En på väg in i tonåren och en halvvägs igenom. Dax att göra reflektionsnedslag.
En gång för länge sen hade jag en liten lintott och en något större mörk, båda rundkindade, äppelkäcka, lillgamla, bollipompa-lillefot-bumbibjörnarna-tinkiwinky- kollandes små rara barn, på Styrbordsvägen i Oxelösund Sverige Världen. Klockan hade stannat i livet, de hade kommit till just oss. De blev curlade och älskade.
Det var tuffa år småbarnsåren, jag vill helst glömma dem…tonåren, har det visat sig, är ingenting…eller, det är på ett annat sätt. Oro-ja, men glädje och samvaro-ja.
I dag är de fjärran barnprogram och halksockor, Disney är numera passé, den ene lång, biffig, axelbred, den andre smal, senig, och de himlar då och då med ögonen bakom sin mor som kläcker ur sig inbillade klokheter, men mor bjuder på det.
Men det är bannemej ingen idé, jag har gett upp för länge sen, att jämföra min egen uppväxt med våra förhållanden och förhållningssätt i dag. Det är kört så att säga. Fruktlöst kanske, såsom hälsokontot känns. Vad beträffar hälsokontot känns det som om hemkunskapsfröken antagligen har haft mer att säga till om än vad jag har…eller de har kanske lyssnat mer på henne.
Broccoli är kört…morot diss, äpple-nej det är surt, banan-ja, druvor-ok. Tomat-absolut inte, gurka-nja.
Jaja åter till ämnet. Ärenden som det hette förr, som man fick göra utan ersättning, framkallar bara en fnysning idag. Alltså när man ber (det är inte sååå ofta). Jag gick över stock och sten för min mamma, min store tar moppen och ger mig en blick under en rynkad panna. Den lille låtsas inte höra. Det är för jobbigt att cykla ner på stan. Om han inte redan är på stan och jag lyckas få honom att svara i mobilen och ha turen att han har några kronor på sig. Puh!
Gjorde man en aktivitet förr då så var det faktiskt krav också. Som pianot jag fick. Det fick man faktiskt klinka på hela veckan tills det var lektion, man kunde inte komma undan, för annars skulle det försvinna nerför trapporna som skrot. Ord och inga visor liksom.
I alla fall, till skillnad mot vad en annan hade så har de skjuts hitan och ditan, de blir hämtade ibland efter fester eller ishockeyspelande på Rosvalla, pappor tränar dem och mammor lagar mat och vem kan säga nej när man får en mjuk kram eller en kind på sin axel och får höra att man är den bästa mamman på jorden.
Jag kom rätt tidigt på en taktik, att inte låta dessa barn ha makten över mig på alla plan, när de var små. När de protesterade över inbillade orättvisor och ville flytta (eller var det rymma?) räckte jag över en fullmatad väska, med ett glatt flin" varsågod, jag har redan packat, busslistan ligger där" och så gick jag ut och satte mig i solstolen. I ikini.
Jag har också rätt nyligen upptäckt att man kan skrika "äntligen" och gå ut och öppna bilen och kliva in och propsa på piercing i ögonbryn och bröstvårtor som villkor då tatueringar kommer på tal och när de brungröna då spärras upp och de börjar lomma neråt sitt eget rum under tystnad kan man avlägga ett hästgnägg efter dem och påminna att man minsann minns hur de grät vid vaccineringar under ett ”Ho-ho-ho” eller ett ” yippe kay-yey” . Med detta hoppas jag lyckas avstyra de äventyren.
En sak jag vet med säkerhet är att man inte kan fnysa högljutt åt nya idéer och låtsas att veckans TARA är viktigare. Det går inte att betrakta av besvikelse sjunkande kinder en längre stund, man måste pussa krama älska. Inget är viktigare. Och trösta. Massera lite kanske.
Men det här med att skaffa sig ett liv och en utbildning (som man själv inte gjorde i tid utan fått genomföra under gråt och vånda senare) förstår inte alltid den äldre varianten vikten av, han med biffbringa och långa armar och vinnande leende utan drivkraften till att sköta skolan är utsikten att få ett par g-star raw jeans eller converse.
Minsting plitar fortfarande tappert med läxorna.
Tja de vet antagligen att BRIS är nära om de skulle behöva, om mamma skulle bli för jobbig, att pengarna kommer in på kortet automatiskt även om det ligger kallingar på golvet och träningskläder runtom huset . De vet...
Herregud hur blev man så curlig? Jo de där tonåringarna vet att de kan linda sin mamma runt lillfingret med smicker och annat emellanåt. När det är på deras villkor. "Ska jag handla nåt på vägen hem mamma, jag är i thai-affären, vill du ha nåt? Jag har köpt en punschpokal till dig mamma. Kolla den här filten mamma, den skulle du älska i soffan mamma. Ingen-som-du- te från Mique, lila ljuslyktor.
Vilka knappar man ska trycka på DET är nåt de äger kunskaper om...strange.
Ge och ta liksom. Det känns äkta. Och jag älskar dem! Mer än livet! Små barn små bekymmer… hette det ju men jag håller inte med där riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar