måndag 24 januari 2011

helgbestyr i vardagen...

Jag är ingen avundsjuk människa. Inte alls. Jag har stängt dörren för de destruktiva känslorna som det innebär.

Eller jo kanske. En smula.

Nog känner jag ett stygn, som dock går att mota bort, när min vän, hon med Volvon ni vet, meddelar att hon ska ägna en bra stund åt att leta fram sin bikini inför en stundande solsemester.

Det var liksom en av hennes viktigaste sysslor i helgen som gick. Så just nu sitter jag och funderar på om det kan klassas som ilandsproblem att behöva ödsla tid på att leta upp sin bikini.

Just då när hon sa det, i Volvon, kändes det lite tungt och man bara töar in i tanken att tänk om jag kunde, vi kunde… också liksom…och få ligga under en palm och njuta av ljumma vindar och sova middag i en bungalow, tänk om jag kunde få leta fram min bikini just nu…eller förresten, vid närmare eftertanke så vet jag exakt var min bikini befinner sig och jag vet vad jag är avundsjuk på.

Det är att hon kan få på sig sin bikini. Jag tar inte på mig bikini offentligt. Just nu.

Tänk att få ligga på en playa och mysa med mannen i solen, göra vad man vill för en stund…och inte sitta här med debet och kredit och delikatessjäv och adjungerad till styrelsen, ajournerat och beslutsliggare MEEEEEEEEEEN det kanske leder till nåt vad vet jag. Överhettad hjärna om inte annat.

För man har ju lite att tänka på, fundera över, i framtid och nutid. Dåtiden, det har jag nog lärt mig, den kan jag inte göra nåt åt, den kan jag bara le åt och se tillbaka på. Rynka pannan en smula, men släppa och gå vidare. Framtiden är ju viktigare. Så det är ostar och viner och hudvård och smink och a-kassa och jobb och utvecklingsgarantin och praktikplatser som snurrar i hjärna och gör mig snudd på desperat. Och träning icke att förglömma. För att inte få ont.

Så därför sitter jag här och pluggar. Och jobbar samtidigt. Och funderar på hur det ska gå, hur man ska orka och hur man ska hålla uppe drivkraften.

Tur man har familjen, mannen och barnen, och min grå soffa med lila mysfilt. Och väninnan med Volvo. Det är de som håller min motivation uppe. Bland andra.

Inga kommentarer: