Jaha så har man kommit in på Succé också och får blogga. Trevligt. Lite nervöst, nu får man skärpa te sig, inte stava fel och slarva. Då och då är det lite si och så med det. Men ska man vara offentlig bloggare igen så blir det annorlunda.
Egentligen är jag också en med höga krav på mig, så nu får man ha fingrarna i rätt ställning. Det är bara det att tangentbordet inte alltid lyder, det ligger nog allsköns skit spillt under tangenterna och det är inte bara jag som är skyldig i familjen. Sena trötta kvällar fungerar inte den i skallen inbyggda stavningskontrollen heller, så visst kan det bli fel.
Man är ju inte mer än människa fast man vill vara ofelbar. Ingen är ofelbar, det är jag övertygad om.
Den här bloggen har ju funnits ett tag och vill man lära känna mig så bör man kanske gå tillbaka litegrann i texterna. Annars får man kanske helt fel bild av mig. Det är svårt att sammanfatta livet i några enkla meningar.
Jag har alldeles för höga krav på mig, vill vara perfekt och jag har alldeles för dålig självkänsla. Detta är två karaktärsdrag jag jobbar med, de är som en kvarnsten runt min hals. Jag vill alltid kunna allting, helst innan jag börjar med det. Som att tro att man kan börja en ekonomiutbildning och kunna saker när man hade tvåa i matte på humanistisk linje för 25 år sen. Va? Idiot man är. Trots denna bakgrund har jag varit säljare i hela mitt liv och klarat det. Jag sa klarat det. Inte gjort det bra.
Jag har en del gånger i livet rafsat mig i huvudet och stått frågande, inte minst då man redovisat kassor och skulle reda ut saker man i stressen gjort fel på. Och rätta till sina egna fel fick man göra, det var väl därför det finns revisorer antar jag, som ska granska det vi gör i vår tro att det blir rätt.
I stress och under press gör man hastigt saker. Man pressar sig också alldeles för mycket och för länge många gånger, jag som så många andra idag och i går och i morgon. Är fortfarande förvånad att stressen inte avtar, att ingen verkar lära sig. Många hastar runt i ekorrhjulet, gör saker för andra och för det man tror är för sig själv och har samtidigt symptom på stress. Japp så är livet.
Så de som mår bra idag runt mig, de man ser ljuset i ögonen på, är de som redan varit därnere och vänt. De som gått ner sig i träsket och förtvivlat och gråtit och suttit och stirrat framför sig och inte sett framtiden. Trott att detta h-e ska jag leva i för evigt. Jag är ledsen för deras skull men jag vet att de vet. Att man kunde komma ur det, som jag gjorde.
Jag gjorde resan, en tuff sån i ett rum med gula väggar och ett tänt ljus och en blond ängel som fick mig att förstå saker och ting, jag rekommenderar alla den resan. Den gör ont, livet gör ont ibland, för att man tror sig ha kontrollen och när det sakta rämnar så blir det så hemskt. Man är så ensam och utlämnad. Man ser inte framåt, man är där man är i sin förtvivlan.
I alla fall går livet att få rätsida på, skeppet med slagsida går att räta upp om man tar lite hjälp på traven och inte är rädd för det. För ensamheten är värst.
Och det jag hittat i relationer med andra, samtal och skratt och tårar skulle jag för allt i världen vilja vara utan. Jag har alltid tänkt väldigt mycket, ältat kan man väl säga. Jag fick av den blonda ängeln rådet att kalla det reflektera istället. Att definiera och släppa. Inte älta.
Så nu i kväll sitter jag här efter tre dagars jobb, jag är trött och det har som vanligt varit pressande att utsätta sig för en smula stress igen. men jag är den lyckligaste på jorden känns det som.
Jag är på g mot ett jobb. jag har min familj, man och barn, ett hus och en bil och mat på bordet. Kan livet vara bättre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar