Man ska ta vara på dagen. Man ska lyfta blicken, fokusera på något i skyn eller bara något annat än det man alltid ser(som just nu är gatan eller stövlar eller packad is) för att fylla sina sinnen med glädje. Mota bort det fula. Har bara så svårt att mota bort det.
För ett par veckor sen när jag har gått i princip samma väg varje morgon till kursen så provade jag faktiskt att göra det. Jag såg genast hur ljust det hade blivit på morgonen och noterade hur glad jag kände mig för det, jag såg ett mönster på ett hus i Nyköping jag aldrig sett förut på alla 20 år jag gått där.
Jag såg lite ljus. Vissa dagar kan man verkligen känna sig uppåt, då stenar fallit men andra små tyngder tillkommit som inte hunnit bli så tunga ännu. För återigen, då för några veckor sen, blev det ctrl alt delete i mitt liv. Igen!
Jag var både glad och sorgsen. Man får med sig erfarenheter och nya kunskaper men det är tungt att börja om, leta och lära nytt igen. Det sliter.
Men man kan glädjas åt det lilla. Jag gläds åt samvaron med mina barn som krympte drastiskt när jag fick jobb och pluggade samtidigt. Att få höra deras glädjeämnen, skratt, funderingar fyller mig med sån värme så allt annat förbleknar. Med dem kan jag vara lugn, trygg i att vi har varandra, att inget kan förstöra det vi har.
Inte ens a-kassan tror jag. Jo kanske a-kassan är det som kan förstöra allt. För om jag skulle tvingas flytta till Luleå och vara utan dem skulle jag dö.
I alla fall har jag saknat dem, mina livsådror, de som ger mig liv. Dessa pojkar i mitt liv som för alltid kommit till mig, format mig och fyllt mig med en kärlek jag inte visste fanns då men som genomsyrar min atmosfär… Betraktandet har försvunnit de sista 17 veckorna, det jag älskar. Jag betraktar, memorerar, smygåskådar, älskar och smeker. Ibland när de sover. När de inte vet. Fötter. Kinder.
Ibland saknar jag orden eller ger upp hoppet på förbättring, Jag har bara vetskapen. Den är så tung. Inget går min väg och trots att jag har så mycket att glädjas åt vill jag ha ett jobb jag kan trivas med, känna lite trygghet i tillvaron.
Och jag vet att alla dessa tankar finns hos fler än mig, hos några av de jag möter på min väg till kursen, somliga vagt bekanta från SJ-tiden, på väg till eller från ett tåg, ett liv, en vardag. Det är som ett minimyller av folk på morgonen på väg genom Nyköping, det fyller mig med värme. Att jag tillhör det myllret just nu.
Och alla har de sina glädjeämnen och sorger. Så man är ju inte ensam men det känns så ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar