Och det bara slår mig igen. Slår till som en bomb. Herregud det är tre veckor kvar på sommarjobbs-schemat och sen vet jag ingenting igen. Det har varit skönt att få släppa oron ett tag och kunna leva och jobba, jag har haft kul och utmanat mig igen…Haft roligt och lärt mig, det har varit två viktiga beståndsdelar i sommar.
Tre veckor kvar på sommarjobbet och sen vet jag ingenting igen. Nada. Kan bara hoppas. Vet inte hur jag ska orka leva så. Att hoppas. Kan man leva på det? Nån som har erfarenheter av att hoppas? Hur gick det?
Tilliten saknas totalt hos mig. Den har flytt, den är så skygg, den kommer inte och knackar en på axeln precis och säger nu är jag här utan det känns som om jag får gå med håv eller nåt. På jakt. Tillit är det ord som inte är förankrat hos mig och jag vet inte hur jag ska införliva det. Vet fasen inte hur jag ska få in det, behöver något mer än det jag har, någon som leder mig igen, jag är inte den starka, jag är bara jag.
Och jag är jag, unik, den som inte alltid orkar och kan allt, men gör mitt bästa. Den som vill och den som försöker men kanske inte alltid når fram…har fel och brister som alla andra har…men som vill. Och ibland vill jag för mycket, visar för mycket och får backa sen.
Och jag vet att många är som jag. Mina själsfränder, jag vet att ni finns därute. Ni som inte heller är 100 % alltjämt, ni är 50 ibland och 200 ibland. Så vinka lite till mig när ni går förbi i delin ni själsfränder. Jag blir glad av er. Ni är min räddning.
För vågar ni vinka åt mig så vågar ni erkänna. Att ni inte heller alltid räcker till...
3 kommentarer:
"vink,vink".....
Det du skriver är så sant. Själv är jag så trött så trött jämt efter jobbet.. Tar all energi varje dag och tvivlan finns hur man ska orka detta tempo hur länge?
Rädslan med. Förstår dina tankar..
Kramar om..Nettan
Hej!
Jag hoppas kunna ge dig lite perspektiv så kanske det blir lättare att hoppas. Det är bara ett jobb, det är bara pengar. Det är bara att anpassa sig.
Vet inte hur du ska orka leva så? Det är bara att leva och njuta av dagen, det är inte svårare än så. Att se möjligheter istället för hinder.
Själv vet jag snart inte vad jag ska ta mig till nu när alternativen sinar för min älskade. Han är svårt sjuk i Cancer, sjukdomen marscherar i aggressiv fart. Igår fick vi reda på att behandlingen inte tar....Vi hade gärna bytt denna oro mot lite jobbångest och pengarbekymmer.
Jag räcker inte heller till längre. Jag bara gråter, inte över ett jobb eller vanlig oro utan över att livet nu visar sig från sin grymmaste sida. Min älskade har inte gett upp hoppet ännu, han orkar hoppas, han har inget annat alternativ, han måste leva såhär, vi måste leva såhär. Detta är vår erfarenhet av att hoppas. Hoppet är det sista som lämnar oss.
//Maya
Skicka en kommentar