För två år sedan

I juni för snart två år sedan tog min yngste son studenten. Han var så vacker, vackrare än han någonsin varit. Jag tittade på honom så stolt. Hans alltid så vinnande leende mot mig, mot oss alla, så lättad att det var över, glad och stolt. Jag kunde sekundsnabbt känna hur jag själv kände då jag själv gick ur skolan, inte ett bekymmer i hela världen.

Drygt en månad tidigare hade jag flyttat från det som varit mitt hem i 23 år till en lägenhet. Jag hade lämnat honom och hans far på adressen av orsaker jag eventuellt möjligen kanske någon gång blir i stånd att återkomma om.

Då vi stod på festen och hans bror höll ett hjärtefint tal till sin bror så var jag tvungen att till honom viska mellan två ögon att jag orkar inte hålla något tal denna gången. På hans brors student gjorde jag det och jag kände mig ytterst misslyckad för att jag inte orkade. Men jag orkade inte med att det skulle braka åt skogen och jag skulle bryta samman av rörelse och jag ville inte att någon annan skulle göra det den dagen heller, så jag avstod.

Då kände jag mig värdelös, men idag vill jag se att jag var stark nog att inte ens försöka. Jag hade samvetskval nog varje dag för att ha brutit upp efter 30 år.

Jag hade gjort en liten bok till honom, med roliga saker han sagt och gjort under åren, och lite enkla kloka ord jag hoppades att han skulle ha med sig till framtiden. Där vi är nu bland annat. Tyvärr har denna bok försvunnit mystiskt. Jag tänkte att jag kunde lägga in hans lilla tal här. Han har fått det på mejl efter studenten.

Det finns några saker som alltid kommer upp i skallen när jag tänker tillbaka på åren som gått.

Det ena är de otroligt blå ögonen jag stirrade in i när du var alldeles nykläckt,

Det andra är vid besöket av bvc sköterskan så tittade hon på dig i ungefär 3 sekunder och så sa hon ” det där är inget lugnt barn”.

Det tredje är hur mycket och gärna du ville leka med din bror jämt. Hur arg du var när han inte ville. Spelar ingen roll att det blåste storm ute du skulle spela badminton med honom.

Det ” lugna” barnet med den starka viljan. Det är du det. Det var inte en gång jag fick bära hem dig arg som ett bi när du inte fått bestämma eller basa över dina vänner på gården. Självklart var jag också arg som ett bi. Tvillingar är vi båda två, samma humör…

Det var full fart jämt, mycket bus och stoj men också tack o lov mycket gos även om det fick ske i hemlighet.

Inom idrotten har det gått din väg. Vilken sport du än gett dig in på har du fallenhet för, det är inte alla som behärskar såväl bollsporter som skateboard o rullskridskor. Vissa har det bara. Nu har du fastnat för fotbollen och det är spännande att följa dig.

Du är också en given ledare i de flesta sammanhang. Lagkapten i fotbollslaget när du var yngre och allt om oftast den drivande styrande i skolarbetena. Turligt nog har det gått bra för dig genom skoltiden. Vi är stolta över de bragder du genomfört eftersom du såväl som alla andra kämpar med dig själv. 

Så idag står vi här, och du ska ta klivet ut i vuxenvärlden, leta jobb och börja försörja oss. – dig menar jag förstås. Vad du än väljer att göra så hoppas jag du får göra det med glädje. Eller rättare sagt- se till att göra det med glädje. Att välja glädjen är viktigt i livet.

Det är din dag idag. Något jag sa när Ponte tog studenten var att ta vara på det nätverk du har omkring dig. Vi alla här kommer finnas för dig – så länge vi lever. Kärleken försvinner inte , så länge vi lever, vi som finns här runt dig, så lever kärleken. Sedan lever den vidare i hjärtat.

Vi är så stolta över dig idag och alla dagar!

Det sista jag skulle vilja säga är att när jag var liten så sa alltid min mamma att barn väljer sina föräldrar och jag ville så gärna tro på det eftersom jag älskade henne så enormt. Naturligtvis är det inte så- men idag denna dag skulle jag gärna vilja tro att det var jag som valde er och inga andra.  

Kärlek! Mamsen