Alltså det här med att gå på kurs. Det har verkligen varit en upplevelse. Från att kliva in i rum med helt okända personer och vara stel som bara Mia kan vara i okänt sällskap så har vi så kul. Stöttar och pushar och skrattar och gråter om vartannat . Man gläds åt varandras glädjeämnen skrattar och lider. Det är stort.
Det känns som att om någon ska sluta någon gång blir det stor sorg trots att man gläds åt att den eventuellt försvunne förlorade kursdeltagaren har fått jobb!
En dag pratade vi gamla minnen. Från den tiden då man, om man inte hade något roligare att göra, kunde se på testbilden på TV. Jag visste nämligen inte om testbilden fanns kvar. Det gjorde den berättade mina kursare. De mindes också den lilla grejen som gick fram och tillbaka i rutan på testbilden.
Kul med gemensamma minnen med fram till kursen började okända . Vi hade sett fram emot Coyote och roadrunner som var det enda tecknade som fanns nästan, och Linus på linjen. Jaja nu är nya tider.
Ja jösses, snart är kursen slut och vi blir ensamma igen, det är med lite vemod man tänker framåt. Det har varit så häftigt att ta del av alla berättelser, öden, nya synvinklar har infunnit sig och igenkänningsnickarna har duggat tätt. Skratt och kramar och tungsinne omvartannat. Djupa suckar och kyla.
Krossade förhoppningar och dimmiga horisonter finns hos oss alla. Stigen är bara tillfälligt röjd, man ser en liten bit, tar ett litet steg i taget. Ser sig om och tar ett försiktigt till.
Undrar liksom, man lär ju aldrig komma fram, nya mål nya horisonter lär ju dyka upp har jag insett. Det är bara att fortsätta längs livets stig. Lära nytt och dra nytta av alla erfarenheter. Någonstans ska man väl kunna landa eller snarare stranda emellanåt och få en frist…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar