livet

porlande pirrande pärlande

vindlar sig fram genom venerna

vrider sig forskande genom bindväven

ligamenten och lederna.

Låter mig andas igen

Tillåter mig le

Om än försiktigt

Låter min kropp känna hopp

Knacka försiktigt på hjärteväggen.

Vill in.

 

Låt oss rymma till rymden

Låt oss stanna i den sfär

där allt är tillåtet.

Inget förbjudet

Där vi blir tagna på allvar

Får skratta gråta vara äkta.

Inte de vi är på ytan.

Som biter ihop, gör oss lustiga över

varandra och inte minst

ljuger och bedrar.

Hoppas rymden rymmer oss alla.

Som är värda det

 

 

Så länge man aldrig saknat något

kan man inte veta vad vemod är.

Så länge man får allt

 kan man inte förstå vad för lite av någonting är.

Att bara leva i underkant.

I marginalen om man så vill

 

Om jag vetat att det var sista gången

våra blickar skulle mötas

Om jag vetat att den sista måltiden vi delade

skulle vara ägglikörglass

Skulle jag rest mig upp från bordet,

blundat

och kramat dig hårt och

Inte ätit upp portionen.

Jag hade stannat kvar

För resten av ditt liv.

Fyra sketna timmar till

 

Om det vore så

at jag kunde vända åter

vrida klockan tillbaka

steka alla ostekta pannkakor

och än en gång

få stryka en kind

eller torka en tår

och trösta i min famn

så skulle jag det med glädje.

Men

jag skulle ju inte återvända med

den lärdomen jag har inom mig idag

jag skulle återigen göra om samma sak.

Och allt skulle på nytt sluta i kaos.

 

7

 

Idag helt ur slag

Kroppens vägran, under belägran

Av smärtan som gör mig vred

Och ytterst orättvist sned

Det lilla hoppet idag besegrat

Min bön i ett kuvert förseglat.

 

Hon river brevet i små små bitar

Orden betyder ingenting längre

Det ljusa håret döljer tårarna

Hon vill inte visa

Sårbarheten därinne

Raseriet därinne.

 

På sikt en dikt

Men så svag denna dag

 

 

 

De har mötts under kastanjeträdet

Båda med ett hopp

Ytterligare misslyckande är oönskade

I stjärnorna står skrivet

Om parets försiktiga leenden

Ska förena eller söndra.

  

Ett stråk av ångest drar genom den kalla sal min frusna själ huserar i.

 

Min frusna själ huserar i en kall enslig mörk sal.

Genom salen drar ett stråk av ångest

och i dess kölvatten en knappt förnimbar rysning

av fasa.

 

Insikten är för tung att bära.

Att det är otänkbart att vända ansiktet mot en framtid

jag inte för en sekund kan uppfånga.

Kolsvart mörker att leva i.

 

Jag vill bara ha en framtid i glädje

en framtid i hopp.

Endast kunna hantera smärtan

och ändå le.

 

En knappt märkbar suck.

Även den smärtar.

Vittnar om min trötthet inför en utveckling

jag inte vet kommer vara bra eller dålig.

 

När jag hittar tröstens ord

i dikterna, i orden, i leendena runt mig

ryser jag av igenkänning.

Det otänkbara händer.

 

Min själ spricker upp i ett leende.

Hoppet sveper in mig i bomull

Håller sin arm omkring min sargade kropp.

Min smärta skingras för en sekund.

 

Framtiden är här.

Jag ler. 

 

Min solstol viskar” kom” varje gång jag går förbi den.

 

På vintern, hopvikt intill väggen gnäller den ” jag längtar”.

Det gör jag med tänker jag leende

för vintern är inte min vän.

 

Mitt kylskåp viskar ”öppna mig” varje gång jag passerar

och min disciplin far sin kos.

Jag öppnar honom och tar ett bett

av något gott.

 

Och genast skrockar vågen i badrummet ” jag väntar på dig” .

Och jag hatar den.

Och mig.

 

Mina lampor ropar ”tänd mig” i kör.

Och jag önskar

att även jag kunde ropa så.

Och jag undrar

om jag ropade så utanför husknuten

skulle någon ringa snuten?

 

Tio meter från mitt hus finns en tvättstuga.

Den skrek nyss ” det är dags” !

Och jag gav upp tanken

att ta en kaffe och saffranskaka.

 

Så jag tar min tillflykt till skogen en sund stund.

Lyssnar på stenarnas bergsäkra löften

att denna dag ska bli bra

att jag ska få gå och lägga mig med sinnesro i kväll

 

Tallarna ger mig viskande förhoppningen

att i morgon-

då ska jag inte ha ont mer.

Jag älskar dem.

 

Och stigen å stigen

den lockar mig att gå

den lockar mig att stanna

se mig om, andas in, andas ut.

 

Vid barrdoftens dike

hörs det renplockade blåbärsrisets klagan.

Det ger mig tillstånd

att drömma om att tiden

ska bli min vän.

 

 

 

 

Jag vaknade en natt av ett ljud.

Något föll till golvet.

Det var bara ett sekundsnabbt swishande ljud

men det väckte mig.

Fick mig att sätta mig upp i sängen

och min kropp protesterade ohörbart.

 

Jag vaknade en gång mitt på dagen

av ett skirt klirrande ljud

Mina ögon var oseende,

min livgivande sömn hade stört min hörsel

men gett mig ett varsel.

Att snart händer något.

 

Jag vaknade en tidig morgon

av knappt hörbara olycksbådande trummor

Var dagen kommen nu?

Den jag fått varsel om?

Men trummorna, de dova, tog sig genom

lägenheten och ut genom altandörren.

 

Och när jag smög ut och öppnade ytterdörren

dansade älvorna i dimman utanför

för mig.

I det som var en fantastisk sommarmorgon med

löften om helande i solen.

 

Nej vänta. Det var inte älvor.

Det var änglar. De hade bara en vinge allihop.

Som mina...

Keramikänglar, glasänglar, plastänglar

De jag en gång hade gjort sönder och gråtit.

Var det mina änglar som rest sig?

Hade de äntligen förstått att

jag var på gränsen till sammanbrott.

Dansade de för mig, för att ge mig

styrka?

 

Det kom ett bud med paket i skymningen.

Han hade inte bestämt tid med mig.

Hur kunde han veta att jag var hemma?

Hans ögon var genomskinliga

Han log knappt märkbart mot mig.

Sa ingenting men

lämnade över paketet med ett småleende.

 

Jag försökte tacka men han la ett finger över sin mun

och skakade på huvudet.

Hans ögon glänste till.

” ta hand om dem bättre” väste han

en tand glimmade till

och han var borta.

Jag kan svära på att jag såg horn hans panna.

 

Jag vände mig skakad om,

det var inte meningen att jag skulle tacka.

Jag öppnade paketet försiktigt,

där låg mina änglars vingar.

Keramikängelns, glasängelns, plastängelns.

 

De fanns. De skulle hela mig ändå till slut.

 

Innan jag gick och lade mig för kvällen

Gjorde jag en notis i min dagbok.

 

” ring din psykiater i morgon”.

 

 

 

Jag sitter vid mitt fönster

Begrundar vad som givits mig som gåva,

det jag har att förvalta

för resten av mitt liv.

 

Känner glädje över det som av någon anledning

lades i mina händer.

Vad var det som gjorde att jag fick det?

Var jag värd det här?

 

Nuddar sekundsnabbt vid det jag gråtande övergav

en annan adress och 30 års förhållande.

Med samvetskvalen klistrade runt min bindväv.

 

Jag ser himmel jag ser moln jag förnimmer vindarna.

Jag har vetskap om vinterns inträde inom en kort men

nu är nu,

jag motar snabbt tanken ur hjärnan.

 

En liten stund vill jag glömma min kropp,

mina leder, min fot, min nacke, rygg och axlar

som sedan länge gett upp samarbetet med mig

och lever sina egna liv oberoende av mina ansträngningar.

 

Och bara glädjas det jag har.

Havsutsikt, altan. hängmatta, hängstol, solstol.

 

Mitt i allt det blåaste blå

Mitt i allt det grönaste gröna

Det brunaste bruna och det rödaste röda

Höstens sprakande paradfärger.

Där hoppar min lilla svarta. 

 

Mimmi kanin. Min glädjeskutta.

 

Och en gul solros minner mig om sommaren.

Min tid.  

Den har slagit rot utanför min altan

i mitt blickfång. 

Den är där för att påminna mig om det som var

och att en annan tid väntar.

Där framme.

 

Då min kropp kommer ingå

samarbete med mig igen. Och jag kommer

att kunna nyttja mina hjälpmedel igen

som får mig att njuta.

Jag ska bada i mitt hav och sola i min solstol.

 

Men nu är nu.

 

Känner lycka idag.

 

 

 

 

diamantdikt.

 

Skratt

Pärlande, smittande

Läker, utmattar, gläder

Fniss, gnägg , ledsamt, jämrande

Förlöser, ljuder, skrämmer,

Förtvivlad , gripande

Gråt.

 

 

Frihet

Eftertraktat, skrämmande

Förpliktigar, levandegör, glädjer.

Tvångslöshet, obundenhet, förtryck, beroende

Kontrollera, utnyttja, förnedra,

Fruktansvärt, nedbrytande

Slaveri

 

 

Fri att andas

fri att tycka

fri att leva

fri från slaveriet

fri från anpassning

finally

men aldrig fri från ansvaret

allvaret

och inte heller antidepptabletten.

Ännu.

 Vad hette Mao med andra ord?

 Att stå på urinens brant.

Pissigt läge.

 Skådis som börjat med vinproduktion: Jean-Claude van Damejeanne.

 Jag tar alltid en plunta med mig på promenaden.

Jag kallar det gångjärn.

 - Vad gjorde du när du blev tillfrågade om du vill tillverka knark?

- Drog

 

På Tiktok sprids något nytt. Eller nytt förresten, vad vet jag om det? Jag har inte tiktok. Killar filmar sig själva, pratar om påhittade tillfällen där de går på dejt med tjejer och tar livet av dem på olika sätt. Jag vet inte vad som är värst just nu.

 

Vad är värst i världen? Att pojkar sprider dynga och önskan om död på en social plattform eller den död som verkligen sker i vår närhet. Båda är lika vidriga. Vi har uppenbarligen inte nått botten av träsket än.  

 

Det är krig i Europa, alldeles i vår närhet dör människor och rädslan de måste leva med är ofattbar för oss här i deras närhet och vem fan har lärt dessa barn för jag får väl kalla dem det eftersom deras hjärnor inte verkar vara utvecklade över huvud taget. Vad fan har deras föräldrar lärt dem eller vad för sidor söker de upp och tillbringar tid på som deras föräldrar aldrig har begripit existerar.

 

Jag är förstummad, som jag var redan för femton år sedan när våra pojkar var i början av Internet och alla kriggspels intåg. Jag var förstummad och förfärad redan då. Nu är f.e.m.t.o.n  år tillryggalagda och idag verkar inte ungdomar någon ha verklighetsförankring längre. Det har gått neråt.

 

Verkligen gått neråt. Snett delux.

 

När jag lugnat mig från den värsta ilskan och maktlösheten så är frågan vad gör vi åt det? Hur fasen vänder man detta? Hur påverkar man det här? Det går ju inte att stillasittande sitta och glo på det här utan att viljan till förändring väcks. Det rationella tar över tack och lov.

 

 

 -Har du sett kaptenen?

-Jag såg honom akterut förut. 

 Jag tuggar ett tuggummi som jag inte kommer ihåg namnet på men jag har det på tungan.

Tar ett Extra. 

 

Det är outhärdligt att se. Det är outhärdligt att tänka sig. Går inte att ta in. Död, blod, splitter, granater, missiler, utbrända huskroppar och människor begravs i massgravar.

Massgravar. 

Barn som gråter, mammor som gråter, pappor som gråter. Barnsjukhus och förlossningssjukhus som bombas. Kvinnor som dör, skriker i fasa.

Pappor stannar, kvinnor och barn får åka. Kommer de ses igen? Ahhhh…jag är vaken av fasa på nätterna.

I Europa. Ukraina beroende av hjälpsändningar nu. För att få mat. Barnen, barnen…räddda, hungriga.. nu och under alla krig.

Så många krig. Så många slagfält, så mycket tårar, så mycket lidande genom århundradena. Så mycket lidande i så mångas liv. Utrotningar av folk av maktgalna diktatorer.

Det är outhärdligt att tänka sig. Det är omöjligt att ta in detta. Det händer i vår närhet nu.

Sanktioner…de går långsamt när människor dör och folket får lära sig slåss. Beroendet av Ryssland är vidrigt. 

Men vm-drömmen lever idag.

Och på lördag är det Masked Singer.

Jag vill spy.

 

 

 Reinkarnerad som häst

Ponnyttfödd

 En stark molotovcocktail kan slå ut ett helt kompani ! 

 Har du träffat mitt nya bollplank?

 Angående Fazers Ögoncacao ... Uppenbarligen odlas dessa kakaobönor på synfälten...

 Efter tankningens kranka blekhet.

 I Ryssland får man inte kalla kriget kriget, men får man kalla kriget kalla kriget?

 - Vad heter pinne på engelska?

- Stick.
- Förlåt då surpuppa

 Världsbästerskap

Pollensäsong? 
Vilket jäkla nys!

 Konstigt, trots att jag la in björkparkett i vardagsrummet 

så ekar det...

 Vad har travkusken under skidorna när han åker vasaloppet?

Solvalla

 Har man gått i skidskola i Sälen kan man garanterat stava till Mora. 

 Passande tapeter i köket: Fondtapet .

Till värnpliktiga? Mönstrade 

 Att vara proktolog måste vara kämpigt. Man jobbar dagarna i ända. 

 Att bli sömnforskare har alltid varit min dröm. 

 Kom ihåg att i sär ska skrivas ihop. 

 Elektrikerförbundet söker en ohmslagspojke till sin rekryteringskampanj, 

Jag har försökt vara rolig under hela pandemin 

men det har inte smittat av sig! 

 Tillkortakommanden är inte bra i längden.

 Frisören är äntligen på bena igen. 

 Asketisk livsfilosofi? Knappitalism. 

 Otakt är världens lön som slagverkaren sa.

 Regn behöver inte betyda ett dugg. 

 Tror ni de har kameraöverakning på Fotografiska?

 Under älgjakten ska man vara tyst och inte ropa hej vilt. 

 Snickaren som stoppade pluggen i fel hål fick en avhyvling.

 Tror ni biskopen överkragade avkragandet?

 Underkylda äro herrans vägar. 

 Vassast i spurten? Det får avgöras med nålfotot.

 Är gumman Tö här för att stanna med sin man fader Vår? 

 Smittskyddsinstitution för fåglar:

Holkhälsomyndigheten