Ett stråk av ångest drar genom den kalla sal min frusna själ huserar i.

 

Min frusna själ huserar i en kall enslig mörk sal.

Genom salen drar ett stråk av ångest

och i dess kölvatten en knappt förnimbar rysning

av fasa.

 

Insikten är för tung att bära.

Att det är otänkbart att vända ansiktet mot en framtid

jag inte för en sekund kan uppfånga.

Kolsvart mörker att leva i.

 

Jag vill bara ha en framtid i glädje

en framtid i hopp.

Endast kunna hantera smärtan

och ändå le.

 

En knappt märkbar suck.

Även den smärtar.

Vittnar om min trötthet inför en utveckling

jag inte vet kommer vara bra eller dålig.

 

När jag hittar tröstens ord

i dikterna, i orden, i leendena runt mig

ryser jag av igenkänning.

Det otänkbara händer.

 

Min själ spricker upp i ett leende.

Hoppet sveper in mig i bomull

Håller sin arm omkring min sargade kropp.

Min smärta skingras för en sekund.

 

Framtiden är här.

Jag ler.