Rötslam är ett av de hemskaste orden jag vet. Det är ett ord jag egentligen inte vill ta i min mun men som jag gjort ett par gånger. I ilska, för det passar så bra när man är arg.
Som när jag i SN idag läser om en 25-åring i Oxelösund som misshandlat sin sambo. Våld våld hela tiden, vidrigt. Det triggar igång saker hos mig.
Eftersom jag inte kan påverka denna situation för den misshandlade sambon lämnar jag detta därhän och hoppas han kommer att få ett adekvat straff. Hoppas verkligen hon får den hjälp hon behöver av samhällets instanser. Men rötslam är det i alla fall.
Nu vill jag sluta orda om rötslam för jag vill vara positiv. Nu ska vi dra det som de flesta människor vill och behöver.
Trygghet. Det människan behöver. Typ. Vill ha ett jobb att gå till, gå till sitt jobb och trivas,vill jobba lagom mycket, vill bo lagom bra, unna sig någonting då och då,ett restaurangbesök eller lunch. Några vill resa ofta.
Allt som sker runt omkring oss ska hela tiden hanteras och det är mycket som ställer till det för oss. Det är värk och sjukdomar och pengabrist arbetslöshet och sjukersättning och oförstående myndigheter och regler vi inte förstår och alla val vi ska göra hela tiden som stressar oss. och snart ska vi välja de som ska fatta beslut om vart våra pengar ska gå och en massa andra meningsfulla saker.
Så mycket meningsfullt vi vill fylla våra liv med men som vi inte alltid fixar. För att vi inte är trygga. I synnerhet inte inuti, det som gör att den yttre världen skulle kunna vara en säker plats.
Om alla öppnar sina ögon mot världen, kämpar för att må bra, tar tag i och reder ut sina liv, kanske jag slapp läsa i SN om en ung kvinna som blir misshandlad av sin 25 årige man i Oxelösund.
Alla måste hitta sitt sätt att bli trygga. Men jag kan rekommendera att vi inte fyller oss med rötslam och ilska. Det gör oss inte trygga.
Tänk om världen kan blir en bättre plats...
http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=7&module_instance=2
lördag 29 maj 2010
Friårets försvarare.
Hittade en gammal text och ska förklara den lite...jag tror jag kallade den friårets försvarare. 2005 hade jag friår från SJ, en sargad själ på resa i kosmos som var tvungen att bryta ett tag.jag ser livet som en trappa, som steg. Att ta friår var första steget till ett bättre liv. då skrev jag den här. Publicerad på hemmföräldrar.se om jag minns rätt.
Kan man fly både till och från något på samma gång? Svaret är tveklöst ja.
Jag flydde till lugnet, ron, tystnaden och mer tillvaro med mina pojkar. Jag ville se dem mer, finnas där för dem när de kom hem från skolan, finnas där och höra deras funderingar och plåstra om deras blåmärken och få känna deras kramar ofta, ofta varje dag.
Jag flydde från en arbetsplats där vi sakta ströps av ökade krav, från ett magert lönekuvert till ett ännu magrare bidragskuvert men det var värt vartenda öre. Jag är en snyltare som ligger och ”käkar praliner” eller ” ska förverkliga mig själv” som det föraktfullt benämns av motståndarna som får vara med och finansiera det.
Jag har fått friår.
Häromdagen blev jag lycklig när vi var i badhuset och jag simmade och hörde dem leka och vara glada med sin pappa. Jag såg dem hela tiden och kunde motionera samtidigt.
Jag låter antagligen som en tråkmåns och det får ni tycka. JAG orkade inte vara en bra mamma när jag lämnade mina barn och jobbade nästan heltid. Jag fick skäll på jobbet och kom hem och var en skitmamma, arg för att de bara bråkade och inte var nöjda med något och bara gnällde.
Jag knäcktes nästan av att ha småbarn och jobba nästan heltid med ökat ensamansvar och en gradvis stegrande hotbild och är glad att jag tagit chansen att försöka komma tillbaka till livet utan sjukskrivning. Att hamna där så många hamnar idag, i diket med rehabilitering för att kunna fungera igen och där barnen kanske ytterligare hamnar i kläm för att mamma inte är den hon var en gång, var otänkbart. Jag har sett vänner hamna där och blivit varnad av dem, tagit varningarna på allvar och är idag en bit på väg.
Det tog åtta veckor innan jag orkade sätta på radion. Det tog tre veckor in på ledigheten när insikten kom att jag hade gjort rätt som hoppat av karusellen. Jag skrev YES med stora bokstäver i min presentdagbok när jag insåg att byta jobb var inte rätt metod för att komma bort, jag var tvungen att stanna upp och reflektera över vad jag ville i livet. Både i arbetslivet och med mig privat. 40 år gammal.
Idag går jag en mycket liten aning säkrare min egen väg, utforskar vad jag klarar av och funderar på hur jag ska kunna gå vidare och jobba lagom mycket i den hårda tid vi lever i.
För det finns inget viktigare än mina barn, de behöver mig inte mindre bara för att de blir större, de behöver veta att jag alltid finns där för dem, de behöver ha trygghet när skolans värld är stojig och stökig och konflikter uppstår. De behöver hjälp med läxor och att i tal formulera sin dag. De behöver mig.
Jag är överlycklig att jag fått chansen. Ett år i mitt liv. Jag trodde från början att det skulle bli ett vuxenår men det var fel, det är ett år då jag njuter av att se barnen lugn och harmoniska. Jag behöver inte tvinga dem baka bullar med mig eller aktivera dem med en massa saker, det klarar de själva. Men under tiden jag bakar bullarna kan jag höra deras lekar.
Jag är lyckligt lottad!
Kan man fly både till och från något på samma gång? Svaret är tveklöst ja.
Jag flydde till lugnet, ron, tystnaden och mer tillvaro med mina pojkar. Jag ville se dem mer, finnas där för dem när de kom hem från skolan, finnas där och höra deras funderingar och plåstra om deras blåmärken och få känna deras kramar ofta, ofta varje dag.
Jag flydde från en arbetsplats där vi sakta ströps av ökade krav, från ett magert lönekuvert till ett ännu magrare bidragskuvert men det var värt vartenda öre. Jag är en snyltare som ligger och ”käkar praliner” eller ” ska förverkliga mig själv” som det föraktfullt benämns av motståndarna som får vara med och finansiera det.
Jag har fått friår.
Häromdagen blev jag lycklig när vi var i badhuset och jag simmade och hörde dem leka och vara glada med sin pappa. Jag såg dem hela tiden och kunde motionera samtidigt.
Jag låter antagligen som en tråkmåns och det får ni tycka. JAG orkade inte vara en bra mamma när jag lämnade mina barn och jobbade nästan heltid. Jag fick skäll på jobbet och kom hem och var en skitmamma, arg för att de bara bråkade och inte var nöjda med något och bara gnällde.
Jag knäcktes nästan av att ha småbarn och jobba nästan heltid med ökat ensamansvar och en gradvis stegrande hotbild och är glad att jag tagit chansen att försöka komma tillbaka till livet utan sjukskrivning. Att hamna där så många hamnar idag, i diket med rehabilitering för att kunna fungera igen och där barnen kanske ytterligare hamnar i kläm för att mamma inte är den hon var en gång, var otänkbart. Jag har sett vänner hamna där och blivit varnad av dem, tagit varningarna på allvar och är idag en bit på väg.
Det tog åtta veckor innan jag orkade sätta på radion. Det tog tre veckor in på ledigheten när insikten kom att jag hade gjort rätt som hoppat av karusellen. Jag skrev YES med stora bokstäver i min presentdagbok när jag insåg att byta jobb var inte rätt metod för att komma bort, jag var tvungen att stanna upp och reflektera över vad jag ville i livet. Både i arbetslivet och med mig privat. 40 år gammal.
Idag går jag en mycket liten aning säkrare min egen väg, utforskar vad jag klarar av och funderar på hur jag ska kunna gå vidare och jobba lagom mycket i den hårda tid vi lever i.
För det finns inget viktigare än mina barn, de behöver mig inte mindre bara för att de blir större, de behöver veta att jag alltid finns där för dem, de behöver ha trygghet när skolans värld är stojig och stökig och konflikter uppstår. De behöver hjälp med läxor och att i tal formulera sin dag. De behöver mig.
Jag är överlycklig att jag fått chansen. Ett år i mitt liv. Jag trodde från början att det skulle bli ett vuxenår men det var fel, det är ett år då jag njuter av att se barnen lugn och harmoniska. Jag behöver inte tvinga dem baka bullar med mig eller aktivera dem med en massa saker, det klarar de själva. Men under tiden jag bakar bullarna kan jag höra deras lekar.
Jag är lyckligt lottad!
Lite orediga tankar en blåsig dag.
Jag betraktar mina barn med kärlekens ögon. Jag sniffar i smyg på en 12 åring som är rätt nöjd att vara hemma med mig ibland. Jag är lycklig att höra barnen resonera med varandra. Lycklig att se dem vara nöjda. Lycklig när min 16 åring får beröm för sina domarinsatser, lycklig över att han fått sommarjobb.
Jag borde skämmas över mina svackor, jag som har det så bra är så frisk. Vi som har det vi behöver och mer därtill, jag kräver inte mer saker men jag vill ha lugn och ro i mitt liv.
För tolv år sedan ungefä kom den minste till mig. på hans födelsedag var det reflektion som gällde. För mig. Han kom förresten på dagen som förr var min mammas namnsdag, lustigt. Allt går igen, cirklarna sluts. Min äldste är född på dagen som innehöll namnet som alltid förr inföll på min födelsedag.
Mia fick förresten en egen namnsdag ca 1995. Den inföll på min mammas födelsedag. Märkligt va? Kusligt? Nej.
I alla fall, det är på barnen man ser att åren gått och – ja på rynkorna och de ytliga blodådrorna på händerna. Men då de anlände jorden stannade tiden en stund. Jag var där och då och skulle njuta och utvecklas som mamma. Nu blev det inte riktigt så, det var en riktigt jobbig tid. Jag hade inte övat upp förmågan att vara i nuet och därför blev det aldrig som jag trott. Det tog många år innan det blev som jag hoppats.
Min minste levererar numera klokheter och fundersamheter och jag märker hur stor han blivit. Hur stor han vill vara. Det pågår ständigt förhandlingar om något. Vilka under de är och vad man lär sig av dem. Jag försöker vara en lagom mamma numera, inte för on eller för off. Frågar, lyssnar, tjatar framför allt. På att man ska hjälpa till och på att man ska vara försiktig. Det finns för många själar därute som inte är att lita på. Jag vill vara höken, örnen, ha dem under mina vingar för evigt.
Jag vill aldrig sluta lyssna på deras drömmar, jag skulle vilja hålla fast drömmarna åt dem, få dem att inse att om drömmarna dör är livet inte komplett. Och jag önskar dem ett komplett liv, om något.
Vi kan inte välja när och hur vi ska dö, det enda vi kan bestämma är hur vi ska leva! När vi blir gamla finns det säkert mycket att ångra – men det ska inte vara att vi inte gav tillräckligt med kärlek. Eller gav av oss själva till de som behöver det mer.
Jag borde skämmas över mina svackor, jag som har det så bra är så frisk. Vi som har det vi behöver och mer därtill, jag kräver inte mer saker men jag vill ha lugn och ro i mitt liv.
För tolv år sedan ungefä kom den minste till mig. på hans födelsedag var det reflektion som gällde. För mig. Han kom förresten på dagen som förr var min mammas namnsdag, lustigt. Allt går igen, cirklarna sluts. Min äldste är född på dagen som innehöll namnet som alltid förr inföll på min födelsedag.
Mia fick förresten en egen namnsdag ca 1995. Den inföll på min mammas födelsedag. Märkligt va? Kusligt? Nej.
I alla fall, det är på barnen man ser att åren gått och – ja på rynkorna och de ytliga blodådrorna på händerna. Men då de anlände jorden stannade tiden en stund. Jag var där och då och skulle njuta och utvecklas som mamma. Nu blev det inte riktigt så, det var en riktigt jobbig tid. Jag hade inte övat upp förmågan att vara i nuet och därför blev det aldrig som jag trott. Det tog många år innan det blev som jag hoppats.
Min minste levererar numera klokheter och fundersamheter och jag märker hur stor han blivit. Hur stor han vill vara. Det pågår ständigt förhandlingar om något. Vilka under de är och vad man lär sig av dem. Jag försöker vara en lagom mamma numera, inte för on eller för off. Frågar, lyssnar, tjatar framför allt. På att man ska hjälpa till och på att man ska vara försiktig. Det finns för många själar därute som inte är att lita på. Jag vill vara höken, örnen, ha dem under mina vingar för evigt.
Jag vill aldrig sluta lyssna på deras drömmar, jag skulle vilja hålla fast drömmarna åt dem, få dem att inse att om drömmarna dör är livet inte komplett. Och jag önskar dem ett komplett liv, om något.
Vi kan inte välja när och hur vi ska dö, det enda vi kan bestämma är hur vi ska leva! När vi blir gamla finns det säkert mycket att ångra – men det ska inte vara att vi inte gav tillräckligt med kärlek. Eller gav av oss själva till de som behöver det mer.
onsdag 26 maj 2010
livsfunderingar
I går var det en tung dag, vet inte om det var regnet som ställde till det...det strilade fint på altantaket, det var lite kyligt. Hjälpte inte med en filt.
Orken tröt, den rann som en rännil ut ifrån mig, jag är chockad över min chock igen, över att orkeslösheten griper tag i mig och hopplösheten invaderar, när ska det bli ett slut?
Jag såg mig själv stå på trottoaren och se rännilen mynna ut i en brunn, försvinna. Tårar bränner igen bakom locken, önskar dem ner i brunnen också. När kommer min tid? För inte har den väl varit?
För inte har jag haft mitt braiga i livet? Det är ju nu jag ska få må bra, orka med mina barn, njuta av livet. Precis det som jag och alla andra är värda.
Livet gör ont, det smakar verkligen surt, sött, bittert och salt ibland. Det känns att man lever när man inte har något att fylla dagarna med, man känner skiftningarna mycket mer,den förlamande tröttheten varvat med livets under, ett par brungröna ögon modell mindre som busigt glittrar, gör att hjärtat slår snabbare några sekunder.
Minns känslan av en varm rygg emot min mage, ett barn i knät, hur lyckliga vi var som fick dessa barn. Det var riktig lycka. Ilande känsla av kärlek.
Arbetslöshets-hatet vill jag radera ut, glömma, förinta. För evigt.
Insikter: Hur mycket ni vänner betyder för mig, att vi kan chatta på facebook,skicka små mejl, sitta i min trädgård och dricka kaffe, flädersaft och farmors bullar en stund. Få höra att någon stöttar mig en stund i en jobbig stund. vad det gör mig andäktig.
Sekundsnabb lycka i den tid jag lever på jorden, vill så gärna hålla den kvar längre. Tiden jag är här på jorden är så kort, den varar inte i en evighet. Vill fylla den med lycka.
I dag är en något bättre dag.
Orken tröt, den rann som en rännil ut ifrån mig, jag är chockad över min chock igen, över att orkeslösheten griper tag i mig och hopplösheten invaderar, när ska det bli ett slut?
Jag såg mig själv stå på trottoaren och se rännilen mynna ut i en brunn, försvinna. Tårar bränner igen bakom locken, önskar dem ner i brunnen också. När kommer min tid? För inte har den väl varit?
För inte har jag haft mitt braiga i livet? Det är ju nu jag ska få må bra, orka med mina barn, njuta av livet. Precis det som jag och alla andra är värda.
Livet gör ont, det smakar verkligen surt, sött, bittert och salt ibland. Det känns att man lever när man inte har något att fylla dagarna med, man känner skiftningarna mycket mer,den förlamande tröttheten varvat med livets under, ett par brungröna ögon modell mindre som busigt glittrar, gör att hjärtat slår snabbare några sekunder.
Minns känslan av en varm rygg emot min mage, ett barn i knät, hur lyckliga vi var som fick dessa barn. Det var riktig lycka. Ilande känsla av kärlek.
Arbetslöshets-hatet vill jag radera ut, glömma, förinta. För evigt.
Insikter: Hur mycket ni vänner betyder för mig, att vi kan chatta på facebook,skicka små mejl, sitta i min trädgård och dricka kaffe, flädersaft och farmors bullar en stund. Få höra att någon stöttar mig en stund i en jobbig stund. vad det gör mig andäktig.
Sekundsnabb lycka i den tid jag lever på jorden, vill så gärna hålla den kvar längre. Tiden jag är här på jorden är så kort, den varar inte i en evighet. Vill fylla den med lycka.
I dag är en något bättre dag.
Saker och ting som en myndighet kan ägna sig åt…
…när de inte har fullt upp med att utreda rätten att ha sjukpenning eller låter sina läkare bedöma patienter utan att träffa dem personligen. Eller ta fem månader på sig att betala ut en dags VAB.
Notis i SN förra veckan. En man vårdades på sjukhus med dränage i lungan. Dagen innan hade han blivit arbetslös och blev sjuk under natten. På grund av att han inte kunde ta sig till arbetsförmedlingen och anmäla sig arbetslös efter avslutad anställning så får han inte sjukpenning under de första två veckorna i sjukperioden.
Detta beror på att det finns inga undantag från plikten att anmäla sig arbetslös första dagen. Inga undantag, inga förmildrande omständigheter, inte ens ett dränage i lungan.
Jaja. Man kanske kan klara sig ändå utan sjuklön i två veckor vad vet jag, men det är så omänskligt, så horribelt att myndigheter pysslar med sånt här. Inte nog med detta, länsrätten gav mannen rätt till ersättning men då överklagar (!!!!!)försäkringskassan till kammarrätten och de får rätt.
Ja hujeda mig, hoppas man inte blir sjuk också i Svea rike, välfärdslandet.
Har en kul sida, FK inifrån som ni kan läsa på. Den är mycket intressant…
www.fk-attraktiv.blogspot.com
Notis i SN förra veckan. En man vårdades på sjukhus med dränage i lungan. Dagen innan hade han blivit arbetslös och blev sjuk under natten. På grund av att han inte kunde ta sig till arbetsförmedlingen och anmäla sig arbetslös efter avslutad anställning så får han inte sjukpenning under de första två veckorna i sjukperioden.
Detta beror på att det finns inga undantag från plikten att anmäla sig arbetslös första dagen. Inga undantag, inga förmildrande omständigheter, inte ens ett dränage i lungan.
Jaja. Man kanske kan klara sig ändå utan sjuklön i två veckor vad vet jag, men det är så omänskligt, så horribelt att myndigheter pysslar med sånt här. Inte nog med detta, länsrätten gav mannen rätt till ersättning men då överklagar (!!!!!)försäkringskassan till kammarrätten och de får rätt.
Ja hujeda mig, hoppas man inte blir sjuk också i Svea rike, välfärdslandet.
Har en kul sida, FK inifrån som ni kan läsa på. Den är mycket intressant…
www.fk-attraktiv.blogspot.com
tisdag 25 maj 2010
tjäle i själen
Jag väntade ivrigt på att tjälen skulle gå ur själen, lämna den, dunsta, försvinna. Tjälen satt i januari och februari och jag väntade på att våren skulle göra sitt inträde så jag kunde få glädjas igen. för det var lite mörkt ibland, understundom.
När molnen hopade sig och ekonomin ströps mer och mer, hushållsmaskinerna la av en efter en och idrotten kostade.
Och då fick jag praktikplats och ett hopp om att få in en fot. Tjälen började lösas upp. Rynkorna som kommit i förtid och av fel orsaker kunde slätas ut lite. Men bara tillfälligt. Pannan hamnade i djupa veck igen, ibland känns glädjen så långt borta, onåbar liksom.
För hoppet stryps ju när deltidsdagarna är slut och man tvingas tacka nej till en dags arbete. Hur kan detta vara rättvist? Hur kan man hitta på sådana regler? Är det människor som bryr sig om andra som bestämt? Som har empati?
Kan det vara bättre att gå hemma helt än att behålla en fot på arbetsplatsen och underhålla sina kunskaper? Att de ska ta in mig en dag i stället för att välja bort mig helt. Visst förstår väl jag att myndigheterna vill att jag ska försörja mig själv men i väntan på det så skulle man ju kunna få ta det som ges och klara nödtorften. Det är ju inte så att man lever jättegott på bidrag…
Man vill ju så förtvivlat klara sig själv, göra rätt för sig och trivas i sitt liv. Leva, inte bara vara vid liv nätt och jämt.
Det känns som om mina erfarenheter hittills i livet inte räcker för att möta chockerna jag möts av. Blir som en brännande smärta, strupen återigen åtsnörd.
Tur att man har familj och barn som man kan glädjas åt när livet är upp och ner. Min lille har just gått med i Facebookgruppen ” att se min mamma le betyder allt för mig”.
De påverkas också av min sinnesstämning, av att tjälen aldrig riktigt lämnar själen och hjärtat är som is ibland.
Men jag försöker le trots att kinderna känns som en bassetthund. För då blir han också glad, den lille.
Och mörkret skingras en stund.
I morgon är en annan dag?
När molnen hopade sig och ekonomin ströps mer och mer, hushållsmaskinerna la av en efter en och idrotten kostade.
Och då fick jag praktikplats och ett hopp om att få in en fot. Tjälen började lösas upp. Rynkorna som kommit i förtid och av fel orsaker kunde slätas ut lite. Men bara tillfälligt. Pannan hamnade i djupa veck igen, ibland känns glädjen så långt borta, onåbar liksom.
För hoppet stryps ju när deltidsdagarna är slut och man tvingas tacka nej till en dags arbete. Hur kan detta vara rättvist? Hur kan man hitta på sådana regler? Är det människor som bryr sig om andra som bestämt? Som har empati?
Kan det vara bättre att gå hemma helt än att behålla en fot på arbetsplatsen och underhålla sina kunskaper? Att de ska ta in mig en dag i stället för att välja bort mig helt. Visst förstår väl jag att myndigheterna vill att jag ska försörja mig själv men i väntan på det så skulle man ju kunna få ta det som ges och klara nödtorften. Det är ju inte så att man lever jättegott på bidrag…
Man vill ju så förtvivlat klara sig själv, göra rätt för sig och trivas i sitt liv. Leva, inte bara vara vid liv nätt och jämt.
Det känns som om mina erfarenheter hittills i livet inte räcker för att möta chockerna jag möts av. Blir som en brännande smärta, strupen återigen åtsnörd.
Tur att man har familj och barn som man kan glädjas åt när livet är upp och ner. Min lille har just gått med i Facebookgruppen ” att se min mamma le betyder allt för mig”.
De påverkas också av min sinnesstämning, av att tjälen aldrig riktigt lämnar själen och hjärtat är som is ibland.
Men jag försöker le trots att kinderna känns som en bassetthund. För då blir han också glad, den lille.
Och mörkret skingras en stund.
I morgon är en annan dag?
nätter...
Dessa nätter som varit, ska de någonsin ta slut? Ska dessa svettiga lakan sluta sno sig och när ska man någonsin få sova lugnt?
Att vara i myndigheternas klor är att beträda ett minfält. Inget lugn, när det dimper ner fönsterkuvert från a-kassan och f-kassan och uppgifter ska in. En gång i tiden bestämde jag mig för att lämna det sjunkande skeppet SJ för att jag inte mäktade med längre, för att jag ofta grät av vanmakt över att inte kunna påverka, inte vara hörd av någon chef och utsatt för diverse ironier och svordomar varje dag.
Den dagen man inte trodde det kunde bli värre. Då avsade jag mig tryggheten i en fast anställning. Jag som alla andra med fast anställning visste inte hur det var utan en.
Sedan dess har man stått på ett isflak och balanserat, ska man av en vindpust tippa i eller ska man hålla sig däruppe? Hur mycket ska man orka innan man självmant hoppar i och börjar simma mot land hysteriskt?
Jag har pluggat och jobbat, försökt få ihop livet på alla plan, alla vi i familjen har försökt hålla oss flytande på olika tunnor som snurrar runt, på grund av mitt val. Och vi är ändå friska och krya, behöver inte tampas med allvarliga sjukdomar eller oron för sjuka föräldrar som behöver vård som vi får slåss för.
När mina deltidsdagar var slut i höstas lämnade jag min timanställning åter en gång, för jag kunde inte leva på 8 h jobb i veckan. Mitt psyke orkade inte ovetskapen om det skulle kunna gå att leva så. Så jag valde myndigheterna , rätt eller fel? Antagligen bägge delar.
Jag minns inte alla kuvert jag fick och tyckte kändes som hotelse, bland de dåvarande telefonsamtalen med gråten i halsen i väntan på att jag inte skulle bli avstängd helt från försäkringen.
6 månader gick.
Så nu när jag fick en praktikplats två månader så fick jag stöd från f-kassan i två månader, aktivitetsstöd heter det och det kan man få om man ordnar sig en praktikplats bland annat.
Så om jag får aktivitetsstöd får jag alltså jobba, kanske en två dagar i veckan när en arbetsgivare behöver mig och jag kan få lön. Om jag sedan återgår till a-kassan som jag nu gjort kan jag inte ta en dags arbete för jag får inte fylla i med dagar, de är ju sedan länge slut, så då måste jag klara mig på eventuellt en dags arbete i veckan.
Så beroende av var i arbetslöshetsförsäkringen man är har man det bra eller mindre bra, värre eller sämst. Någon kan ha det bättre än andra. Grader i helvetet med andra ord.
I nuet har jag våndats över min förmåga, irriterat mig på min stressade hjärna som inte alltid vill åt mitt håll, begrundat vad göra åt kroppen som opponerar sig.
Ibland rinner orken av en. I bland har nog med mina tvivel på min förmåga, jag har nog med den totala ensamhetskänslan på nätterna, då ingen riktigt förstår som inte varit där, det är så förtvivlat svårt att förmedla sina känslor utan att det blir som gnäll. Jag vill ju inte att nån ska tro att man är dum eller knäpp jag vill bara förmedla mig själv som den jag är, en balanserande, skör individ som gör sitt bästa i Svea rike.
Att så många har det som jag betvivlar jag inte, men det kan aldrig vara rätt att denna oro ska genomsyra våra liv på det vis den gör.
Att vara i myndigheternas klor är att beträda ett minfält. Inget lugn, när det dimper ner fönsterkuvert från a-kassan och f-kassan och uppgifter ska in. En gång i tiden bestämde jag mig för att lämna det sjunkande skeppet SJ för att jag inte mäktade med längre, för att jag ofta grät av vanmakt över att inte kunna påverka, inte vara hörd av någon chef och utsatt för diverse ironier och svordomar varje dag.
Den dagen man inte trodde det kunde bli värre. Då avsade jag mig tryggheten i en fast anställning. Jag som alla andra med fast anställning visste inte hur det var utan en.
Sedan dess har man stått på ett isflak och balanserat, ska man av en vindpust tippa i eller ska man hålla sig däruppe? Hur mycket ska man orka innan man självmant hoppar i och börjar simma mot land hysteriskt?
Jag har pluggat och jobbat, försökt få ihop livet på alla plan, alla vi i familjen har försökt hålla oss flytande på olika tunnor som snurrar runt, på grund av mitt val. Och vi är ändå friska och krya, behöver inte tampas med allvarliga sjukdomar eller oron för sjuka föräldrar som behöver vård som vi får slåss för.
När mina deltidsdagar var slut i höstas lämnade jag min timanställning åter en gång, för jag kunde inte leva på 8 h jobb i veckan. Mitt psyke orkade inte ovetskapen om det skulle kunna gå att leva så. Så jag valde myndigheterna , rätt eller fel? Antagligen bägge delar.
Jag minns inte alla kuvert jag fick och tyckte kändes som hotelse, bland de dåvarande telefonsamtalen med gråten i halsen i väntan på att jag inte skulle bli avstängd helt från försäkringen.
6 månader gick.
Så nu när jag fick en praktikplats två månader så fick jag stöd från f-kassan i två månader, aktivitetsstöd heter det och det kan man få om man ordnar sig en praktikplats bland annat.
Så om jag får aktivitetsstöd får jag alltså jobba, kanske en två dagar i veckan när en arbetsgivare behöver mig och jag kan få lön. Om jag sedan återgår till a-kassan som jag nu gjort kan jag inte ta en dags arbete för jag får inte fylla i med dagar, de är ju sedan länge slut, så då måste jag klara mig på eventuellt en dags arbete i veckan.
Så beroende av var i arbetslöshetsförsäkringen man är har man det bra eller mindre bra, värre eller sämst. Någon kan ha det bättre än andra. Grader i helvetet med andra ord.
I nuet har jag våndats över min förmåga, irriterat mig på min stressade hjärna som inte alltid vill åt mitt håll, begrundat vad göra åt kroppen som opponerar sig.
Ibland rinner orken av en. I bland har nog med mina tvivel på min förmåga, jag har nog med den totala ensamhetskänslan på nätterna, då ingen riktigt förstår som inte varit där, det är så förtvivlat svårt att förmedla sina känslor utan att det blir som gnäll. Jag vill ju inte att nån ska tro att man är dum eller knäpp jag vill bara förmedla mig själv som den jag är, en balanserande, skör individ som gör sitt bästa i Svea rike.
Att så många har det som jag betvivlar jag inte, men det kan aldrig vara rätt att denna oro ska genomsyra våra liv på det vis den gör.
torsdag 20 maj 2010
insändare
den här insändaren hittade jag någonstans...så gripande så rörande sån ilska. Jag känner igen hela spektrat, det är som om jag skrivit det förutom de 4 barnen...
tänk så många vi är som känner såhär kanske...vi har så mycket att ge och får kämpa så dant med orolig nattsömn som biverkning. Jag lyckades få en praktikplats men jag vet ju att så många verkligen vill jobba...och så kan man inte för att man inte kan försörja sig på en dags arbete...
grr snacka om arg idag...
men läs här får ni se!
Dags att gräva ner sig?
Vad är det här? Kan man inte ens få en praktikplats? Är det åldern? Mitt utseende, man ser ju inte ut som en fotomodell längre, precis.Eller vad beror det på?
Ett jobb vore ju guld värt och en praktikplats det näst bästa för självklart vill jag återigen kunna bli självförsörjande.
Nä, jag har ingen utbildning. Inte på papper i alla fall. Men jag har jobbat, inom livsmedel, kiosk, spärrvakt, städare, telefonbokare, telefonkundtjänst och på en vägkrog. Bland annat. Och ja just det, natt inom äldrevården. Jag älskar att jobba natt. Någon?
Och så har jag ett enormt intresse för datorer, har tagit datakörkortet och lär mig lätt nya program och kan själv fixa de flesta problemen med min dator.
Jag har fött och uppfostrat fyra ungar. Jag har fått ett barnbarn och livet i sig är en bra skola. Livet har dessutom varit tufft mellan varven, ensamstående med fyra ungar är ingen lek. Ungarna har det dessutom gått j-igt bra för. Aldrig några problem.
Jag är inte korkad, snarare tvärtom. Har en hel del sunt förnuft, idérik, kan litet om väldigt mycket, jobbar effektivt med uppgifter på jobb och hemma. Ser var jag behövs på arbetet, är ordningssam, ordentlig och noggrann.
Men det räcker inte. Jag får nästan aldrig svar på jobbansökningarna och jag duger inte ens som praktikant.
Är det nu man ska gå och gräva ner sig?
Helene Tingstäde
Gotlands Allehanda
tänk så många vi är som känner såhär kanske...vi har så mycket att ge och får kämpa så dant med orolig nattsömn som biverkning. Jag lyckades få en praktikplats men jag vet ju att så många verkligen vill jobba...och så kan man inte för att man inte kan försörja sig på en dags arbete...
grr snacka om arg idag...
men läs här får ni se!
Dags att gräva ner sig?
Vad är det här? Kan man inte ens få en praktikplats? Är det åldern? Mitt utseende, man ser ju inte ut som en fotomodell längre, precis.Eller vad beror det på?
Ett jobb vore ju guld värt och en praktikplats det näst bästa för självklart vill jag återigen kunna bli självförsörjande.
Nä, jag har ingen utbildning. Inte på papper i alla fall. Men jag har jobbat, inom livsmedel, kiosk, spärrvakt, städare, telefonbokare, telefonkundtjänst och på en vägkrog. Bland annat. Och ja just det, natt inom äldrevården. Jag älskar att jobba natt. Någon?
Och så har jag ett enormt intresse för datorer, har tagit datakörkortet och lär mig lätt nya program och kan själv fixa de flesta problemen med min dator.
Jag har fött och uppfostrat fyra ungar. Jag har fått ett barnbarn och livet i sig är en bra skola. Livet har dessutom varit tufft mellan varven, ensamstående med fyra ungar är ingen lek. Ungarna har det dessutom gått j-igt bra för. Aldrig några problem.
Jag är inte korkad, snarare tvärtom. Har en hel del sunt förnuft, idérik, kan litet om väldigt mycket, jobbar effektivt med uppgifter på jobb och hemma. Ser var jag behövs på arbetet, är ordningssam, ordentlig och noggrann.
Men det räcker inte. Jag får nästan aldrig svar på jobbansökningarna och jag duger inte ens som praktikant.
Är det nu man ska gå och gräva ner sig?
Helene Tingstäde
Gotlands Allehanda
onsdag 19 maj 2010
också från lifevision...
"Världens problem kan omöjligen lösas av skeptiker och cyniker vars mentala horisont är begränsad av uppenbara ‘fakta’. Vi behöver män och kvinnor som klarar av att drömma om sådant som aldrig tidigare varit möjligt."
- John F. Kennedy
- John F. Kennedy
FRÅN LIFEVISION.SE
En man som ser på världen på samma sätt när han är femtio som när han var tjugo har slösat bort trettio år av sitt liv."
- Muhammad Ali
- Muhammad Ali
10 mediciner?
går du på 10 mediciner eller fler, är frågan i en notis i SN 17 /5. För då tillhör man den växande gruppen storkonsumenter som förbrukar nästan halva läkemedelsbudgeten...
Det finns 5000 olika godkända läkemedel i Sverige och den mängden medför att det är omöjligt att förutse effekterna av alla kombinationer.
Nej det måste bli som en cocktail i kroppen, det ena kanske tar ut det andra eller minskar/ökar effekten av något ämne i någon.
Jösses, 10 mediciner om dagen...och om ingen vet hur det påverkas oss, hur ska vi veta vad som går oss till mötes? Vad som väntar bakom hörnet? Och bara av medicinerna...man kan bara undra...
Det är ju likadant som att all mat är kemi, som också påverkas oss och aktiverar endera skräpgener eller bra gener. Effekten av alla ämnen och konserveringsämnen och konstgjort socker och aromämnen i allt och hur det påverkar oss har man inte forskat i, det är bara ett ämne i taget som testas på mössen i labben och då ser man hur de reagera men vad gör alla ämnen tillsammans, cocktailen?
Så jag ska nog inte ha ångest för mina två mediciner jag äter,känns det som...mer kanske för chipsen jag smyger ner ibland.
Det finns 5000 olika godkända läkemedel i Sverige och den mängden medför att det är omöjligt att förutse effekterna av alla kombinationer.
Nej det måste bli som en cocktail i kroppen, det ena kanske tar ut det andra eller minskar/ökar effekten av något ämne i någon.
Jösses, 10 mediciner om dagen...och om ingen vet hur det påverkas oss, hur ska vi veta vad som går oss till mötes? Vad som väntar bakom hörnet? Och bara av medicinerna...man kan bara undra...
Det är ju likadant som att all mat är kemi, som också påverkas oss och aktiverar endera skräpgener eller bra gener. Effekten av alla ämnen och konserveringsämnen och konstgjort socker och aromämnen i allt och hur det påverkar oss har man inte forskat i, det är bara ett ämne i taget som testas på mössen i labben och då ser man hur de reagera men vad gör alla ämnen tillsammans, cocktailen?
Så jag ska nog inte ha ångest för mina två mediciner jag äter,känns det som...mer kanske för chipsen jag smyger ner ibland.
lördag 8 maj 2010
lite om en del i Svea AB
S, Mp och Vänsterpartet tycker bland annat att vi behöver höja skatten på tobak och alkohol, att det skulle leda till att vi minskade vårt intag av skadligheter och därmed får förbättrad folkhälsa. Högre skatt på onyttigheter och sänkt moms på grönsaker och frukt.
Tja ja vi kan ju inte tänka själva vi svenskar, politikerna måste besluta åt oss hur vi ska leva våra liv, vi överlåter till våra representanter att besluta åt oss.
Undra hur det skulle se ut om vi skulle ha direkt demokrati där vi själva fick rösta. För inte tror jag folk skulle orka sätta sig in i viktiga frågor och väga för och emot och sen ta sig till röstlokalen. Fast ibland önskar jag det vore så.
Direktdemokrati
En vanlig form i demokratins barndom. Var den gällande formen i Grekland där demokratin uppstod för mer än 2000 år sedan. Direktdemokrati innebär att folket eller medlemmarna röstar direkt i sakfrågor utan att välja representanter. Inslag att direktdemokrati förekommer även idag genom folkomröstningar. I länder såsom Schweiz tas en betydande andel av besluten direkt av folket. Följande för- och nackdelar identifieras ofta med direktdemokrati:
Fördelar:
Ger människor eller medlemmar större möjlighet att påverka vilket ökar engagemanget.
Leder till en ökad association med samhället eller föreningen eftersom man blir mer ansvarig för besluten.
Kohandel och lobbyism elimineras eftersom dessa system kräver att endast ett fåtal röstar.
Nackdelar:
Frågorna är ofta allt för många och för komplicerade för att någon skall kunna sätta sig in i dem alla
Leder till ett lågt valdeltagande i frågor som upplevs som mindre viktiga.
Ett lågt valdeltagande kan leda till "valkupper". En grupp kan utnyttja det låga valdeltagandet för att driva igenom sitt förslag.
Kan vara svårt att organisera
Lite enkelt förklarat såhär på lördagkvällen.
För inte orkar vi ta ansvar själva för vårt mående om vi måste jobba så mycket och dra in skatteintänkter tíll staten. Det är många övermäktigt idag på marknaden, läs om de inom vården här i Oxelösund med jobbpusslet som gråter av trötthet och vanmakt.
Det är inte konstigt att folk mår som de gör...
Ha det gött! Själv sitter jag på altanen med tända ljus och njuter, trots tinnitussbruset, låter som när märgben skärs...
Fakta om demokratin hittade jag på http://www.nek.lu.se/nekpjo/demokrati.htm
Tja ja vi kan ju inte tänka själva vi svenskar, politikerna måste besluta åt oss hur vi ska leva våra liv, vi överlåter till våra representanter att besluta åt oss.
Undra hur det skulle se ut om vi skulle ha direkt demokrati där vi själva fick rösta. För inte tror jag folk skulle orka sätta sig in i viktiga frågor och väga för och emot och sen ta sig till röstlokalen. Fast ibland önskar jag det vore så.
Direktdemokrati
En vanlig form i demokratins barndom. Var den gällande formen i Grekland där demokratin uppstod för mer än 2000 år sedan. Direktdemokrati innebär att folket eller medlemmarna röstar direkt i sakfrågor utan att välja representanter. Inslag att direktdemokrati förekommer även idag genom folkomröstningar. I länder såsom Schweiz tas en betydande andel av besluten direkt av folket. Följande för- och nackdelar identifieras ofta med direktdemokrati:
Fördelar:
Ger människor eller medlemmar större möjlighet att påverka vilket ökar engagemanget.
Leder till en ökad association med samhället eller föreningen eftersom man blir mer ansvarig för besluten.
Kohandel och lobbyism elimineras eftersom dessa system kräver att endast ett fåtal röstar.
Nackdelar:
Frågorna är ofta allt för många och för komplicerade för att någon skall kunna sätta sig in i dem alla
Leder till ett lågt valdeltagande i frågor som upplevs som mindre viktiga.
Ett lågt valdeltagande kan leda till "valkupper". En grupp kan utnyttja det låga valdeltagandet för att driva igenom sitt förslag.
Kan vara svårt att organisera
Lite enkelt förklarat såhär på lördagkvällen.
För inte orkar vi ta ansvar själva för vårt mående om vi måste jobba så mycket och dra in skatteintänkter tíll staten. Det är många övermäktigt idag på marknaden, läs om de inom vården här i Oxelösund med jobbpusslet som gråter av trötthet och vanmakt.
Det är inte konstigt att folk mår som de gör...
Ha det gött! Själv sitter jag på altanen med tända ljus och njuter, trots tinnitussbruset, låter som när märgben skärs...
Fakta om demokratin hittade jag på http://www.nek.lu.se/nekpjo/demokrati.htm
"ansträngd personalsituation"
En artikel i SN från 3 maj innehåller fakta om bristen på undersköterskor vid Nyköpings lasarett, det utbildas tio sjuksköterskor per kull vid högskolecentrum Nyköping , vilket inte täcker behovet, avdelningar är underbemannade och i sommar riskerar fler avdelningar än normalt att få stänga.
Sjuksköterskorna i Sörmland har dessutom de lägsta lönerna i landet, vilket naturligtvis inte lockar till att söka arbete.
På kvinnokliniken har man påtalat personalbristen i flera år utan att ha fått gehör står det i artikeln. Personalen är lojal och jobbar övertid. As usual, everywhere, always. Det som till slut får oss att däcka. Eller åtminstone får hjärnan att pocka på time-out.
Och detta kryddat med berättelserna från insändarsidorna om vad folk upplevt på akuten med springande sjuksköterskor, timtals väntan på läkare inger inte direkt något framtidshopp, inte alls kommer någonting någonsin att bli bättre. Det blir bara sämre hela tiden och inget ont över de som arbetar med patienter, vi får väl gå hela vägen i kedjan och undra vart våra pengar tar vägen, landstingspolitiker och rikspolitiker. Samt hur vi sköter oss själva.
Ska vi finansiera vår vård själva istället, är skattefinansieringen av sjukvårdens tid för alltid förbi? Är kanske det det de vill våra styrande politiker? Det kanske är det de jobbar för i skymundan, det som arbetas för i korridorerna där vi inte orkar ta oss in och granska för vi är upptagna med att arbeta heltid och övertid eller grubbla över arbetslöshet och framtidsutsikter.
För inte kan vi väl på allvar ha det såhär? Anställda som vårdtagare? Utarbetade människor som ska ta hand om oss dygnet runt, våra gamla och våra barn i förskolan samt inte minst oss själva när vi behöver?
Och visst vilar det ett stort ansvar att ta hand om oss på bästa sätt så vi inte behöver hamna i sjukvårdens klor. Att hålla oss upplysta oss om vad som är bäst för oss, hur vi ska sköta den här motorn i vår kropp som ska ta oss från punkt a till punkt b på bästa sätt. Med minimal inblandning från sjukvården helst.
Nu är det ju inte riktigt så, alla behöver hjälp flera gånger i livet av olika anledningar. Sjukdomar kommer och går och de som mest behöver det ska naturligtvis få den hjälp de behöver. Men ansvaret för våra kroppar kan vi ju inte lasta över på någon annan.
Så går tankarna hos lilla jag som just nu praktiserar på heltid och lär mig massa nytt i förhoppningen att det ska leda till jobb i framtid. Min sårade hjärna som jag inte alltid vårdat genom åren tar timeout ibland och min kropp jag inte alltid tvingar ut på promenader protesterar naturligtvis, vilket framkallar undran och understundom förtvivlan. Funderingar om jag hittat rätt och kan fixa det och hur och när och varför och så.
Jag är inte så rädd ännu om jag behöver vård men när vården verkar behöva vård, och har lappats och lagats så länge då blir jag lite rädd. Och äldre och folkhälsoministern Maria Larsson säger bara att de ökat antalet platser på läkarlinjen, det viktiga i att skapa arbete till så många som möjligt, nyckeln till att upprätthålla god vård och omsorg.
Klyschan fler som jobbar innebär större skatteintäkter har vi hört förr. Det är bara det att det inte spelar någon roll hur mycket skatteintäkter vi har om pengarna bara slarvas bort på administration och politiker beslutar om sådant som inte är så viktigt som vård, omsorg och skola.
Sjuksköterskorna i Sörmland har dessutom de lägsta lönerna i landet, vilket naturligtvis inte lockar till att söka arbete.
På kvinnokliniken har man påtalat personalbristen i flera år utan att ha fått gehör står det i artikeln. Personalen är lojal och jobbar övertid. As usual, everywhere, always. Det som till slut får oss att däcka. Eller åtminstone får hjärnan att pocka på time-out.
Och detta kryddat med berättelserna från insändarsidorna om vad folk upplevt på akuten med springande sjuksköterskor, timtals väntan på läkare inger inte direkt något framtidshopp, inte alls kommer någonting någonsin att bli bättre. Det blir bara sämre hela tiden och inget ont över de som arbetar med patienter, vi får väl gå hela vägen i kedjan och undra vart våra pengar tar vägen, landstingspolitiker och rikspolitiker. Samt hur vi sköter oss själva.
Ska vi finansiera vår vård själva istället, är skattefinansieringen av sjukvårdens tid för alltid förbi? Är kanske det det de vill våra styrande politiker? Det kanske är det de jobbar för i skymundan, det som arbetas för i korridorerna där vi inte orkar ta oss in och granska för vi är upptagna med att arbeta heltid och övertid eller grubbla över arbetslöshet och framtidsutsikter.
För inte kan vi väl på allvar ha det såhär? Anställda som vårdtagare? Utarbetade människor som ska ta hand om oss dygnet runt, våra gamla och våra barn i förskolan samt inte minst oss själva när vi behöver?
Och visst vilar det ett stort ansvar att ta hand om oss på bästa sätt så vi inte behöver hamna i sjukvårdens klor. Att hålla oss upplysta oss om vad som är bäst för oss, hur vi ska sköta den här motorn i vår kropp som ska ta oss från punkt a till punkt b på bästa sätt. Med minimal inblandning från sjukvården helst.
Nu är det ju inte riktigt så, alla behöver hjälp flera gånger i livet av olika anledningar. Sjukdomar kommer och går och de som mest behöver det ska naturligtvis få den hjälp de behöver. Men ansvaret för våra kroppar kan vi ju inte lasta över på någon annan.
Så går tankarna hos lilla jag som just nu praktiserar på heltid och lär mig massa nytt i förhoppningen att det ska leda till jobb i framtid. Min sårade hjärna som jag inte alltid vårdat genom åren tar timeout ibland och min kropp jag inte alltid tvingar ut på promenader protesterar naturligtvis, vilket framkallar undran och understundom förtvivlan. Funderingar om jag hittat rätt och kan fixa det och hur och när och varför och så.
Jag är inte så rädd ännu om jag behöver vård men när vården verkar behöva vård, och har lappats och lagats så länge då blir jag lite rädd. Och äldre och folkhälsoministern Maria Larsson säger bara att de ökat antalet platser på läkarlinjen, det viktiga i att skapa arbete till så många som möjligt, nyckeln till att upprätthålla god vård och omsorg.
Klyschan fler som jobbar innebär större skatteintäkter har vi hört förr. Det är bara det att det inte spelar någon roll hur mycket skatteintäkter vi har om pengarna bara slarvas bort på administration och politiker beslutar om sådant som inte är så viktigt som vård, omsorg och skola.
OT bladets kyrkosida
Där kan man hitta alla kyrkans aktiviteter, mässor, kyrkokörer och värdefullkvällar och gökottor och allt vad det finns.
I sista bladet har Kim Bredefeldt återgett en anonym dikt som är fantastisk för oss ständiga grubblare, framtidsoroade och lite, tja, kantstötta kanske. Den inger lite hopp.
Solstänk
Dig väntar en stor glädje.
det finns inga förlorade dagar,
inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,
satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på på ränta.
Tusenfalt ska du få dem tillbaka-
inte sådana de var
då du trodde att du förlorat dem,
kantstötta, söndertrasade.
Någon har tagit dem i sin hand
som krukmakaren tagit en grå lerklump
och formar av den det ogripbara.
Du skall få tillbaka
alla dina förlorade dagar,
alla dina förnedringens år -
inte sådana de var,
men sådana de ämnades att vara.
Dig väntar en stor glädje någonstans
ännu förvarad
i en kruka av ler.
I sista bladet har Kim Bredefeldt återgett en anonym dikt som är fantastisk för oss ständiga grubblare, framtidsoroade och lite, tja, kantstötta kanske. Den inger lite hopp.
Solstänk
Dig väntar en stor glädje.
det finns inga förlorade dagar,
inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,
satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på på ränta.
Tusenfalt ska du få dem tillbaka-
inte sådana de var
då du trodde att du förlorat dem,
kantstötta, söndertrasade.
Någon har tagit dem i sin hand
som krukmakaren tagit en grå lerklump
och formar av den det ogripbara.
Du skall få tillbaka
alla dina förlorade dagar,
alla dina förnedringens år -
inte sådana de var,
men sådana de ämnades att vara.
Dig väntar en stor glädje någonstans
ännu förvarad
i en kruka av ler.
onsdag 5 maj 2010
utrotning av fobier
Har haft ett par fobier sen jag äntrade deliavdelningen.
Fobi 1 Att någon ska be mig filea en firre av något slag då jag inte gjort det någongång i mitt snart 45 åriga liv.
Fobi 2 Halka omkull i fiskrummet då man inte har fler ombyten och lukten inte tilltalar mig nämnvärt.
Fobi 3. Halka omkull någonannanstans med en kniv i handen, så att kniven går in genom späcket( mitt) och skär av någon slags pulsåder.
Fobi 4. Att ostdelarens skärgrej eller vad det heter ska gå sönder och göra mig illa i ansiktet. Inte för att jag tror den kan det men eftersom jag alltid tror det värsta om allt så kan det kanske inträffa. Tänker inte spekulera i trolighetsfaktorn, det orkar jag inte.
Fobi 5. Stillestånd i hjärna. Inträffar förvisso då och då men om det blir riktigt haveri, vad händer då? Om alla koder är borta för mig i kassan eller någon blir riktigt arg på min tröghet? Denna fobi handlar till största del om tron att jag är obildbar..
Ja fobi ett har jag eliminerat, jag har fileat gös och aborre och det var inte alls så svårt som jag trodde...inte gick det fort men det blev riktigt fina filéer. Ska börja köpa hem hel fisk och träna på...
Jag kanske inte är obildbar!
De andra fobierna får vi ta allt eftersom jag blir säkrare. Idag har jag befäst en del kunskaper genom att vara själv och fundera undertiden jag jobbat. Tänk det är inte så svårt som jag tror, en hel del har smetat fast sig vid hjärnan.
Smetat sig fast som...som...tonfiskröran vid landgångsbrödet. Längtar just nu efter kasslerkänsla igen...att få ligga och dingla i en hängmatta och le för mig själv och skratta lite lätt åt roliga minnen i livet.
Just nu letar jag efter facebook grupper som skulle kunna passa min sinnesstämning men jag kommer bara på powernap!
Natti för i kväll!
Fobi 1 Att någon ska be mig filea en firre av något slag då jag inte gjort det någongång i mitt snart 45 åriga liv.
Fobi 2 Halka omkull i fiskrummet då man inte har fler ombyten och lukten inte tilltalar mig nämnvärt.
Fobi 3. Halka omkull någonannanstans med en kniv i handen, så att kniven går in genom späcket( mitt) och skär av någon slags pulsåder.
Fobi 4. Att ostdelarens skärgrej eller vad det heter ska gå sönder och göra mig illa i ansiktet. Inte för att jag tror den kan det men eftersom jag alltid tror det värsta om allt så kan det kanske inträffa. Tänker inte spekulera i trolighetsfaktorn, det orkar jag inte.
Fobi 5. Stillestånd i hjärna. Inträffar förvisso då och då men om det blir riktigt haveri, vad händer då? Om alla koder är borta för mig i kassan eller någon blir riktigt arg på min tröghet? Denna fobi handlar till största del om tron att jag är obildbar..
Ja fobi ett har jag eliminerat, jag har fileat gös och aborre och det var inte alls så svårt som jag trodde...inte gick det fort men det blev riktigt fina filéer. Ska börja köpa hem hel fisk och träna på...
Jag kanske inte är obildbar!
De andra fobierna får vi ta allt eftersom jag blir säkrare. Idag har jag befäst en del kunskaper genom att vara själv och fundera undertiden jag jobbat. Tänk det är inte så svårt som jag tror, en hel del har smetat fast sig vid hjärnan.
Smetat sig fast som...som...tonfiskröran vid landgångsbrödet. Längtar just nu efter kasslerkänsla igen...att få ligga och dingla i en hängmatta och le för mig själv och skratta lite lätt åt roliga minnen i livet.
Just nu letar jag efter facebook grupper som skulle kunna passa min sinnesstämning men jag kommer bara på powernap!
Natti för i kväll!
lördag 1 maj 2010
Från a-kassan dimper det ner en begäran om årsanmälan av min arbetslöshet. Man ska ange det sista arbetet man hade och hur många timmars anställning jag hade.
Svettbrytningarna sköljer över mig. Min sista anställning fick jag 8h/ v och fick då lov av a-kassan att säga upp mig eftersom jag inte skulle kunna försörja mig på det.
Tänk...tänk om...skulle det vara möjligt att de ger mig 80% av 20% anställning? Var går smärtgränsen för livet i Sverige?
Var går smärtgränsen för hur vi ska må, när ska vi få leva utan ont i hjärtat i Sverige? Jag vet sannerligen inte...råd tips nån?
Innan jag hittat in på a-kassans hemsida och börjat leta mig fram i dokumenten bland dagsförtjänster och ersättningsuträkningar så hade jag andnöd och kunde inte slappna av, som jag såväl behövt innan jobbet. Hittade sen fram var smärtgränsen går för mig, 65% av dagsförtjänsten under de sista 12 månadernas anställning.
Urtrött. Försökte ringa a-kassan för att få hjälp med hur jag ska fylla i pappren och handläggarna går inte att nå, de " har så mycket att göra så de ringer upp dig"
- jaha men om jag står med en kund i delikatessen, ska jag kasta mig iväg då? Jag kanske inte ens har täckning på mobilen där längst in...
- Ja det vet jag inte, de jobbar såhär, de jobbar fram till 17 och har de inte ringt idag så ringer de i morgon!
.....................................
Snacka om ont i hjärtat hela dagen, svårt att andas.
Så jag tog utväg två, mejlade mina frågor. I morse när jag skulle gå in och titta så var sidan nere för underhåll, TROR JAG BLIR GALEN. Ska det vara så här? jag vill kunna sova på nätterna.
Klockan är nu 15 och äntligen kom jag in för att kunna kolla svaret från dem.
Ett vänligt svar i alla fall, äntligen. tror jag har det klart för mig.
Kanske kan få vila ordentligt i natt nu.
Svettbrytningarna sköljer över mig. Min sista anställning fick jag 8h/ v och fick då lov av a-kassan att säga upp mig eftersom jag inte skulle kunna försörja mig på det.
Tänk...tänk om...skulle det vara möjligt att de ger mig 80% av 20% anställning? Var går smärtgränsen för livet i Sverige?
Var går smärtgränsen för hur vi ska må, när ska vi få leva utan ont i hjärtat i Sverige? Jag vet sannerligen inte...råd tips nån?
Innan jag hittat in på a-kassans hemsida och börjat leta mig fram i dokumenten bland dagsförtjänster och ersättningsuträkningar så hade jag andnöd och kunde inte slappna av, som jag såväl behövt innan jobbet. Hittade sen fram var smärtgränsen går för mig, 65% av dagsförtjänsten under de sista 12 månadernas anställning.
Urtrött. Försökte ringa a-kassan för att få hjälp med hur jag ska fylla i pappren och handläggarna går inte att nå, de " har så mycket att göra så de ringer upp dig"
- jaha men om jag står med en kund i delikatessen, ska jag kasta mig iväg då? Jag kanske inte ens har täckning på mobilen där längst in...
- Ja det vet jag inte, de jobbar såhär, de jobbar fram till 17 och har de inte ringt idag så ringer de i morgon!
.....................................
Snacka om ont i hjärtat hela dagen, svårt att andas.
Så jag tog utväg två, mejlade mina frågor. I morse när jag skulle gå in och titta så var sidan nere för underhåll, TROR JAG BLIR GALEN. Ska det vara så här? jag vill kunna sova på nätterna.
Klockan är nu 15 och äntligen kom jag in för att kunna kolla svaret från dem.
Ett vänligt svar i alla fall, äntligen. tror jag har det klart för mig.
Kanske kan få vila ordentligt i natt nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)