Då.

Jag har ett foto av mig själv. Det är 25 år gammalt. Det är från den 2 juli 1994.

Jag ligger på en klippa och solar, gravid med två månader kvar till förlossningen. Det var en varm sommar 1994. Det var fotbolls VM i USA.

Den dagen, lördagen den 2 juli 1994 ligger jag på en klippa i Frölunda och som alltid när jag hamnar i solen på en klippa så njuter jag. Jag njuter alltid av strålarna som ger mig liv, har gjort det många gånger innan och ännu fler gånger efter den dagen. Hela jag dras obönhörligt till hav och sol, mina livgivande element i livet. 

Den dagen. Det var liksom osannolikt att något skulle hända då. Inget ont kunde ske när man mår så bra. Det var ju en härlig dag, ljumma vindar, det var en underbar tid och en ännu ljuvligare tid som skulle komma. Vi skulle bli föräldrar. Inget agg fanns på den tiden mot något i hela världen, vad jag vill minnas idag i alla fall. 

Vi bestämde oss för att åka hemåt igen efter en vecka i Frölunda hos min mamma, jag och min kärlek, han som jag något senare gifte mig med, pappan till mina barn.

Jag minns vad hon serverade oss till efterrätt innan vi åkte, det var ägglikörglass. Antagligen hjälpte jag inte till nämnvärt att plocka av efter mig, men jag städade upp min gamla barndomsrum, packade in den medhavda svarta lilla kaninen och så åkte vi hemåt, till ostkust. Klockan var nog 16.30 och den varma dagen övergick till en något ljummare eftermiddag och kväll.

Två dagar senare kommer kvinnan som två månader senare blev mina barns farmor ner till stugan där vi fortsatte vår semester.  När hon kliver in i köket där jag skulle göra kaffe till henne stannar världen.

Kvinnan som skulle blivit mina barns mormor försvann från oss ca 4 timmar efter vi lämnat Frölunda, i en hiss i huset där hon bott i 31 år. Och livet svängde, det enda jag kommer på är retrograd. Allt stannade där, då , den sekunden och det fanns bara varför? Varför just den stunden i livet? Varför just då?

Allt blev så futtigt, all lycka rann ur mina händer, jag blev inte ens glad över att smeka en den mjuka pälsen på min kanin längre, maten smakade inte, den fastnade i halsen, färgerna försvann ur mitt synfält. 

När jag senare ställts inför svårigheter i livet har jag slutit ögonen och frammanat synen av mig själv höggravid på hennes begravning. 

På söndag skulle hon ha fyllt 91. Hennes dag. Alltid hennes dag. 

Barnet, som blev en pojke slutade växa i min mage den veckan och jag har aldrig förmått mig äta ägglikörglass igen.