Det var svårare än jag trodde att komma igång med skriverierna. Hjärnan behövde fritt ett tag, kroppen behövde kravlöshet efter ett stundtals mycket ansträngande år.
Under året har mitt livs resa påbörjats med hjälp av en ängel. Det vill säga inåt, det var nödvändigt att inse att livet jag lever är konstigt, fel och ger mig olust.
Så jag behövde ro nu på semester. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag behövt ro. I själ och hjärta och hjärna. Alla dessa beståndsdelar som är jag men som vägrar samarbeta sinsemellan. De vill hela tiden olika saker, ger olika stickrepliker till varandra så det kör ihop sig. Inget blir som man tror och inte ska det kanske det heller, för jag måste lära mig att dra lärdom av det som sker och förhålla mig till livet. Välja bort och välja in. Allt jag trott mig veta det böljar verkligen fram och tillbaka.
Förra året var det underbart att komma till Götet. Välkända vyer som ingav mig trygghet och ja kanske lite längtan, men framför allt ro.
Nu gav det mig inte ro. Det var som om Götet inte ville ha oss där. Det hällregnade och jag är definitivt inte turist i min hemstad. Det räckte med shopping typ. Jag körde ideligen fel och fick snurra i rondeller och tog ett par extravarv till minstings förtjusning.
Vi fick vänta på att gå till Liseberg och när vi var där så var det de värsta köer jag någonsin upplevt. Men barn var rätt nöjda. Vann lite och förlorade mer.Numera är jag fegis så jag står och tittar på mest.
Vänner var inte hemma som jag hoppats på. Inget blev som jag trodde och tänkte och missnöjet grodde sig större och större. Det är inte min stad längre, hem är här. Här och nu. Vad är det jag söker efter? Eller har jag sökt klart nu, det kanske är riktigt bra det hela. Jag behöver inte vyerna, saltvattnet längre, jag har allt jag behöver här.
Så när vi återvände till Ockle så sken sola och vi fick bada och fika och sola och tuffa med båten och bara njuta. Herregud, hur kunde jag glömma det här? Att livet kan vara så fint så enkelt så bra här hemma.
Jag kanske har nått ganska långt på min resa ändå. och det är ju inte målet som är grejen, det är resan, att leva på resans väg, göra resan njutbar, leva lycklig under tiden. Och gå med på att det faktiskt är Balder vi åker,dag ut och dag in, år ut och år in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar