Gipp och slör

För 25 år sen träffade jag min man och flyttade till kommunen Ockle. Lite trevande var flytten, gör jag rätt minns jag att jag tänkte, men det är preskriberat nu. I alla fall så fick jag vara med och segla med Micke och hans vänner då och det var trevligt men sen har det fallit bort. Havet har jag alltid älskat och nog har jag tänkt på det där med segling, jag skulle gärna vilja förstå och våga och kunna. Inte nödvändigtvis själv men kunna behärska.

Och så har jag mött en människa som kan segla. Och är min vän. En nyfunnen vän. Funnen bland siffror och datorer. Hon seglar själv. Jösses...jag är så impad.

Så jag har fått segla. Eller...jag har suttit bredvid och halat in och släppt ut och tittat på den där pilen däruppe och inte förstått vad den visar riktigt eller varför den ska stå i ett visst läge och då är man upp i vind eller så måste man räta upp. Jaha...jag har så mycket i huvudet just nu så jag fattade nog inte pilens viktighet.

Jag har hållit i den fernissade pinnen. Jag gillar roliga uttryck och jag tyckte den fernissade pinnen var ett roligt uttryck. ska man fernissa en pinne verkligen, är det nödvändigt? jaja ok då...Jag har med bekymmersrynka i pannan hållit mig i farleden, den var smalt ut ifrån Nyköping. Skulle inte vilja ha möte där, varken själv eller som bihang. Vad heter det på båtar, gast?

Men att vara kapten. Det är stort. Jag är in charge här liksom. Jag litar på mig själv, jag kan segla jag är här och nu. Jag kan. Om jag inte kan så lär jag mig, för jag måste. Jag måste dra lärdom av mina misstag. Jag ska helst inte göra några större misstag så båten kantrar (men det kan den inte va?). Skulle nog aldrig våga jag...

Vilken dag. Jag är uppfylld. Av vindarna, rymden, ron, glittret, kaffet, mackorna, fnissen. Horisonten, SSAB långt borta, den fernissade pinnen. Gipp. ”När det är såhär spelar det liksom ingen roll om världen går under” sa hon kaptenen och jag kände likadant. Då och där. Vilket jobb innan man är därute på havet men alla vedermödor vi har genom livet de är glömda under den där stunden under slör. Gud vad häftigt!

Glidvind, pilsnervind vill jag minnas att Micke sa då, för 25 år sen.

A-kassan bara i ett kuvert hemma på hyllan. F-kassan också i ett sånt där blått kuvert man river av runt sidorna. Myndigheterna är inte där och då, att jag är i ett ”program” är fjärran nuet. Jag har ett jobb, extraanställd förvisso. Livet kan vara bra. Och det var det dagen då jag seglade.

Det är rymd, jag kan andas, jag njuter av solens majstrålar och guppande och kryssande och tampar och kamera och ankare. Arbetsförmedlingen såg vi bara när vi kom tillbaka in. Skratt och solglasögon. Jag glömde till min stora skam solkrämen i ansiktet så jag såg ut som en tomat på kvällen, JAG! Som är så rädd om mig numera i solen...jag som har så bra solskyddsprodukter glömde....skäms. Men jag äger också bra smink som kunde skyla över det dagen efter då jag skulle sitta i kassan på ICA , fantastiskt!

Så jag hade en underbar dag- och det blir flera har jag blivit lovad! Då ska jag få vara med från början. Ja, kanske inte fernissa pinnen men i alla fall sätta seglen och så. (Hette det va?).

Tack L!