Har haft lite svårt att formulera mig ett tag, därför har jag varit tyst, jag anser att man inte behöver säga nåt om man inte har nåt att säga. För ungefär åtta veckor sedan var jag den lyckligaste Mian i världen. Jobb på g och livet skulle vända och äntligen bli bra, gå min väg. Det skulle gå min väg för att det har det inte gjort de sista 10 åren, vilket tagit på mina krafter.
Jag, som många andra, har suttit i gulmålade rum och känt mig fel och obekväm, jag har gråtit och snorat och närapå spytt av sorg och berättat för någon om det som känts fel. Det har ibland känts som att det hjälpt men då och då när man varit ute i stora vida världen har jag vacklat och vinglat, gråtit igen och förbannat det här livet som inte vill gå min väg, jag har kämpat mot, definitivt inte med. Jag har inte gått med strömmen, jag har gått mot och känt mig så fel.
Mitt i mina mörka rum som belysts och dragits upp i de gulmålade rummen så har något väckts. Ett hopp. Trots att jag känt mig totalt ensam och utlämnad i världen, det kan väl inte vara någon annan som är så dum som jag som gör så här dumma saker mot mig själv? Hoppet återvände då jag till slut hittade jag det rätta gula rummet och den rätta människan som lyckades tända ljuset.
Hos mig som alla andra finns händelser som gjort mig annorlunda, saker som hänt förändrar en. Och det finns saker som man har framför sig som man vet man måste hantera. Jag måste jag kan inte backa men hur ska jag orka?
Så jag fick ett jobb på timmar på ICA och jag skulle börja träna och klara av sommaren i delin och jag tränade ett par gånger mycket försiktigt och börjar jobba.
Härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar