tas på större allvar och därmed anmäls i högre omfattning. Misshandelsbrott faller under allmänt åtal sedan 1980 och det innebär att polis och åklagare kan utreda brotten oavsett om offret vill göra anmälan eller inte.
Eftersom vi bor i Sörmland så klickar jag mig in i tabellen över Sörmland och ser att det har anmälts 28 fall av misshandel mot flicka 0-6 år och 31 mot pojke 0-6 år och att, och nu kommer det anmärkningsvärda, mot flickor är 25 av de 28 bekanta med offret och 24 har skett inomhus och i pojkfallen är 30 av 31 bekanta med offret och samtliga brotten har skett inomhus.
Ja statistik är vi alla, vi är svarta siffror på vitt papper oavsett om det är f-kassan eller a-kassan som statistikför oss men detta är siffror som gör så ont. Det är små barn det handlar om. Under 6 år, 59 stycken bara här i Sörmland. Någon har misshandlat dem.
I det här fallet struntar jag fullständigt i om det är ökning procentuellt mot åren innan och visst är det underbart om det minskar men vartenda ett fall här är ett för mycket. Inga barn ska utsättas för våld oavsett ålder och definitivt inte av sina föräldrar eller bekanta.
Vi har en enda uppgift här i livet, vi som har barn, det är att göra deras liv trygga och säkra, och skydda dem från galenskaperna därute.
Om inte vi kan skydda dem vem ska då göra det?
lördag 2 april 2011
jag kanske inte förstår...
125 000 heltidsjobb motsvarar den övertid svenskar arbetade i januari, läser jag i Dagens Arbete. Övertiden har ökat mest i industrin. Jösses det låter inte klokt.
Så många som fortfarande går arbetslösa och vill ha ett jobb och så många som inte orkar jobba massa övertid på grund av för hög press. I alla fall inte någon längre tid. Trots detta existerar dessa siffror.
Ja vad ska man säga,kanske jag saknar kanske kunskaper att tolka dessa siffror. Jag kanske inte har hela bilden här, de som arbetat denna övertid kanske har tagit ut den i timmar på annan arbetstid eller så...vad vet jag, det kanske inte är så farligt som det låter.
Det är bara det att en lite varningsklocka ringer...att man inte anställer utan hellre ger övertid till de som är kvar...att så många fler skulle kunna få jobb som vill jobba. För det vill ju de allra flesta.
Så många som fortfarande går arbetslösa och vill ha ett jobb och så många som inte orkar jobba massa övertid på grund av för hög press. I alla fall inte någon längre tid. Trots detta existerar dessa siffror.
Ja vad ska man säga,kanske jag saknar kanske kunskaper att tolka dessa siffror. Jag kanske inte har hela bilden här, de som arbetat denna övertid kanske har tagit ut den i timmar på annan arbetstid eller så...vad vet jag, det kanske inte är så farligt som det låter.
Det är bara det att en lite varningsklocka ringer...att man inte anställer utan hellre ger övertid till de som är kvar...att så många fler skulle kunna få jobb som vill jobba. För det vill ju de allra flesta.
fredag 1 april 2011
friends
Och när jag ändå är på gång…
Ibland har jag svårt att slita mig från datorn. Från tangenterna. Det är en terapi att skriva att få sätta ord på svåra saker. För livet är understundom lite svårt. Det går verkligen inte på någon räls. Det är ingen motorväg, det är som en landsväg som vindlar, en skogsväg som går upp och ner med bark och jord som underlag och det är en spikmatta i allra högsta grad. Livet gör ont, det strålar ut från oss och det kommer in i oss, det gör ont och det helar. Om man har vettet att ta vara på varje incident som ett lärande.
Alla upplevelser helar oss, för oss vidare och uppgraderar oss. Fast vi tycker det är förnedring och förtvivlan många gånger så går vi starka och stärkta vidare. För vi är starka egentligen, vi behöver bara lite coachning, lite kickar i arslena och en varm hand på axeln.Vi behöver känna oss omhändertagna ibland.
För varje sak du går genom växer du och blir en ny. Dina celler byts ut i rasande takt, du är en ny varelse emellanåt, och den enda som kan se till att man blir ny, bättre, bäst är du själv. Ingen annan kan öppna dörren till det nya livet, bara du själv.
I de små rummen på Lernia, där jag tillbringat fem månader ihop med andra kvinnor och ett par män, i minoritet var de, varför vet jag inte, om de inte orkade med oss eller det var andra omständigheter som gjorde att så få män ville bli ekonomiassistenter, i dessa rum har jag hittat ett jävlar anamma jag aldrig gjort förut.
Det är självkänsla i botten och undanstoppade drömmar, historier om kämpande mot myndigheter om återkommande till arbetslivet som tagit andan ur mig. Osäkerhet inför framtid, och framför allt ifrågasättande av hur man ska kunna integrera alla dessa kunskaper man fått i sitt framtida arbetsliv. Jag har hört drömmar.
Det har varit ifrågasättande av livet, öppenhet om livssituationer, egen hälsa, det har varit så mycket skratt och tips och recept och vi har verkligen hjälpt varandra. I tuffa uppgifter vi stått inför, i smärta och glädje. Det har varit kvinnor som vill andra väl, inte kvinnor som vill konkurrera och framhäva sig själva och pratat skit om andra, som jag alltför många gånger hört berättas. Det här är kvinnor som vet, som varit och vänt någonstans därnere och har vett att stödja, inte ta ihjäl varandra.
Jag är skrämd över många berättelser, många situationer som inte borde finnas, som borde utraderas. Skitsnack bakom ryggen, oförstående arbetsgivare, drömmar som gått i kras på nya jobb, som visat sig inte vara det man trott. Sjukdomar, försäkringsbolag som satt sig på tvären, a-kassa, f-kassa och hela myndighetsbiten som löper amok idag.
Arbetslösheten, jävlar anammat och erkännandet av egen skörhet är den gemensamma nämnaren oss emellan. Det var liksom inte bara en nämnare.
Vi hade varit där, på andra sidan och vänt. Vi är nya versioner av oss själva. 8.1 eller var är vi just nu i världen? Vi var där på Lernia och hade så kul.
Även om jag är glad över den vändning mitt liv tog just nu så saknar er vänner!
Ibland har jag svårt att slita mig från datorn. Från tangenterna. Det är en terapi att skriva att få sätta ord på svåra saker. För livet är understundom lite svårt. Det går verkligen inte på någon räls. Det är ingen motorväg, det är som en landsväg som vindlar, en skogsväg som går upp och ner med bark och jord som underlag och det är en spikmatta i allra högsta grad. Livet gör ont, det strålar ut från oss och det kommer in i oss, det gör ont och det helar. Om man har vettet att ta vara på varje incident som ett lärande.
Alla upplevelser helar oss, för oss vidare och uppgraderar oss. Fast vi tycker det är förnedring och förtvivlan många gånger så går vi starka och stärkta vidare. För vi är starka egentligen, vi behöver bara lite coachning, lite kickar i arslena och en varm hand på axeln.Vi behöver känna oss omhändertagna ibland.
För varje sak du går genom växer du och blir en ny. Dina celler byts ut i rasande takt, du är en ny varelse emellanåt, och den enda som kan se till att man blir ny, bättre, bäst är du själv. Ingen annan kan öppna dörren till det nya livet, bara du själv.
I de små rummen på Lernia, där jag tillbringat fem månader ihop med andra kvinnor och ett par män, i minoritet var de, varför vet jag inte, om de inte orkade med oss eller det var andra omständigheter som gjorde att så få män ville bli ekonomiassistenter, i dessa rum har jag hittat ett jävlar anamma jag aldrig gjort förut.
Det är självkänsla i botten och undanstoppade drömmar, historier om kämpande mot myndigheter om återkommande till arbetslivet som tagit andan ur mig. Osäkerhet inför framtid, och framför allt ifrågasättande av hur man ska kunna integrera alla dessa kunskaper man fått i sitt framtida arbetsliv. Jag har hört drömmar.
Det har varit ifrågasättande av livet, öppenhet om livssituationer, egen hälsa, det har varit så mycket skratt och tips och recept och vi har verkligen hjälpt varandra. I tuffa uppgifter vi stått inför, i smärta och glädje. Det har varit kvinnor som vill andra väl, inte kvinnor som vill konkurrera och framhäva sig själva och pratat skit om andra, som jag alltför många gånger hört berättas. Det här är kvinnor som vet, som varit och vänt någonstans därnere och har vett att stödja, inte ta ihjäl varandra.
Jag är skrämd över många berättelser, många situationer som inte borde finnas, som borde utraderas. Skitsnack bakom ryggen, oförstående arbetsgivare, drömmar som gått i kras på nya jobb, som visat sig inte vara det man trott. Sjukdomar, försäkringsbolag som satt sig på tvären, a-kassa, f-kassa och hela myndighetsbiten som löper amok idag.
Arbetslösheten, jävlar anammat och erkännandet av egen skörhet är den gemensamma nämnaren oss emellan. Det var liksom inte bara en nämnare.
Vi hade varit där, på andra sidan och vänt. Vi är nya versioner av oss själva. 8.1 eller var är vi just nu i världen? Vi var där på Lernia och hade så kul.
Även om jag är glad över den vändning mitt liv tog just nu så saknar er vänner!
fredag kväll efter middagsluren...
Jaha så har man kommit in på Succé också och får blogga. Trevligt. Lite nervöst, nu får man skärpa te sig, inte stava fel och slarva. Då och då är det lite si och så med det. Men ska man vara offentlig bloggare igen så blir det annorlunda.
Egentligen är jag också en med höga krav på mig, så nu får man ha fingrarna i rätt ställning. Det är bara det att tangentbordet inte alltid lyder, det ligger nog allsköns skit spillt under tangenterna och det är inte bara jag som är skyldig i familjen. Sena trötta kvällar fungerar inte den i skallen inbyggda stavningskontrollen heller, så visst kan det bli fel.
Man är ju inte mer än människa fast man vill vara ofelbar. Ingen är ofelbar, det är jag övertygad om.
Den här bloggen har ju funnits ett tag och vill man lära känna mig så bör man kanske gå tillbaka litegrann i texterna. Annars får man kanske helt fel bild av mig. Det är svårt att sammanfatta livet i några enkla meningar.
Jag har alldeles för höga krav på mig, vill vara perfekt och jag har alldeles för dålig självkänsla. Detta är två karaktärsdrag jag jobbar med, de är som en kvarnsten runt min hals. Jag vill alltid kunna allting, helst innan jag börjar med det. Som att tro att man kan börja en ekonomiutbildning och kunna saker när man hade tvåa i matte på humanistisk linje för 25 år sen. Va? Idiot man är. Trots denna bakgrund har jag varit säljare i hela mitt liv och klarat det. Jag sa klarat det. Inte gjort det bra.
Jag har en del gånger i livet rafsat mig i huvudet och stått frågande, inte minst då man redovisat kassor och skulle reda ut saker man i stressen gjort fel på. Och rätta till sina egna fel fick man göra, det var väl därför det finns revisorer antar jag, som ska granska det vi gör i vår tro att det blir rätt.
I stress och under press gör man hastigt saker. Man pressar sig också alldeles för mycket och för länge många gånger, jag som så många andra idag och i går och i morgon. Är fortfarande förvånad att stressen inte avtar, att ingen verkar lära sig. Många hastar runt i ekorrhjulet, gör saker för andra och för det man tror är för sig själv och har samtidigt symptom på stress. Japp så är livet.
Så de som mår bra idag runt mig, de man ser ljuset i ögonen på, är de som redan varit därnere och vänt. De som gått ner sig i träsket och förtvivlat och gråtit och suttit och stirrat framför sig och inte sett framtiden. Trott att detta h-e ska jag leva i för evigt. Jag är ledsen för deras skull men jag vet att de vet. Att man kunde komma ur det, som jag gjorde.
Jag gjorde resan, en tuff sån i ett rum med gula väggar och ett tänt ljus och en blond ängel som fick mig att förstå saker och ting, jag rekommenderar alla den resan. Den gör ont, livet gör ont ibland, för att man tror sig ha kontrollen och när det sakta rämnar så blir det så hemskt. Man är så ensam och utlämnad. Man ser inte framåt, man är där man är i sin förtvivlan.
I alla fall går livet att få rätsida på, skeppet med slagsida går att räta upp om man tar lite hjälp på traven och inte är rädd för det. För ensamheten är värst.
Och det jag hittat i relationer med andra, samtal och skratt och tårar skulle jag för allt i världen vilja vara utan. Jag har alltid tänkt väldigt mycket, ältat kan man väl säga. Jag fick av den blonda ängeln rådet att kalla det reflektera istället. Att definiera och släppa. Inte älta.
Så nu i kväll sitter jag här efter tre dagars jobb, jag är trött och det har som vanligt varit pressande att utsätta sig för en smula stress igen. men jag är den lyckligaste på jorden känns det som.
Jag är på g mot ett jobb. jag har min familj, man och barn, ett hus och en bil och mat på bordet. Kan livet vara bättre?
Egentligen är jag också en med höga krav på mig, så nu får man ha fingrarna i rätt ställning. Det är bara det att tangentbordet inte alltid lyder, det ligger nog allsköns skit spillt under tangenterna och det är inte bara jag som är skyldig i familjen. Sena trötta kvällar fungerar inte den i skallen inbyggda stavningskontrollen heller, så visst kan det bli fel.
Man är ju inte mer än människa fast man vill vara ofelbar. Ingen är ofelbar, det är jag övertygad om.
Den här bloggen har ju funnits ett tag och vill man lära känna mig så bör man kanske gå tillbaka litegrann i texterna. Annars får man kanske helt fel bild av mig. Det är svårt att sammanfatta livet i några enkla meningar.
Jag har alldeles för höga krav på mig, vill vara perfekt och jag har alldeles för dålig självkänsla. Detta är två karaktärsdrag jag jobbar med, de är som en kvarnsten runt min hals. Jag vill alltid kunna allting, helst innan jag börjar med det. Som att tro att man kan börja en ekonomiutbildning och kunna saker när man hade tvåa i matte på humanistisk linje för 25 år sen. Va? Idiot man är. Trots denna bakgrund har jag varit säljare i hela mitt liv och klarat det. Jag sa klarat det. Inte gjort det bra.
Jag har en del gånger i livet rafsat mig i huvudet och stått frågande, inte minst då man redovisat kassor och skulle reda ut saker man i stressen gjort fel på. Och rätta till sina egna fel fick man göra, det var väl därför det finns revisorer antar jag, som ska granska det vi gör i vår tro att det blir rätt.
I stress och under press gör man hastigt saker. Man pressar sig också alldeles för mycket och för länge många gånger, jag som så många andra idag och i går och i morgon. Är fortfarande förvånad att stressen inte avtar, att ingen verkar lära sig. Många hastar runt i ekorrhjulet, gör saker för andra och för det man tror är för sig själv och har samtidigt symptom på stress. Japp så är livet.
Så de som mår bra idag runt mig, de man ser ljuset i ögonen på, är de som redan varit därnere och vänt. De som gått ner sig i träsket och förtvivlat och gråtit och suttit och stirrat framför sig och inte sett framtiden. Trott att detta h-e ska jag leva i för evigt. Jag är ledsen för deras skull men jag vet att de vet. Att man kunde komma ur det, som jag gjorde.
Jag gjorde resan, en tuff sån i ett rum med gula väggar och ett tänt ljus och en blond ängel som fick mig att förstå saker och ting, jag rekommenderar alla den resan. Den gör ont, livet gör ont ibland, för att man tror sig ha kontrollen och när det sakta rämnar så blir det så hemskt. Man är så ensam och utlämnad. Man ser inte framåt, man är där man är i sin förtvivlan.
I alla fall går livet att få rätsida på, skeppet med slagsida går att räta upp om man tar lite hjälp på traven och inte är rädd för det. För ensamheten är värst.
Och det jag hittat i relationer med andra, samtal och skratt och tårar skulle jag för allt i världen vilja vara utan. Jag har alltid tänkt väldigt mycket, ältat kan man väl säga. Jag fick av den blonda ängeln rådet att kalla det reflektera istället. Att definiera och släppa. Inte älta.
Så nu i kväll sitter jag här efter tre dagars jobb, jag är trött och det har som vanligt varit pressande att utsätta sig för en smula stress igen. men jag är den lyckligaste på jorden känns det som.
Jag är på g mot ett jobb. jag har min familj, man och barn, ett hus och en bil och mat på bordet. Kan livet vara bättre?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)