olika färger i paletten

Jag har de senaste veckorna varit med om vågdalar och toppar som jag aldrig varit i närheten av. Jo det har jag men då har jag inte fattat något. Aldrig någonsin i mitt liv har jag varit så medvetet medveten om livets skiftningar och hur kroppen reagerar och hur psyket reagerar och hur det kan gå från gråzon till regnbåge till fyrverkeri.

Hur man ena stunden har tårar i ögonen, går med krökt rygg och har ont i hjärtat av oro till rak rygg, leende och med spott i nävarna ( ja inte bokstavligt ifall ni är oroade för min närvaro i delikatessen).

Att våga spotta upp sig och tro att nu jävlar fixar jag det här och vi fixar det här tillsammans och allt kommer att bli så bra framöver även om det inte är det just nu, istället för att ha ont i det där hjärtat för något jag egentligen inte kan påverka så mycket…

Jag har varit i Götet och sett vänner, haft kul, jag har gjort en resa där jag skrattade så jag höll på att kissa ner mig, sov och snarkade stunden senare. Och fick göra det. Jag var bland vänner, likasinnade, nära till skratt. Jag fick glömma vardagens bekymmer for a moment, a-kassan var långt borta. Den lurade bara i vassen. Mina ömma muskler tog siesta.

Jag skulle förklara spektrat tänkte jag. Hela livet innehåller alla färger. Ingen av oss vandrande vilsna själar är undantagen någon form av känsla, alla vi fysiska varelser kommer att få uppleva sorg i hjärtat på ett eller annat sätt, några värre än andra, ifrågasättande varför och några kommer eventuellt att gå obemärkta förbi sorg men kanske uppleva hastig sjukdom. Alldeles för många kommer dö innan de upplevt för mycket, de kommer att ha upplevt för lite, men blir antagligen på kuppen visare än andra. På vissa områden.

Några kommer att uppleva framgång. Åtskilliga mer än andra. Några har mer pengar men troligtvis inte mer lycka. Mer pengar innebär inte per automatik mer hälsa, för hälsa kan vara fiktiv. Och i många år, bara så att ni vet. Om man bara blundar tillräckligt länge kan man ha inbillad hälsa.

Vet ni att jag ibland hatar och avskyr faktumet att jag grubblar så mycket och inte kan släppa. Jag vill släppa jag vill överlämna mig. Jag vill ha något jag inte kan få. Jag vill vara lagom. Inte för. Måste jag vara det, måste jag verkligen vara för av något slag, kan jag inte få älska hata och känna. Allt? I min mängd. Måste jag känna allt, älska allt hata allt, kan jag inte bara få ha lite av allt hela tiden.

Livet är så grymt och så vackert hela tiden, om vartannat. Och jag förstår det inte. Inte ett dugg.

Liten som blivit stor kan man säga. Stod nyss och tittade när snart 16 åring tar sig iväg på moppen till första dagen på sitt första sommarjobb.Jösses, det har gått fort.

Vi hade en trevlig stund med förmaningar från en mamma som jobbat 25 år, om hur man ska bete sig, haha. Hoppas det går bra, men det tror jag.

Han behöver något att göra istället för att slå dank hela sommaren. Tjäna lite pengar.

Och tankarna flyger och far, tillbaks till den sorglösa tiden då jag gick till mitt första sommarjobb som faktiskt var i en chark, packade köttfärs och fläskkotletter och etiketterade, packade ut.Tror jag jobbade tre eller fyra veckor samma sommar som han gör nu, mellan nian och gymnasiet.

Så sorglös man var, inte ett problem i hela världen. Men allvaret började där,med att försöka försörja sig, skapa sig ett liv. Ett Good enough liv.Leva bra. Trivas.

Det har sannerligen varit upp och ner. Känslostormar, gråt, skratt, hela spektrat, hela livet. dag ut och dag in. Man har lärt sig av varje dag i detta liv. Bra och mindre bra saker.

Minst sover fortfarande, en rar nacke och en ryggrad syns under täcket. Han har sommarlov han. För honom har inte allvaret riktigt börjat.

För oss andra är livet synnerligen allvarligt, något att ta på allvar. Och göra till det bästa.

känslostormar som tar musten ur en

Frukta inte skulle jag vilja säga. Jag skulle vilja säga se dig inte om utan se framåt, andas djupt och ta steget in i framtiden.

Men jag kan inte alltid leva efter det jag säger så det är bäst jag kniper igen. Igen.

Framför mig en uppslagen tidning, åter kryper våldet från rubrikerna inpå mig. En treåring hittas med knäckt ryggrad skogen efter en utflykt i skogen. 2003. I Sverige. En liten ljushårig Anna blev mördad av sin pappa och eventuellt var hennes styvmamma den som fick honom att genomföra det.

Detta är längesen men det gör inte saken lättare. Det är vidrigt. Återigen ett barnliv till ända, ett liv släckt i onödan. Hur i helsicke kan det få hända, mitt ibland oss runt omkring oss. Dessa vilsna själar gör mig så skrämd. Jag vandrar bland människor som kan göra sina barn illa, som är i stånd till mord. Jag är inte säker, inte trygg, ingenstans. Jag mår illa, ingen är trygg någonstans.

En pappa knäckte ryggraden på sitt barn.Låt de orden rulla runt i munnen, sug på dem, bryt ner dem i smådelar.

Hur är det möjligt, hur får det vara möjligt? Hur ska man egentligen förhålla sig till ljuset och till kärleken och till lusten till avsaknad av våld? Längtar mig fördärvad efter det som inte finns.

Jag orkar inte. vill inte läsa om barnamord, barnvåldtäkter, barnmisshandel. Jag vill att vi ska ge våra barn kärlek, annars kan vi inte förändra någonting i livet alls. När ska vi börja hylla livet, kärleken, vänskapen till varandra och våra barn, när ska vi börja se bortom pengafördelningen i politiken som gör konkurrensen i samhället vidrig? Som gör att vi får slåss om det som är vår trygghet, vårt mål, att få pengar så vi kan försörja oss så vi mår bra. Som gör att vi blir det tuktade folket, som böjer rygg och säger tack och amen.

När ska vi börja förstå att vi är förbundna med varandra. De som har det bra bättre bäst har ju också ett ansvar att göra det de kan för sina medmänniskor, liksom vi härnere kan mata behövande fåglar eller ge gamla kläder till bättre behövande.
Trots kronprinsessans bröllop och lycka denna dag med sin gemål har jag en klump i halsen. Av det jag läser, upplever, det fula som kryper inpå mig vecka ut vecka in.

Kanske är min melankoli denna vecka en frukt av att jag denna vecka har blivit halvvägs till nittio och är sist på listan igen, sommarjobbare. Känns liksom…ja jag vet inte…vågar inte tro riktigt på en framtid ännu.

Är superglad för ett roligt jobb, är glad för att ha fått något annat att göra än att sitta och sälja hela tiden. Är glad för trevliga jobbarkompisar, för att känna mig tillhörande en gemenskap.

Är trött. Har en finne under näsan. Har en familj och ett hus. Är lycklig. Vet ungefär allt men ändå ingenting. Älskar de mina. Och livet litegrann. Är rädd. För att inte räcka till.

Hur ska man sortera alla dessa känslor som rasar?

kärlek och ljusning.

Vackert är allt som ses med kärlekens ögon, läste jag någonstans och jag lade det på minnet ifall jag skulle förstå det senare. För det lät så vackert.

Jag kämpar verkligen med att se allt med kärlekens ögon, för då blir allt så ljust. Man glömmer allt det jobbiga, all oro inför framtid, om och när och huruvida man ska kunna försörja sig själv utan inblandning av myndigheter och kassor och försöka leva fullt ut utan väntan på sjukdomar som väntar i vassen.

Jag blir andlös av kärlek, som nu i veckan. Det har varit stormande känslor denna vecka, jag har fått tre dagars jobb vilket är smärtgränsen för vad man kan leva på. Jag har fått bekräfta mina kunskaper förvärvade under praktiken och jag kan andas ut, jag har hajjat. Yess! Inte går det så fort som det borde ännu men jag vet. Det är tufft och går i 300 men jag hänger med.

En sekundsnabb ilning av lycka.

Jag har också sett mina båda mina pojkar säga adjö till sina skolor och dessa skolavslutningar är sorgliga även om de är en källa till lycka. De står där så allvarliga och tänker litegrann, de är säkert bara glada men osäkra de också för vad som stundar i höst. Gymnasium för den ene och högstadiet som 6:a för den andre. Min minste blir stor ett år för tidigt, enligt mig. Han borde fått vara barn ett år till, nu blir det allvar och konkurrens och coolheten har inträtt sfären.

Kärleken blir lite trevande, vill de eller inte? Får jag eller inte? Ska jag tassa på tå eller ska gå fram och smeka en kind? Ska jag pussa en nacke eller ska jag bara betrakta?

Så just nu är det vackert här. På Styrbordsvägen. I min privata sfär. Vi har haft lite allvarliga snack och haft mysig samvaro, tror vi tankar kraft av varandra.
Jag är trött men lycklig över mitt jobb. Och min familj. Så kärlekens ögon ser allt ljust just nu.

hon ler...

Hon tittar på mig. Ler. Fast hon ser mig inte. Hon är så vacker. Så söt, antagligen en glädjespridare, antagligen också en källa till irritation ibland, som alla ungdomar. Hon är sexton år och tittar på mig från en tidningssida. Hon är död.

Hon har föräldrar som just nu är förtvivlade, saknande en tonåring. En bottenlös förtvivlan över att någon har tagit deras dotters liv. En annan sextonåring har trott sig inneha makten att bestämma över vem som ska leva och vem som ska dö. Trott sig ha rätten att ta hennes liv för att han trodde sig veta något som inte passade honom, trodde sig kunna bestämma ifall hon var värd att leva.

Hon blev 16 år och hennes jämnårige pojkvän dödade henne, det vi hittills har fått veta är att han trodde hon var gravid och att hon dragit skam över honom. Han tog strypgrepp på henne och kastade in henne i ett stort klippblock, kroppen var svårt sargad.

En av dessa saker som gör att jag tappar tron på mänskligheten, tron på att vi är på rätt väg i kosmos. Om vi ändå inte skulle ta och stanna nu, är det inte nog nu. Ibland gråter man. Inte för sin egen skull utan för de andra, de som inget begripit, de som inte har vettet och sansen i balans. Vad är det som driver folk dithän att de tar liv?

Det har varit för många mord. Hela tiden tycker man det värsta har inträffat, sen sker det igen, igen och igen. Min värld började med en liten flicka i Bergsjön som försvann, det är säkert ca 20 år sen. Hon var kanske 3 år, minns inte hennes namn. Hon hittades ett par dagar senare i ett förråd i källaren och mamman som suttit i TV och gråtit var den som dödat. Det är Bobby, det är Kevin det är Helena det är Marie på en kyrkogård. Pernilla, Helen, Max och Saga och Engla.

Det är John Hron, något av det jag trodde var det värsta jag läst. Då. Jag var stum av fasa då därborta i Kode. Redan då skakad.

Idag är det vardagsmat. Det sker runt oss och kryper på oss. intill oss, över oss, under oss. hela tiden, dygnet runt. Flickorna och pojkarna exponeras tydligare idag, det är snaskigare bilder, djupare intervjuer. Kanske dör inte fler barn och ungdomar, jag ska rota i det en dag. Icke desto mindre är det för många döda. För många som får sörja ett barns död.

Ett barn som dödas är ett barn för mycket. En ungdom som dödas är en ungdom för mycket. Jag vill verkligen inte höra mer nu, jag vill inte befinna mig inför en sommar där nyheterna fylls av våld igen.

Mord.

Det är nog nu!
Vad ska vi ta oss till med våra liv? Vad ska alla ta sig till med sina liv. Hur ska vi få rätsida på det här, någongång?

Var finns svaren? Jag undrar, letar.

Och tänker på mina egna barn. Snart sexton och tolv. På att inget inget får hända dem.

Någonsin.

litet i stort

Kom på en sak som är det lilla i det stora. Det doftar liljekonvalj i mitt kök. Vackraste underbaraste blomman i världen. Önskar jag kunde sniffa på den på natten men det blir för starkt.

Allt är för...starkt, för högt. Grubblar jag mycket hör jag inte tinnitusen, har jag för mycket omkring mig dånar tinnitusen när det väl blir tyst. Och då orkar jag inte tänka, varken bakåt eller framåt.

Lagom - vad är det och var är det? Finns det?

kommer från TT spektra

Som om det inte räckte med medicinrester vi får i oss så är det ju en massa konserveringsmedel i mat som också och sockerersättning i läsker som ställer till det i kroppen.

Nu har i alla fall Europaparlamentet röstat ner EU kommisionens förslag och därmed blir det inte tillåtet att använda köttklister eller enzymet trombin för att sammanfoga olika köttbitar till något som ser ut som helt kött.

En seger för konsumenterna konstaterar sajten äkta vara uppger tt spektra.

Ja köttklister, det låter som något hämtat ur en skräckfilm. köttkrokar och köttklister. Är det det vi lever i- en skräckfilm?

Nyheter i tidningarna:

39-årig kvinna gripen för misshandel av 20 årig kvinna i lördags natt.

En man i 30 årsåldern greps för misshandel av kvinna. Knytnävsslag i ansiktet. Anhållen.

16 årig flicka knivskuren av en 18 årig manlig varelse.

Kiosken och sommarkaféet på jogersö stänger efter upprepad vandalisering. Stora fester som medför flera timmar skräpplockning dagen efter.

Man i 50 årsåldern åtalas för barnvåldtäkt, ett barn i 7-8 årsåldern.

21 åring våldtagit en 14-årig flicka inför ögonen på kamrat, som inte larmade.

48 årig kvinna åtalas för att ha knivhuggit sin tidigare man i bröstet på Strandstuvikens camping.

Jag tror jag slutar här. Detta är ett axplock. Det är fasansfullt, det är vidrigt, det är vämjeligt. Hur vi är och vad vi gör mot varandra i denna värld. För överallt i världen, i land efter land begås vidrigheter som noteras i tidningarna på samma sätt till en allt mer avtrubbad befolkning, som får kämpa med sina egna liv och sitt leverne, sina sjukdomar, mediciner, väntan på provsvar och i värsta fall, avfärdande av läkare, ha frustrerande kontakter medmyndigheter som gör att ryggarna kröks och förtvivlan väcks över att inte bli förstådd, bli lämnad utanför gemenskapen på ett eller annat sätt.

För I Sverige dödar också 21 årig man en 73 årig kvinna i ett skogsområde, en 16 årig pojke dödar sin jämnåriga flickvän, det är överfiske och utsläpp av övergödande ämnen som vållar skada, det är resistenta bakterier som ökar i mängd och kräver krafttag.

Jag vet att man inte ska fokusera på elände, se det lilla fina i det stora och så vidare men jag blir så galen ibland. Jag vill inte se inte höra, jag vill stänga av eller sova. Orkar inte ta in.

Hmmm vad kan det lilla i det stora vara just nu? Det lilla fina som händer som vi ska glädjas åt i Sverige i verkligheten? Kronprinsessans förestående bröllop med mannen av folket, som tidningarna fyller sidorna med?

Nä jag önskar jag kunde stänga ute det spektaklet med. Härligt att vår tronarvinge gifter sig till kostnader av vadå? När vi behöver sätta in resurser som knappt finns överallt i skolorna, när vi skulle behöva minska grupperna med stora barn i förskolorna och se till att tiden de är där är dräglig för alla.

Hmmm förresten by the way. Det regnar. Och jag sitter på altanen i lite gosig värme med sockar på fötterna och har fotinpackning och lyssnar på regnet mot altantaket, är det det lilla i det stora kanske?

läkemedelsrester

Handlade en artikel i SN om förra tisdagen. vi använder 3 gånger mer läkemedel som för 50 år sedan, och konsumtionen förväntas öka.

1700 receptfria läkemedel får säljas på andra ställen än apotek. Fri försäljning ökar användningen av mediciner.

Ibuprofen, det aktiva ämnet i ipren är den läkemedelsrest som hittas mest av i avloppsvattnet i Nyköping och mer mediciner i vattnet gör att vi får i oss oönskade ämnen med dricksvattnet.

En stor del av läkemedlen åker ut med avloppsvattnet, och eftersom mediciner är svåra att bryta ner åker de aktiva ämnena ut i i samma skick som de kom in. De rester som bedöms mest oroande är antiinflammatoriska medel, hormoner och antibiotika.

Hormoner kan göra fiskar och grodor sterila och antibiotikaresistens gör att det bland annat tar längre tid att bli frisk och ger stora samhällskostnader i form av längre vårdtider och ökad läkemedelsanvändning.

Lugnande medel och mediciner för högt blodtryck hittades också. Blodtrycksmediciner lagras i näringskedjan och följer med när ett djur äts upp av ett annat.

Artikeln avslutas med påpekande från landstinget, läkarna ska ta hänsyn till miljöeffekterna då de väljer bland mediciner för samma åkomma samt beakta motion som botemedel i behandlingarna.

Jaja hur de nu ska hinna det också, det är en utopi.

Men det mest skrämmande är att den samlade effekten av hur olika mediciner påverkar oss inte har undersökts över huvud taget. Det vi äter själva är kanske bara en bråkdel av vad vi får i oss och hur de agerar ihop alla dessa mediciner, om än i små mängder, vet man inte ännu.

Så det kanske inte är konstigt att folk går omkring med värk och är deprimerade långa tider i livet, , ämnena vi har i oss kanske motverkar de nya mediciner vi får av farbror doktorn

Fler fakta: varje år läggs 11 000 vuxna in för förgiftning, de flesta av mediciner.

Läkemedelsverket har kritiserat marknadsförningen av receptfria läkemedel i butiker, exponeringen leder till att folk köper och använder mer mediciner.

I Sörmland såldes receptfria läkemedel för 2,8 miljoner de tre första månaderna - och inte på bekostnad av apoteken…försäljningen ökade även där…

Köper vi mer och mer för att de inte längre verkar i den omfattningen vi behöver dem?

Hu vart är vi på väg egentligen, när ska vi stanna till? Vända på klacken?