Jag blev fullständigt skräckslagen.

Jag ville fly.

Skilsmässan var klar. Jag hade flyttat ut.

Jag var ensam

Mina barn tittade på mig med

skepsis och (av mig inbillad) avsky.

Jag knappt kunde se mig själv i spegeln

Möta mig blick, svikaren.

Hur skulle jag någonsin kunna leva med mig själv?

 

 

Jag ville hem till götet

Hem till mina invanda trakter och slicka mina sår,

Vandra på gator jag saknat, vandra i skogen jag tänkt på

Så många gånger.

Men så slog det mig

Det fanns ingen tröst där.

Trösten dog för 27 år sedan.

 

Jag var verkligen ensam. Mina barn har allt.

Jag-ingenting. 

 

De är allt jag har. 

 

Och jag insåg skräckslaget att

jag aldrig skulle orka ett uppbrott till.

Jag mindes det förra.

 

Att flytta är inte att flytta till någonting

det är att flytta från någonting.

Hjärtat slits itu.

 

Och jag orkar inte sakna en gång till.

Som jag alltid saknat tiden, människorna och de mina.

 

Så jag är kvar här. Jag tänder ett ljus för mig själv.

För att jag kämpat så hårt

och kämpar så hårt

för att få skutan på rätt köl.