Jag har en vän som under många år kämpat inom många olika branscher, med alla sorters jobb, kämpat under pressen från a-kassa att ta alla jobb, annars blir du avstängd. Under alla år vikariat, korta, längre men hon har aldrig fått ett fast jobb…och skitlönen har varit heltid ca 10 000 kr netto.
Hon har varit sjukskriven ett bra tag, hon har gråtit i Svea AB och tror själv inte att hon kommer någonsin återfå full arbetsförmåga. Trots detta segar hon sig tillbaka, sjukskrivningen och utmattningen blev hennes räddning. Hon mår bra idag och vet vad hon kan och orkar. Hon är räddad.
Nu är jag själv där. Jag byter jobb, söker jobb, pluggar, lär mig, stresslär mig saker. Jag är på väg dit hon var för 6-10 år sedan.
Bara gud vet om jag kommer att kunna hålla mig undan diket. Jag vill verkligen inte dit. Aldrig jävla någonsin. Har varit rätt nära.
Trots alla vedermödor de senaste åren med jobbyten och plugg och kämpande så vet jag en sak i mitt hjärta. Det är när jag besöker mitt gamla jobb och blir bjuden en kaffe. Jag här och jag registrerar, jag nickar åt en del som känner igen mig
Men jag vet att jag gjorde rätt som hoppade av SJ. Det var nedskuret till max då och det är värre idag, av vad jag förstår. Vintern kom tidigt, de får kämpa hårt, de anställda. Tåg som inte kommer, besked som skjuts fram, irriterade resenärer, resenärer som häcklar företaget. De som inte är i balans uppmanas bli det eller dra. Som några av oss redan då fick höra.
Och vi kände oss förorättade, fast det var våra liv det gällde. Våra liv. Vi höll på att dö utan hjälp någonstans ifrån. Företaget skulle ju tjäna pengar, de kunde inte ha oss bakåtsträvare kvar. Förstod vi inte det?
Jag som idag är så angelägen om att få ett jobb och så många av dem som inte vill vara kvar. Var finns skiljelinjen, var finns mittlinjen, medelvärdet. De som vill och de som inte orkar, jag befinner mig i båda lägren hela jävla tiden. Måste omvärdera mig själv inför varje jobb jag söker. Kan jag det här, orkar jag det här, klart som fan att du orkar din dumme jävel, det är bara att gå in och göra the performance of your life, men…men tänk om man inte lever upp till det sen, tänk om alla blir besvikna på mig.
Tänk om jag får skämmas, jag vill inte skämmas, jag vill kunna göra det bästa, tänk om jag aldrig någonsin mer kan göra mitt bästa, tänk om det bara är in och prestera 300 hela tiden. Hur i helsicke ska man då få vara människa, den som ser och den som vet…
Jag vet inte. Det är natt och mörker och jag vet inte. Klump i halsen.
1 kommentar:
Du är bäst Mia! Kom ihåg det. Det finns ingen som är så bra som du - på att vara just Du. Du har en massa bra förmågor och fina egenskaper. Finns ingen som är perfekt, eller ens nära. Alla är vi människor, vill göra vårt bästa men har dagar när det känns som vi inte räcker till. Klart du ska drömma vidare. Men lev under tiden. Kom ihåg att skratta under tiden. Och kramas. Din dag är redan här. Fånga den och gör den till din!
Lycka till. Kramar Lotta
Skicka en kommentar