och drömmen är en hängmatta... en sådan där man känner sig som en kassler i...
tisdag 21 juni 2011
det här är vad jag önskar se nu
och drömmen är en hängmatta... en sådan där man känner sig som en kassler i...
lördag 18 juni 2011
Ingenting varar för evigt...
Jag har haft anledning att reflektera. Härom dagen klev jag över strecket. Jag är närmare 50 än 40 nu. Det känns litegrann som att jag har en ålderskris på gång. Suck, man får kämpa mot jordens tyngdkraft varje dag, allt närmar sig marken liksom, fårorna i ansiktet blir fler, ringarna runt ögonen mörkare och kilona verkar sitta hårdare.
Eller?
Och nog vet jag att mitt liv och leverne spelar in för hur jag mår och ser ut men det känns lite konstigt att man är på väg mot 50. Jag har gått genom processer förut i livet och tvingats värdera och omvärdera saker och ting. Fått lära mig att uppskatta nuet för vad det är och se det lilla i det stora.
Men det är få hissnande stunder just nu och det är bara mitt eget fel. Det är bara jag som kan skapa dem. Jag lever inte riktigt det liv jag skulle vilja, jag har en del kvar att ta tag i. måste träna, äta nyttigt och få sova ordentligt.
Jag är annars en sådan som njuter av det lilla i det stora. Jag älskar att gå i skogen och se de grönskande förändringarna som sker varje dag, höra en liten fågels drillande och när det ljuder av fågelsång tidigt på morgonen då kan jag njuta. Korta stunder, när man överväldigas av känslan av glädje, av en klarblå himmel och strålande sol och fullständig ro i själen då är jag totalt närvarande i nuet och känner att jag är en del av en helhet, att jag är behövd för den jag är här.
Jag älskar vår lilla båt, glittret på havet, stunden då glädjen fullständigt exploderar i mitt inre, då äggmackan fyller gommen så jag njuter, doftjasminen får mig att tvärstanna av lycka.
Och jag vet ju att det är bara jag som kan skapa den, välja bort felaktiga känslor och destruktiva funderingar, som tar ner mig. Men det är väldigt svårt... Det finns en morgondag, ett hopp, en tro att allt ska lösa sig. Ingenting varar för evigt, inte ens eländet...
En dag blir det bra.
Eller?
Och nog vet jag att mitt liv och leverne spelar in för hur jag mår och ser ut men det känns lite konstigt att man är på väg mot 50. Jag har gått genom processer förut i livet och tvingats värdera och omvärdera saker och ting. Fått lära mig att uppskatta nuet för vad det är och se det lilla i det stora.
Men det är få hissnande stunder just nu och det är bara mitt eget fel. Det är bara jag som kan skapa dem. Jag lever inte riktigt det liv jag skulle vilja, jag har en del kvar att ta tag i. måste träna, äta nyttigt och få sova ordentligt.
Jag är annars en sådan som njuter av det lilla i det stora. Jag älskar att gå i skogen och se de grönskande förändringarna som sker varje dag, höra en liten fågels drillande och när det ljuder av fågelsång tidigt på morgonen då kan jag njuta. Korta stunder, när man överväldigas av känslan av glädje, av en klarblå himmel och strålande sol och fullständig ro i själen då är jag totalt närvarande i nuet och känner att jag är en del av en helhet, att jag är behövd för den jag är här.
Jag älskar vår lilla båt, glittret på havet, stunden då glädjen fullständigt exploderar i mitt inre, då äggmackan fyller gommen så jag njuter, doftjasminen får mig att tvärstanna av lycka.
Och jag vet ju att det är bara jag som kan skapa den, välja bort felaktiga känslor och destruktiva funderingar, som tar ner mig. Men det är väldigt svårt... Det finns en morgondag, ett hopp, en tro att allt ska lösa sig. Ingenting varar för evigt, inte ens eländet...
En dag blir det bra.
fredag 17 juni 2011
Äckel- mördarsniglar och annat...
De är verkligen äckliga de där men det finns nåt som är i klass med det. Det är att göra ren soptunnan efter tömning. alla dessa vidriga larver som krälar där. DET är det sjukaste äckligaste jag varit med om. Jag tycker jag gör rätt varje vecka, lägger äggkartong i botten och fyller inte påsarna men det hjälper inte.
Tur man inte är äckelmagad, då hade jag aldrig fixat det. För det är en tillfredsställelse när det är gjort och man kan andas ut. Tills nästa gång.
Undra hur många såna larver det skulle bli om man samlade in dem? Hela stans eller hela Sveriges bestånd av larver och betraktade dem.
På avstånd förstås.
HU!Nej det var en dum idé vid närmare eftertanke. Vi glömmer det.
Tur man inte är äckelmagad, då hade jag aldrig fixat det. För det är en tillfredsställelse när det är gjort och man kan andas ut. Tills nästa gång.
Undra hur många såna larver det skulle bli om man samlade in dem? Hela stans eller hela Sveriges bestånd av larver och betraktade dem.
På avstånd förstås.
HU!Nej det var en dum idé vid närmare eftertanke. Vi glömmer det.
Apropå Göteborgska och så...
Jag är ju från den delen av världen och har inte lyckats att radera ut den där dialekten på något vis. De flesta tycker ju att man ska behålla dialekten och många snack och garv har det blivit genom åren inte så många på SJ mer nu på ICA och Bolaget till viss del.
Det är alltid någon som härmar en någonstans. En gång när jag skulle öppna en kassa på bolaget för det var kö så sa jag högt och tydligt ” det går bra i den här kassan också” och genast kom det ” jasså gör det” eller var det kanske” ja det var en jävvvvvla tur” på klingande Göteborgska.
Min man står dock för den mesta härmningen. Så fort jag från ovanvåning står och ropar ” ta upp mina shorts från altanen ” eller ”har du gjort dammsugit hallen” eller ”var är du då” eller ” kan du damma denna veckan” något annat intellektuellt så kommer det som ett eko exakt det jag säger fast som Glenn Strömberg skulle sagt det. Eller förresten , inte Glenn Strömberg det finns en ännu värre, han den mörke som är med i nån reklam nyss för nåt spel och berättar om nån specifik match. Så låter min man och så vill han framställa det som att jag låter.
När jag på jobbet säger hej och” hur vill du ha skivorna tunna eller lite tjockare” och ”vi har grovmalen pastej och gräddpastej” så säger kunden ofta ” är du från Göteborg” . Kanske är det enda jag säger ” den kostar hundraåttinio kronor kilot” och så kommer det ”aha är du från Göteborg”. Till slut vågar man inte plinga fram deras nummer ifall jag skulle tvingas ropa ”arton” för det blir ”aton” och jag är avslöjad igen.
Så trots att jag bott här i 25 år går det inte att gömma sig. Jag kan inte göra något åt situationen, Sörmländska är uppenbarligen svårt att härma för en förortsunge som jag.
För det är himla kul när man möter nån som vill dra en göteborgsvits eller säger " haj på daj du" som de facto skedde alldeles nyss på ICA.Och jag fick smaka sill som en arbetskamrat med ett leende benämnde som " kaviaaaaaaaaaaarsill" och inte kavvvvviarsill som det annars brukligt benämns i de här trakterna. Då hajjar man till lite...
Bäst att vara den jag är. Man vinner nog på att inte låtsas vara nån annan.
Det är alltid någon som härmar en någonstans. En gång när jag skulle öppna en kassa på bolaget för det var kö så sa jag högt och tydligt ” det går bra i den här kassan också” och genast kom det ” jasså gör det” eller var det kanske” ja det var en jävvvvvla tur” på klingande Göteborgska.
Min man står dock för den mesta härmningen. Så fort jag från ovanvåning står och ropar ” ta upp mina shorts från altanen ” eller ”har du gjort dammsugit hallen” eller ”var är du då” eller ” kan du damma denna veckan” något annat intellektuellt så kommer det som ett eko exakt det jag säger fast som Glenn Strömberg skulle sagt det. Eller förresten , inte Glenn Strömberg det finns en ännu värre, han den mörke som är med i nån reklam nyss för nåt spel och berättar om nån specifik match. Så låter min man och så vill han framställa det som att jag låter.
När jag på jobbet säger hej och” hur vill du ha skivorna tunna eller lite tjockare” och ”vi har grovmalen pastej och gräddpastej” så säger kunden ofta ” är du från Göteborg” . Kanske är det enda jag säger ” den kostar hundraåttinio kronor kilot” och så kommer det ”aha är du från Göteborg”. Till slut vågar man inte plinga fram deras nummer ifall jag skulle tvingas ropa ”arton” för det blir ”aton” och jag är avslöjad igen.
Så trots att jag bott här i 25 år går det inte att gömma sig. Jag kan inte göra något åt situationen, Sörmländska är uppenbarligen svårt att härma för en förortsunge som jag.
För det är himla kul när man möter nån som vill dra en göteborgsvits eller säger " haj på daj du" som de facto skedde alldeles nyss på ICA.Och jag fick smaka sill som en arbetskamrat med ett leende benämnde som " kaviaaaaaaaaaaarsill" och inte kavvvvviarsill som det annars brukligt benämns i de här trakterna. Då hajjar man till lite...
Bäst att vara den jag är. Man vinner nog på att inte låtsas vara nån annan.
torsdag 16 juni 2011
Att ha mål i livet...
Har en vän som ser det som sin livsuppgift att mörda mördarsniglar, det har hon alltid gjort.
”Mina skor är konstant kletiga” fick jag nyss veta. Jurk .
Visst är de äckliga, men jag skulle aldrig…nej där går gränsen… inte på mina skor inte. Känns lite som hopplöst fall, det är ju så många, det går ju inte att mörda alla.
Jaja tur någon har mål i livet. Sånt är jag lite dålig på. Att sätta mål.
För några år sedan om jag inte minns fel var det nån som berättade som körde en cykeltävling att de undrade varför alla var så kletiga bak på kläderna, det var sniglar som splashat och följt med upp. Nej vad vidrigt. Jag håller mig undan, kryssar på vägarna.
”Mina skor är konstant kletiga” fick jag nyss veta. Jurk .
Visst är de äckliga, men jag skulle aldrig…nej där går gränsen… inte på mina skor inte. Känns lite som hopplöst fall, det är ju så många, det går ju inte att mörda alla.
Jaja tur någon har mål i livet. Sånt är jag lite dålig på. Att sätta mål.
För några år sedan om jag inte minns fel var det nån som berättade som körde en cykeltävling att de undrade varför alla var så kletiga bak på kläderna, det var sniglar som splashat och följt med upp. Nej vad vidrigt. Jag håller mig undan, kryssar på vägarna.
artikel från mynewsdesk
Mobbning ska - och kan stoppas i skolan!
TEDESTRAND-METODEN
Följ oss på Mynewsdesk
2011-06-14 17:49
Det är i skolan mobbning kan – och ska stoppas!
Mobbning som fenomen kommer med allra största sannolikhet uppstå av olika skäl eftersom våra
barn har olika förutsättningar med sig i bagaget.
Vi klarar inte av att utbilda alla föräldrar till att vara den konsekventa kraft som alla barn behöver för
att känna trygghet och tillit, så att gränser skapas i relationen med andra barn.
Skolans personal kan däremot utbildas till att bli den konsekventa kraft som sätter stopp för att
mobbning utvecklas till ett mönster som nästintill inte går att stoppa. Det kan behövas insatser både
individuellt och i grupp
Med några enkla medel där all skolpersonal samlas kring ett konsekvent förhållningssätt där nätet
sluter tätt kring barnen, kommer mobbning med största sannolikhet inte att resultera i de långvariga
destruktiva problem som vi allt för ofta ser idag, dessutom med allvarliga skador som följd. För att
uppnå detta krävs dock att skolledare och skolledning tar ansvar för att leda sin personal till ett
konsekvent förhållningssätt.
Anders Tedestrand visar med enkla medel hur en sådan process kan se ut. Anders kan också bidra med sina
kunskaper i processarbetet när skolledningen känner sig mogen att genomföra detta viktiga steg för
alla barns bästa. Anders har utarbetat en processmetod där processförståelse uppnås snabbt, vilket
är förutsättningen om all personal ska klara omställningen till ett konsekvent förhållningssätt.
Boka in föreläsningen och ta ett första steg mot en skola utan långvariga mobbningsproblem, det är
helt realistiskt - och möjligt.
Anders Tedestrand
TEDESTRAND-METODEN
Följ oss på Mynewsdesk
2011-06-14 17:49
Det är i skolan mobbning kan – och ska stoppas!
Mobbning som fenomen kommer med allra största sannolikhet uppstå av olika skäl eftersom våra
barn har olika förutsättningar med sig i bagaget.
Vi klarar inte av att utbilda alla föräldrar till att vara den konsekventa kraft som alla barn behöver för
att känna trygghet och tillit, så att gränser skapas i relationen med andra barn.
Skolans personal kan däremot utbildas till att bli den konsekventa kraft som sätter stopp för att
mobbning utvecklas till ett mönster som nästintill inte går att stoppa. Det kan behövas insatser både
individuellt och i grupp
Med några enkla medel där all skolpersonal samlas kring ett konsekvent förhållningssätt där nätet
sluter tätt kring barnen, kommer mobbning med största sannolikhet inte att resultera i de långvariga
destruktiva problem som vi allt för ofta ser idag, dessutom med allvarliga skador som följd. För att
uppnå detta krävs dock att skolledare och skolledning tar ansvar för att leda sin personal till ett
konsekvent förhållningssätt.
Anders Tedestrand visar med enkla medel hur en sådan process kan se ut. Anders kan också bidra med sina
kunskaper i processarbetet när skolledningen känner sig mogen att genomföra detta viktiga steg för
alla barns bästa. Anders har utarbetat en processmetod där processförståelse uppnås snabbt, vilket
är förutsättningen om all personal ska klara omställningen till ett konsekvent förhållningssätt.
Boka in föreläsningen och ta ett första steg mot en skola utan långvariga mobbningsproblem, det är
helt realistiskt - och möjligt.
Anders Tedestrand
tisdag 7 juni 2011
Re: ang reflektion
Får ni också mejl med reklam så man ska tro man har frågat företaget nåt och bara har att svara igen? Irriterande är det. Och flera olika fiskbilar åker det numera och försöker kränga fisk vid dörren, stora kvantiteter helst.
I alla fall re: reflektion kan också betyda att det dyker upp saker i skallen som skulle kommit upp tidigare men av någon anledning inte hann med tåget som vindlade sig genom hjärnans gångar. Irrade bort sig ut genom örat eller nåt kanske.
När jag var ute o seglade med L så insåg jag för första gången att det där med segelbåt var nåt speciellt. Båt för mig är vår lilla motorbåt med motorknatter i öronen hela tiden tills man kommer dit man ska och ron infinner sig, jag njuter inte så mycket av själva resan. Det är bara ett transportmedel.
Segelbåt är ju inte ett transportmedel i den bemärkelsen, att man måste ta sig från a till b, själva båten är grejen, att komma ut på havet är grejen. Man måste ingenting utan att njuta. Och denna tystnad överrumplade mig, det var så jag förvånat tittade mig omkring, kan det vara såhär tyst?
I tinnitusbrusets värld är det mycket värt att ha tystnad, jag har fortfarande svårt för tv och radio även om det har gått framåt, men uj vad mycket jag missar.
Eller?
I alla fall re: reflektion kan också betyda att det dyker upp saker i skallen som skulle kommit upp tidigare men av någon anledning inte hann med tåget som vindlade sig genom hjärnans gångar. Irrade bort sig ut genom örat eller nåt kanske.
När jag var ute o seglade med L så insåg jag för första gången att det där med segelbåt var nåt speciellt. Båt för mig är vår lilla motorbåt med motorknatter i öronen hela tiden tills man kommer dit man ska och ron infinner sig, jag njuter inte så mycket av själva resan. Det är bara ett transportmedel.
Segelbåt är ju inte ett transportmedel i den bemärkelsen, att man måste ta sig från a till b, själva båten är grejen, att komma ut på havet är grejen. Man måste ingenting utan att njuta. Och denna tystnad överrumplade mig, det var så jag förvånat tittade mig omkring, kan det vara såhär tyst?
I tinnitusbrusets värld är det mycket värt att ha tystnad, jag har fortfarande svårt för tv och radio även om det har gått framåt, men uj vad mycket jag missar.
Eller?
onsdag 1 juni 2011
mejlkonversation
"Äsch, det är ju sånt som händer. Vi blir uppsagda från den 1/9, sex månader. Så det är bara att uppdatera CV:t."
Önskar jag hade denna inställning till livet vid arbetslöshet.
Tack Kusin!
Önskar jag hade denna inställning till livet vid arbetslöshet.
Tack Kusin!
Hopplöshet och hopp
Har haft lite svårt att formulera mig ett tag, därför har jag varit tyst, jag anser att man inte behöver säga nåt om man inte har nåt att säga. För ungefär åtta veckor sedan var jag den lyckligaste Mian i världen. Jobb på g och livet skulle vända och äntligen bli bra, gå min väg. Det skulle gå min väg för att det har det inte gjort de sista 10 åren, vilket tagit på mina krafter.
Jag, som många andra, har suttit i gulmålade rum och känt mig fel och obekväm, jag har gråtit och snorat och närapå spytt av sorg och berättat för någon om det som känts fel. Det har ibland känts som att det hjälpt men då och då när man varit ute i stora vida världen har jag vacklat och vinglat, gråtit igen och förbannat det här livet som inte vill gå min väg, jag har kämpat mot, definitivt inte med. Jag har inte gått med strömmen, jag har gått mot och känt mig så fel.
Mitt i mina mörka rum som belysts och dragits upp i de gulmålade rummen så har något väckts. Ett hopp. Trots att jag känt mig totalt ensam och utlämnad i världen, det kan väl inte vara någon annan som är så dum som jag som gör så här dumma saker mot mig själv? Hoppet återvände då jag till slut hittade jag det rätta gula rummet och den rätta människan som lyckades tända ljuset.
Hos mig som alla andra finns händelser som gjort mig annorlunda, saker som hänt förändrar en. Och det finns saker som man har framför sig som man vet man måste hantera. Jag måste jag kan inte backa men hur ska jag orka?
Så jag fick ett jobb på timmar på ICA och jag skulle börja träna och klara av sommaren i delin och jag tränade ett par gånger mycket försiktigt och börjar jobba.
Härligt!
Jag, som många andra, har suttit i gulmålade rum och känt mig fel och obekväm, jag har gråtit och snorat och närapå spytt av sorg och berättat för någon om det som känts fel. Det har ibland känts som att det hjälpt men då och då när man varit ute i stora vida världen har jag vacklat och vinglat, gråtit igen och förbannat det här livet som inte vill gå min väg, jag har kämpat mot, definitivt inte med. Jag har inte gått med strömmen, jag har gått mot och känt mig så fel.
Mitt i mina mörka rum som belysts och dragits upp i de gulmålade rummen så har något väckts. Ett hopp. Trots att jag känt mig totalt ensam och utlämnad i världen, det kan väl inte vara någon annan som är så dum som jag som gör så här dumma saker mot mig själv? Hoppet återvände då jag till slut hittade jag det rätta gula rummet och den rätta människan som lyckades tända ljuset.
Hos mig som alla andra finns händelser som gjort mig annorlunda, saker som hänt förändrar en. Och det finns saker som man har framför sig som man vet man måste hantera. Jag måste jag kan inte backa men hur ska jag orka?
Så jag fick ett jobb på timmar på ICA och jag skulle börja träna och klara av sommaren i delin och jag tränade ett par gånger mycket försiktigt och börjar jobba.
Härligt!
Gipp och slör
För 25 år sen träffade jag min man och flyttade till kommunen Ockle. Lite trevande var flytten, gör jag rätt minns jag att jag tänkte, men det är preskriberat nu. I alla fall så fick jag vara med och segla med Micke och hans vänner då och det var trevligt men sen har det fallit bort. Havet har jag alltid älskat och nog har jag tänkt på det där med segling, jag skulle gärna vilja förstå och våga och kunna. Inte nödvändigtvis själv men kunna behärska.
Och så har jag mött en människa som kan segla. Och är min vän. En nyfunnen vän. Funnen bland siffror och datorer. Hon seglar själv. Jösses...jag är så impad.
Så jag har fått segla. Eller...jag har suttit bredvid och halat in och släppt ut och tittat på den där pilen däruppe och inte förstått vad den visar riktigt eller varför den ska stå i ett visst läge och då är man upp i vind eller så måste man räta upp. Jaha...jag har så mycket i huvudet just nu så jag fattade nog inte pilens viktighet.
Jag har hållit i den fernissade pinnen. Jag gillar roliga uttryck och jag tyckte den fernissade pinnen var ett roligt uttryck. ska man fernissa en pinne verkligen, är det nödvändigt? jaja ok då...Jag har med bekymmersrynka i pannan hållit mig i farleden, den var smalt ut ifrån Nyköping. Skulle inte vilja ha möte där, varken själv eller som bihang. Vad heter det på båtar, gast?
Men att vara kapten. Det är stort. Jag är in charge här liksom. Jag litar på mig själv, jag kan segla jag är här och nu. Jag kan. Om jag inte kan så lär jag mig, för jag måste. Jag måste dra lärdom av mina misstag. Jag ska helst inte göra några större misstag så båten kantrar (men det kan den inte va?). Skulle nog aldrig våga jag...
Vilken dag. Jag är uppfylld. Av vindarna, rymden, ron, glittret, kaffet, mackorna, fnissen. Horisonten, SSAB långt borta, den fernissade pinnen. Gipp. ”När det är såhär spelar det liksom ingen roll om världen går under” sa hon kaptenen och jag kände likadant. Då och där. Vilket jobb innan man är därute på havet men alla vedermödor vi har genom livet de är glömda under den där stunden under slör. Gud vad häftigt!
Glidvind, pilsnervind vill jag minnas att Micke sa då, för 25 år sen.
A-kassan bara i ett kuvert hemma på hyllan. F-kassan också i ett sånt där blått kuvert man river av runt sidorna. Myndigheterna är inte där och då, att jag är i ett ”program” är fjärran nuet. Jag har ett jobb, extraanställd förvisso. Livet kan vara bra. Och det var det dagen då jag seglade.
Det är rymd, jag kan andas, jag njuter av solens majstrålar och guppande och kryssande och tampar och kamera och ankare. Arbetsförmedlingen såg vi bara när vi kom tillbaka in. Skratt och solglasögon. Jag glömde till min stora skam solkrämen i ansiktet så jag såg ut som en tomat på kvällen, JAG! Som är så rädd om mig numera i solen...jag som har så bra solskyddsprodukter glömde....skäms. Men jag äger också bra smink som kunde skyla över det dagen efter då jag skulle sitta i kassan på ICA , fantastiskt!
Så jag hade en underbar dag- och det blir flera har jag blivit lovad! Då ska jag få vara med från början. Ja, kanske inte fernissa pinnen men i alla fall sätta seglen och så. (Hette det va?).
Tack L!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)