friends

Och när jag ändå är på gång…

Ibland har jag svårt att slita mig från datorn. Från tangenterna. Det är en terapi att skriva att få sätta ord på svåra saker. För livet är understundom lite svårt. Det går verkligen inte på någon räls. Det är ingen motorväg, det är som en landsväg som vindlar, en skogsväg som går upp och ner med bark och jord som underlag och det är en spikmatta i allra högsta grad. Livet gör ont, det strålar ut från oss och det kommer in i oss, det gör ont och det helar. Om man har vettet att ta vara på varje incident som ett lärande.

Alla upplevelser helar oss, för oss vidare och uppgraderar oss. Fast vi tycker det är förnedring och förtvivlan många gånger så går vi starka och stärkta vidare. För vi är starka egentligen, vi behöver bara lite coachning, lite kickar i arslena och en varm hand på axeln.Vi behöver känna oss omhändertagna ibland.

För varje sak du går genom växer du och blir en ny. Dina celler byts ut i rasande takt, du är en ny varelse emellanåt, och den enda som kan se till att man blir ny, bättre, bäst är du själv. Ingen annan kan öppna dörren till det nya livet, bara du själv.

I de små rummen på Lernia, där jag tillbringat fem månader ihop med andra kvinnor och ett par män, i minoritet var de, varför vet jag inte, om de inte orkade med oss eller det var andra omständigheter som gjorde att så få män ville bli ekonomiassistenter, i dessa rum har jag hittat ett jävlar anamma jag aldrig gjort förut.

Det är självkänsla i botten och undanstoppade drömmar, historier om kämpande mot myndigheter om återkommande till arbetslivet som tagit andan ur mig. Osäkerhet inför framtid, och framför allt ifrågasättande av hur man ska kunna integrera alla dessa kunskaper man fått i sitt framtida arbetsliv. Jag har hört drömmar.

Det har varit ifrågasättande av livet, öppenhet om livssituationer, egen hälsa, det har varit så mycket skratt och tips och recept och vi har verkligen hjälpt varandra. I tuffa uppgifter vi stått inför, i smärta och glädje. Det har varit kvinnor som vill andra väl, inte kvinnor som vill konkurrera och framhäva sig själva och pratat skit om andra, som jag alltför många gånger hört berättas. Det här är kvinnor som vet, som varit och vänt någonstans därnere och har vett att stödja, inte ta ihjäl varandra.

Jag är skrämd över många berättelser, många situationer som inte borde finnas, som borde utraderas. Skitsnack bakom ryggen, oförstående arbetsgivare, drömmar som gått i kras på nya jobb, som visat sig inte vara det man trott. Sjukdomar, försäkringsbolag som satt sig på tvären, a-kassa, f-kassa och hela myndighetsbiten som löper amok idag.

Arbetslösheten, jävlar anammat och erkännandet av egen skörhet är den gemensamma nämnaren oss emellan. Det var liksom inte bara en nämnare.

Vi hade varit där, på andra sidan och vänt. Vi är nya versioner av oss själva. 8.1 eller var är vi just nu i världen? Vi var där på Lernia och hade så kul.

Även om jag är glad över den vändning mitt liv tog just nu så saknar er vänner!