jag visste inte...

Jag visste inte… herregud…

Det var sorgligt att hoppa av karusellen och bli arbetslös första gången, att inse att man misslyckats med att inrätta sig i ledet, tiga och hålla käften. Att man tagit så mycket stryk under så många år att man inte orkade mer, det var hårt. Och jag begrät tingens tillstånd i många år innan jag klev av.

Jag hittade nytt, jag pluggade, försökte skapa mig något. Slet ett tag med jobb och plugg och barn och familjen och Livet. Lyckades och misslyckades, livet jävlades lite, eller…jag hade inte förmågan att förhålla mig till det.

Och jag visste inte. Att allt kunde bli värre. Jag trodde jag var på botten.
Ny regering, nya regler. Hårdhandskar mot arbetslösheten. Mot de som går på a-kassa. På grund av att man är sist anställd och inte kan stämpla upp längre så tvingas man säga upp sig. Man går hemma, får en coach, får hopp, blir taggad, ser senare sanningen i vitögat.

Det kan bli värre. Men jag visste inte det.

Det var sorgligt att bli arbetslös. Att tvingas säga upp sig för att jag inte hade tillräckligt med försörjning. Begråta och bearbeta det som skett och hänt i mitt liv. Att få komma tillbaka till livet, förstående arbetsförmedlare, eget fixat praktikplats och ett sommarjobb, 45 år.

Trodde jag. Fick skylta mig på foto med 16-25 åringar…

Jag visste inte att det kunde bli värre. Det kan det.

Jag vet att jag har slitit i alla år hos två olika arbetsgivare och fått behov av stresshantering. Det funkar inte. Jag klarar inte livet on my own alltid. Så sorgsen dag.

För allt kan bli värre. Tumskruvarna kan dras åt, bandet runt hjärtat snörps åt hårdare. Jag är bara tacksam att jag har en familj, man och två underbara barn.
Under det senaste halvåret har jag fått höra så fina ord från kunder och sett leenden och fått klappar av uppmuntran från kunder, folk har sagt att jag är rätt människa på rätt plats här, folk har saknat mig på min gamla arbetsplats, och folk har grattat mig för att ha stuckit och hittat rätt. Jag trivs och vill vara där och jag vill definitivt inte ha ont i hjärtat mer.

Ska jag ha ont i hjärtat för min egen skull längre? Är jag värd det här!?

Jag är 45 år och svär inte oftast inte inför mina barn. Men jävla satans helvetes a-kasseregler. Jag kan inte leva såhär. Jag vill leva, må bra. Ha kul på mitt jobb, varför ska jag inte kunna det? Varför ska det vara så omöjligt?

Det gör ont att leva, så fruktansvärt ont så det hugger i hjärtat ibland. För min skull, för de i Svea rike som har det såhär. Att tvingas säga nej till ett jobb för att man inte vet om man får pengar så man klarar sig.

Jag gråter ibland. Tycker synd om oss, vi som lever här och nu. Det är inte alltjämt en bra värld.