brinnförjosefin

Inte en tår fällde jag under programmet. Jag stelnade långsam av fasa där i min soffa och leendet och igenkännandet av Ainbusk och deras glädje stelnade och förbyttes i fasa, ilska och sorg.

Hur kunde han? Hur kan NÅGON enda levande människa göra såhär mot en annan levande människa. Hur kan man av maktbegär och tron på sin egen överhet på jorden missbruka en annan människas själ, hjärta och kropp till den milda grad?

Hur kan denne så kallade man få gå ute på våra gator och fortsätta sin resa i kulturens finrum på denna jord när så många av hennes nära saknar och gråter och sörjer och fortfarande ut i varje por, genom varje hårstrå, i sina ådror och blodkärl dygnet runt lider med sin syster, lider sin förlust av henne som inte längre finns bland oss?

Det var inte i affekt o nej, ingenting var i affekt men ändå allt. Hotelser via telefoner och brev. 

.

Jag går sönder av orden i låten. ”Att just vi två skulle mötas, när inte någon kunde förstå, jag ville aldrig dig älska, men det blev så ändå”. ”

“How could you do this to me, why did you do all this to me”

Att hon klarade av att fortsätta. Att hon mäktade. Hur? Hur förmådde hon behålla sitt hopp? Kanske för att hon hade sina närmaste.

Vad händer med alla de som inte har något, som är ensamma i det?  

Jag vill slåss, jag hatar honom, hatar alla de män som missbrukar den kvinna de tror sig äga och ha rätt att våldföra sig på av anledningar de antagligen inte kan uttrycka. De borde låsas in på livstid, de har förbrukat rätten till att fortsätta röra sig fritt mitt ibland oss.

Det pågår ett klimathot ja. Dygnet runt året om sedan många år. Och många år framöver i våra liv.

Och parallellt med det pågår kvinnornas klimathot, lika livsviktigt att bemästra och utrota, männens tro på sig själva som jordens härskare och deras oförklarliga hat och maktbegär över kvinnor, som får dem att slå. Som får dem att verbalt förtrycka och för evigt skuldbelägga kvinnan, som att en enda jävla kvinna skulle ha bett om det...bett om att få stryk och låta sig plågas.

Jag vet nu att det är inte är en utopi att på denna jord att riktiga män reser sig upp och visar vilka de är, det finns de som särställer sig från dem som inte förmår vara män. Inte bara som i detta fall, en maktens man levande i offentligheten, sanktionerad av säkert fler än andra män på Dramaten (vilket nästan tar saken till outhärdighet).

Brinnförjosefin.

Ja brinn för alla de kvinnor som går till sängs rädda.

Minns några rader ur en bok om dödslägret Birkenau. Hur en man som skulle hängas strax innan skriker ut över de som tvingas stå och titta på, för att ge dem hopp. ” Ich bin der letzte”.

Om det ändå hade blivit så. Som han trodde. 

Om det ändå blivit så. Att Josefin varit den sista.