Jag hade en väninna som gillade att leva lite farligt. Bland annat gick hon ut i skogen och plockade svamp jättenära en skjutbana. Strosade ofta omkring ute under älgjakten iklädd brun päls. Parkerade nära kajkanter och vägrade lägga i handbromsen. Efter att hon diskat smekte hon knivarna innan hon la ner dem i lådan igen.

 

Varför gör man så?

 

Hon gick naturligtvis aldrig på grön gubbe, alltid röd. Var hon på sjön - aldrig flytväst. Den första som anmälde sig när det skulle läggas tak och inga säkerhetslinor fanns var - ja gissa.

 

Alltid ett halvhånfullt leende på läpparna som om hon var odödlig. Hon svarade aldrig på alla varför - frågor.

 

Hon klarade sig genom skateboardåkning, skidåkning och ridning utan hjälm, kom helskinnad ur alla fyrverkerier hon skulle skjuta av och aldrig ta skydd ifrån. Att gå med gymnastikskor på hal is var ingen match. När vi andra skrek när någonting i en stekpanna fattade eld, log hon och gick lugnt och hämtade ett lock.

 

När vi var i Alperna körde hon jättefort nerför i alla slingrande kurvor medan vi andra skrek av fasa och kom hem med tomma kameror, alla bilder hade blivit suddiga av skräckslagna darrningar. I Japan en gång åt vi andra vanlig sushi men hon envisades med att få gå in i köket till kocken, hjälpa till att tillaga blåsfisk och sen äta den själv.

 

Ja herregud hur det kan vara.

 

Men någonstans i livet så började turen vända. Det smög sig på lite omärkligt. Som att hon brände av luggen när hon skulle blåsa ut ljusen, stukade finger efter finger och ramlade omkull när hon gick på händerna på olika räcken. Blev av med körkortet när hon körde över heldragen linje. Hon brände sig ofta i munnen av sitt skållheta te och diverse svåra eksem uppstod när hon dansade bland nässlorna i månskenet. Knän gick ur led och ländryggen behövde yrkesassistans oftare och oftare.

 

För att inte tala om axlarna, som nu värkte oavbrutet. Hon muttrade ilsket om att 1177 hade börjat lägga på luren när hon presenterade sig.

 

Vi log i mjugg. Vi hade ju liksom varnat henne genom åren.

 

De sista åren hade hon utvecklat en konstig vana att sitta vid havet och skrika som olika fåglar. Detta hade pågått dag som natt men eftersom hon var långt från civilisation så hade hon hade inte stört någon levande människa. Och hade det funnits en levande människa i närheten hade den säkert flytt av skräck, för det lät fruktansvärt. Hon skickade nämligen inspelningar till oss på sms.

 

- Men är människan inte klok, sa den ena efter den andra av oss fastän vi redan visste svaret OCH gud vet hur många gånger vi uttalat de orden.

 

Den slutgiltiga hämnden för dessa skriktilltag kom en vacker dag i en skogsglänta hon hittat under en utflykt. Hon hade sedermera skaffat en app med inspelade fåglar istället, som hon terroriserade de stackarna i skogen med. Det var inga grynings- eller vårkonserter utan mer skrämselljud. Som duvhökar, hägrar, manliga storlommar och liten smålom, skrattmåsar och ugglor och havstrutar i en evig kakofoni hon spelade upp under några timmar, ivrigt mumsande på knappt tillagad kyckling.

 

För att förtydliga så var det alltså inga rosenfinkar eller grönfinkar eller tallbitar eller för den delen kanariefåglar hon spelade upp därinne i gläntan. Och säkert hade hon manipulerat appen så att allt fåglarna skrek var hotelser mot de stackarna som befann sig i skogen den dagen. Tro mig, hon hade kompetensen.

 

Men fåglarna beslöt sig för att hämnas sin efterlängtade uteblivna vila. Inte bara de fåglarna utan de hade mobiliserat sina vänner i skogen jämte också. Så samtliga gick till attack, hackspettar, skogsduvor, nötskrikor och gråsparvar you name it. De hade alla fått nog och gett några i uppdrag att skita ner henne och några skulle hacka hål i huvudet på henne, det lär väl ha varit hackspettens uppgift.

 

Men se - där gick hackspetten bet. För första gången i sitt liv hade min väninna satt på sig en hjälm, kanske visste hon att hennes tid höll på att gå ut. Men så nerskiten har jag aldrig sett en människa. Och lukten…hon hade som vanligt varit långt från civilisation så det hade tagit ett tag att komma tillbaka.

 

Vi fick hjälpa henne att skrapa av fågelbajan. Ljuset i hennes ögon såg ut att ha slocknat.

 

När vi träffade henne nästa gång satt hon i en gungstol med en filt omkring sig och lät som en sorgsen groda.

 

Vi var på genomresa och hon på väg mot evigheten.