helgbestyr i vardagen...

Jag är ingen avundsjuk människa. Inte alls. Jag har stängt dörren för de destruktiva känslorna som det innebär.

Eller jo kanske. En smula.

Nog känner jag ett stygn, som dock går att mota bort, när min vän, hon med Volvon ni vet, meddelar att hon ska ägna en bra stund åt att leta fram sin bikini inför en stundande solsemester.

Det var liksom en av hennes viktigaste sysslor i helgen som gick. Så just nu sitter jag och funderar på om det kan klassas som ilandsproblem att behöva ödsla tid på att leta upp sin bikini.

Just då när hon sa det, i Volvon, kändes det lite tungt och man bara töar in i tanken att tänk om jag kunde, vi kunde… också liksom…och få ligga under en palm och njuta av ljumma vindar och sova middag i en bungalow, tänk om jag kunde få leta fram min bikini just nu…eller förresten, vid närmare eftertanke så vet jag exakt var min bikini befinner sig och jag vet vad jag är avundsjuk på.

Det är att hon kan få på sig sin bikini. Jag tar inte på mig bikini offentligt. Just nu.

Tänk att få ligga på en playa och mysa med mannen i solen, göra vad man vill för en stund…och inte sitta här med debet och kredit och delikatessjäv och adjungerad till styrelsen, ajournerat och beslutsliggare MEEEEEEEEEEN det kanske leder till nåt vad vet jag. Överhettad hjärna om inte annat.

För man har ju lite att tänka på, fundera över, i framtid och nutid. Dåtiden, det har jag nog lärt mig, den kan jag inte göra nåt åt, den kan jag bara le åt och se tillbaka på. Rynka pannan en smula, men släppa och gå vidare. Framtiden är ju viktigare. Så det är ostar och viner och hudvård och smink och a-kassa och jobb och utvecklingsgarantin och praktikplatser som snurrar i hjärna och gör mig snudd på desperat. Och träning icke att förglömma. För att inte få ont.

Så därför sitter jag här och pluggar. Och jobbar samtidigt. Och funderar på hur det ska gå, hur man ska orka och hur man ska hålla uppe drivkraften.

Tur man har familjen, mannen och barnen, och min grå soffa med lila mysfilt. Och väninnan med Volvo. Det är de som håller min motivation uppe. Bland andra.

Motivation...

Vad göra för att motivera sig när man försöker krympa vissa kroppsdelar?

- Du kan ta ett måttband, sa min vän, ni behöver inte veta mer om henne än att hon kör Volvo.

- Äsch det har jag inget…jag får väl köpa ett då…sa jag aningens besviket, (eller kanske aningen lättat?)

- Har man inte ett kan man ta ett snöre och en tumstock, sa min vän som kör Volvo.

- Jaha, vad smart, sa jag , varför har jag inte tänkt på det själv? Måttband! Strålande. Då blir man ännu mer motiverad.

Kanske.

Osmart men inte omotiverad.

Nu när jag sedan i måndags, trots att man inte bör göra det på måndagar enligt vissa, börjat nytt liv så vill jag ju bli lite taggad ibland. Se att det hänt något liksom. Denna vecka har jag blivit dutti och inte ätit för sent, inte moffat ostar i tid och otid och promenerat. Så jag har känt att det redan hänt något med midjan.

Eller man kan egentligen inte kalla det midja, eftersom definitionen för midja är ” den del av människans kropp som ligger mellan bröstkorgen och höfterna, och som vanligtvis är bålens smalaste del” och det är den inte hos mig så jag har väl ingen då.

Avsaknaden av midjan är en av anledningarna till att jag vill ha ett nytt liv. Jag vill kunna knyta skorna utan att fundera på om det är något annat jag kan göra när jag ändå är därnere eller vara blålila i ansiktet när jag äntligen kommer upp i stående.

Det är ett h-e att inte få moffa som man vill, jag saknar käkarnas malande ibland. Men jag vet ju att jag kommer att må så mycket bättre när midjan börjat framträda.

Igen.

För jag har haft en midja en gång. Och det är synen av det som hägrar nu. Vill inte känna mig fläskig, mullig eller bli kallad Ostbomben mer. Jag vill inte höra att ” det är ju mer att tycka om då” eller att jag är ”klädsamt fyllig”.

Jag vill kunna gå på beachen utan att hålla in magen. Så idag blir det nog(!) hyllan och simma och inte moffa. Inte för mycket i alla fall…

Och nu efter lunchen har jag tagit en kaka, men den ligger där och tittar anklagande på mig. Jag ångrar mig redan.

En vandring med Borgia

Jag gillar inte bandy, det vet vi. Bandyn har tagit mycket tid från familjetid hemma, låt vara att det är nyttigt med utesporter. Dyrt är det också.Och inte hinner man se bollen heller. Jag begriper mig verkligen inte på bandy alls. Det är väl därför jag inte gillar det...

Men i alla fall. Över till någonting annat. Det finns en anledning till att jag inte bär mössa. Fåfänga benämns det. Papiljotter är mina följeslagare genom livet, för att jag hatar att vara platt i håret.

Det är C´s fel.

C är fortfarande en god vän. Tro inget annat. Jag har många goda vänner fortfarande vid liv. Dock är det hennes fel att jag vägrat mössa de senaste åren.

En gång när jag berättade att jag aldrig bär mössa av fåfängeskäl, jag ser inte klok ut, så började hon sakta pressa mig att jag skulle sätta på mig hennes mössa så hon fick se om det stämde. Det tog några år innan jag lydde, hon fick verkligen sätta press på mig. Till slut föll jag dock till föga och satte på mig hennes mössa.

Icke oväntat såg jag att det började rycka i hennes mungipor utan styrsel. Hon tyckte att jag hade rätt, det såg jag. Hon höll dock igen gapskrattet lovvärt nog.

Så denna traumatiska händelse har lett till att jag inte burit mössa de sista åren.

Tills idag.

I ett par dagar nu har jag varit ute och prommat med Mannen. Det har varit rätt kallt och min vana trogen har jag inte haft mössa på. Man kan ju möta någon som drar på smilbanden, hemska tanke. Denna fåfänga kan antagligen kosta mig ett par sjukdagar på min redan ansträngda ekonomi för jag har superont i pannan, hjärnfrys eller vad det kan tänkas kallas.

Så i morse rotade jag i möss- och vantkistan hemma hysteriskt efter en mössa och ratade mössa efter mössa, eftersom det är barnmössor (hittade också en Norrlands guld men där gick gränsen). Så den enda tänkbara jag kom fram till hade Borgia på sig och jag minns hur jag garvade åt Mannen som på en fotbollsavslutning i OIK demonstrativt satte den på sig och gick ner på plan.

Det var när nämnden beslutat utjämna bandyplanen med marken. Då hade han Borgia på sig och hoppades komma med på bild i tidningen, det såg jag allt.

Men i alla fall, idag har jag och min fåfänga vandrat genom Nyköpings gator med Borgia på skallen, OCH tittat folk i ögonen, inte skämts. Jag är varm och god om pannan.

Och nu sitter jag med papiljotterna. As usual...

det stora

I går ägnade jag mycket av dagen åt skrivande. Till ostbutikens hemsida.

Skriva är ju sånt jag gillar, känner mig glad och lugn när jag får göra det. Trivs och känner mig upplivad och upplyft och får dessutom ny inspiration till nya texter. Önskar att skrivande vore mitt leverne att jag kunde försörja mig på det, att det var där jag fick utmana mig. Det är där jag vill vara, dit jag vill för allt i världen.

Jag blev så inspirerad. Så jag knattrar vidare med ett blogginlägg.

Någonstans härinne därinne djupt därinne så långt in i själen dit ingen någonsin nått, där jag är riktigt by myself on my own där vet jag. Att jag kan, vad jag kan och hur jag ska forma min framtid. Jag vill forma framtiden till det bästa liv jag någonsin haft ever. För mig och min familj now and forever.

Vad tokig jag är. Skriver på engelska. Jag vet inte varför jag gör det. Det är konstigt. Det bara blir så ibland. Men i alla fall så önskar jag mig ett riktigt bra liv och år och vet ju att det är jag som skapar det.

Men visst underlättar det om man slipper bråka med a-kassan, och visst hjälper det om man hittar små lappar hemma där det står” jag är och åker pulka, älskar er”. och visst hjälper det om man har fått sitta och prata allvar en stund med sin 16-åring som blir 17 i år. Hur i herrans namn gick det till förresten? 17 år?

Och visst hjälper det om man har nyfunna vänner på en kurs som hjälper till att förklara ekonomi och bokföring och Visma och däremellan pratar vi livets allvar eftersom livet i allra högsta grad är på allvar. Det är inget inget inget att skoja om. Det är på allvar. Alla vill vi leva ett bra liv, vi vill kämpa och må bra, få tillbaka det vi gett i livet.

Har haft mycket fina stunder med mina vänner och mycket prat om detta liv. Drömmar, sorger, dolda talanger och glädjeämnen.

Så stort, så mäktigt livet kan vara. och mitt i det stora finns lilla jag...

Ja jag kan inte låta bli fast jag borde. De underbaraste barnen på jorden som jag får så mycket av. Som hela tiden påminner mig om hur underbart livet kan vara, hur lyckligt lottad jag är på jorden, hur lite allt annat spelar någon roll egentligen.

Jag har skrivit en hel del om kärlek men inte velat lämna ut de här barnen förut. Men för att bli sann mot mig själv måste jag kanske följa hjärtat.

Barnen och mannen i mitt liv är ju det viktigaste,det är de som är motorn, hjärtat,oljan, det som gör att jag vill gå upp och ut. Jag vill ha dem runt mig ständigt, påminnas om varför jag finns på denna jord. De är anledningen till att jag föddes.

När de kom till mig stannade jorden, några sekunder. Någon försvann som betydde väldigt mycket i mitt liv, min mamma och jag fick dessa barn samtidigt. det var svårt att hantera och en svår tid förljde naturligtvis.

Kämpande i vardagen, med arbete man inte trivdes på, alla skulle ha sitt och jag var inte så bra på att hävda min rätt.

Men det har gett frukt nu. För jag får det jag gav. Eller ger förstås. Bruna ögon och grönbruna ögon är underbara, ger mig kraft.

tips vid facebookchatten

Sitter och chattar med en vän som har kommit en bra bit längre än jag i självhjälpstänket, att trons kraft är stark och så vidare…hon skriver bland annat ner tre bra saker hon gjort känt eller varit med om under dagen. ” så kan hon ligga och läsa om hur bra hon är om hon skulle tvivla” . Haha vad underbart!

Så om ingen annan påminner en så kan man ju alltid göra det själv, ja herregud!

Träna träna varje dag…jobbigt och ovant. Jag måste nog skriva ner allt jag ska göra.
Underbart, precis sådant jag behöver just nu. När man känner sig kass och värdelös måste man påminna sig om allt det bra man faktiskt gjort och genomfört i livet. Bryta ner det på varje dags- nivå.

Suger åt mig alla tips och idéer nu, så jag kan lyfta mig själv lite. Jag har ju läst en hel del böcker under min resa men på nåt sätt blir det som att man glömmer när det blir mycket runt omkring, plugg och nytt jobb, det bara snurrar i skallen ibland liksom…tinnituss har varit rätt tyst just nu på dagarna men när jag är vaken om nätterna så dånar det.

Jag är ju också människan som bara ser det jag inte kan och det jag gjort som blivit fel och inte så bra så jag behöver massiv hjälp just nu. Stackars de som ska pussla ihop det här igen.

Hade ett fint snack igår på kursen, mina nyfunna vänner och jag. Känns som en liten familj där inne. Jag blir så varm om hjärtat av att ha olika människor runt mig för man inser att man ändå tänker så lika i mycket. Funderingar, oro och dåligt självförtroende bor hos oss alla idag. Att inte vara eftersökt och behövd av en arbetsgivare tär på psyket och man kan bara lyssna och ge de råd man kan.

Och träna träna träna…

Tack Lotta!

Läcker bild på ett sånt hus jag bodde i när jag var liten! Så många minnen...

plingar du?

Det finns grejer som rör sig i min skalle, scener som flimrar, föreställningar som rullar som bara jag ser och ett ofta återkommande scenario är båten som avgår och man står kvar på bryggan…så har jag känt mig s å många gånger, i livet och i drömmen, om nätterna.

I drömmen om nätterna har jag gråtit för detta faktum. Att mina val har gjort att jag stått kvar på bryggan. Kvarglömd, bortglömd, skrattad åt, ömkad med. Det är inte en sinnesstämning man vill ha eller bli förknippad med kan jag säga.

Därför har jag återigen dragit i snöret, ” plingar du” som vi sa på tvåan mot och från Frölunda” kan du dra?” kunde det också heta. ” men dra nu då !!!!!!!!” Tänk att jag fortfarande ser det där spårvagnssnöret på mina näthinnor. Det man drog i när man skulle av. Man fick känna på glappkontakt också, att det inte gick att dra och så nervös man blev…” jag ska av här, hallå”. Idag kan man inte säga så, det är så mycket folk omkring än så man åker hellre en hållplats längre och går visslande av och går tillbaka. Och det är inte så långt egentligen, det var bara att man var bekväm när man var yngre, att man inte orkade gå så långt.

Tvåan tog oss från förorten och tillbaka, centrum var alltid det som drog när man kom upp i ålder, som min store är nu. 16. Men skit samma. Jag skulle säkert aldrig vågat låta honom åka dit idag, hönset.

Snöret på spårvagnen får symbolisera nödbromsen för mig. Den jag de facto dragit i några gånger. Så alltid när jag drar i nödbromsen återvänder jag till mitt underbara Frölunda, till platsen där jag blev jag, där jag blev den jag inte alltid vill vara och den jag obönhörligen blev, den jag måste kämpa med och mot, i motgång och i medvind, den jag går ner på knä och firar en personlig seger med och den jag tröstar med min lila gosefilt.

Jag är fortfarande den jag alltid varit. Tro inget annat.

På den tiden kunde man skrika "hallå jag ska av här"…och nu vad gör man nu? Man kliver av i det tysta, för nu har man raggsockarna på, filtsulorna som inget låter, nu viskar man tappert ” stanna jag vil kliva av” och hoppas att någon lyssnar. Men har man inte ringt i tid kanske ingen lyssnar, alla är så hetsade, alla förare har tider att passa, på sekunden. Vem har tid med just mig?

Nu har jag åter dragit i snöret,” plingat”, skrikit. Tredje gången nu. Eller mer.

Jag vet inte vem jag har men jag ska har skaffat mig någon. Ett par stycken. Styltor, några kryckor, någon som ska gipsa och modellera om skallen, tömma ur de fula tankarna och fylla upp dem med något, vad vet jag inte. Ännu, men jag anar.

Jag vill ha en kram. Vi är så rädda för kramar. Jag vill att nån ser mig, kramar mig, lyssnar på mig en stund. . .

Mina underbara vänner på kursen lyssnar på mig, vi ser varandra, pushar och stöttar. De är vänner för evigt, GUD vad jag kommer att sakna dem sen.

Och tvåan - heter idag 20 år senare sjuan till Tynnered. Allt blir annorlunda, allt växlar, all tid och allt rum, inget är och förblir, inte ens jag, i synnerhet inte jag, och inte du heller. Celler byts ut och byggs upp igen. Jag är inte den jag var en gång kanske, inte på ytan i alla fall, bara inombords.

Så vad blir det av mig? Vet någon, finns det ett svar. Däruppe?

Vik hädan röst!

Pratade med en vän om vikten av att rensa huvudet ibland, hur viktigt det är att koppla av och koppla bort. Hon försöker och har utan framgång försökt att få med mig på yoga, hennes sätt att koppla av och gå in i sig själv. Hon har dock inte gett upp arbetet med att få mig med ännu (tror jag inte).

Hon omnämnde det hon så ofta har som ”onödigheter i skallen” och det var så slående, kände igen mig så otroligt. Jag, och många med mig, fyller skallarna med oro över framtid och det som skedde då, i det ögonblicket och varför och hur och hur ska det bli och varför blev det inte så istället. Varför är det här så tufft och varför gör jag det jag inte vill och inte det jag vill istället.

Jag menar, allt man gör och kan och vill och ser måste hanteras och värderas. På alla sätt. Vändas och vridas på- javisst och ok- men kanske inte för evigt. Man måste våga tro på att det jag gjort och det jag verkligen genomfört är en konst, det är kanske något annat som inte den kan går jämte eller sitter jämte på bussen kan.
så just nu rör sig i min skalle att man efter 45 år i livet måste få vara den man är fullt ut och inte den man förväntas vara. Känna sig älskad av de man har runt sig och välja bort de man inte känner så av.

Våga tro på att man är värd något trots att det är tungt just nu, men hålla fast vid drömmen, vad den än innehåller.

Det är vad jag vill. Leva för.

Om jag gör det är en annan sak. Men jag ska.

För jag vill ha ro i själen. Och i skallen. Rösten måste vika hädan vissa tider.

Så det kanske blir yoga en dag…

2010 i backspegel

2010

Ansträngd andning i atmosfären.
runt mig, runt dig, runt alla.

Men bara om vi vågar lyssna.

Lyssna, önska, vilja,

våga vilja
vilja våga

En önskan om liv

ett liv

som är värdigt.

Inte mer hotelser från a-kassa.

Bedrövad bedövad

och själen sövd, som på sparlåga

Gråt i halsen
alldeles för många gånger.


alldeles för många

Tårar som runnit över rynkorna

Vill jag bara glömma

inte känna
inte ha

alls

Jag vill inte kämpa så mycket mer,

jag vill glädjas och ha
ro i själ

Men återigen
när jag skrattar nu första dagen på 2011

känns det som det är nya skrattlinjer som karvas ut

Det ska inte vara så

Inte för mig eller dig eller någon

och allt som återstår nu

Är bara resten av mitt liv.

Framtiden

Allt det andra är passé, borta, lämnat

Tror jag.

sista stunden 2010

Ja och så stod vi där igen, på tolvslaget, ensamma tillsammans, och önskade oss ett bättre liv. Aldrig har jag så starkt önskat mig lugn. Ett bättre 2011, utan smärta och värk, sjukdomar och jobbfunderingar. Aldrig har jag så intensivt velat få ett bättre år än det någonsin varit. Aldrig någonsin har jag önskat klumpen i halsen så långt bort åt fanders som det bara går och luftvägarna fria från hosta och hjärtat att få slå utan dubbelslag.

Aldrig har jag önskat mig rofylld sömn så intensivt.

Snart tänker jag göra en drastisk förändring av mitt liv. Jag hoppas jag vågar kasta mig ut. Hoppas hoppas. Det är bara jag som kan göra det. Men min familj finns runt mig, därför tvekar jag. Vågskålen pendlar dagligen och nätterna igenom.

Jag frågar aldrig andra runt mig vad de önskar sig. Inte då, i den stunden. Den är privat. Under fyrverkeriernas till synes glättiga avfyrande bär vi alla på de mest tyngande tankar, som det kan krävas hjälp att mota bort.


Denna jul och nyår har varit konstiga. Vi har frångått traditioner som skinka, julgran och revbensspjäll. Vi dog inte. Vi är ungefär lika lyckliga ändå. Tror jag. Det fanns tillräckligt att äta på julbordet ändå.

Magen är ännu inte i lag, och inte kan jag skylla på någon heller. Det är så hemskt att inte ha någon att skylla på. Som om det vore jag som missbrukat maten…
Ja i alla fall har jag nu bokat tid hos coach och kurator, jag orkar inte må såhär längre. Jag vill hoppas och tro att jag fixar det här nya jobbet, att jag kan fixa ett nytt bättre liv av egen kraft, inte tyngas ner av saker runt mig.

Vi håller tummar och andan för att det går väl. Resterna av mitt jag, förhoppningsvis snart hopplockade, sammanfogade till en individ fullt ut levande. Inte trevande, trummande med fötterna, stirrande ut genom fönstret med svetten rinnande för något jag funderar över eller inte kan hantera själv. inte med gråt i halsen mer, bara med glitter i ögonen.

Jag lider sån brist på tillit hopp och tro att det ordnar sig. Jag lider verkligen när jag inte sover, när mina svagheter blivit alltför synliga, dragits fram i det obarmhärtiga ljuset. Känner mig kass, ensam, osäker.

Vill inte det. Vill vara på topp nu!