Varje gång det stannar en postbil härnere så tror jag att det är mig de ska leverera. Att jag äntligen har hittat hem liksom. Någon okänd har sänt hit mig själv. Tänk vilken historia det skulle bli i pressen. Att äntligen kommit hem med hjälp av Postnord liksom.

 

Och vilken tur att jag själv var hemma, jag menar, de kommer ju bara varannan dag numera. Jag kunde ju ha varit i Livrustkammaren och tänkt äta glass efteråt. Eller för all del bara på jobbet.

 

Hon jag längtat efter gick en dag dröjande uppför gångvägen och såg sig om, visste direkt vart hon skulle, var jag bodde, hon verkade uppskatta miljön lika mycket som jag gör. Hon var klädd i snarlika kläder som jag hade, vi var skrämmande tvillinglika.

 

När jag öppnade dörren på vid gavel omfamnade vi varandra försiktigt, drunknade i varandras ögon några sekunder, kände på varandras hår och log. Milde tid vi verkade ha samma mjällschampo.

 

Lämpligt nog hade jag dagen till ära förberett en buffe och något läskande. Vad var oddsen för det? Men jag älskar mat så det var inte konstigt. Är det något fel med det kanske?

 

Vi skulle prata drömmar hon och jag hade jag tänkt. Men skulle hon vara dryg och arrogant kastar jag ut henne efter maten utan efterrätt, minns jag att jag lovade mig. Alltså mitt riktiga jag.

 

Men det kändes som att hon var hemma här. Att jag äntligen hade hittat mig själv. Vi var båda sjuka av hopp och begär att tysta ensamheten och knyta samman våra lärdomar.

 

”I sinom tid” verkade ha infunnit sig i bådas våra liv.

 

Solen gick den aftonen ner alltför hastigt, brisen svalkade oss och den lilaskimrande himlen hade aldrig sprakat så över mig förut. Oss menar jag.

 

I natt skulle vi bli ett här i mitt hus.

 

Plötsligt vaknar jag och det är inte längre igår. Det är tyst och jag är ensam.

Jag måste ha slängt ut henne. Eller gick hon frivilligt?

 

Jaja jag får väl vara glad att det inte var en urna med aska som Postnord levererade. Då hade jag nog inte fått äta efterrätt.