Min sårade hjärna tål inte hur mycket som helst längre, jag har lång startsträcka och djupa sår som ställer till det. Såren är läkta men ärren är kvar. Jag har jobbat 25 år och gjort en del, jag har slitit ut min hjärna till tinnitus - stadiet.
Jag balanserar ständigt på linjen av vad jag vill och vad jag kan och mina begränsningar som jag vill bejaka men har så svårt att våga erkänna.
Jag är en vek en, men jag vill ha sittplats här ändå, i det här livet, på den här vagnen. Vart den sen är på väg vet jag inte, men det känns inte som den är på väg mot stjärnorna. Och inte känns det som the sky is the limit längre, jag har utmanat mig själv så många gånger att jag börjar tappa orken.
Men man kanske ska vara glad för en skakig färd, så man känner att man lever.
Förra onsdagen grät jag. På Ica, i diskrummet, i fiskkylen, på toaletten. Jag torkade tårarna kvickt. Vem behöver se dem? Ingen, de är bara mina.
För jag har fått så fina ord av kunder som tyckte det var kul att jag var tillbaka, och även ett par arbetskamrater tyckte det var tur att jag fanns och kunde jobba. Jag fick känna mig lite behövd igen. Inte glömd.
Och jag förbannar att jag är så lamslagen och nedslagen av livet. Att vänliga ord driver mig till tårar.
För byråkratin och pappersarbete kan ställa till det. För arbetsgivare och för dig. Självklart ska arbetsgivaren sköta sig, självklart ska den anställde, medborgaren i Svea AB sköta sig.
I Svea AB ska vi rätta in oss i ledet och hålla käften. Eller ifrågasätta rätt instans.
Att min sista arbetsgivare inte kan anställa mig på ogaranterade timmar för handels sätter stopp för det. Det är antagligen för att skydda mig från att bli utnyttjad, så visst, jag kan inte klaga. Men att han för varje gång han vill anlita mig måste skriva ett nytt anställningsavtal som jag ska skicka in till a-kassan för att de ska ha rätt uppgifter på mig retar mig, för att jag blir oattraktiv. Han kanske hellre anlitar någon som han slipper hålla på sådär med. Och sedan, efter ett tag måste han skriva i ett arbetsgivarintyg som visar att jag verkligen varit där de timmarna han angett på första pappret.
Som jag också måste skicka till kontrollmyndigheten arbetsförmedlingen. ”Ett anställningsbevis är ju inte ett bevis på att du har varit där”, sa hon glättigt.
Jag är 45 år, varför skulle jag ljuga om min försörjning, tror de det? Fast hon ändrade sig sen när hon såg min oförstående min. Tror jag. Hon ändrade i alla fall någonting i datorn. ” Vi tar det så”.
Och allt detta trots att jag inte får ett öre från a-kassan de veckor jag jobbar. Så mycket jobb för ingenting. Så fruktansvärt nedslående onödigt. Och skulle jag göra fel på något så antar jag att jag måste gå in och rätta mina kort och skriva förklaringar till varför det blivit fel. Trots att jag inte får ett öre från dem.
Fy fan för dessa regler, de står mig upp i halsen. Jag har hittat det bästa jobb jag någonsin haft efter 25 år i arbetslivet. Och jag kan inte få ha en fot kvar där, för jag kan inte försörja mig på luft. Jag kanske får en dags arbete per vecka eller tre dagar. Eller ingenting vissa veckor och heltid sen. Men jag orkar inte leva så. Så jag fortsätter söka mig runt runt, med förhoppningen att jag en dag ska slippa lära mig nytt, slita sönder hjärnan mer.
Jag är värd att ha ett liv utan oro. Vi behöver inte leva i lyx, vi vill bara slippa vara oroliga. Jag och många fler vanliga. Vi vill jobba, kunna försörja oss, det är inte så att vi vill lyfta bidrag. Vi vill kunna försörja oss själva.
Kan någon förstå detta? Känns som om själen dör långsamt. Blir svart och fylld av hat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar