Visst är det så att när de där första höstlöven fallit och blåser omkring på gatan, när det viner runt knuten och träden böjer sig i vinden, då stannar livet en sekund. Tack vare de gula lövens dans i vinden blandas lite sorg med förväntan. När tiden bromsas är det dags för reflektion, dags att göra bokslut över den flydda sommaren.
Jag vill så gärna hålla kvar den, lukta på den, njuta av solen och glittret på havet. Havet som påminde om grädde, som så mjukt omslöt mig, fick mig att fullkomligt rysa av lycka. För att jag var en del av det, en liten beståndsdel av verkligheten. I havet flyter jag så fjärran svininfluensa, barnmisshandel, prostitution, barskrapade thailändska bärplockare, tonårsmördare och dräpta ungdomar.
På en klippa nära glittret njöt jag mer än en gång solens strålar, drack mitt kaffe, tittade på min man och vi var så långt ifrån a-kassans 75 bekymmersinnebärande deltidsdagar vi bara kunde komma. Inget hade hänt som hänt denna sommar, dessa eldsvådor som tagit för många mammor och barns liv, inga kravaller i förorterna kunde störa oss. Tynnered står kvar där borta i Götet, men sargat.
Jag hoppade i land från vår båt lite lagom skräckfylld men något säkrare än förra året(det var ju inte så farligt som du trodde Mia, där ser du, lär dig nu släppa oron för framtid). Jag är därute omsluten av havet så fjärran barn som har ramlat ut från ett fönster på skolan och skadats, avlägset är publicerade studier som visar att drygt var åttonde högstadieelev uppgett att de skadat sig fem gånger eller oftare. Det är nästan lika vanligt bland pojkar som flickor.
Självskador är rubriken som etsas in i mig. Själskador? Ja naturligtvis. De börjar tidigt i denna tid. Vi är alla delaktiga och ansvariga att visa vägen för våra barn, så de slipper själskador.
För visst får vi det också på livets resa, om detta råder inga tvivel. Alla händelser präglas in i oss, in i cellerna, som minns hela livet. Sorg över en förlorad älskad, förflugna ord, villkorad kärlek, mönster som borde brytas innan vi påverkats för mycket så vi förstör för oss själva och de som kommer efter, våra nära.
Vi har en plikt här på jorden. Det är att älska. Älska de som går i våra fotspår, lever under vårt tak, de små liven med rara nackar, mjuka kinder och begynnande mustasch. Om vi tar hjälp av änglarna, de som redan vet och har kommit till insikt, de som delar med sig av sin vishet, så kan vi göra allas liv bättre. Vi kan söka hjälp och bryta mönster . För en bättre framtid, för oss själva och de runt om oss - alla! Det är så enkelt och det är så sant.
Min själ är ett vittne till det som sker runt om oss. Så också din och alla andras. Och själarna i oss vill kunna leva, älska, njuta, slippa oro, inte enbart existera.
Det är ganska enkelt - men det är inte lätt, sa min ängel till mig i våras.
Lätt att leva - nej. Men jag gör mitt bästa…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar