Jag har haft anledning att reflektera. Härom dagen klev jag över strecket. Jag är närmare 50 än 40 nu. Det känns litegrann som att jag har en ålderskris på gång. Suck, man får kämpa mot jordens tyngdkraft varje dag, allt närmar sig marken liksom, fårorna i ansiktet blir fler, ringarna runt ögonen mörkare och kilona verkar sitta hårdare.
Eller?
Och nog vet jag att mitt liv och leverne spelar in för hur jag mår och ser ut men det känns lite konstigt att man är på väg mot 50. Jag har gått genom processer förut i livet och tvingats värdera och omvärdera saker och ting. Fått lära mig att uppskatta nuet för vad det är och se det lilla i det stora.
Men det är få hissnande stunder just nu och det är bara mitt eget fel. Det är bara jag som kan skapa dem. Jag lever inte riktigt det liv jag skulle vilja, jag har en del kvar att ta tag i. måste träna, äta nyttigt och få sova ordentligt.
Jag är annars en sådan som njuter av det lilla i det stora. Jag älskar att gå i skogen och se de grönskande förändringarna som sker varje dag, höra en liten fågels drillande och när det ljuder av fågelsång tidigt på morgonen då kan jag njuta. Korta stunder, när man överväldigas av känslan av glädje, av en klarblå himmel och strålande sol och fullständig ro i själen då är jag totalt närvarande i nuet och känner att jag är en del av en helhet, att jag är behövd för den jag är här.
Jag älskar vår lilla båt, glittret på havet, stunden då glädjen fullständigt exploderar i mitt inre, då äggmackan fyller gommen så jag njuter, doftjasminen får mig att tvärstanna av lycka.
Och jag vet ju att det är bara jag som kan skapa den, välja bort felaktiga känslor och destruktiva funderingar, som tar ner mig. Men det är väldigt svårt... Det finns en morgondag, ett hopp, en tro att allt ska lösa sig. Ingenting varar för evigt, inte ens eländet...
En dag blir det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar