Jag tror att dagen jag föddes så hade karlavagnen tappat ett hjul och körde i något molndike. 

 

Vad annars kan det ha varit som gjorde att jag är så fasansfullt klantig? Inte kan det väl vara så att jag råkade böja mig ner och knyta skorna när gud delade ut balans, förstånd och klokskap? Eller räckte jag glatt upp handen och hoppade och skrek ja när han skulle dela ut dumhet, vinglighet och trögtänkthet? Jag har glömt – och gud finns ju inte.

 

Nåväl, vad som skedde där borta för länge sen får vi aldrig svar på men det ledde hur som helst till att en helt vanlig människa blev väldigt klantig.

 

Jag tror de första åren ändå var lite lighta, inte så farliga liksom. Minns att mamma kallade mig räddhare så antagligen hade jag fått en släng av det också. Men när jag började närma mig tiden då man skulle bli sambo bröt det ut på riktigt

 

Det har tagit mig 30 år att kunna skratta åt mig själv. T r e t t i o. Mitt ansikte har skiftat från rött till likblekt av skam och ilska över mig själv. Nu fnissar jag mest. 

 

Jag böjde mig ner och skulle plocka upp något från golvet och slog huvudet i soffbordet. Låtsades naturligtvis inte som någonting men den nyblivna sambon sa ” slog du i huvudet?” direkt. Jag svär på att han hade ett leende på läpparna. Det gick aldrig att mörka någonting heller, det var falkögon. ( förresten säger han att det var inte bara en gång det hände)

 

Bråttom till affären och plötsligt befinner jag mig stående med bildörrshandtaget i handen…och några veckor senare bröt jag av backspegeln på samma bil. Opel Omega. Tidlös design. Jojo. Alltså skammen i att gå in och berätta…och få se minen hos någon som just där och då gav upp hoppet om mig.

 

Slagit ut en svindyr riesling i tangentbordet på laptopen. Skammen…i att gå till en firma och lämna in datorn och mannen i butiken frågar vad som hänt. Jag tittade mig förtvivlat omkring för jag hade hoppats vara ensam i butiken. Böjde mig fram och viskade ” riesling”.  Mannen: ” haha ja det var i alla fall inte grogg, det är ännu värre…”

 

Har jag en enda gång i mitt liv köpt en fin blus på boutique ja då hamnar den mystiskt nog bland mina färgglada sjalar och följer med i tvätten så den blir förstörd och jag får färga om den…

 

Jag har köpt nya fina skor och snubblat i trappan till en restaurang, där och då utfört en liten dans med duns som slut och förstört de nya fina skorna. Denna lilla historia medförde också att mina barn ännu efter 10 år tar min hand och ska leda mig upp för trappen när vi går dit.

 

På den tid jag jobbade som biljettförsäljare hade man snygg kavaj och väst och kjol och pumps och den där %&##”% västen knäppte jag ihop med kavajen mer än en gång. Och ingen av mina jobbarkompisar sa något heller, utan jag fick själv inse det framför spegeln i omklädningsrummet och stora skadeglada leenden mötte mig.

 

Haft två streck med craime fraiche i ansiktet när jag jobbade ensam och sålde biljetter och fick äta lunch mellan kunderna. Ingen kund sa något heller. Jag fick själv känna att det började strama konstigt i ansiktet.

 

Det finns två saker som konkurrerar om ”värsta” platsen. Det är när jag lyckades få på mig två olika skor när vi skulle på yngste sonens fotbollsmatch i Nyköping och jag var ganska ensam Oxelösundare. Kände mig liksom som att jag inte platsade in bland trendiga Nyköpingsföräldrar. Befinner mig på citygross och plockar ner mina varor för att åka till matchen och när jag sänker blicken ser jag att jag har två olika skor.

 

Jag klarade inte av att åka till den matchen kan jag säga. Och jag säger inte heller hur fort jag körde på motorvägen för att åka hem och byta skor och åka tillbaka och gå in oberörd. Men att mannen jag var gift med smsade och frågade var jag var ett antal gånger minns jag. Det tog mig veckor att bearbeta denna händelse.

 

Den andra värsta har också med ett karaktärsdrag att göra. Jag är rätt glupsk. Det har jag ärvt efter min mor. Hon gillade mat. Jag minns att sambon jag senare gifte mig med förundrat uttryck i ansiktet ganska snart efter vi träffats sa:

 

” vilka portioner hon äter din mor” .  50 kilo och åt som en elefant. #%¤/&´s orättvisa. 

 

Jag äter inte såna portioner men jag tar ofta in för mycket mat i munnen och sätter i halsen och börjar hosta eller tar något starkt typ sambal oelek eller wasabi och det låser sig i strupen och sen är den lunchen liksom över. Det är inte en gång det hänt. Och när jag vi då skulle träffa min äldste sons sambos föräldrar för första gången så fick jag strikta förhållningsorder av barnens fader. ”Sätt för fan inte i halsen nu” .  ( ja han svor)

 

Jodå. Vad gjorde jag? Första tuggan. Minns inte vad det var, men det var säkert någon sås jag skulle smaka på, jag älskar ju såser. Och fick kasta mig ut i hallen och hosta en stund och komma tillbaka med sminket rinnande. Och minerna. Minerna. Jag önskar jag hade fotat dem.