Verklighetens folk i möjlighetens Sverige. Politikerna har myntat detta begrepp.
Till den skaran tänker jag ansluta mig, jag lever på 65 % av dagsförtjänsten. Jag är verklighetens folk, idag.
Företag anställer inte idag, man går runt på minsta möjliga personal, tar in på timmar och fördelar det som finns rättvist. Helt ok. Det köper jag.
Men hur ska jag kunna hitta ett jobb jag orkar med, som kroppen fixar och jag ändå kan trivas i litegrann.
Jag har jobbat på SJ i 18 år. Jag vill äntligen få ha roligt på mitt jobb, jag vill skratta, skämta med folk, känna mig uppskattad och jag vill inte aldrig någonsin mer få skäll för något jag inte rår för. Jag orkar inte det. Kroppen har ett larmläge fortfarande den är i larmberedskap för stressiga situationer, den vill fly, jag får andnöd, det snörper sig i bröstet.
Jag vill verkligen inte se hatfyllda människor i ögonen mer, jag vill inte höra nedlåtande ironiska människor trampa på mig, jag vill se leende människor som säger tack. Inte de som önskar mig en jävla dag, eller önskar att de gör det besvärligt för mig.
Jag kommer aldrig mer sätta min fot i transportbranschen.
Jag ser så många systrar och bröder som kommer från stressiga jobb som inte ens kan välja vilket pålägg de ska ha om jag ställer för många frågor eller tittar på dem lite för länge. Däremot vill de gärna prata allvar. Och jag önskar jag då hade tiden, att sitta ner och lyssna. Att begråta faktumet att de är närapå slut, som jag var en gång.
De har stressat sönder sig. De har varit på botten och vänt. Som jag. segar sig sakta tillbaka till livet.
Att ta en timanställning på mindre än halvtid är svårt för jag kan inte försörja mig på eventuellt en eller två dagars arbete per vecka. Ska verkligen mina barn avstå sin för kroppen viktiga träning och glädjen det innebär att tillhöra ett lag för att vi inte har råd och senare möta allt som blir av att inte röra på sig?
De är inte ansvariga för mina val. Att jag blev sönderstressad av SJ och nu arbetslösheten och försöken att komma igen och tillbaka och skapa mitt liv har inneburit mer stress för oss alla. Det är jag som knappt orkar fylla hjärnan med mer kunskaper. Det är så fullt därinne, det tar på mina krafter att börja om hela tiden, fylla mig med nytt och fräscht och le och se glad ut.
Det tar på krafterna att vara sist på listan med lägsta lönen. 45 bast.
Så att ni vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar