Det fanns en gång en pojke som längtade efter ro. Det var ett tag innan jul året 2021 i landet Sverige. 

 

Han har ett namn, han har ett nummer. Jag har ännu inte vetskap om hans namn eller vilket nummer han har. Jag vet inte om jag vill ha det heller. Men jag kommer att få tillgång till det en dag och det är min plikt att ta in det.

 

Han blev knivskuren och kastad ut från en balkong i Hässelby av sin far. Någon som en gång kallade sig en man men som nu i och med detta tilltag har frånsagt sig rätten att kalla sig man och far någonsin mer.

 

Numret representerar i vilken ordning han kommer av barn och ungdomar som mördats av sina föräldrar eller andra sjuka hjärnor som vandrar omkring mitt ibland oss runtomkring oss. De vi inte ser. Eller inte vill se. Orkar se. De som några ser.  

 

Hans namn står i eldskrift i himlen nu. Tillsammans med Engla, Esmeralda, John, Tobias, Bobby, Kevin, Anders, Pernilla, Helen, Marie, Malin, Max och Saga och Wilma, och alla de andra, i en oändlig rad mördade barn och ungdomar. De som inte kunde försvara sig från mördarna. Alfabetet räcker inte till längre.

 

Bredvid dessa sjuka hjärnor som tog livet av ett barn eller en ung man eller kvinna så hörde många, anade många, oroade sig många men vågade inte ingripa, larma, kolla efter vad som skedde. Några anmälde och kanske tog inte socialen det på allvar. Någon vände i dörren. Eller så hittade ingen ens dit. Och barnen led. Och barnen misshandlades, kanske under flera månader. År.

 

Hemsökta av sorg och saknad är för evigt dessa satans platser Hässelby, Mariestad, Arboga, Höör, Uddevalla, Stjärnsund och alldeles för många fler. Känslorna kommer aldrig att lämna, alltid vara förknippade med dessa besudlade platser, också nersolkade av fragment, såväl minnesbilder som celler från dråparna.

 

Finns det en enda plats på denna jord som är ofläckad av smuts från mördare?

 

I himlen svävar barnens namn och nummer nu om varandra, härs och tvärs. Jag hoppas de inte är rädda längre, jag hoppas de har fått ro. Jag önskar jag kunde räddat dem. Och i underjorden skall deras bödlar glömmas, de skall för evigt hatas av de mördade och deras älskade. Deras namn är icke värda att nämnas mer i historien.

 

Vi andra, vi som är kvar, är dömda att leva här på jorden med oräkneliga sjuka hjärnor. Vi är dömda att frukta och dömda att undra hur och varför det kunde ske. Vi är dömda att läsa och dömda att begråta de som på ett pärlband försvinner från oss för tidigt. Våra hjärnor är dömda att ta in detta.

 

Dessa barn, dessa ungdomar. Så orättvist.

 

Och vi kan bara hoppas att det inte blir du och jag som förlorar våra barn.