Att man trillar ner i hålor, även om jag helst skulle slippa tänka på det nu när livet äntligen är bra igen. Man trillar ner, stannar där en stund och tar sig sedan långsamt därifrån en annan väg, kanske klättrar man under vånda, river en vägg och tar sig ut eller öppnar helt sonika en dold dörr och kliver ut i det fria.
Pånyttfödd,med nya erfarenheter ristade i hjärnan och hjärtat lite påverkat igen. Undringarna tar aldrig slut, och insikterna har åter kommit upp till min yta att jag fortfarande har en del svarta hål därinne i själen som behöver täppas till,insikterna om att egentligen har jag ännu inte fullständiga svar på vem jag är och vilka svar jag ska ge sina barn på deras undringar över livet. Jag är glad att de har funderingar.
Och det är skönt efteråt, när jag vet att man klarat ännu en håla, jag är ett i- landsproblem fattigare, jag har förstått en bit till av livet, lärt en läxa till, lagt en mikroskopisk pusselbit till men vet någonstans att det kommer fler att foga in, att jag inte vet hela biten ännu. Och månne är det inte lite förväntan jag känner över att nästa gång kanske jag klarar svackan ännu bättre med de nya kunskaper jag har idag, alla underbara människor jag träffat som hjälpt mig med livet.
Man ska ju leva nu idag, inte oroa sig framåt, det säger jag till mig själv varje dag. Jag får kämpa med det, skrika det till mig så det ekar i skallen.
Jag är lite dum, jag vill kunna glänta på gardinen till framtiden men kunna dra för den tyst igen. Det går verkligen inte att hitta en bok där du kan slå upp kapitel 7 och sen läsa facit längst bak i boken, fast man skulle önska att livet gick att hantera så.
Idag vet jag att jag inte fattar riktigt hela biten ännu, varför den här tomheten ibland invaderar mig, varför hjälplösheten över livet som jag trodde jag hade vunnit över hela tiden nästlar sig in tillbaka.
Just nu är jag nyfiken på livet och älskar det så totalt, är så totalt uppfylld av kärlek till familj och barn och får se dessa barn dem lite mer än förut. Äta frukost ihop en stund och ge dem lite styrka att klara av sina dagar som jag skulle förstått att leta efter genom åren.
För inte är det lätt att leva, det är väl det vi ska förstå, om något...
Jag vill jag så förtvivlat begripa det som inte går att förstå. Och på väg dit vill jag ha människor runt mig som vågar erkänna sina styrkor och svagheter, fel, brister och förmågor, de som är villiga att göra något åt dem.
I formation mot framtiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar