Kroppen minns. Kapitulation.
Som om det vore igår.
Jag har lyckats hålla tårar
borta mestadels den sista tiden. Fastän det därinne har lurat bakom sminket. Häromveckan
var det en göteborgare i kassan och vi började skoja och skratta på vår
dialekt, han tog mig i handen och när han gick höll jag på att brista i gråt.
Oförklarligt. Sådan längtan. Hemlängtan. Igen. Av att bli omhändertagen. En
liten stund på jorden. Av någon, få lämna över mig själv i någons vård en liten
liten stund. Inte tänka tanken att försäkringskassan …och vad händer om…nej nej
jag vill inte tänka så långt.
Så nu står jag där igen. På
randen. Vid avgrunden. Och jag vet att vägen tillbaka är så lång. Och jag måste
orka en gång till.
Jag är en mästare på att
mörka. För mig själv och omgivningen. Så jag hoppas ingen tycker att jag är en
svikare nu. Eller en klenis. För jag kan inte förmedla min smärta. Och när
smärtan inte längre koncentrerar sig vid de ansträngda delarna utan strålar ut
i hela kroppen. Då faller tårarna. Som idag. Och jag klappar mig på axeln och
säger. Nu har du varit tapper länge…vila nu och så hoppas vi det blir en kort
vila.
När jag står och ska ta ner
ett glas ur skåpet och jag orkar inte. När jag ska plocka in disken och inte
klarar en tallrik ens. Då förstår jag knappt hur jag med viljans makt kunnat
genomföra januari i kassan.
Jo med alvedon förstås. Och
humor. Och nära vänner. Utan dessa beståndsdelar av livet förstår jag inte hur
det hade gått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar