Från det vackra Lysekil till nästa anhalt, min bror och hans fru på Rossö, söder om Strömstad. Ett av de vackraste ställena på jorden, dit jag längtar varje sommar fast jag inte har några barndomsminnen därifrån. Det är bara ett ställe som får en att gå ner i varv, njuta av havet och luften och klipporna och kontrasterna mellan klippor och det gröna. Längtar dit lika mycket som till Götet, där mammas grav finns. Det är en kil i mig, en liten del, som förblir tom om jag inte kommer dit varje år.
Konstigt nog har vi nästan alltid haft tur med vädret när vi varit på Rossö. Det har varit rofyllda sittningar nere vid havet, solande, badande, fikande, promenerande, snäckplockning, shopping och kräft- och räkfrosseri. Strömstad och all västkust har verkligen ALLT. Allt en västkustfödd kan tråna efter.
Detta år bjöd det också på stillsamma samtal om barndom och minnen som jag eftersökt i många år. Att ha förlorat föräldrar innebär att man måste få minnas ihop med någon ibland. En barndom måste minnas, dofter återupplevas och jämföras och till och med maträtter minnas. Med skratt. Ingen idé att sörja längre det som inte finns. Det är så längesen de försvann nu så jag måste bara le åt minnena, även om jag ibland utbrister ” mamma varför är du inte här nu? Nu när jag behöver dig?”
Men så underbart. Jag är så varm efteråt. Den här resan bjöd på allt. Precis allt. Nu. Jag har i många år eftersökt denna resa, där en del i mitt liv skulle tillrättaläggas, ytterligare pusselbit skulle tillfogas livspusslet.
Och därhemma där växte de så det knakade. Minst är närapå större än jag är nu, har samma storlek på skor ett tag i hans liv. Klart jag saknade dem, men livet är föränderligt, vi ska alla frigöra oss från varandra i lagom takt. Detta var ett steg. Förhandlingar på telefon, djupa suckar och allt som hör tonår till. Men ändå längtan. I alla fall från min sida.
Och kommentarerna när jag kom hem ” åh nya snäckor”, ”mamma tog du med dig saltvatten hem i aloe-flaskan igen? ” ” jag trodde väl det”.
Så väl de känner mig. Och jag dem. Tror jag. Kärleken är stor trots att vi är på avstånd ibland, jag antar att det ska vara så. För jag har hört flera säga ” så skulle vi också göra, göra en resa själva”.
Bortavarandets nytta för kärlekens skull, det är ju inte skadligt i lagom dos.
För sen skulle liten på fotbollscup och blev plötsligen så kärvänlig mot mig om jag inte upplevt på hela sommaren. Han är tretton nu, verkligen stor. Och jag vill inte tränga mig på då, han får komma när han vill i frigörelsens stadium.
Men även det kom, tacknämligt nog. Så jag fick snufsa lite och känna värmen.
Kärlekens värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar