Det var en gång en pojke som längtade efter ro. Det var ett tag innan jul i landet Sverige. 

Han har ett namn, han har ett nummer. Jag har ännu inte kunskap om hans namn eller vilket nummer han har. Jag vet inte om jag vill ha det heller. Men jag kommer att få tillgång till det en dag och det är min plikt att ta in det.

 

Han blev knivskuren och kastad ut från en balkong i Hässelby av sin far. Någon som en gång kallade sig en man men som nu har frånsagt sig rätten att kalla sig man och far.

 

Numret representerar i vilken ordning han kommer av barn och ungdomar som mördats av sina föräldrar eller andra sjuka hjärnor som vandrar omkring mitt ibland oss runtomkring oss. .

 

Hans namn står i eldskrift i himlen nu. Tillsammans med Engla, John, Tobias, Bobby, Kevin, Pernilla, Helen, Marie, Malin, Max och Saga och Wilma, en oändlig rad med mördade barn och ungdomar.

 

Jämte dessa sjuka hjärnor som tar livet av barn så hörde många, anade många, oroade sig många men vågade inte ingripa, larma, kolla efter vad som skedde. Några anmälde och kanske tog inte socialen det på allvar. Och barnen lider. Och barnen misshandlas, kanske under flera månader. År? ?

 

På alla dessa satans platser Hässelby, Mariestad, Arboga, Höör, Uddevalla, Stjärnsund härjar saknaden och sorgen. För evigt. Den kommer aldrig lämna, alltid vara förknippad, förbannad. Och platserna är besudlade, nersolkade av fragment av mördare.

 

Finns det en enda plats på denna jord som inte är fläckade av smuts från deras mördare?

 

I himlen svävar deras namn och nummer nu om varandra, härs och tvärs. Hoppas de inte är rädda längre, hoppas de fått ro. Och i  underjorden skall deras mördare få glömmas, de skall för evigt hatas av de mördade och deras älskade.

 

Vi andra är dömda att leva här på jorden med andra sjuka hjärnor. Vi är dömda att rädas och dömda att undra. Hur och varför det kunde ske. Vi är dömda att läsa och dömda att begråta de som på ett pärlband försvinner från oss för tidigt. Dessa barn och dessa ungdomar. Så orättvist.

 

Och vi kan bara hoppas att det inte blir du och jag som förlorar våra barn.